1. ENGLISH : A 2006 Christmas meditation
from the Capri Philosophical Park.
2. ITALIANO: Una meditazione per il natale
2006 dal Parco Filosofico di Capri. p. 2
3. SVENSKA: En julbetraktelse 2006 från Filosofiparken på
Capri. p. 3 www.philosophicalpark.org adler.karlsson@capri.it
1. A 2006 Christmas meditation
from the Capri Philosophical Park.
We are
about to celebrate the birth of our “Saviour”. Saviour? Yes, why not! Christ had one message that,
indeed, could make him a saviour for all mankind, at least from wars.
I touched upon
it in my latest meditation. To desire revenge for evil committed against us is
human. Punishment should befall not only those who did it, but even their
children in the third or fourth generation. This is stressed in the Old
Testament. While Jesus, in the New, exhorted us to forgive the sins of our
neighbours not only seven but seventy times.
One big
divide inside mankind, as in all of us, is that between revenge and forgiveness!
Human history since Nebuchadnezzar is the history of warfare. Those who have lost
want revenge. That is natural. If you kick a dog, it will try to bite you. But
dogs are primitive.
The little
child whose birth we now are to celebrate devoted his life to helping his
fellowmen to overcome this primitive feeling. Even when nailed to the Cross, he
insisted: “Father, forgive them; for they know not what they do.”
“Inflated
bacteria” rarely know what they do. They simply follow their primitive
instincts. But some of them try to educate us, for instance Pope John Paul II.
Possibly because he grew up under a horrible tyranny, he placed forgiveness at
the centre of his work. In a book by Luigi Accattoli you find 94 items in Catholic
history for which “il Papa” asked forgiveness. And, indeed, his preachings may
have been an important element behind the fact that the Cold War between the
two nuclear Superpowers ended in a peaceful manner.
Our new
Pope, Benedict XVI, is seriously working on “forgiveness” for all passed enmity
between the different monotheistic religions, including the primitive attitudes
behind the present war in West Asia. He
recently demanded that all religions “utterly refuse to sanction recourse to
violence as a legitimate expression of faith.” And, indeed, who can be so inhuman
as to want to punish a small child for
evil deeds that his or her great great grandfathers committed? Isn’t that a bit
perverse!
Again I
thought about the Cross. The little boy had grown up. With his omniscient
foresight and empathy, he had seen how his fellowmen had maltreated each other
until our days. Even with the crude nails in his own body, I heard him insist:
“Don’t
forget, Christians, that I, too, am a Jew! And isn’t it true that my genetically
close neighbours, the Muslims, in their Holy Book consider me to be at least a
decently good prophet? For Heaven’ sake, stop your mutual murder! Get rid of
the primitive desire for revenge and punishment! You all say that you are
fighting in the name of my Father. Do you really think he likes it? He doesn’t!
So, now, finally, concentrate upon what is truly important in the nuclear age.
In a globalized world, why not, for instance try to create a global holiday,
yearly celebrating the birth of all children,
whichever religion they are born into?
Because each
one of them, as much as I do, deserves to be celebrated! Merry Christmas from Gunnar A-K
Una meditazione per il natale
2006 dal Parco Filosofico di Capri.
Stiamo per
celebrare la nascita del nostro “Salvatore”. Salvatore? Sì, perché no! Cristo aveva un messaggio che
potrebbe fare di lui il salvatore di tutta l’umanità, al minimo dalle guerre.
Vi avevo già
fatto riferimento nella mia ultima meditazione. Desiderare la vendetta per il
male subito è umano. Il castigo dovrebbe colpire non solo coloro che l’hanno
commesso, ma anche i loro figli nella terza o quarta generazione. Lo sottolinea
il Vecchio Testamento, mentre Gesù, nel Nuovo, ci esorta a perdonare i
peccati dei nostri vicini non sette, ma
settanta volte sette.
La grande linea
di demarcazione che divide l’umanità, come dentro di tutti noi, è quella tra la
vendetta e il perdono! La storia umana sin dai tempi di Nabucodonosor è storia
fatta di guerre. Chi ha perso ha sete di vendetta. E’ naturale. Se prendete a
calci un cane, cercherà di mordervi. Ma la natura dei cani è primitiva.
Il bambinello del
quale celebreremo la nascita ha dedicato la sua vita ad aiutare gli altri
esseri umani a superare questi sentimenti primitivi. Anche quando fu inchiodato
alla Croce, insisteva nel dire: “Padre, perdona loro, perché non sanno quello
che fanno!”
“I batteri
gonfiati” raramente si rendono conto di ciò che fanno. Seguono semplicemente i
loro istinti primitivi. Ma alcuni di loro cercano di educarci: ad esempio, Papa
Giovanni Paolo II è cresciuto sotto il giogo di una tirannia tremenda. Ma
ciononostante ha posto il perdono al centro della sua opera. In un libro di
Luigi Accattoli si possono trovare 94 questioni nella storia del Cattolicesimo
per le quali il Papa ha chiesto perdono. E in effetti le sue prediche possono
esser state un elemento importante nel determinare un esito pacifico della
Guerra Fredda tra le due superpotenze.
Il nostro nuovo
Papa, Benedetto XVI, sta lavorando al “perdono” di tutta l’ostilità esistente
tra le diverse religioni monoteiste, che comprende anche gli atteggiamenti
primitivi che sono alla base dell’attuale guerra nel Asia Occidentale.
