Kap. II. Från schimpans- till superhjärna.

Kapitel II.
Från schimpans- till superhjäma.
Tankar runt den individuella hjärnans tillväxt


1. Kraniets tillväxt.
Låt oss börja med det om vilket vi verkligen vet något, nämligen tillväxten av våra kranier.
Vår hjärnas tillväxt har en både lång och långsam historia.

Egentligen vet vi föga om innehållet i våra anfäders skallar, ty det har tidens huggtand käkat upp. Men om skalet runt detta innehåll, om kraniet, om skallens storlek vet vi en hel del. Och det vi vet är talande.
Vår äldste nu kände förfader hette Australopithecus ramidus och levde för 4.4 miljoner år sedan. (I dag, 2006, talar vi om cirka 6 miljoner år.)Om honom vet vi mycket litet. Han eller hon är relativt nyupptäckt. Betydligt mera vet vi om  Australopithecus afarensis, den kusin till

schimpansen som är vår upprättgående farfarsfar.
Speciellt klyftig var han nog inte; hans kranie hade en volym om 400 a 450 kubikcentimeter, lite mer än hans närmaste släkting schimpan­sen hade då - och fortfarande har - och lite mindre än orangutangen. Trots sin relativa dumhet klarade han sig i tillvaron någon miljon år, en cirka 400 gånger längre tidsrymd än den, som ligger mellan Perikles Aten och oss.
Det är när afarensis försvinner för sisådär tre miljoner år sedan som något intressant börjar hända. Under de nästa två miljonerna år för­dubblades avkommans hjärnstorlek, via Australopithecus africanus och A. robustus, Homo habilis, den habila människan, upp till den erekta, uppåtstående varelsen, Homo erectus. Denne hade i genom­snitt drygt 800 kubikcentimeter och kunde ibland nå upp till 1.000.
Under nästa miljon år fortsatte avkommornas huvud att svälla med inte fullt en ny fördubbling, till i genomsnitt 1330 centimeter hos oss Homo sapiens sapiens, den "dubbelvisa" människan, som vi i vår hög­färd benämnt oss själva. Variationen är stor, mellan 1.000 och 2.000 gram hos "normala" tvåbeningar.1
44
FRÅN SCHIMPANS- TILL SUPERHJÄRNA
Det finns de som fortfarande spottar på mätningar av hjärnans stor­lek och påstår att den intet har att göra med intelligens. Vi tvingas då bara konstatera att de som säger så nog måste misstänkas stå kvar på afarensis IQ-nivå.
Var dock god att återigen notera den försiktiga formuleringen: "in­tet har att göra med intelligens". Om hjärnan är hela kroppens telefon­växel arbetar den naturligtvis, som jag redan understrukit, också med mycket annat än med abstrakt tänkande. Det vet alla riktiga forskare.(2) Därför kan en individs hjärnstorlek aldrig kopplas direkt samman med hans grad av intelligens. Men att därifrån gå till andra extremen och säga att hjärnans storlek är helt irrelevant för intelligensen är lika dumt. Hjärnans växande komplexitet kräver naturligtvis mer utrym­me och ger mer utrymme för en växande intelligens.
Det föreligger också en del forskning som pekar på att det finns en samvariation mellan kraniestorlek och resultat på IQ-test. Denna får en av de djärvaste och mest kontroversiella forskarna på området att hävda att "det är odiskutabelt så att hjärnstorlek är relaterad till intel­ligens".(3)
Vilket, som sagt, inte betyder att ett huvuds storlek perfekt kan av­slöja intelligensens höjd. Den senaste dinosaurusarten har ett huvud stort som en häst men en hjärna som en ärta. Vi känner alla exemplar av det slaget!
Personligen utgår jag nu ifrån vad jag betraktar som tre fakta:
Uppenbart hänger människans segertåg över jorden samman med hennes hjärnvolym. Däremot vet vi inte riktigt varför hjärnan har vux­it,(4) något som jag strax vill komma tillbaka till.
Uppenbart är också att det vi kallar intelligens på något sätt hänger samman med hjärnstorleken, eller bättre, med hjärnans storlek i för­hållande till kroppsvolymen.
Uppenbart är då också att vår intelligens haft samband med vår seger över alla andra konkurrerande arter. Möjligen med undantag för de bakterier och virus som parasiterar på oss, så som vi parasiterar på resten av naturen.
Om skillnader i hjärnstorlek och intelligens i över tre miljoner år har haft stor betydelse för liv och död och för våra s.k. framsteg, varför skulle inte samtidiga skillnader mellan individer och grupper i dag också ha en stor betydelse?

