Krig eller Fred?

I 60 av mina 80 år har jag studerat människors mördande av varandra. Om jag i genomsnitt läst en bok i veckan har jag nog läst drygt tre tusen böcker, de flesta om krig. Ett dussin av dem har jag själv skrivit. De flesta på samma tema, krigen, hämnden och hatet i många av mina medmänniskor.
Dock, ingen av författarna till alla dessa böcker har bättre kunnat hjälpa oss att bli fredliga, eller att få oss att inse hur rätt Strindberg hade när han gång efter gång skrev ”Det är synd om människorna” än den finske professor som nu har djärvheten att erbjuda oss en ny världsåskådning. Väl medveten om att han kommer att bli mentalt hängd av alla dem som absolut inte vill veta av professorns försök att finna en djup sanning.

Denne författare heter Tatu Vanhanen. Han är, enligt många, finlands främste forskare. Och, för mig, är han den viktigaste av alla mina cirka tre tusen lästa författare.
Varför tar jag nu Vanhanen på så stort allvar? Jo, därför att han har haft modet att ifrågasätta en av mänsklighetens mest älskade teser, den att vi alla är födda lika intelligenta. All senare skillnad beror bara på en eller annan form av orättvisa.
Och har man då inte både rätt, och till och med skyldighet, att kämpa mot orättvisor? Och att till och med gå i krig för rättvisans sak?
Men om ny biologisk forskning antyder att de stora skillnaderna i makt och pengar inte är ett resultat av giriga orättvisor, utan av biologiska skillnader mellan större och mindre intelligens, bör vi då inte fundera över vad vi kan göra för att söka skapa ett gott liv för alla våra medmänniskor, oavsett med vilket IQ vi fötts med?

Bör vi då inte vara tacksamma för att en djupt seriös forskare har styrka nog att våga föreslå oss en ny världsåskådning? En ny sådan som skulle kunna hjälpa alla våra medmänniskor långt mer än något hat eller några krig kan göra!
Är det inte på tiden att vi försöker komma ifrån evolutionens grymma urgamla regel om att ”äta eller ätas”, eller krigens regel att ”döda eller dödas”? Och, som Vanhanen, åtminstone försöka ersätta detta med sanna insikter om att evolutionen faktiskt har inverkat på alla våra egenskaper, även på intelligensen, som ju styr mycket av vårt handlande.
Tatu Vanhanens senaste bok , som delvis sammanfattar en rad av hans tidigare böcker, har den engelska titeln:

Global Inequality as a Consequence of Human Diversity
A New Theory Tested by Empirical Evidence
ISBN 9780957391376

Eller, i min översättning:

Global Ojämlikhet som Följd av Människans Ojämlikhet.
En Ny Teori Testad på Empiriska Bevis

Vanhanens bok är för visso inte det lättaste att läsa. Men för de som vill fred på jorden, anser jag att den är den allra viktigaste! Han har visserligen dedicerat den till ”kolleger och andra forskare”, vilka har försökt att förstå naturens inflytande på människans globalt olika villkor. Min uppfattning är dock att Vanhanens forskning nu borde göras till ett av mänsklighetens viktigaste forskningsområden. Om han har rätt, vad bör vi då göra för att förvandla våra många krig till gemensamma ansträngningar för att, med hjälp av de nya insikterna, kunna minska t. ex. de horribla förmögenhetsskillnader som nu stimulerar ny avund, större olikheter och nytt våld?

Detta är frågor av viktigaste slag på vår jord.

För över 20 år sedan skrev jag - GAK - boken Superhjärnornas Kamp (Fischer & Co. ISBN 9170548924). Den boken avslutas på sidorna 325 – 326 med nedanstående.

ÄLSKA HENNE!

Fågeln svarar: “Ni är inte födda till musiker och vare sig stående eller sittande, nära varandra eller uppradade, kommer ni nånsin att kunna spela bra, inte ens om ni lever I hundra år.”

Så slutade den fabel med vilken jag inledde denna bok. Jag tror dess slutsats är högst realistisk, I fråga om musikalitet såväl som intelligens. Jag tror inte det finns några politiska eller materiella åtgärder som i grunden kan ändra denna situation. Vi är inte födda lika. Det står inte i mänsklig makt att göra oss lika. Men vi måste ändå leva som om vi vore lika. För att klara det, krävs något långt mer och långt viktigare.

Måhända är det denna insikt som till och med en statssekreterare i USAs Justitiedepartement har nått när han i en avskedsintervju säger att ”…i mitt liv och i många av mina bekantas liv är det konsten att lära sig att älska över ras- och etniska gränser” som ger oss förmågan att se och förstå varandra som medmänniskor och som medborgare i samma land med djupa intressen i varandras kamp.

Detta är föga annat än en variant av det djupaste budskapet i vår västliga civilisation.

I Markusevangeliets nionde kapitel berättas hur Jesus drev ut en ond ande och botade en pojke som varit sjuk ifrån födseln.

Detta bibelställe har inspirerat oändliga mängder lidande människor till att tro. Ty tron ger hopp och hoppet kan förvisso förstärka livskrafterna.

En som lät sig inspireras var Dostojevskij. I sin berömda berättelse om Storinkvisitorn, i Bröderna Karamazovs femte bok, femte kapitlet, låter han Jesus komma tillbaka till torget i Sevilla på Inkvisitionens tid och än en gång bota obotliga sjuka.

En känd italiensk författare hette Ennio Flaiano. Han hade en efterbliven dotter med låg intelligens. Hans och hans hustrus fördunklades av detta faktum. I en intervju berättar hans änka Rosetta att hennes man hade en något mer realistisk variant på denna gamla historia, som han tyckte – och jag tycker – mycket om: ”Jesus återvänder än en gång till vår jord och blir omedelbart omsvärmad av journalister, TV-fotografer och av nyfikna, som tigger honom om hjälp. Han gör några mindre under, blott för att tillfredsställa dem, tills där kommer en fader som bär fram sin efterblivna dotter till honom och säger: ”Herre, jag ber dig inte att bota henne. Jag vill blott att Du älskar henne!”

Jesus svarar ”Detta är det enda under jag förmår utföra!”

”Jag ber dig inte bota henne, jag vill att Du älskar henne. Jag ber dig inte bota henne. Jag vill att Du älskar henne! Och återigen: detta är det enda under jag förmår utföra.”

 Detta är nog också den djupaste, ibland kanske den enda lösningen på det faktum att somliga haft tur, och andra otur vid utdelningen av genkortlekens intelligenslappar!

Dessa ord skrev jag som den djupaste och mest medmänskliga sammanfattningen om sanningen om intelligens och andra skillnader i oss människor. Nu har Tatu Vanhanen givit oss en än djupare kunskap om resultaten av den jordiska utdelning av de miljarder små celler som format de centrala delarna i våra hjärnor.

Vilket som har gjort att vi alla, som en gåva av naturen, är mer eller mindre intelligenta.

Varm hälsning från er vän, Gunnar AK !