Skotsk IQ |
INTELLIGENS ÄR LIVSVIKTIG. Denna artikel har varit publicerad i Aftonbladet. Dör man tidigt på grund av fattigdom eller låg intelligens? Lever man länge på grund av rikedom eller hög intelligens? Den 1 juni 1932 deltog alla i Skottland 1921 födda skolbarn i ett intelligenstest. Det fick namnet "the Scottish Mental Survey". Den omfattade 87.498 barn. Av dessa bodde 2.792 i staden Aberdeen. Åttio procent av dessa har spårats. De av dem som ännu lever är över 80 år gamla. Resultaten av en delstudie har publicerats i British Medical Journal och må därför anses vara av hög vetenskaplig kvalitet. Dess tre viktiga slutsatser leder till att vi måste ifrågasätta en vanlig ideologisk "sanning". Den viktigaste slutsatsen är att det finns en häpnadsväckande hög samvariation mellan intelligens och livslängd. För männen störs detta samband något av andra världskriget. I dess slutfas dog en del av dem. Men bland de överlevande är relationen mellan IQ-resultat och livslängd, på IQ-nivå efter IQ-nivå, lika slående som den är bland kvinnorna, som ju inte deltog i kriget. Cirka en sjättedel av gruppen testade femton procent över genomsnittet, en lika stor grupp femton procent under. Vid 77 års ålder överlevde t.ex. dubbelt så många i den förra som i den senare gruppen. Slutsats? Ju högre IQ vid elva års ålder desto längre liv, ju lägre IQ desto kortare. Den andra slutsatsen från dessa skottar pekar på arvets betydelse. Av de överlevande fick 101 personer genomgå ett nytt intelligenstest när de var 77 år gamla. De IQ-skillnader som fanns redan vid elva års ålder fanns då kvar, högst stabila. Liknande resultat har vi från andra studier. Skillnader i intelligens mellan människor tycks alltså bestå livet igenom. Pekar inte det på arv? När jag läste denna studie skrev jag omedelbart till ett halvdussin ledande svenska experter och frågade om de kände till någon liknande svensk studie. Svaren var nekande. Ty skottarnas undersökning torde vara unik. Inget annat land har, mig veterligen, ett liknande heltäckande intelligenstest som går så långt tillbaka i tiden. Det kommer därför att dröja tills det kan upprepas och resultaten göras säkrare. Det är synd. Ty som det nu är kommer dess resultat att bli illa omtyckt och därför betvivlat. En av dem som svarade mig skrev omedelbart att sambandet mellan IQ och livslängd måste bero på barnens levnadsomständigheter vid 11 års ålder. Det är naturligtvis en ryggmärgsreaktion på vänsterkanten. Men den håller inte. Ty de inblandade forskarna har självklart förutsett den. Med hårt och gediget arbete har de lyckats få fram material om s k socioekonomiska förhållanden under uppväxten för fyra femtedelar av de berörda elvaåringarna. Deras tredje viktiga resultat blir att dessa omständigheter, rik eller fattig familj i barndomen, inte alls ändrar den fastslagna samvariationen mellan intelligens och livslängd. Dessa siffror borde vara dynamit i mycket socialt tänkande. Ty de sätter ett jättestort frågetecken vid en "sanning" som kan vara lika osann som den är utbredd. Det finns hundratals, sannolikt tusentals studier som visar att fattigdom hänger samman med sämre hälsa och kortare liv. Och det gör den säkert. Felet med de allra flesta av dessa studier, i all synnerhet när de kommer från organisationer som LO, statliga välfärdsinstitut eller ILO i Geneve, är att de öppet eller dolt säger att det är fattigdomen som är skuld till den dåliga hälsan eller det korta livet. Och vidare, i mycken socialistisk tappning, att skulden till ohälsan och de korta liven är de rikas utsugning av medmänniskorna, den som påstås skapa fattigdomen. Vad denna skotska studie antyder är att det inte alls behöver vara på det sättet. Skulden behöver ingalunda ligga på onda människor. Den kan i stället finnas i den orättvisa utdelning av genkortlekens intelligenslappar som sker vid vår födsel. Då får somliga ess och kungar i intelligens, medan andra bara får hackor och lankor. Denna skillnad i medfödd intelligens leder sedan, för dem som har haft tur, såväl till högre inkomster och längre liv. Och, djupt beklagligt förvisso, till såväl fattigdom som kortare liv för dem som haft otur med sin giv från genkortleken. Skall vi på något vettigt sätt söka motverka denna, genetikens orättvisa, krävs nog både mera ansvar hos de IQ-starka och mindre hat och klasskamp från de IQ-svaga. Något som i båda grupperna förutsätter bättre förståelse för den verklighet som naturen ger oss. Stockholm i februari 2002. Gunnar |