Uppenbart har de det, även om vi helst inte vill tala öppet om saken.
45

HJÄRNA & GENKORTLEK
2. SOCIOBIOLOGIN.

A. Styrka och svaghet.

Sedan drygt tjugo år tillbaka finns det en vetenskaplig skola som vågar tala öppet om dessa ting. Dess anhängare ser på människan som på ett djur bland många andra. Och de ser på våra samhällen som på en vari­ation av många andra samhällsbyggande djurs försök att skapa en soci­al miljö, som skall vara fördelaktig för artens överlevnad.

Dess högt bespottade namn är "sociobiologi".
Den sociobiologiska skolan har varit förträfflig för att sticka hål på den moderna människans uppblåsthet - också i samhällsvetenskapliga kretsar - och återknyta henne till sitt biologiska ursprung. Motståndet mot sociobiologin har i grunden varit av samma högfärdiga art som det, som den gode biskopen Samuel Wilberforce gjorde mot Charles Darwins lära i förra seklet: "Vi människor är någonting förmer än dju­ren! Vi står över naturen!"
Dagens miljödebatt är ett annat sätt att sticka hål på denna livsfarli­ga struntförnämitet!
Sociobiologin har varit lysande i att kartlägga grunderna för vårt sociala beteende fram, säg, till Homo sapiens neanderthalensis., vår närmaste existerande släkting för bara 30,000 år sedan. Men icke längre!
Sociobiologin har också varit ytterligt nyttig för att få oss att förstå hur våra "upphöjda känslor", kärlek, medmänsklighet, religion och sådant, raffinerat framställda i den bästa litteraturen och konsten, vul­gärt i tidningar och TV, kanske bara är en variation på de animala reak­tioner som evolutionen lagt ner i vår reptilhjärna.
Sociobiologin har gjort oss, åtminstone somliga av oss, till anhäng­are av "materiell reduktionism". d.v.s. till uppfattningen att allting, såsom redan Demokritos föreslog, kan förklaras av atomer eller i dag av än mindre bitar i och utom oss. Detta är dock självklart bara en tros­uppfattning. Ty bakom allt som vi människor vet finns alltid ytterliga­re ett "varför?" som vi inte kan besvara.
Sociobiologin har däremot varit - och förblivit - svag i sin förståelse av de senaste tiotusen åren. Ur samhällsvetenskaplig synpunkt är det dessa som är verkligt viktiga. Ty det är först under dessa, som vi lämnat apornas flockbeteende bakom oss och börjat bygga upp allt större och större samhällen genom att slå samman de många små familjeflockarna.
46


Det är grunderna bakom skeendet under dessa senaste tio årtusen­den som vi måste förstå, om vi alls vill förstå människans och mänsk­lighetens situation i dag.
Här finner jag ett stort och viktigt kunskapsgap, så viktigt att det är värt en egen utläggning, se nedan kapitel VIII.
B. Fyra fina författare

