Föredrag för CERCLE SUEDOIS i PARIS den 30 jan. 2003 av Gunnar Adler-Karlsson

1. Vad är viktigt i livet?
En ledare i Svenska Dagbladet talade nyligen om globaliseringens välsignelser i form av lycka och välbefinnande. Ty, slutade ledaren: "slutligen är det väl ändå det som är det viktiga", dvs lycka och välbefinnande.

Och däri ligger nog en del. Västvärldens filosofiska grund är ju utilitarismen, lyckofilosofin som säger, att ett samhälle bör inrättas så, att det ger största möjliga lycka åt största möjliga antal.

Har vi lyckats med det? I vårt globala samhälle? Det är frågan i detta föredrag. För att ge er en antydan om min slutsats, tror jag att vi lyckats fantastiskt väl i att skapa "största möjliga antal", men mindre med "största möjliga lycka".

2. Dagens migrän.
För nån vecka sedan åt jag lunch med en läkare. Han berättade bland annat för mig att det skrivs ut massor av anti-depressiv medicin åt dagens ungdom. Det är inte bara miljöförstöring, arbetslöshet, stress, AIDS och sånt, som tär på deras lyckokänsla.

Det är ju också ett faktum att krig ser ut att åter kunna bli en realitet. Mänskligheten tycks stå inför risken av tre lyckoförstörande och mordiska fyrverkerier, det ena större än det andra. Den första är konflikten mellan Israel och Palestina. Denna konflikt är ett klassiskt fall av revirstrid, av djurisk kamp om det territorium som araberna, med rätta, anser vara en skapelse av europeisk och amerikansk kolonialism för 55 år sedan.

Ingen som helst lösning finns inom synhåll. Tvärtom, kampen om Jerusalem kan bli stubinen för en långt värre konflikt i form av ett kristet korståg som på ett globalt slagfält möts av ett muslimskt heligt krig. De ledande israeliterna inser, att de är alltför få för att på sikt kunna stå emot den halva miljard muslimer och araber som omger dem. Därför vill de gärna ha in USA på sin sida i en generaliserad konflikt mot sina fiender. Och den krigshetsande judiska lobbyn, t.ex. i tidskriften Commentary, har stort inflytande på den amerikanska utrikespolitik, som tyvärr större delen av USAs befolkning struntar i.

Vi har glömt Israels koloniala ursprung. Araberna, däremot, har inte glömt att det var de som tvingades betala priset för Europas extremt dåliga samvete mot judarna. Och ihop med vår ekonomiska imperialism i oljeområdena leder detta till ett stort hat mot Väst och ett icke ringa stöd för t.ex. Hamas kamikaze-bomber liksom för Osama bin Ladens nerprickning av den amerikanska kapitalismens mäktigaste symbol, the World Trade Center.

Det är ur denna förfärande soppa, som ett andra fyrverkeri, ett globalt jihad, ett heligt krig, kan komma att födas som motvikt mot ett av Israel och USA anfört, nytt judiskt-kristet korståg i Mellanöstern. Må Gud och Allah - om nu inte dessa två potentater är identiska - samarbeta på det att detta icke må ske !!! Ty skulle det ske, kan detta i sin tur bli stubinen för en tredje, än större konflikt, en generaliserad, global, terroristisk klasskamp mellan fattiga och rika.

Våra ungdomars framtid förmörkas således inte bara av de dagsaktuella problemen. De står också inför hotet av dessa tre högeligen skrämmande konflikter i dagens värld, vilka, som sagt, om det vill sig riktigt illa, kan ställa till med ett vanvettigt mordiskt fyrverkeri. Och allt detta, dessutom, mot en bakgrund av risk för spridning av allt starkare, allt billigare och alltmer nanofierade atomvapen.

Givet detta hot måste vi i Väst söka förstå dem jag vill kalla "hatarna". Varför är stora delar av vår egen ungdom så hatisk mot Västs ledare? Varför ställer de till sådana upplopp som de gjort i t.ex. Seattle, Göteborg, Genua och Davos? Varför är de s k intellektuella i Frankrike så anti-amerikanska som Philippe Roger, med 600 sidors exempel, har dokumenterat i L'Ennemi Americain? Och varför slutade FNs stora "anti- rasismkonferens" i Durban den 8 september 2001 i den u-landsexplosion av hat mot Israel och USA, som sannolikt var det som utlöste bin Ladens, tre dagar senare, extremt skickligt genomförda attack på Pentagon och the World Trade Center?

