16. Determinerat behov nr. 2: Mat

Äter vi av fri vilja? Knappast! Om vi inte gör det dör vi ju. Och det vill vi helst inte! Därför är människans andra biologiskt nedärvda grundbehov mat. Intet liv kan leva utan energi och vätska. Energi fick det första livet ifrån solen, vätska av någon sällsynt slump som lät jorden svalna ner till den nivå där vatten kunde finnas. Hur detta gick till vet jag inte. Men att vi människor lever tack vare att det finns något att äta och vatten därtill, därom kan vi vara säkra. Vad är det som sedan skett mellan det allra första livet och oss människor? Ett svar är att evolutionen har förvandlat flercelliga små bakterier till ”omnivora predatorer”, det vill säga till de allätande rovdjur som vi människor har blivit. Det högfärdiga namnet Homo sapiens sapiens borde bytas till det betydligt mer rättvisande Homo sapiens praedator. Ju mer av den omgivande naturen man kan äta, desto större blir ens rikedom på mat och desto flera individer kan överleva. Om sådant kan vi också vara säkra och det temat skall jag strax utveckla. På sistone har jag dock blivit osäker på en icke helt oväsentlig punkt: Vad är jag? Och vad är egentligen meningen med mitt liv? Vad jag är kan ni möjligen läsa ut av titeln på min bok år från 2003. Den var En uppblåst bakteries memoarer. Men vad jag gör när jag äter, det har jag inte riktigt förstått. Men om jag förstått rätt så består min kropp, som alla normala människors, av cirka etthundra miljarder små celler. Dessa tycks vara lika levande som jag själv. Och lika hungriga! När jag då äter, gör jag det för att mitt medvetande säger mig att jag måste äta för att leva? Eller äter jag av en fullkomligt blint determinerad instinkt? Äter jag därför att de hundra miljarderna små levande varelserna av vilka jag består måste ha mat och vätska, kanske ett gott vin, för att inte dö? Och då ta mig med sig? Eller kan det vara så att Moder Natur här har skapat ett fantastiskt samarbete mellan mig och de hundra miljarderna små celler av vilka jag består? Ett samarbete som borde stå som idealisk modell också för förhållandet mellan all jordens människor! I våra bästa kök pågår en sagolik kulinarisk verksamhet! Men är allt det njutande som dessa bjuder på föga annat än ett blint determinerat tillfredsställande av krav från våra arkaiska hjärnor, djupast sett styrda av några miljarder års ätande hos mängder av de olika små celler som levat och lever i oss på denna jord?