6. Näringslivets motstånd

Nar skolan faktiskt har stora möjligheter att på detta satt frigöra människorna genom ett rikt kulturliv, varför tenderar den då i stället att bli en parkeringsplats, dar man fyller ut tiden med underhållning? Ett huvudskäl torde vara näringslivets motstånd mot denna typ av frigörelse, mot att alltför många utvecklar "Diogenes inre frihet". Då blir de för dåliga, både som arbetare och konsumenter i det yttre livet. Vad gör egentligen kulturutövare? Låt oss utgå från de tre exempel som fördömdes hårt under den kinesiska kulturrevolutionens "anti-kampanj", innehavet av gamla, dvs. för:maoistiska, böcker, målningar och skulpturer. Den som skriver böcker börjar med att läsa andras. En stor del av hans liv går åt till att vanda sidor, till att långsamt och eftertänksamt försöka förstå vad andra tänkare har mejslat fram i språket, till att an långsammare söka satta samman sina egna tankar, förhoppningsvis bättre, klarare, vackrare och renare, till ett nytt verk. Den som målar kan sitta försjunken i timmar och dagar t.ex. inför skönheten vid Belvedere di Migliara på Capri, göra skiss efter skiss, utkast efter utkast, för att efter månaders och kanske års kluddande äntligen bli nöjd med ett konstverk som för evigt fångar den vågornas kamp med den hårda klippan i det fantastiska landskapet. Den som vill göra en skulptur av en älskad eller beundrad människa gör på ungefär samma satt. Efter tidskrävande studier av modellen och mängder av förarbete växer efter hand ungdomens skönhet, medelålderns karaktär eller ålderdomens vishet fram, förevigad i brons eller marmor. Ingen av de tre konstnärerna producerar något som går att äta. Det gör inte heller de som njuter av de färdiga resultaten. Ingen av de tre tjänar normalt mycket pengar under sin livstid, har inte råd att köpa mycket, ar dessutom inte speciellt intresserad av alla de konstigheter som den moderna industrin framställer. Deras liv ar redan fyllt av det som ger så mycket större innehåll. Varje minut som vi lägger på att skapa eller njuta av kultur tar vi ifrån den materiella produktionen eller från den för producenterna vinstgivande materiella konsumtionen. Själen konkurrerar med kroppen. Självklart ar därför det materiella livets herrar starka motståndare till ett samhälle dar alltför många agnar sig åt kulturen. Kulturen konkurrerar med kapitalismen. Kultur stjäl både arbetstid och vinster från arbetsgivarna. Kultur ar inte bara något misstänkt, inför vilket man osäkrar sin revolver, utan också något skadligt som, i den mån den inte kan kommersialiseras, måste utrotas. Det omvända galler nämligen också: Varje minut vi lägger på att arbeta för en materiell inkomst, varje minut vi agnar åt att konsumera de många märkvärdiga tingestar som inte fanns för hundra år sedan och som tillsammantagna bildar det som makthavarna kallar 'iframsteg", varje sådan minut tar vi från vår andliga eller själsliga utveckling. Varje sådan materiell minut håller oss nere i andligt mörker, gör oss, rent ut sagt, dumma! Hur skulle kommersialismens herrar kunna leva om alla agnade sig åt kultur? Hur skulle de makthavare som önskar att vi upptar våra dagar med att arbeta på deras jordagods eller kontor, i deras fabriker eller andra fållor, hur skulle de kunna förmå oss till detta om vi bara vore intresserade av kultur? Än värre, hur skulle kulturarbetarna själva kunna leva om ingen gjorde maten, eller leva gott om ingen ville stå i fabrikerna? Låt oss vara helt klara i denna insikt: kulturellt skapande och njutande konkurrerar med materiellt. Den materiella makten ar därför, djupast sett, motståndare till humanistisk kultur. Måste vi av objektiva skäl gå fram mot ett tillstånd dar allt fler människor alltmer måste leva i det inre reviret, så kommer näringslivet att vilja göra det till ett passivt, chimpansartat, tanklöst tidsfördriv, varigenom fåren i skocken lättast kan fås att hålla sig iugna, gå i cien riktning direktörerna vill, konsumera den mat de blir tillsagda att äta upp, men inte begära mera. Detta ar raka motsatsen till aktiva mänskliga kulturarbetare. I grunden kommer därför både "moderaterna", Volvos nya dotterföretag och det tredje borgerliga partiet icke att vilja ha en kulturellt rik och personlighetsutvecklande skola. I grunden accepterar de skolan som en passiviserande parkeringsplats. Tro nu inte att detta är resultatet av djävulskt intelligenta konspirationer om hur man koncentrerar allt bråk till skolorna och slipper det på arbetsplatserna. Det är snarast följden av ett ryggmärgsbeteende. Näringslivets ledare har över huvud taget inga hjärnor vid övre delen av ryggslutet. Där har de opererat in en spargris.