Jag tror att orsakerna till detta hat kan finnas i tre huvudsakliga faktorer: i media, i biologi och, icke minst viktigt, i oförståelse för en grym verklighet. Det ytligaste skälet är våra media. De lever på kortsiktiga katastrofer, på misär och elände. Journalister gör karriär på att vara bättre än varandra i att finna och blåsa upp all världens hemskheter och hot. Och de okunniga ungdomar som ständigt matas med detta kan lätt få en mörk världsbild med vidhängande behov av antidepressiva piller.

3. Mitt megaperspektiv
Detta hänger också ihop, tror jag, med att människan av biologiska skäl har ett mycket kort "dagsnyhetsperspektiv" nedlagt i sina gener. Därför vill jag här ge ett längre perspektiv, det som jag själv mest arbetar med.

Vi människor skilde oss genetiskt från schimpanserna för cirka sex miljoner år sedan. Den första människa som vi har givit ett namn; Lucy, tillhörde en familj som säkert levde för 3.650.000 år sedan. Jordbruk, agri-kultur och all annan allvarlig kultur har vi bara haft i 10.000 år.

Stryk nu de fyra nollorna i båda dessa siffror. Då får vi 365 och en etta. Läs 365 som ett år, ett megaår, med 365 megadagar om tiotusen år vardera. Då får vi extremt goda skäl att tro att all vår biologi har formats under de 364 megadagarna och all vår kultur bara under den sista, den 365e megadagen. Och, här har ni mitt stora problem, som jag jobbat med under de senaste tjugo åren.

Det är att förstå hur vi under de sista sex megaminuterna av mänsklighetens sista megadag har lyckats fördubbla vårt antal. Dvs under de 40 åren mellan 1960 och år 2000 ökade vi jordens befolkning från tre till sex miljarder, eller med lika många individer som under våra sex tidigare miljoner kalenderår. Eller, med min tideräkning, på våra sex sista megaminuter lyckades vi ge mat åt lika många nya individer som vi tidigare lyckats med under 364 megadagar, 23 megatimmar och 54 megaminuter.

Min fråga är också vilka slutsatser man kan dra för det normala livet under ett kommande år, av sus-och-dus-champagnen under nyårsnattens sista sex minuter? Och mitt svar är: tacka katten för att vi nu lider av en baksmälla!

4. Ut ur Afrika
Om ni nu ser på det väsentliga under megaåret, då vet vi att från den 1 januari till ungefär den 15 december levde våra förfäder i Afrika i små familjegrupper med ett mycket begränsat här-och-nu-perspektiv. Det betyder att alla vi, som lever i dag, under några miljoner år har varit negrer i Afrika. Och till mer än 99,8 procent är vi fortfarande afrikaner i vår biologi, också Hitler, Påven, Chirac, ja, till och med jag själv.

Först runt den 20 december började en grupp afrikaner att emigrera ut ur Afrika i riktning mot Kina och Japan. Runt den 26 eller 27 december gick en annan grupp afrikaner mot norr och blev européer. Sen, men inte förrän den 31 december började vi utveckla jordbruk och allvarlig kultur. Det är denna vår historia som gör att vi alla reagerar extremt kortsiktigt och primitivt inför konflikter, tyvärr också världens mäktigaste individ, president Bush, vars hanterande av Irak-problemet ibland påminner mig om Zolas Bête Humaine.

5. Lidandets profitörer
Min tredje faktor bakom dagens hat, okunskapen om verkligheten, är nog den viktigaste. För många vare sig vill eller kan förstå den verklighet, i vilken vi i dag lever. Det finns till att börja med en grupp människor som kan kallas "lidandets profitörer". Det är de som strävar efter makt genom att blåsa upp allt det lidande som faktiskt finns i världen, eller genom att idissla alla de oförrätter, som de varit utsatta för under århundraden och årtusenden. Denna grupp av människor har under de gångna två seklerna naturligtvis varit anförda av socialister och kommunister, som fått mycken makt på massornas hopp om att de skulle kunna avskaffa lidandet.

Vi vet - eller borde veta - hur det gick med det, när dessa lidandets profitörer kom till makten. Trots detta domineras i dag både våra medier och våra universitet i Väst av liknande "politiskt korrekta" individer, som blir stora och får makt genom att blåsa upp allt lidande och alla orättvisor inom synhåll - åtminstone så länge de inte drar av Maxime-besök på sina deklarationer. Dessa människor vill inte förstå verkligheten sådan den är. De behöver lidandet. De lever på lidandet.

