Mänsklighetens historia och framtid på tolv minuter
 

Detta är ett föredrag jag höll vid öppnandet av Göteborg Executive Club den 29 mars 2001.

Kära ledamöter i Göteborgs bödelsklubb.

Många av er bör ha "VD" på sina visitkort. På engelska heter ni "chief executive officers". Machiavelli talar om er som furstar. Ibland kallar han er också för "verkställare", "executives" eller "esecutori".

Jag förmodar ni vet, att detta ord också betyder bödel. D.v.s. den som inte är kapabel att i konkurrensens eviga duell skära, om inte huvudet av sina konkurrenter, så åtminstone jobben från 20.000 anställda, han skall inte bli "chief executive officer" för företag som t.ex. Ericsson.

Därmed förstår ni också bättre min inledningsfras, ärade chefsbödlar.

Bödlar har nu aldrig varit speciellt älskade. De flesta av dem bär slips. På Dagens Nyheters kultursida av den 30 januari i år 2001 fördöms detta ordentligt. En tjock rubrik utropar där att "Slipsarna är farligare än svastikan", att slipsbärande herrar är farligare än hakkorsbärande nazister, att t.ex. Lars Ramqvist är farligare än Hitler.

Några veckor senare totalförstörde ikonoklastiska talibaner i Afghanistan ett par av världens mest fantastiska, över 1500 år gamla Buddha-statyer.

Dagens Nyheters slipshatare förenas med fundamentalistiska talibaner i ett ur vår reptilhjärna framvällande hat mot alla makthavare, som de fruktar kan vara starkare än de själva. Och, vill jag hävda, det är detta hat mot en eller annan religion, en eller annan ideologi, en eller annan individ, som ligger bakom historiens globalisering.

Denna typ av hatiskt tänkande ligger säkerligen i våra gener.

I mitten av februari la genforskare fram två stycken kartor över människans arvsanlag. I dem finner ni ursprunget, inte bara till globaliseringen utan också till de stupiditeter som talibaner och slipsofober kan ägna sig åt.

Vår historia går minst tillbaka till bananflugorna för en halv miljard år sedan. Genforskarna fastslår nämligen att vi människor till cirka tio procent har ungefär samma DNA-segment som bananflugor och primitiva maskar (1), som kanske krälar runt inne i era magar. Och till nära 99 procent är våra DNA-segmenten de samma som hos schimpansen. I den enda procent som skiljer oss åt ligger främst den speciella mänskliga intelligensen.

Via några hundratusen proteiner, ihop med omgivande miljö, lyckas generna skapa den triljard av synapser som utgör vår hjärna. Längst inne i den har vi en urgammal avdelning som kallas reptilhjärna. I den bor hunger, sex och våld, kärlek och hat, talibaner och Dagens Nyheter.

Hur ser då vår av genetiska reptilhjärnor determinerade historia ut?

På samma sätt som vi förväntar oss en ganska begränsad beteenderepertoar från skator, bävrar, grisar och schimpanser, bör vi naturligtvis också göra det från människan.

Så länge vi kan följa vår historia bakåt har t.ex. kamp och konkurrens varit delar av denna repertoar. Först mot resten av naturen. När vi lagt den under oss, fortsatte vi mot varandra.

Kampen och konkurrensen ligger oförändrad kvar i vår reptilhjärnas känsloregister. Men med ett repetitivt, obsessivt, tvångsmässigt uppfinnande av nya verktyg i varje generation, har duellerande adrenalinhannar lyckats bygga upp sina ständigt större och effektivare arméer, i form av både privata företags- och offentliga stats-Superhjärnor. Dessa är i dag de avgörande aktörerna i det fortsatta duellerandet.

Det vi kallar globalisering kan således främst ses som ett relativt determinerat resultat av reptilhjärnans överlevnadsvilja, i kombination med ett systematiskt utnyttjande av våra allt skärptare intelligensgener, de som ger oss allt bättre vapen för att vinna i evigt likartade dueller.

Detta är kulturens form av en vapenkapplöpning som i naturen länge pågått mellan rov- och hovdjur. Där är det, sen sextio miljoner år, väl etablerat, att större hjärnor äter mindre hjärnor.(2) I dag är det större Superhjärnor som sväljer mindre Superhjärnor.(3)

Vad har nu denna genetiska historia med vår framtid att göra?

Marx lärofader, Hegel, hade nog rätt när han kallade historien för en "slaktbänk". Krig, kolonialism, imperialism och holocausts har varit standard.

Vad ser jag då i min futuristiska kristallkula, på basis av min något cyniskt realistiska historieuppfattning. Bland många ser jag två aspekter som kan vara värda att notera.

Den första är att globaliseringen ännu inte är fullständig.

Den andra är att när vi går fram mot en enda globaliserad värld kommer alla yttre konflikter att förvandlas till inre, krig blir terroristiska klasskonflikter och arméer blir poliser.

