Efter några tusen år av djup tro på det Goda och det Onda, på Gud och Djävulen, var det fortfarande riskabelt att ifrågasätta ”sanningar” i denna tro. Det var nog därför Malthus, år 1798, valde att anonymt presentera sin insikt, den att människan var lik djuren på åtminstone en punkt: ”den ständiga benägenheten hos alla levande varelser att öka antalet individer utöver den föda som finns för dem”.

Zoroaster hade lärt oss att krigen var något i vilket de Goda kämpade mot de Onda. Och detta var något av högre makter bestämt. I sin An Essay on the Principle of Population, var Malthus djärv nog att säga att det i stället fanns en helt annan orsak bakom krigen, nämligen hungern. 

Om Zoroasters tro vore sann finns det inget människan kan göra, inget hopp om att vi skulle kunna sätta stopp på det krigiska våldet. Det är den tro som president Bush Jr. tillbad när han hävdade att det Goda och det Onda existerar och ”mellan dem kan det inte finnas någon kompromiss”.

Om Malthus har rätt finns det däremot ett litet hopp. Skulle vi inte, om nu alla får åtminstone sitt dagliga bröd, kunna hoppas att krig skulle mildras och kanske försvinna. Förvisso har evolutionen skapat andra komplikationer. Nog med mat är inte längre nog. Men att mat åt alla är ett första villkor för fred på jorden, den sanningen sökte Malthus ge sin samtid. Och den håller än!

Det stora problemet, som Malthus visade, är vårt växande antal på en begränsad jord. Med nu, år 2012, cirka 220.000 nya barn per dag !
Under nästan hela vår biologiska familjs sex miljoner år långa existens har våra förfäder fått sin mat genom att jaga och samla naturens ätbara tillgångar på en allt större och större del av vår jord. För bara cirka 12,000 år sedan började vi bli så många att denna mat inte räckte till. Åtminstone inte i Mesopotamien. Det är då vi ersätter jakten på andra djur med krig mot varandra.

Det är då vi får de krig som långsamt minskar antalet människohjordar och som i stället, än långsammare, sätter igång ett samarbete inom de kvarvarande.  Ett samarbete som efter hand resulterar i ”samtänkande superhjärnor” [9].  Vilka dels ger oss mera mat och dels allt mer mordiska vapen som nu tenderar att blint driva vårt släkte mot det vi kallar ”globalisering”.

Jag frågar mig om detta är naturens blinda fortsättning på att hungriga neuroner i mösshjärnor förvandlas till kannibaler som äter upp sina egna organeller, sig själva, inifrån! [10]

---

 [9] GAK, Superhjärnornas kamp – om intelligensens roll i samhället. Fischer & Co., 1996, på denna punkt  en fortsättning på Lärobok för 90-talet.  Prisma 1990.
 [10]  Nature, 11 augusti 2011, p. 128 eller Cell Metab. 14, 173-183 (2011)