Recentemente ha richiesto che tutte le religioni “rifiutino categoricamente di
sancire il ricorso alla violenza quale espressione legittima di fede”. E, in
effetti, chi è che può essere tanto perverso - e perverso in modo così disumano - da volere scagliare la vendetta sui
bambini appena nati per gli atti commessi dai loro bisnonni? Ma non è
un’assurdità totale?!
Un sogno mi hai
poi improvvisamente riportato alla Croce. Il bimbo era cresciuto. Con la sua
empatia e lungimiranza onnisciente aveva visto in che modo i suoi compatrioti
si sarebbero vicendevolmente maltrattati sino ai nostri giorni. Pur avendo dei
chiodi conficcati nel corpo l’ho sentito insistere nel dire:
“Cristiani, non
dimenticate che anch’io sono ebreo! E non è vero che i miei vicini
geneticamente più prossimi, i musulmani arabi, nel loro Libro Sacro mi
considerano almeno un profeta dignitosamente valido? Per l’amor del cielo,
smettete di uccidervi l’un l’altro! Liberatevi dal desiderio primitivo di
vendetta e castigo! Voi tutti dite di combattere nel nome di mio Padre. Pensate
davvero che Lui approvi? Certo che no! E quindi ora concentratevi finalmente su
ciò che è veramente importante in questa
nostra età nucleare. In un mondo globalizzato, perché, per esempio, non provare
a creare una festività globale che ogni anno celebri la nascita di tutti i
bambini, a prescindere dalla religione alla quale appartengono?
Ognuno di loro
merita, tanto quanto me,di esser festeggiato!
Buon Natale da Gunnar A-K
En julbetraktelse 2006 från Filosofiparken på Capri.
Vi står inför firandet av vår ”frälsares” födelse. Frälsare?
Ja, varför inte! Jesus hade ett budskap som, i sanning kunde göra honom till
världens frälsare, åtminstone från krig.
Jag rörde vid frågan i min senaste ”meditation”. Att längtan
efter hämnd för dem som gjort oss något ont är mänskligt. Inte bara de som
gjort det men också deras barn i tredje och fjärde generationen bör drabbas av
straff. Detta betonar Gamla Testamentet. Medan Jesus, i det Nya, uppmanar oss
att förlåta synderna icke bara sju utan sjuttio gånger.
En stor splittring inom mänskligheten, som inom oss alla, är
den mellan hämnd och förlåtelse!
Människans historia sedan Nebukadnessar är krigets historia.
De som förlorat vill ha hämnd. Det är nog naturligt; sparkar du på en hund,
söker han bita dig. Men hundar är primitiva.
Det lilla barnet vars födelse vi nu skall fira ägnade sitt
liv åt att få sina medmänniskor att komma över denna primitiva känsla. Också
när han var fastspikad på Korset, insisterade han: ”Fader, förlåt dem, ty de
veta icke vad de göra!”
Nu vet ”uppblåsta bakterier” sällan vad de gör. De följer
bara sina primitiva instinkter. Men somliga av dem försöker uppfostra oss, t.
ex. påven Johannes Paulus II. Trots att han växte upp under ett fasansfullt
tyranni gjorde han förlåtelsen till något centralt i sitt arbete. I en bok av
Luigi Accattoli finns 94 punkter i katolicismens historia, för vilka denne påve
bad om förlåtelse. Och nog kan dessa predikningar ha varit ett viktigt element
i att det Kalla Kriget mellan de två atomsupermakterna slutade på ett fredligt
sätt.
Vår nye påve, Benedict XVI, arbetar allvarligt på
”förlåtelse” för all gammal fiendskap mellan de olika monoteistiska
religionerna, däri inräknat de primitiva attityder som på båda sidor finns
bakom det nuvarande kriget i Västasien. Benedikt yrkade nyligen på att alla
religioner ”bestämt vägrar att rättfärdiga tillgripande av våld som ett
legitimt uttryck för tron”. Och, i sanning, vem kan vara så omänsklig att han
vill ta hämnd på ett nyfött barn för en gärning som dess farfarsfar begick? Är
inte det en smula perverst?
Mina tankar vandrade åter till Korset. Den lille parveln
hade vuxit upp. Med sitt allvetande förutseende och sin empati hade han känt
hur hans medmänniskor i 2000 år misshandlat varandra. Också med de grova
spikarna i sin egen kropp, hörde jag honom insistera: ”Glöm inte, mina kristna
vänner, att även jag är en jude! Är det inte också sant att mina genetiskt nära
besläktade grannar, muslimerna, i sin
Heliga Bok anser mig vara åtminstone en hyggligt god profet? I Himmelens namn,
stoppa ert ömsesidiga mördande! Spola era primitiva önskningar om hämnd och
straff! Ni påstår alla att ni kämpar i min Faders namn. Tror ni verkligen han
gillar det? Det gör han inte!!! Så, nu, äntligen, koncentrera er på det som är
verkligt viktigt i atomåldern. Varför inte, t.ex. i en globaliserad värld försöka skapa en global
helgdag som varje år firar alla barns födelse, oavsett in i vilken religion de
föds.
Vart och ett av dem förtjänar, lika mycket som jag, att
firas! God
Jul önskar Gunnar A-K www.philosophicalpark.org adler.karlsson@capri.it
|