USA är förvisso den enda Superhjärna som nu också kan kalla sig Supermakt. Kina finns dock kvar utanför USAs maktsfär. Det sista stora steget i globaliseringen kommer att äga rum mellan USA och Kina. Men hur?

Trots sin relativa underutveckling kommer Kina aldrig att underordna sig USA. Landet har mer än fyra gånger så många medborgare som USA, Det har en kulturell historia som är minst tio gånger så lång. Kinesernas genomsnittliga intelligensnivå ligger några procent över amerikanernas. USA är, ur kinesisk synpunkt, en vulgär uppkomlingsnation som lever i en föraktlig kulturepok, som kineserna kallar "cocacoliticum".

Hur denna första konflikt kommer att lösas kan bero på det andra elementet som skvalpar runt i min kristallkula, risken för en global klasskonflikt.

Under de senaste åren har judiska organisationer krävt ersättning för sina förvisso förfärliga lidanden, men inte bara av gamla nazister, utan också från barnbarnen till sina olika hatobjekt i t.ex. Tyskland, Schweiz, Österrike och Holland.

Jag varnade redan 1997 i min bok om "Superhjärnornas kamp", att hur berättigade dessa krav än kunde synas, kommer de att få två farliga följder. De kommer inte bara att resultera i en ny våg av antisemitism, utan de kommer också att tas som exempel för mängder av liknande skadeståndsanspråk från t.ex. USAs indianer och afro-amerikaner, från alla som lidit av kommunismens fyra gånger så många mord som Hitlers, och, i sista hand, från araber, som vill ha tillbaka Israel.

Sedan dess har anti-semitismen åter stuckit upp sitt fula tryne i flera länder i Europa. Till min glädje hade t.o.m. USAs ledande judiska tidskrift, Commentary,(4) nyligen en stor artikel med varningar liknande mina mot holocaust-kraven. Harpers Magazine har nyligen visat hur fyra ledande amerikanska skadeståndsadvokater, med de judiska holocaust-ersättningarna som modell, lägger upp till en mastodontprocess i USA om ersättning för den afrikanska slavhandeln och för all tidigare diskriminering av afro-amerikanerna i USA.(5) T.o.m. i Sverige har Göran Persson, iförd ortodox kalott på en stor Holocaust-konferens, lyckats skära pipor i rasismens dyiga vass.

Den globalisering, som världens chief executive officers driver fram, skapar förvisso mycket stora gap i makt och rikedom. På dem reagerar de mindre starkas reptilhjärnor med blint hat, hos talibaner, hos DNs kulturmaffia, hos neo- kommunister och i många andra sammanhang. Attac-rörelsen är ett just nu mycket omskrivet exempel.

Ett för globaliseringen långt farligare hot kan dock segla upp nästa sommar. Då kommer nämligen en stor FN-konferens om rasism att äga rum i Durban i Sydafrika.

I en förkonferens till denna, har en stor grupp länder kommit överens om att kräva skadestånd från USA och Europa för all tidigare politik som "varit baserad på rasmässig eller nationell överlägsenhet, såsom kolonialism, slaveri, slavhandel, och etnisk rensning.... oavsett när detta ägt rum."(6)

Ämnet är lika brännande som farligt. Afrikanska stater med ledare som Robert Mugabe kommer att svälja dessa krav med hull och hår. Och vem vet när Sydafrika går samma väg som Zimbabwe? Arabstater, som finns från Atlanten till Stilla Havet, kan komma att stödja dessa krav. De kan ses som en press på USA och Europa för krav på ersättning för den jordbit som vi stulit från dem för att där grunda Israel. Castro kommer att applådera från sitt håll. Och vem vet vad en och annan frustrerad president i Latinamerika, speciellt Castros aktuelle vän i det oljerika Venezuela, kan komma att kräva.

Det är i den bilden som den potentiella konflikten mellan USA och Kina är av primär betydelse, också för Europa.

Om dessa två stormakter kan finna ett balanserat modus vivendi, kan vi nog lugna ner de säkerligen extremt kontraproduktiva kraven från u-länderna och fortsätta globaliseringsprocessen.

Men om den amerikanska tendensen till klassisk arrogans skulle förleda kineserna till att ta ledningen i en anti-västlig global klasskonflikt, blåsande upp alla dessa hemska minnen och nya skadeståndskrav, ihop med export av terrorvapen, då vore detta utan tvekan mindre bra för världsekonomin och globaliseringen.

I stället för att bara stirra oss blinda på den efemära kursutvecklingen i Ericsson, tror jag det vore högst nyttigt om vi också kunde fundera lite på denna typ av större rörelser i vår omvärld. Ty om vi vill undvika nya orgier i ras- och klassmord, behöver världen i dag bättre och visare furstar och "chief executive officers" än vi någonsin tillförne har haft på den slaktbänk som varit mänsklighetens historia.

Så, kära ledamöter i Göteborg Executive Club, lycka till med era jobb! Ni är viktiga!