6. Den ärliga oförståelsen
Men det är i dag också förtvivlat svårt att förstå verkligheten. För många handlar det helt ärligt om att inte kunna förstå den. Varför är det så?

Därför att vi under vår allra senaste megadag, under de senaste tiotusen kalenderåren omedvetet har tillskapat en global kultur, som är ohyggligt mycket mera komplicerad än de små familjekungadömen om 50 eller max 100 människor, i vilka vi tillbringade våra första 364 megadagar på bakbenen. Vi har skapat en ny kultur, i vilken toppen, som bara ser dess goda sidor, kan bli ohyggligt arroganta, och botten, som lever med de onda sidorna, kan bli lika ohyggligt hatiska.

Det finns ett ställe i min senaste lilla bok, Tankar om västvärldens vishet, som jag är sorgesamt stolt över. Det är följande: "Låt mig åter betona: främst bör vi i Västvärlden söka undvika att korrumperas av den konungsliga makt som historien just nu har skänkt oss. Vi får inte bli så övermodigt arroganta att den övriga världen, i frustration och avundsjuka, blir vår terroristiske fiende." (s.151)

Det skrev jag drygt ett år innan World Trade Center föll i spillror. Det återspeglar mina värsta farhågor för framtiden. Skall vi undvika en värld av fallande skyskrapor, sönderslagna Superhjärnor och därmed växande hungerkatastrofer och massdöd i de fattigare länderna, då måste vi på allvar söka förstå människans villkor på en globaliserad jord och söka dämpa såväl arrogans som hat.

7. Livets tredje under
För att ta ett steg i den riktningen, låt mig gå tillbaka till min huvudfråga: Hur i Herrans namn kan vi förstå hur vi mellan 1960 och år 2000 lyckades öka mänskligheten med lika många nya individer, tretusen miljoner, som vi ökat med under alla de sex tidigare årmiljonerna?

Det kanske största av alla misstag i vår samhällsdebatt är det, att vi tar livet som något självklart. Vi lever. Det är väl inget konstigt i det? Det är väl självklart? Nej, det är det inte alls.

Vårt mänskliga liv är i sig ett stort under. Och ett än mer fantastiskt mirakel är detta, att vi lyckats dubbla mänskligheten under dessa korta fyrtio år. Det är, ur historisk synpunkt så långt ifrån självklart det kan vara.

Se på ännu ett par siffror. Under våra första sex miljoner år ökade hela mänskligheten i genomsnitt med bara en eller två individer om året. Det finns också studier som visar att hade vi fortsatt att leva som jägare och samlare, då hade det bara funnits plats för tio miljoner, ett Sverige och lite till, på hela jordklotet. Nu ökar vi med cirka 75 miljoner om året, drygt ett nytt Frankrike, eller, om ni vill, med cirka 25.000 nya barn bara under vår sammankomst här i kväll.

Fram till renässansen och kanske till 1700-talet var också ökningen i jordens befolkning mycket långsam. Men sen sätter vi igång. Efter år 1700 har vi tiofaldigat jordens befolkning. Och det handlar inte bara om en ränta-på-ränta-ökning. Och absolut inte om något nytt kaninbeteende - frekvensen av kopulation torde vara en av mänsklighetens få rejäla konstanter. Utan det handlar om att vi har skapat en kultur, den kapitalistiska demokratin, som haft förmågan att ge mat åt allt fler av de barn som föds och alltid har fötts, men som tidigare dog, innan de hann bli stora. Och vill jag hävda, liv om än i fattigdom, är bättre än döden.

Ty, som redan den gode Augustinus hävdade i Gudsstaten, den som tycker annorlunda kan alltid bevisa sin övertygelse, genom att begå självmord. Jag vill gå längre än så: jag vill påstå att de som inte tar detta extrema steg, borde, i stället för att hata vår funktionskapitalism, snarare älska den. Ty, vill jag nu visa, det är tack vare den, som de flesta av hatarna lever!

Det finns en mycket viktig fråga som de politiskt korrekta hatarna borde ställa sig: vilket älskar jag mest, mina rättfärdiga dogmer eller mina medmänniskors liv? Men, som sagt, det är svårt, horribelt svårt, att förstå den enormt komplexa verklighet som selekterats fram under den senaste megadagens oändliga mängder krig och konflikter. Låt mig ge er mitt försök att förstå. Och lägg märke till, är ni snälla, att jag säger "försök"!