I dag finns det hundratals goda böcker att läsa om sociobiologin. Då jag naturligtvis inte kan gå in på dem alla, låt mig här som lästips kort nämna bara fyra, två klassiker och två färskare författare.
På basis av sin stora "Sociobiology-bok", som jag tar upp på sidan 74, utvecklade E.O. Wilson också sina tankar om "Människans natur"(5). Det är en högst läsvärd bok om de pre-agrikulturella tendenser, som säkerligen finns kvar i oss och som är oerhört väsentliga för att förstå våra grundläggande biologiska behov, d.v.s. den motivation som styr framväxten av våra samhällen.
Därutöver har Wilson emellertid näst intill ingenting att säga om det moderna samhällets långsiktiga integration och kortsiktiga disin­tegration efter jordbrukets tillkomst.
Sociobiologins andre store grundare, Richard Dawkins, myntade begreppet "memer" i sin bok om Den själviska genen.(6). Memer är kul­turens byggstenar, liknande generna i biologin, om än med en ofantligt mycket snabbare mutationstakt.
Memer är ett både intressant och användbart begrepp, som betonar en viktig aspekt av det kulturella spelet: det är de starkaste memerna som överlever i den reptilhjärnekamp i form av krig, som fortsätter mellan människorna också i det s.k. kultursamhället. De svagare me­merna, t.ex. kommunismens försök till egalitär politik och full syssel­sättning, slås obarmhärtigt ut.
En osedvanligt god journalist, Robert Wright, har sökt sammanfat­ta insikterna i den sociobiologiska skola som kallar sig "evolutionär psykologi". Hans bok, The Moral Animal. Evolutionary Psychology and Everyday Life,(7) har av the Economist bedömts vara av samma vär­de som Darwins om Arternas ursprung. Det är dock ett omdöme som jag tror mera återspeglar journalistisk gruppsolidaritet och dagens för­enklade massmediala tänkande, t.o.m. i the Economist, än sanningen.
Wrights bok är emellertid ytterst informativ om dagens tänkande i dessa frågor. Den illustrerar mycket klart hur Västvärldens individua­lism
47
 --_.-­---.­ORTLEKtsiktiga dis miljoner år.)


