I grunden ar skolans utveckling bara en återspegling av samhallets, en reflex av det som sker med vår produktion och vår konsumtion och, inte minst, på vår arbetsmarknad. Om vi rör oss mot ett samhälle i vilket en mindre grupp individer står för all produktion av det som alla människor oundgängligen behöver för att överleva, då kommer arbetsmarknaden också att kräva att bara ett litet antal barn och ungdomar utbildas för att klara denna produktion.
Resten blir onödiga, i produktionen såväl som i skolan, om nuvarande målsättningar får styra. I denna skrift har jag inte velat på djupet med problemen på arbetsmarknaden. Låt mig emellertid med eftertryck saga ifrån att om den utveckling vi nu har på arbetsmarknaden fortsätter, är skolan dömd att bli en elitskola för ett fåtal och en parkeringsplats för resten.
För att skolan skall ha en chans att utveckla sig i en demokratisk riktning ar jag personligen övertygad om att vi, i första hand, måste reformera arbetsmarknaden. På ett eller annat satt måste den tillgängliga arbetsvolymen delas, så att alla får en bit. Vi måste skapa något arbete åt alla, i stället för full sysselsättning åt några. I all synnerhet som dessa "några" ständigt blir farre och farre inom de maktgrupper som har monopoliserat det viktiga arbetsreviret. Jag är i dag mer an tidigare övertygad om att vi måste vidta reformer i den riktning som jag skisserade i slutet av mina Tankar om den fulla sysselsättningen (1977). Annars ar också skolan dömd!
Aven om skolan ar en återspegling av samhället, ar den emellertid icke en helt passiv återspegling. Skolan ar i sig en institution bland många andra i samhället. Som sådan kan den vara ett aktivt element i helhetens utveckling. De etablerade politiska partierna har, under näringslivets ledning, länge vanskött vår yttre miljö så kraftigt att de nu dragit på sig ett nytt konkurrerande miljöparti. Kan man anse att de också har vanskött vår inre miljö, vårt inre revir, så kraftigt att tiden också är mogen för ett nytt specialparti för denna, ett Skolparti?
Vår genomgång i detta kapitel har givit vid handen att de krafter i det svenska samhället som, i katolska kyrkans och Sovjets kommunistpartis efterföljd, vill likrikta massans tänkande, har i enlighet med sina egna egoistiskt kommersiella intressen, de krafterna är inte svaga. Får de hållas, kommer de berusades inre revir att dominera våra barns framtid. Möjligheterna att hålla massan i mediaslaveri förstärks snabbt av den tekniska utvecklingen.
Den politiska kraft som i sitt program säger sig vilja frigöra folket från mindretalets ekonomiska diktatur är delvis själv korrumperad av borgarnas vulgärt materiella värderingar. Delvis ar dess ledning tveksam till om den vågar bygga sin makt i samhället på något mindre materiellt påtagligt an lönen och "äganderätten" till arbetsplatsen.
Bilden av skolans framtid ar inte översvallande ljus. Men den är inte hopplös!
Nya rörelser, nya grupperingar, t. o. m. nya partier vaxer nu fram ur det sociala kaos den tekniska utvecklingen påtvingat oss. Skolan kunde i sig själv bli en sådan ny maktgrupp om den organiserades. I praktiken finns det redan en oändlig social makt samlad i skolan. Det enda som kravs ar att denna ges en medveten styrning.
Skolan skulle, om de direkt berörda människorna så ville, kunna bli en jäst som genomsyrade hela det politiska livet. I synnerhet kunde den hålla tillbaka den alltför fördummande massmediaunderhållningen genom att sj alv erbjuda ett bättre och rikare alternativ och därigenom tvinga massmedia att höja sin kvalitet.
Skolan är, redan i dag, kanske landets största arbetsplats. Atminstone ar det så, om man raknar in alla former av skolor, från daghem till universitet och aftonskolor. Lärarna ar en stor och inflytelserik grupp i vårt sociala liv. De borde av rent egoistiska intressen, om inte annat, vara intresserade av att kämpa för en skola i vilken deras egna, kulturellt högkvalitativa tjänster uppskattades. Om de inte gör det, kommer de att reduceras till underhållare av enklaste slag eller att i stigande utsträckning helt ersattas med "lararlösa lektioner" och TV-band, varmed några dussin av landets tekniskt skickligaste och av makten auktoriserade pedagoger ersätter några tiotusental av dagens lärare. Också här kommer en "strukturrationalisering".
Lärarnas fackföreningar har hittills, som alla andra fack, mest sysslat med sina materiella problem. I denna verksamhet har de gått till ytterligheter och dragit på sig mycket förakt och löje nar de, som i de-tio-i-Gävle-utestängda-fallet, visat att de sätter pengarna framför kunskapen. Lärarna kunde och borda bilda starka organisationer, vid sidan av facket, som såg till att innehållet i deras arbete blir sådant att de inte kommer att bli alltför kraftigt förlöjligade av en bättre framtids bättre historielärare.
Föräldrarna till dagens skolbarn är en annan grupp som kunde utöva ett starkt politiskt tryck om de organiserades val, t.ex. av en medveten larargrupp.
Aven om föräldrarna själva ofta tycks föredra att vårda sina bilar framför att vårda sina barn, tror jag ingen av dem skulle vilja se sin avkomma i kedjor som galärslavar. Kedjorna kan också vara osynliga. Säkert vill föräldrarna inte heller se sina barn som mediaslavar, fjättrade av inre kedjor, som hindrar dem från att fritt utveckla de inneboende möjligheter som alltid finns i en ung människas liv.
Eleverna, slutligen, är ännu ingalunda helt förstörda. Eleverna förnyas dessutom varje år, vilket ger nya goda möjligheter, om de utnyttjas. I denna grupp finns många mycket intelligenta och varmt kännande individer, som snabbt blir medvetna om skolans eländiga situation. Ofta är de, just tack vare skolan, tack vare att de inte enbart informeras av massmedia, långt mer medvetna an 9 1 sina av TV och prylar avtrubbade föräldrar. Också bland eleverna finns ett gott underlag för en organisation som, om den utnyttjades, skulle kunna vaxa sig mycket stark på något decennium. I flera länder har det vuxit fram politiska rörelser till skydd för den yttre miljön, till skydd för de grundläggande betingelserna för mänskligt och annat liv på jorden. I Sverige ar miljöpartiet den främsta yttringen av denna stora rörelse.
Förvisso skulle vi också behöva en politisk rörelse till skydd för den inre miljön, till skydd för människans värdighet som människa. Min personliga förhoppning ar fortfarande att de etablerade partierna, och inte minst socialdemokratin, snabbt skall inse alla sina hittillsvarande försummelser på dessa områden. Broderskapsrörelsen har redan visat att man dar förstått vad det handlar om, kanske pådriven av KDS, som ar mycket miljömedveten. Om denna förhoppning kommer på skam och de nuvarande politiska maktapparaterna visar sig så dinosaurieartat förstelnade att de bara fortsätter sin rituella dans kring guldkalven - för något annat är det inte! - då kan jag bara hoppas att nya politiska initiativtagare sätter igång att organisera de starka krafter i skolan som bara väntar på att få skydda sitt eget revir mot den andliga ondskans och dumhetens trupper. Kanhända kunde miljöpartiet satsa såväl på det inre som på det yttre reviret. Det ligger nara till hands. Kanhända borde vi ha ett alldeles speciellt Skolparti, som efter hand genomsyrade all annan politisk verksamhet i Sverige. Idén ar härmed planterad. Vem vill få senapskornet att växa?
|