8. En herakleitisk förklaring
Den grekiske filosofen Herakleitos, som levde runt 500 före Kristus, är bland annat berömd för satsen "polemos pater panton", kriget är alltings fader. Det onda kriget, sa denne vise man, är också det goda livets fader. Detta är förvisso en hemsk sats. Men den viktiga frågan är inte om den är hemsk eller ej. Det viktiga är om den är sann eller ej. Och oändligt mycket pekar på att den är sann.

Det goda kommer, mycket ofta, ur det onda. Och, vill jag hävda, om vi anser livet vara gott, om vi anser att det är något gott att kunna få fram mat till hundratals miljoner hungrande medmänniskor, åtminstone så mycket att dessa får leva, då kan jag peka på åtminstone fyra element, som vanligen anses som onda, men som tillsammans har skapat detta goda liv.

De senaste fyrtio årens fördubbling av mänskligheten är för mig, har jag sagt, ett fantastiskt under som kräver en förklaring. Skär jag nu, likt Alexander, tvärs igenom alla komplikationer med ett "adlerkarlssonhugg", finner jag att fyra onda ger ett gott, livet.

A. Vi i Västvärlden har skapat en ny form av liv, en ny hierarkisk organism som i motsats till oss själva, i princip kan växa till obegränsad storlek och få evigt liv. Det är detta slags organismer jag kallar "samtänkande ekonomiska Superhjärnor". Redan i den gamla romarrätten finner ni begreppet "juridisk person". Under renässansen plockades detta upp av bankirer och handelskapitalister.

Ur det har sedan de små och stora aktiebolagen vuxit fram, i dag förvandlade till jättestora globala multinationella företag. Dessa är helt unika för Västvärlden. Inför lagen är dessa juridiska personer i princip lika levande och lika rättshabila som vilken liten fattig individ som helst. Trots att de kan bestå av tio- och hundratusentals anställda med kontroll över triljarder dollar.

Det onda i detta ligger i att indivderna innanför en Superhjärna alltid är hierarkiskt organiserade. Sannolikt därför att dominansbeteende, maktkamp, och således också gap i makt och rikedom, tycks vara nedlagt i vår reptilhjärna. Denna nya livsform, mina samtänkande, hierarkiska Superhjärnor, är det första elementet i min förklaring till den jordiska befolkningens fördubbling sedan 1960.

B. Som ordet "samtänkande" antyder, ägnar sig dessa Superhjärnor åt att försöka tänka bättre än alla sina konkurrenter. Till den ändan strävar de efter att finna de bästa kornen ur den skörd som vi länge kallat begåvningsreserven. Som jag visat i min bok om Superhjärnornas kamp vet vi långt mer än de flesta vill tro om intelligens, definierat som förmågan till abstrakt tänkande, till att likt en schackspelare förutse effekterna av vårt nästa drag eller vår nästa handling.

Vi vet att för tre miljoner år sedan, när våra förfäder utvecklades i Afrika, hade vi människor samma hjärnstorlek som våra bröder schimpanserna. De har kvar den gamla storleken, cirka 400 kcm. Vi har drygt tredubblat vår, till cirka 1350 kcm. Vi vet också att fördelningen av intelligens följer en s.k. normalfördelningskurva.

När 100 är genomsnittet på en sådan, testar två tredjedelar av en befolkning mellan 85 och 115 i IQ. Drygt 94 procent ligger mellan 70 och 130. De få som ligger under 70 i IQ kommer alltid att behöva lite hjälp; de som ligger över 130 klarar sig alltid i en demokrati.

Vi vet nu även, att det finns cirka tio miljoner ärftliga genvariationer, s.k. alleler, mellan oss människor. Flera av dem har med intelligens att göra. All denna kunskap om intelligens leder många, framför allt de multinationella jättarna i USA, till ett andra "ont" element i vår tillvaro, nämligen till antagandet att människor inte har samma, utan olika ekonomiska värde.