förknippar också den mest progressiva akademiska människosy­nen, dvs. den animala, med individer. Däri liknar den Wilsons nästan tjugo år äldre bok.
När det däremot gäller de kollektiva resultaten av de animala indi­vidernas beteende är också Wrights bok nästan tom.
Matt Ridley ger i stort sett samma intryck med sin bok om den röda drottningen, ”The Red Queen. Sex and the Evolution of Human Natu­re.” (8)
I denna finns dock ett slutkapitel om "det intellektuella schackspe­let" med stark betoning på en ide som jag personligen tror är mycket fruktbar, nämligen orsakerna bakom våra hjärnors tillväxt de senaste tre miljoner åren.
3. VAPEN KAPPLÖPNINGEN BAKOM HJÄRNANS TILLVÄXT
Ridley utgår från två forskare som byggt sina studier på hypotesen att hjärnans tillväxt är ett resultat av det sociala samspelet inom den lilla människogruppen, inom familjen. Det är inte kampen mot den yttre naturen och dess njugghet som fått människans hjärna att växa. Utan det är människans försök att med hjälp av intelligensen överlista var­andra inom den lilla familjegruppen, inom vilken nästan hela vår evo­lution ägt rum.
Alldeles speciellt har detta överlistande handlat om männens socia­la kamp om att få para sig med de vackraste kvinnorna. Då det vanli­gen är dessa som väljer partner - så tror vi åtminstone sen Darwin - ­har männen utvecklat sin könskamp med hjälp av hjärnmässig vapen­kapplöpning. I denna har det alltid gällt att ligga ett steg före sin när­maste konkurrent i hjärnstorlek och därmed i listig intelligens. Ur denna parvisa utslagnings- tävlan växer senare de sociala hierarkierna fram, som divisionerna i fotbollstabellerna.
Detta reciproka överlistande har fört den biologiska hjärnutveck­lingen in i en utvecklingsspiral, där det alltid gällt att vara ett snäpp bättre än sin närmaste konkurrent. Ridley använder själv begreppet "vapenkapplöpning" .
Vad Ridley inte tycks vara medveten om är att en holländsk forska­re på havssnäckor, Geerat Vermeij(9), påvisat en liknande mekanism, som fungerat så länge som under 600 miljoner år. Också Vermeij an­vänder ordet "vapenkapplöpning" om de sköldbärande snäckorna i deras kamp mot sina skalborrande parasiter.
48
FRÅN SCHlMPANS- TILL SUPERHJÄRNA
Måhända gäller denna vapenkapplöpning alla våra organ och inte minst den växande hjärnan och vår möjligen aningen minskande brist på intelligens.
En som ger skäl att tro så är Nobelpristagaren Gerard Edelman. Dennes vitt spridda teori för hjärnans evolution, "the theory of neural group selection", teorin om neurongruppsselektion, innebär att våra små grå är det kvarvarande resultatet av några hundra miljoner års so­cialdarwinistisk kamp mellan hjärncellerna inne i våra tjockskallar, högst lik utslagningstävlan mellan snäckorna och deras parasiter.
De neuroner, nervceller, som varit bra för vår överlevnad, för våra geners vidaretransport till nästa generation, har vi kvar. De som varit usla för detta ändamål har den biologiska evolutionen rensat bort. Hjärnan och dess innehåll är i lika hög grad ett resultat av det naturliga urvalet som levern eller näsan.
Alltnog, Ridleys ide om en mellanmänsklig vapenkapplöpning som under tre miljoner år fått våra hjärnor att växa till sig, är en utmärkt biologisk bakgrund till den hypotes om den aktuella biten av evolutio­nen, som jag vill göra central i denna bok, d.v.s. superhjärnornas kon­kurrens.
4. SPRÅKETS BETYDELSE
Vad är det i hjärnan som gör den extra intressant ur kulturell evolu­tionssynpunkt ?
Det är naturligtvis språket, vår förmåga att med hjälp av symboler förfina vårt tänkande och utveckla både abstraktioner och logiska samband mellan abstraktionerna, d.v.s. det som enligt specialisterna är centralt i begreppet intelligens.
En av den senare evolutionsteorins största figurer, John Maynard Smith, anmäler den senaste bland de stora på fältet, Daniel C. Denn­ett, med följande bild: "Dennetts syn på evolutionen är således en med lyftkranar som bygger lyftkranar som bygger lyftkranar, där varje ny kran höjer sig genom en omedveten urvalsprocess. Jag håller helt med honom om detta. I själva verket handlar min senaste bok...om denna svit av kranar, börjande med de allra första varelserna som kunde ko­piera sig själva och den genetiska koden och slutande (tills vidare) med det mänskliga språkets ursprung."(10)
Med "omedveten" menar Maynard Smith en utveckling där "varje steg i processen är så enkelt att det kan utföras av en idiot eller av ett
49

HJÄRNA & GENKORTLEK
kugghjul." Naturen arbetar genom att sätta samman så enkla element!
Det är uppenbart att språket spelar en stor roll för att förstå mänsklighetens framsteg. Det är också uppenbart att en större hjärna har varit en förutsätt­ning för avancerad kommunikation. Det torde likaså vara uppenbart att en större hjärnvolym plus ett

språk är grundläggande för att förstå vad intelligens är. Och om vi inte förstår vad intelligens är, torde vi aldrig förstå vad ett modernt samhälle är.
Men den enskilda hjärnans utveckling och innehåll, som nu stude­ras av tiotusentals forskare(11), räcker inte till för att förklara samhällets framväxt.
För att förstå det, måste vi förstå hur enskilda hjärnor med hjälp av språket klumpas ihop till nya memer, eller till superhjärnor som håller samman sociala "superorganismer". Detta är det namn som zoolo­gerna har för myrstacken(12) eller bikupan och som jag är övertygad om också passar på det mänskliga samhället.
Låt mig, på basis av den kunskap jag nu nämnt, spekulera lite friare om hur mitt problem bättre kan förstås.
5. HJÄRNAN SOM TELEFONVÄXEL.
Hjärnan är kroppens telefonväxel. Superhjärnan är kultursamhällets. Så vill jag, i koncentrerad form, formulera min hypotes.
Eller, mera precist, hjärnan är en del av kroppen och samtidigt hela kroppens telefonväxel. Superhjärnan är en del av samhället och samti­digt hela samhällets telefonväxel. Och telefonväxeln är hjärnan eller samhället.
En individuell hjärna talar om för resten av kroppen vilka yttre ut­maningar som dess sinnesorgan möter och vad olika kroppsdelar bör göra för att klara dem.
Kanske bör benen få order att fly så fort det går. Kanske får armar order att fäkta. Kanske ger hjärnan kroppen order att vakna och stiga upp när civilisationens mest spridda tortyrinstrument väckarklockan ringer: tvätta dig, ät frukost, ta bilen och kör till kontoret, flytta in­kommande pappershögar från skrivbordets vänstra hörn till utgående lådan på högra, använd all den intelligens du förmår - i enlighet med uppifrån givna instruktioner. Så kan dagen gestalta sig om vi antar att du är en byråkratisk slav underkastad cartokratin, pappersväldet.

