23. Rår vi på den ortodoxa fanatismens mentala krigföring?

739 dokumenterade krig, säger oss, på internet,  ”The Terrible Truth”. Det är mycket. Det är hemskt. Men ändå inte nog! I ”fysiska” krig gäller det att för fienden förstöra så mycket man kan. I ”moraliska” krig söker man undergräva motståndarens moral. Och i  ”mentala” krig är ännu Zoroasters ”fria vilja” och ”krig mellan det Goda och det Onda” det centrala. I vilka krig media i dag är ett mycket viktiga instrument. En förvisso mycket känslig punkt i det ”mentala” kriget mellan två stora religioner handlar om hämnd eller förlåtelse. Skall man hata sina fiender och straffa dem med att mörda deras oskyldiga barn och barnbarn intill fjärde led eller skall man förlåta och till och med försöka älska sina fiender? Frågan är öppen och ur en synpunkt mycket intressant: kan somliga vara determinerade till att hämnas och andra till att förlåta? Kan en sådan skillnad bero på barnens allra första fostran och indoktrinering? Den ena av dessa två religioner har en historia som går tillbaka till slaveri i Egypten och Babylon och till ett mänskligt lidande som redan år 72 efter Kristus ansågs större än den sammanlagda summan av allt annat mänskligt lidande! [34]  Den andra har en något kortare historia, också den fylld med mängder av lidande. Men också av makt. Och av mentalt viktiga påhitt, som t.ex. purgatorio, den renande ”skärselden”, världens kanske hittills bästa affärsidé: man ger kyrkan sitt jordiska arv mot att få en något kortare vistelse i det halv-helvete som vi bäst känner ifrån Dante. Mellan dessa två religioner finns ännu i dag en, ur krigisk synpunkt, förfärande skillnad. Den ena vill ha hämnd, också på oskyldiga barn i tredje och fjärde generationen. Så står det faktiskt i deras trosbok, Torahn, som av de rättrogna anses vara ”the most important thing in the world”, den viktigaste saken i världen”, som obetingat måste åtföljas. [35]  Troende på den andra religionen, i synnerhet i USA, diskuterar ofta om apokalypser och armageddon, som enligt Johannes Uppenbarelse äntligen skall ge dem all makt i Jerusalem. Och det i evigheters evighet! I den andra religionen finns dock något djupt allvarligt. Dess Gud låter sin gudason, fastspikat på ett kors, utbrista: ”Fader, förlåt dem, ty de veta icke vad de göra!” Dessa skillnader är, ur många synpunkter, farliga, om vi verkligen vill finna fred på denna jord. De mentala krigen, ihop med en alltmer mordisk vapenkapplöpning, kan bidra till att kasta oss in i ett nytt grymt lidande! Den stora frågan, den om vi alls har någon fri vilja, har nu gjort denna skillnad än viktigare för mänsklighetens framtid. Antag att Rita Levi-Montalcini, född in i den förra av dessa religioner, har rätt. Då är allt det hemska vi kallar ”ondska”, allt, också ”holocaust, alla krig, rasism och nazism” blint styrt av våra minst 600 miljoner år gamla arkaiska hjärnor. Trots att vi inbillar oss något annat!  Följer det inte då att också hämnd och hat är något blint? Även om chansen till framgång i så fall är mycket liten, borde vi ändå inte försöka lära oss att behärska alla känslor av hat? Och det oavsett hur djupt de än har hamnat i våra av hunger framselekterade blinda gener? Även om vår ”fria vilja” skulle vara mycket liten, borde vi inte fråga oss om känslor av hat och hämndlystnad intill fjärde generationen kanske mest drivs av vår animala Gilgameshska skräck för döden? Om så vore fallet skulle vi då inte kunna hoppas att även de som fostrats till ortodoxa fanatiker skulle kunna tänka om? Vore det så, funnes det ännu ett hopp om en lite fredligare värld!