För ett år sedan kom också en förvisso mycket kontroversiell studie, av Richard Lynn och Tatu Vanhanen, som ur mängder av statistik drog slutsatsen att intet förklarar ekonomisk framgång så bra för nationella Superhjärnor som tillgången till intelligenta individer, i kombination med en politk, som tillåter ett fritt användande av denna intelligens. Detta, Superhjärnornas för många onda antagande, att vi människor har olika ekonomiskt värde på grund av skillnader i intelligens, det är det andra elementet i min förklaring till fördubblingen av mänskligheten på fyrtio år.

C. Vad dessa ekonomiska Superhjärnor också gjort är att pressa fram en arbetsdisciplin, som är unik för Västvärlden. Det finns antropologiska studier som anger att den pre-agrikulturella människan bara jobbade cirka 700 - 800 timmar om året för sin materiella försörjning.

Det kan vara den nivå som är naturlig för oss. Men sedan har vi, t.ex. med katolikernas hot om skärseld och kalvinisternas om ett helvete, ihop med några tusen år av slaveri, och sedan med karriärlöften för de starka, och med hot om arbetslöshet för de svaga, pressat fram en långt högre årlig arbetsinsats.

När Marx och Dickens beskrev arbetarnas förfärliga nöd i det tidiga 1800-talets England, tvingades somliga till 4000 timmar om året. Och den dag som i dag är, jobbar fortfarande de flesta heltidsanställda ungefär dubbelt så länge som de, ur naturlig biologisk synpunkt, borde jobba. Det är klart de blir stressade!

Denna arbetsdisciplin är ett tredje ont, för våra både fysiskt och mentalt lata själar. Men, men, denna hårda arbetsmoral är ett oundgänglingen nödvändigt element i den process som mer än tiofaldigat jordens matproduktionen på 300 år och mer än fördubblat den på fyrtio.

D. Vad ett antal multinationella jättar i växande grad ägnat sig åt de senaste årtiondena - vilket bidrar till att förklara den nu än snabbare befolkningstillväxten - är en, för många mycket ond diskriminering mellan människor med avseende på deras intelligens.

I USA IQ-testas årligen inemot två miljoner individer. Speciella intelligenskonsulter hjälper personalcheferna att placera rätt individ på rätt steg i det som kallas intelligenstrappor. Förutsättningen för att nå hög ekonomisk effektivitet är, enligt dessa teorier, att dyra hög-IQare skall placeras i hierarkiernas topp, t.ex. bland läkare, advokater och ingenjörer, och billigare låg-IQ-are på mera praktiska hantverks- eller transportjobb i botten.

Då detta för många förefaller extremt omoraliskt, låt mig ge er en liten tankeställare som förklarar vitsen med denna "onda" IQ-diskriminering. Under tre miljoner år har den biologiska tillväxten i våra hjärnor legat på max fem kcm per tiotusenårsperiod. Slår vi nu med kulturella metoder ihop två goda hjärnor med 1500 kcm i varje, och därtill antar att bara en enda procent av hjärna nummer två används för intelligent tänkande, då ökar den första sin kapacitet med 15 kcm.

Det är lika mycket som naturen har givit oss på 30.000 år. Slår man sen ihop tusen civilingenjörer i ett laboratorium, vilket sker i Pentagon och t.ex. i Microsoft eller Ericsson, då får man inom Superhjärnan en intelligenstillväxt som mångfaldigt överstiger allt vad naturen under tre miljoner år givit oss på det individuella intelligensplanet.

Detta är finessen med mina samtänkande, högintelligenta, ekonomiska Superhjärnor. Det är detta som givit oss de många tekniska och organisatoriska förbättringarna i produktionen. Vilket, till syvende och sidst, också givit mänskligheten den ökande mängd mat, som tillåter allt fler barn att leva.

9. En sammanfattning
Alltså, för att nu sammanfatta min onda herakleitiska förklaring till den goda fördubblingen av mänskligheten under de senaste fyrtio åren, här får ni, än en gång elementen:

Med hjälp av begreppet "juridiska personer" har vi i Västvärlden omedvetet tillskapat en ny form av organismer, vad jag kallar "samtänkande Superhjärnor", i dag främst i form av multinationella företag.

Dessa ägnar sig åt fyra, för många onda beteenden: de är hierarkiska; de antar att människor har olika ekonomiska värden; de driver fram en stressfylld arbetsmoral; och de diskriminerar mellan människor på basis av IQ-skillnader.

Nettoresultatet av dessa fyra onda element är det goda, att vi på bara fyrtio år har givit liv åt lika många nya individer som vi gjort under sex miljoner år tidigare.

