Denna artikel har varit publicerad i Aftonbladet.

Att patentera eller icke patentera livet. Det är inte frågan. Vem skall få leva, vem få dö. Det är frågan.

Den ojämförligt bästa bok som skrivits om patentering av livets byggstenar, om gener, alleler och DNA-segment, heter The Common Thread. Undertiteln är "en historia om vetenskap, politik, etik och den mänskliga genomen." (Bantam 2002)

Ingen som på allvar deltar i den aktuella debatten om huruvida företagen skall ha rätt att patentera livets byggstenar borde alls uttala sig innan han eller hon läst och begrundat denna bok.

Författare är John Sulston och Georgina Ferry. Den senare är en vetenskapsjournalist som har gjort ett torrt material läsbart. Men för innehållet står John Sulston, en man som jag bedömer vara en av det gångna seklets största välgörare för mänskligheten. Sulston har i Europa varit den mest drivande kraften för att få fram den kunskap om oss själva som ligger i vår arvsmassa, i den "genom" som publicerades i Nature och Science för drygt ett år sedan.

Varför välgörare? Därför att det är Sulston som har fört en stenhård kamp för att den framväxande kunskapen om det djupaste som gör oss till människor skall vara en gemensam ägodel för hela mänskligheten.

Boken har många vinklar. Den är en fantastisk beskrivning av den genomforskning som bedömts vara en större vetenskaplig prestation än månlandningen. Men det viktigaste i den är försvaret mot penningintressenas försök att med hjälp av patent monopolisera kunskapen om livets grundbeståndsdelar, vilket kan ge enorma vinster.

Sulston visar hur Craig Venter, den mediaberömde kommersielle genomforskaren, i mycket hög grad har snyltat på den forskning som gjorts av de öppna offentliga källorna, hur han byggt mera på PR än på egna publicerade resultat, och hur han till och med fick en av världens två ledande vetenskapliga tidskrifter, Science, att falla undan och publicera Venters genom utan fullständig tillgång till basmaterialet - vilket är vetenskapligt fult!

Den stora frågan i debatten om patentering av genkunskap är, som sagt, den om vem som skall få leva och vem som skall dö.

Skulle vi tillåta patentering kommer läkemedelsföretagen med stor sannolikhet att än snabbare få fram nya läkemedel och andra terapier som kommer att låta den redan välmående eliten i de rika länderna leva än bättre och än längre.

Skulle vi i Väst vägra våra företag denna rätt att patentera, kommer företag i mindre rika länder, som t.ex. det indiska Cipla, som nu ger AIDS-medicin till en bråkdel av storföretagens priser, att snabbare kunna hjälpa världens fattiga miljoner.

Vem bestämmer vilken väg vi skall gå? Det gör vetenskapsmännen och deras påtryckningsgrupper. Varken gamla högerkvinnor i Patentverket eller gamla liberaler i Vetenskapsrådet begriper mycket. De låter sig ledas av vetenskapsmännen. Då är frågan, kommer de att välja Sultsons eller Craig Venters väg?

Förvisso är det ett stort framsteg att mänskligheten gått från galär- till karriär-slaveri. Men missta er inte; att galärens piskor ersatts med karriärens morötter tar inte bort den bakomliggande maktens natur. Vetenskapsmännens morötter är i dag de stora forskningsanslagen. Det är med hjälp av dem de kan göra karriär. De är anslagsslavar. Och då företagens morötter normalt är mycket större än skattebetalarns, hyser jag föga tvekan om att nämnda patentdam och vetenskapsrådsordförande, i spetsen för resten av vår maktelit, kommer att välja patenteringen, det vill säga att ge ett bättre liv åt oss i den rika världen och, som vanligt, glömma den fattiga.

Stockholm 22 mars 2002

Gunnar Adler-Karlsson