|
"Giv mig gossen under hans sju första år och jag skall ge dig mannen." Satsen lär vara ett gammalt jesuitiskt motto. Möjligt ar att skolan kommer in i livet alltför sent för att den effektivt skall kunna påverka individen. Möjligt ar att personligheten ar så gott som helt utvecklad redan före sju års ålder eller, åtminstone, att de kanaler som ger personligheten dess framtida inriktning redan då ar fardiggravda. Möjligt ar därför att televisionen i dag ar ett viktigare personlighetsdanande instrument an skolan.
Politikerna i Sverige har varit medvetna om detta och genom statsmonopol, reklamfrihet och diverse regler lyckats undvika TV:ns allra värsta överdrifter. Så ar det normalt icke i utlandet. Ett amerikanskt barn har under sitt liv mellan 5 och 18 år sett 675 000 reklaminslag eller 1000 per vecka. Ett kanadensiskt barn har sett 12000 timmars television nar det fyller 12 år, vilket ar ungefär dubbelt så lång tid som det har tillbringat i ett klassrum. I Sverige lägger vi mera tid per år på massmedia, i timmar raknat, än vi lägger på betalt arbete. Inemot hälften av denna tid går åt till TV.
Resultatet av denna utveckling har val beskrivits av Neil Postman, en av de ledande experterna på området. I sin till svenska översatta Skolan och kulturarvet säger han t .ex. : "Vi har nu en generation som vuxit upp i en informationsmiljö som domineras av visuella bilder, sammanhangslöshet, omedelbarhet och frånvaron av logik. En miljö som ar antihistorisk, antivetenskaplig, antibegreppsmassig och antirationell. Samtidigt är den ram inom vilken allt detta utspelas ett slags religiös eller filosofisk tendens att upphöja teknologiseringen till högsta auktoritet. " I sin allra senaste bok, The disappearance of childhood, i vilken han hävdar att TV upphäver skillnaden mellan barn och vuxna och avskaffar barndomen, lägger han till: "Det kan inte
sagas ofta nog, att en bild, till skillnad från satser och meningar, ar ovederlägglig. Den framlägger inte något förslag, den möjliggör inte någon motsättning eller negation av sig själv, det finns inga bevisregler, ingen
logik som den masie följa."
Bilden ar ett fruktansvärt mäktigt medium. Hittills har TV:n varit något kontrollerad i Sverige. Naringslivet har icke fått använda den till ohämmad kommersialisering eller psykisk våldtäkt av minderåriga. Här ar ett av de få stallen dar vi faktiskt har haft en viss "köpfrid".
Skolan i Sverige har därigenom kunnat få en större relativ vikt i barnens utveckling an i de flesta andra länder. Detta håller nu på att andra sig. Å ena sidan börjar den politiska bilden skifta, därigenom att folkpartiet, sedan Volvos och Skandinaviska Enskilda Bankens folk öppet tagit över styrelsen i partiet, nu förespråkar reklam-TV. Man kan förstå dem. I USA är 30 sekunders reklam under "Dallas" vart över en miljon kronor för företagen. Det ar vad de betalar för dem! Därutöver och framför allt innebär de nya tekniska medlen, kabel-TV, video, satellit-TV m.m., att kontaktlinjerna mellan sändare och mottagare i grunden håller på att förändras. Det essentiella i denna förändring ar att staten icke längre kommer att kunna kontrollera innehållet i det som befolkningen tittar på. Den makt som politikerna hittills har haft över varderingsmanipulationen i Sverige, den som i hög grad avgör vilka institutioner vi har, den håller de nu definitivt på att förlora. Ett satt att motverka denna utveckling vore att skarpa upp skolan, över vilken de fortfarande har en viss makt. Vi kommer att få en skarp debatt om vad den nya mediatekniken betyder. Delvis har vi redan haft det. Högersidan, naringslivet och folkpartiet kommer att presentera den nya tekniken som något "frigörande", eftersom de därigenom kommer att få större frihet att göra människorna till mediaslavar, med av företagen själva bestämt "huvudinnehåll". vänstersidan kommer att framställa medierna på det satt som jag gör har, som mediaförslavande. De kommer att åberopa sådana studier som Keith Roe har gjort i Malmö och som visar dels att ju mer barnen ser på video
desto sämre är de i skolan dels att överklassens barn ser minst på video. Om någon vill sätta sig in i dessa frågor och i hur olika man kan se på dem, ar det nyttigt att kontrastera den bild som Alvin Toffler ger i Tredje vågen mot den som Herbert I. Schiller ger i Who Knows: Information in the age of the Fortune 500 (Ablex 1981).
Toffler, som agnat en stor del av sitt liv åt ett av de mest aggressiva amerikanska mediaföretagen, Time, presenterar det hela som en fantastisk teknisk möjlighet för allt och alla att bli delaktiga inte bara i mottagandet men också i producerandet av TV-programmen. Han ligger mycket nara folkpartiets och Expressens bild i Sverige.
Schiller, däremot, som lagt sitt forskarliv på att avslöja hur amerikanska massmedia, bl. a. Time, nara samarbetar med Pentagon, CIA och storföretagen, ger en helt annan bild. Han visar hur företagen redan nu systematiskt förbereder sig för att styra den potentiella frihet som den nya mediatekniken ger, så att – aven om dar finns mängder av olika budskap - de alla bara kommer att vara variationer på samma kommersiella och systemförstarkande grundbudskap.
Oavsett vem som kommer att få ratt - och frågan ar öppen! - innebar utvecklingen att maktbalansen i Sverige håller på att förändras. I dag söker åtminstone en del politiker att kontrollera både skolan och televisionen så, att dessa skall innebära en viss motvikt mot näringslivets totalt kommersiella indoktrinering. Framgångarna har förvisso icke varit stora. Men försöken finns och de har tvivelsutan haft en viss marginell betydelse. I morgon kan näringslivet dominera TV-mediernas utmejsling av en an mer "antihistorisk, antivetenskaplig, antibegreppsmassig och antirationell" generation redan innan denna har kommit in i skolorna, redan under de sju första åren av barnens liv. TV:s nya former kommer att få en sådan makt över politiken att folket inte bara väljer skjutglada B-skådespelare till presidentposten, utan att de också i sin enfald kommer att stoppa varje försök att bedriva en skolpolitik som kunde bli ett motgift mot kommersiellt förfäande massmedia. Den chimpansartade underhållningen, som inte kräver något av människorna, kommer att totalt fördumma dem.
I dag kan poiitikerna fortfarande styra skolan och televisionen och därigenom ge det inre livet en god inriktning. I morgon kan näringslivet styra televisionen, som styr politikerna, som styr skolan, och därigenom tvinga politikerna att också genom skolan ge det inre livet en an värre kommersiell inriktning. Därför skulle jag önska att någon politisk kraft redan nu tog det inre livet på entreprenad och medvetet försökte utforma skolan som en rationell motvikt mot det andliga mörker som hotar att valla in över oss.
|