50


FRÅN SCHIMPANS- TILL SUPERHJÄRNA
Exemplet tjänar till att slå fast en viktig sanning: all mänsklig aktivi­tet förmedlas, medvetet eller omedvetet via någon hjärna. Det är en högst aktiv kroppsdel; den upptar bara drygt en femtiondel av kroppsvolymen men konsumerar nästan en femtedel av vår energi!
Lägg dock märke till att hjärnan är hela kroppens telefonväxel. Därav följer att den skall sköta mat och sex, arbete och vila och allt annat. Därför finns det ingen direkt koppling mellan hjärnans storlek och intelligensens höjd. Men någon slags koppling mellan hjärnstorlek och IQ-nivå existerar ändå.
Liknande gäller den stora superhjärna som samhället utgör. Också den möter yttre utmaningar, vanligen i form av andra superhjärnor.
De sinnesorgan som uppfattar dessa utmaningar är speciella institu­tioner av typen UD, SÄPO, KGB, CIA, företagens FoU-avdelningar, Statistiska Centralbyrån, vilka också kan ses som superhjärnor, om än mindre. Ibland kan utmaningarna också uppfattas av fristående indivi­duella forskare och journalister som alltså, oavsett hur begåvade de är, här inte räknas som superhjärnor.
Dessa informationer går upp till superhjärnornas beslutande organ, parlament, regeringar, VD-ar, styrelser och liknande, som överlägger och fattar beslut. Kanske ger de order åt lägre hjärngrupper att börja producera vapen(13) eller att höja ungdomens bildningsnivå eller att bygga vägar och telenät för snabbare kommunikationer eller betala mera skatter, klara sig med mindre bidrag, arbeta hårdare eller hamna i arbetslöshet.
Förmedlas inte så gott som all samhällelig aktivitet via någon super­hjärna, omedvetet via marknaden, halvmedvetet via ett eller annat för­sök till planering?
Inom superhjärnan finns en avancerad arbetsfördelning. Denna har vanligen strukturerats runt relationen mellan tanke- och kroppsarbe­te. Den verksamhet som utförs inne i huvudet på en stillasittande ex­pert, som förmår samordna hundratals och tusentals individer, vilka med sitt kroppsarbete tillverkar de prylar, som miljontals andra indi­vider köper, de hamnar i toppen, producenterna lite längre ner och de som bara konsumerar i botten.
Superhjärnan är, som nästan allt annat komplicerat i naturen, hie­rarkiskt strukturerad. De enskilda hjärnor som hamnar högst upp utgör kanske bara en femtiondel av hela superhjärnans volym, d.v.s. av totala antalet ­
51

HJÄRNA & GENKORTLEK
mikrohjärnor av vilka den stora består. Dock kan de ofta belönas med in­emot en femtedel, inte av all energi men väl av alla inkomster som superhjärnan producerar.
6. SAMHÄLLETS INTELLIGENSSTRUKTUR.
Superhjärnan är hierarkisk. I toppen finns de få individuella hjärnor som skall bearbeta helheten. Med sin förmåga till logiskt och abstrakt tänkande skall dessa genomskåda och förstå allt det som sker på de lägre nivåerna.
I botten finns den stora massan som passivt skall lyda och som i huvudsak med sina kroppar skall utföra de order som ges dem uppi­från.
Mellan dessa två grupper finns de som skall förstå, vad de som sitter över dem vill ha gjort och dessutom förmå dem som finns under att göra det.
Krävs det inte mycken intelligens i toppen?

