AB - Brev till George 2003-01-29

Publicerad i Aftonbladet den 30 jan 2003.

Äntligen visade du i går det allvar som världen kräver av sin mäktigaste man.

Du, liksom jag, vet att det är med maktkampen i världen som med en fotbollsturnering. Lag efter lag blir utslaget. Kvar blir efter hand bara segraren. Och alla som har förlorat hatar innerst inne segrarens lagkapten.

Det finns dock en skillnad. Det som avgör i fotboll är skickligheten i att sparka på en boll. Det som avgör i världspolitiken är skickligheten att tillverka vapen.

Din makt, George, är resultatet av en halvtusenårig utveckling i Europa. Det är den som givit dig makten, den makt du nu måste använda med yttersta vishet. Och det är inte lätt. Ty ditt dilemma är långt mer förfärligt än alla snälla fredsapostlar, från Jesus och Påven till Schyman, förstår.

Det som givit dig makten är segern i den vapenkapplöpning som avgör också mänsklighetens framtid.

Fram till 1500-talet var muslimer lika duktiga som vi i Väst. Din senaste utmanare, Saddam, representerar en kultur som i hans och de flesta muslimers ögon är långt större och finare än den dans runt Arons guldkalv, som de föraktfullt anser vår kapitalism vara.

Efter renässansen har vi i Europa, med massor av krig, haft en inbördes vapenkapplöpning som gjort oss till världens herrar. Dock blev det lite trångt här hemma. En stor grupp av de mest företagsamma och de högst intelligenta lämnade därför Europa och grundade bland annat ditt USA.

Det skall vi vara glada för. Ty tre gånger har dina föregångare nu räddat Europa från tyranner. För att frälsa oss från Hitlers avskyvärda tyranni och kommunisternas hot om global förslavning utvecklade ni där borta atombomben.

Och det är naturligtvis den, George, som är allas vårt djupaste problem. Redan när Hiroshima small, sa den geniala - eller galna - hjärnan bakom bomben, Einstein, att världspolitiken blir sig aldrig mer lik.

Det förstår du. Men det förstår inte de som nu så hårt kritiserar dig eller så enträget tigger om fred.

Vi människor har existerat i cirka sex miljoner år. Vi kunde säkert existera i ett par miljoner år till. Om vi nu inte tar livet av oss själva i en slutlig atombombsragnarök.

Historiens blinda framfart har nu fört oss in i en återvändsgränd där valet är att stoppa vår framrusande vapenkapplöpning eller dö. Och vid ratten av den bil som hotar att köra in i Ragnaröks cementmur, där sitter du, George. Ingen människa kan avundas dig ditt jobb. Men du kan inte heller komma ifrån det.

Självklart skulle vi alla vilja ha total fred på jorden. Men verkligheten är den att för varje år som går blir atomvapnen, liksom andra terrorvapen, allt billigare, allt mindre men starkare, och allt lättare att komma åt.

Nu är det inte bara FNs fem stora som har dem, utan också Indien, Pakistan och Israel. Självklart vill alla andra också skaffa sig dem, inte bara Nordkorea och Saddam utan också krigsherrarna i Kaukasus, maffialedarna i Ryssland och Columbia eller de evigt krigande stamhövdingarna i Afrika. Till och med lilla Sverige försökte ju en gång i smyg!

Den fråga som alla dina kritiker i dag måste ställa sig är den: vill jag att mina barnbarn skall leva i en värld med några tjogtals småtyranner som alla viftar med nukleära holocaust-bomber?

Och om de inte vill det, vad katten gör då jag, som sitter vi ratten?

Jag försöker naturligtvis först med diplomati. Men sånt biter inte på extremt adrenalinstinna hannar.

Jag försöker sen med ekonomiska sanktioner. Men redan för 35 år sedan kom det en bok med titeln Western Economic Warfare. Den handlade om precis samma fråga som i dag, d v s hur USA med en global embargopolitik sökte hindra Stalin och hans efterföljare att få händerna på atomvapnen. Den boken slog fast att ekonomiska sanktioner, hur kostsamma de än kan vara, aldrig ändrar på en fiendes baspolitik. De är, som liknande sanktioner mot Saddam också visat, ineffektiva.

Det fasansfulla dilemma du nu står i, George, är att det mellan embargon och krig inte finns några andra medel.

Gör dock, är du snäll, ett försök till. I Latinamerika har man länge, för att undvika inbördeskrig, haft vanan att låta den gamle diktatorn försvinna till något tolerant grannland. Ge Saddam en chans till något liknande. Underskatta inte hans intelligens. Och hans fåfänga är säkert inte mindre än din. Det är därför inte helt omöjligt att han i sista sekunden väljer att, likt Gorbachov, lägga ner sina kort och bespara världen det globala terroristiska inbördeskrig som kan bli resultatet av en annars oundviklig attack på honom.

Då kommer både han och du, likt Kennedy och Khrusjtjev efter Cubakrisen med tacksamhet kunna bli ihågkomna av kanske tusentals kommande generationer för att ni gemensamt stoppade den vapenkapplöpning som, annars, hade kunnat avsluta släktets liv.

Jag avundas dig inte, George. Ty i världen som den är - och inte som drömmarna tycker att den borde vara - finns det ingen utom du som kan bära detta extremt tunga ansvar för mänsklighetens framtid.

Gunnar Adler-Karlsson

Brev till G W Bush med kopia till Saddam Hussein.

Käre George...