5. Underhållning eller kultur?

Att det inre reviret kommer att bli relativt viktigare an det yttre i framtidens samhälle ar säkert. De två stora frågorna handlar om revirets utformning och fördelning. Kommer det inre reviret att utvecklas i en god eller dålig riktning? Det skall vi ta upp har. Nar vi gjort det skall vi försöka se vilka krafter som vill fördela det goda inre reviret åt alla – och vilka som inte vill det. I slutet av första avsnittet gjorde jag en åtskillnad mellan ett gott och ett dåligt inre revir, ett skapande hos vetenskapsman och kulturarbetare och ett självförstörande hos narkomaner av ett eller annat slag. Nar man framställer det så, förstår alla vad man menar. Men den distinktion som jag har använder ar i grunden fruktansvärt svår att göra. Icke desto mindre måste vi ge oss i kast med den. Vi finner den överallt. På högra sidan av den lilla tabellen på nästa sida finner vi något som nastan alla tenderar att betrakta som mer värdefullt an det som står på vänstra sidan. Men att dra en grans som klart åtskiljer det ena från det andra, på marginalen, det ar ytterligt svårt. För den Övervägande delen av vår natur, den som utan tankande och utan självmedvetande existerat i cirka fyra miljoner år på nästan samma satt som chimpanserna (med vilka vi delar 99 procent av våra arvsanlag), ar livet enklast om man tar det som ett tidsfördriv med hjälp av massmedia, alkohol och slapp under Mindre värdefullt Mer vardefullt 99 procent chimpansnatur 1 procent manniskonatur Passivt tidsfördriv Aktiv ansträngning eller arbete Underhållning Kultur Massmedia Skola Dåligt inre revir Gott inre revir hållning av den typ som t.ex. dominerar pressbyråkioskernas fönster. Vad som skiljer oss en smula från djuren ar den dar enda procenten, som bland annat innehåller just tänkandet, sjalvmedvetandet och talet. "I begynnelsen var ordet" står det i en av våra kulturskrifter, som nog inte saluförs i Pressbyrån. Det ar detta, den aktiva ansträngningen att komma en liten smula utöver sin djuriska natur med hjalp av medveten odling av både jord och "sjal", som gör att vi kan betraktas som kulturvarelser i stallet för som oskäliga djur. Det ar denna grans, mellan vänstra och högra sidan i min lilla tabell, som skolan skulle hjälpa oss att passera. Men var ligger denna grans? Vad består den i, djupast sett? Frågan ar ju inte ny. Aristoteles behandlade den. David Hume har en underbar liten essay om "måttstocken för smak". Att söka ge ett bidrag till diskussionen ar måhända förmätet. Men låt mig ändå försöka. Det lilla element man kunde tillföra diskussionen vore ett som man kunde hämta från juridiken, från straffrätten. För att en handling skall anses som ett brott kravs inte bara att den motsvarar en objektiv brottsbeskrivning, utan också att den är utförd med den subjektiva avsikten att begå ett brott, eller åtminstone med en viss grad av subjektiv slapphet i handlandet. Brottet definieras med hjalp av två kriterier, ett objektivt och ett subjektivt. Kanske kunde gränsen mellan kultur och underhållning, mellan ett gott och ett dåligt inre revir, dras på samma sätt. För att en verksamhet skall kunna definieras som kulturell skulle vi då krava både ett objektivt och ett subjektivt kriterium. Å ena sidan skulle det varmed man sysslar fylla vissa objektiva krav på kvalitet. Å andra sidan skulle den handlande personen även ha en viss subjektiv avsikt att inte bara fördriva tiden utan att också utveckla sitt inre liv. För att läsning skulle betraktas som en kulturell verksamhet skulle dels det lasta vara av en viss beskaffenhet. Men därutöver skulle man också krava av läsaren att han eller hon hade den aktiva avsikten att genom lasningen öka sin kunskap om eller förståelse av det behandlade ämnet. Att, som nu slappt sker, definiera alla skrifter, liksom all press, som "kultur" i vår kulturstatistik strider mot det första kriteriet. Men ett slappt läsande av Homeros eller Dante i en eller annan form av "Illustrerade Klassiker" skulle kanske strida mot det andra kriteriet. En sådan definition skulle komplicera verkligheten en smula. Den skulle t.ex. innebära att en del av det som i dagligt tal kallas underhållning, t. ex. Povel Ramels eller HasseaTages revyer, i själva verket kan vara en utomordentligt fin kultur. Samtidigt innebar det att det som vanligen kallas finkultur kan förfalla till ren tidsfördrivande underhållning. Sannolikt blir detta t.ex. Brechts öde inför den extremt välklädda premiärpubliken, som ar mer intresserad av Månadsjournalens fotoblixtar an utvecklingen av sitt eget själsliv. Jag vill överlämna åt andra, eller välja ett annat tillfälle, att leka med detta försök till en gränsdragning mellan vår chimpansnaturs längtan att utan ansträngning flyta med tidens ström och den specifikt mänskliga gnistans dröm om att höja sig en liten smula över djurriket. Det viktiga har ar tanken att skolans uppgift har oerhört mycket att göra med båda dessa element i kulturdefinitionen. Skolan skall förmedla en kunskap och en förståelse, som fyller vissa kvalitetskrav. Därom är alla ense. Men ännu viktigare tror jag ar att skolan tänder den där lilla speciella människognistan, att lärarna har förmågan att väcka till livs det där subjektiva elementet i ungdomarnas natur, som gör att de inser att det som skiljer dem från vargflocken eller fårskocken ar just den medvetna ansträngningen att låta sin människonatur komma till uttryck genom ett aktivt deltagande i kulturlivet, genom en ständig ökning av sin förståelse för livets stora under. Det ar har skolans viktigaste uppgift ligger: i att väcka det man förr kallade sjalen till liv! Det är nämligen dar det goda inre reviret bor.