Krävs det inte någon intelligens i mitten?

Krävs det inte föga intelligens i botten av samhället?

Är inte samhället strukturerat efter intelligenskrav?
Om då också medborgarna återfinns på olika intelligensnivåer, vad är då naturligare än att samhälle och medborgare skiktar varandra ef­ter IQ, efter apkäppsgenens effektivitet?!
Om så är fallet, följer det då inte att såväl makt som inkomster san­nolikt är relaterade till delhjärnornas kapacitet att tänka logiskt och abstrakt?
Samhället har behov av en liten grupp högt intelligenta individer. Men samhället har också behov av en grupp mindre intelligenta, som i huvudsak lyder och utför det som de överordnade delhjärnorna be­stämt att de skall utföra.
Samhällets makthavare har behov såväl av ett fåtal snillen som av en

massa mindre begåvade. Är det inte så det är?
7. IQ-SKILLNADER - MAKTKAMPENS FÖRUTSÄTTNING

Ur denna formulering smyger sig en misstanke fram: kan det vara så att de intelligens- skillnader mellan individer som vi finner i alla grup­per i alla samhällen har skapats av de mäktiga därför att de har behov såväl av snillen som av idioter? Eller är det tvärt om? Har­
52

AKG-skillnader skapat makt- och rikedomshierarkin?
Uttryckt på individplan: Blir du intelligent därför att dina föräldrar är rika eller blir du rik därför att du är intelligent?

Frågan kan också - och mera realistiskt - formuleras i mycket lång­siktiga och deterministiska termer. Jag utgår, här som alltid, ifrån att evolutionen är en evig överlevnads- d.v.s. maktkamp runt en eller an­nan marginal. Kan det då vara så att de samhällen, som bäst förmått förena en optimal proportion av klipska och dumma medborgare till en kampmässigt effektiv överlevnadsenhet, är de som klarat sig bäst och "vunnit" match efter match i historiens eviga utslagningstävlan?
Under vilken tidsperiod har då detta skett?

Är intelligensskillnaderna ett resultat av selektion under tusentals generationer, dvs biologiskt framavlade? Eller är de resultat av sociala och kulturella faktorer som i varje generation återskapar den inkomst- ­och arbetsfördelning mellan klipska och dumma som gör att en given social enhet kan föra sina medborgares gener vidare i ytterligare en generation eller två?
Betyder det att de intelligenta överlever därför att de kan använda de dumma som instrument? Eller att de dumma kan överleva därför att de på ett effektivt sätt används som instrument?
Eller, för att koppla till dagens industrivärld: betyder det att välut­bildade aktieägare och direktörer får sina höga inkomster därför att de använder oskolade jobbare som instrument? Eller att de oskolade job­barna kan överleva därför att de på ett effektivt sätt av de förra an­vänds som instrument?
Är båda grupperna beroende av varandras effektiva insats för sin gemensamma superorganisms överlevnad?
Är skillnader i intelligens medfödda eller skapade, biologiska eller kulturella, "nature or nurture", som det heter på engelska, eller är de kanske ett mellanting, "memer", som utan att vara biologiska ändå gått in i det kulturella arvet, eftersom de visat sig vara bra för super­hjärnornas överlevnad i den kulturella evolutionskampen?
Om detta har mängder av debatt uppstått och aldrig riktigt avslu­tats. Vi skall komma tillbaka till dessa frågor. Men innan vi ger oss på det, måste vi också söka förstå vad det är för väsentligheter vi har haft våra individuella hjärnor till under de första tre årmiljonerna av tillväxt.
53