|
Ar 8000 f.Kr. var vi omkring 4 miljoner människor på den har planeten. Dessa levde i små familjegrupper om kanske 25 A 50 individer i varje grupp. Om vi raknar med 40 i genomsnitt, får vi fram att det då fanns ungefär 100000 från varandra oberoende familjekungadömen på jorden. Leker man med experternas siffror kan man satta siffran så lågt som 50000 eller så högt som
200 000 familjekungadömen, men knappast mer eller mindre. Denna tidpunkt tycks vara en av de verkligt avgörande i vår historia. Det var då det fria naturlivet slutade och det reglerade stadslivet började - om man nu vill spetsa till en gradvis förandring. Tidigare hade vi varit jagare och samlare, levt rörligt som nomader, och så sakta under en period av cirka 4 miljoner år, fyllt jorden med tvåbeningar. Under denna tidsrymd lyckades vi anpassa oss till alla de geografiska och klimatiska förhållanden som naturen bjuder, från ekvatorns heta sol till Grönlands isar. Senare, dvs. efter 8000 f.Kr., har fler och fler av oss levt i fasta bosättningar, som kan betraktas som början på staderna. Förvisso har större delen av de senaste 10000 åren dominerats av jordbruket, men staderna har vuxit fram, blivit centra för makten och, under den allra senaste biten av vår utveckling, vuxit till sig som cancerceller. De senaste hundra åren har vi haft en exceptionellt snabb utveckling. Under perioden 1870 till 1976 har vastvärldens rikare länder i genomsnitt sexdubblat sin materiella standard, matt som BNP per capita, samtidigt som jordens befolkning har ungefarligen fyrdubblats. Om jordens hela befolkning i gerionisrniit barahar haft en tredubbling av sin standard, skulle detta innebära att trycket på jordens begränsade resurser under de senaste hundra åren har ungefärligen tolvdubblats.
Detta tryck har bara kunnat lösas ut med en mycket snabb teknisk utveckling, vilken, i huvudsak, har ägt rum i staderna. Nar trycket på landsbygden har blivit för stort, har staderna också vuxit till och tagit hand om jordarnas befolkningsöverskott. Den tekniska utvecklingen ar liktydig med en alltmer avancerad arbetsfördelning, som i sin tur kräver en alltmer förfinad institutionell uppbyggnad av samhället, med ett val organiseratsamspel mellan alla de typer av manniskogrupper, som är nödvandiga för att det moderna topptekniska samhället överhuvud taget skall kunna fungera.
Så har utvecklingen rullat på. Teknikens s.k. framsteg har lett till resursöverskott som tillåtit befolkningen vaxa, vilket givit ny press på resurserna, framkallat ny teknisk utveckling och nya institutionella anordningar, dar stadernas eviga växt ar en av de klaraste följderna. Det finns goda skal att tro att vi nu går mot något som skulle kunna kallas en enda "global stad", en "terropolis", dar "terra" kan förstås som "tackande hela jorden" eller missförstås som "terror", något skrämmande. I denna utveckling har det också vuxit fram manniskogrupper som inte behövs, som inte ar nödvandiga för vårt moderna tekniska samhälle, individer som visserligen får existera, men som snarast ar i vägen, mest en börda både för samhället och därmed, ofta, för sig själva. Jag tanker inte bara på barnen och på de gamla, utan fr2mst på de vuxna arbetslösa, på den grupp manniskor som Ken Auletta nyligen, i en ovanligt detaljerad och fin studie, kallat "The Underclass", "underklassen", med en term som kommer Hitlers "Untermenschen" otäckt nara. Den uppgift jag har vill förelägga mig ar att kontrastera livet för stadsmänniskorna, i synnerhet för de arbetslösa ungdomarna, mot vårt liv under de fyra första årmiljonerna på bakbenen. Min metod ar den spekulativa, förvisso baserad på en del läsning, men utan systematiska studier för att bygga under de tankar jag har vill lagga fram. Dar finns emellertid en grundtanke i bakhuvudet och den bör jag kanske dra fram i ljuset redan här. Det är Richard Dawkins ytterst omdiskuterade men, om den accepteras, helt epokgörande tanke, att kampen för överlevnaden sker, inte på arternas utan på genernas nivå, att arterna, inklusive människorna, bara är ett instrument för genernas kamp. Liksom vi tidigare detroniserats ur makrokosmos synpunkt, har Dawkins, om man godtar hans modell, nu också detroniserat oss ur mikrokosmos synvinkel. (Se appendix, s. 93.)
I sin andra bok, The Extended Phenotype (Oxford 1982), antyder Dawkins möjligheten av att mycket av det som vi betraktar som resultat av människans hyperintelligenta förnuftsutveckling är en föga mer medveten anpassning till verkligheten an spindelns vävande av sitt nät. Han säger att fenotypen, de karakteristiska dragen för en organism, bör ses som en förlängning av genotypen, det genetiskt betingade i organismen. Staden med alla dess problem skulle alltså kunna ses som ett lika omedvetet svar på människornas behov som spindlarnas nät, myrornas stackar och bävrarnas dammar. Alla våra märkvärdiga "moderna" beteenden och institutioner bör kunna spåras tillbaka, som nya evolutionära varianter på våra allra mest ursprungliga och primära behov. Vilka är då dessa?
|