Jag ställde tidigare frågan: varför hatar så många Västs ekonomiska system? Nu har ni svaret. De flesta människor lider dagligdags av de fyra onda elementen. Att dessa ger dem deras egna liv, det förstår de inte. Och dessutom tar de tanklöst detta nettoresultat, sina liv, som nånting fullkomligt självklart.

10. Två avslutande tankeställare
A. Att få större grupper av människor att förstå detta resonemang är dock inte lätt, speciellt inte när lidandets politiskt korrekta profitörer dominerar nästan alla massmedier och lever på att blåsa upp allt som anses ont.

Denna situation är nog beklaglig, för det är möjligt att det är min typ av insikter som skulle kunna rädda oss från det mordiskt hatiska trestegsfyrverkeri, som jag inledningsvis varnade för.

B. Innan jag slutar, bara en liten tankeställare till. I vårt Europa är det fortfarande tabu att tala om nedärvda skillnader i intelligens. Det är det inte i USA.

I Europa skulle en öppen sortering av hög- och låg-IQare omedelbart attackeras inte bara av media utan också av någon diskrimineringsombudsman. I USA, däremot, kan företagen i betydande skala ägna sig åt sådan produktivitetshöjande IQ-diskriminering.

Man kan tycka vad man vill om det. Men utan tvekan är detta en av de viktigaste förklaringarna till att USAs multinationella företag, långsamt men säkert, konkurrerar ut Europas. Eller att Europas bästa företag, som t.ex. Novartis, tar sitt pick och pack och, ihop med sina intelligentaste forskare, flyttar IQ-krävande laboratorier till USA.

11. Avslutning
Det finns oändliga mängder att tillägga för att nå en än bättre förståelse i dessa sammanhang. Till exempel att världens ledande lyckoforskare nu visat att efter en viss nivå på inkomsterna, ungefär 150.000 kronor i dagens penningvärde, ökar inte lyckokänslan oavsett hur inkomsterna stiger.

Men även om jag hoppat över massor av svårigheter, hoppas jag, att jag med dessa, av tidsramen begränsade funderingar, åtminstone givit er en inledning som kan fungera som en liten stubin till ett rejält frågefyrverkeri.

Låt mig sluta med att än en gång betona min huvudslutsats, en ur lycko- eller hatsynpunkt långt viktigare tanke, nämligen den att minst tretusen miljoner människor i dag lever inte trots, utan tack vare den herakleitiska process, i vilken fyra onda element tillsammans har givit dem det, som vi anser vara det högsta goda, livet.

Eller, för att uttrycka det än klarare och för somliga än mer provokativt: många av dem, som nu hatar Väst i allmänhet och USA i synnerhet, de borde i stället välsigna Västvärldens unika utveckling av samtänkande ekonomiska Superhjärnor. Ty om de älskar sina medmänniskor mer än sina dogmer, bör de välsigna det system, som har givit fattiga människor, om inte rikedom, så dock den allra första förutsättningen för lite lycka, nämligen deras liv. Tack för att ni ville lyssna!

Gunnar Adler-Karlsson

Djupast sett, är det sannolikt vår naturliga lättja ihop med reptilhjärnans dominansstruktur som förklarar de stora gapen i världen. I absoluta tal växer dessa, mer eller mindre deterministiskt, i takt med en växande integration. Alla rättrogna kristna och muslimer, liksom alla kommunistoida ideologer, angriper hårt bristen på altruism i den rika och mäktiga toppen och kräver omfördelningar och jämlikhet.

Altruism finns förvisso i naturen, t o m hos blodsugande vampyrer, vilket ger mig ett visst hopp om mänskligheten. Dock inte alltför stort.

Ty familjealtruism har utan tvivel varit stark i de små flockar i vilka vi, likt chimpanser, levde under våra 364 första megadagar. En klick smör som väl räcker till att breda en smörgås, räcker självklart inte för tusen smörgåsar. Lika lite kan det goda sammanhållande limmet som fanns innanför var och en av de, säg, hundratusen självförsörjande små familjekungadömen, med i genomsnitt kanske 60 individer, som fanns när vi började med jordbruket, räcka till för att hålla samman de 150.000 ömsesidigt beroende smågrupper varav Sverige i dag är byggt, och än mindre hela vår värld, som nu består av cirka hundra miljoner sådana interdependenta smågrupper.

Så hoppas inte för mycket på altruismens rättviseskapande förmåga! Tyvärr!