Kap. III. Varför och hur har hjärnorna vuxit?, s. 54 |
Kapitel III Varför och hur har hjärnorna vuxit? 1. BÄTTRE BEDRAGEN ÄN IHJÄLSLAGEN. Iden i detta kapitel är enkel: intelligens har varit överlägsen våldet i kampen för överlevnaden. Också den starkaste kunde förlora i en kamp med våld på liv och död. Kunde han vinna med list, med intelligens i stället för med våld, löpte han mindre risk. Och för den svagaste måste det väl vara bättre att bli bedragen än ihjälslagen? Intelligensen har visat sig vara ett bättre instrument för artens överlevnad än det primitivare våldet. Dock, som gamle Linne visste, natura non facit saltus, naturen gör inga skutt, naturen förändras endast långsamt. Hobbes ursprungliga natur var allas krig mot alla. Från denna anarkiska situation är vägen lång och svår upp till det perfekta samhälle, i vilket fredliga och demokratiska överläggningar helt har ersatt våldet. Den går över några miljoner år av bedrägeri och självbedrägeri. Ty detta var nog det första uttrycket våra apkäppsgener tog sig! Och idealet har vi knappast nått än! Måhända är bedrägeri och självbedrägeri också intelligensens främsta former under de senaste tiotusen år, under vilka våra moderna storskaliga samhällen växer fram. Håller icke dessa samman tack vare någon form av kulturell altruism? Och är inte denna ett resultat av det religiösa bedrägeri som säger att vi alla är barn till en gemensam fader och därför bör samarbeta? Är det inte prästerskapets listiga intelligens som talar om för Kain att han bör vara snäll mot Abel, av fruktan för att Gud annars straffar honom? Och är inte detta ett stort framsteg i vårt samhällsbygge? Har icke demokratin och tron på alla människors lika värde i dag ersatt religionen i vår strävan efter ett fredligt världssamhälle? Måhända bygger också dessa idéer på bedrägeri och självbedrägeri? Men har vi något bättre? Är det detta bedrägeri och självbedrägeri som känner sig hotat av studier av intelligensskillnader ? Är det därför som sådana tenderar att 54 VARFÖR OCH HUR HAR HJÄRNORNA VUXIT? bli föremål för näst intill religiös intolerans? Detta är frågorna som jag vill belysa i föreliggande kapitel. 2. VILKEN RISK VAR STÖRST? Att den mänskliga hjärnan under några miljoner år har vuxit till sig i volym är säkert. Att den samtidigt ökat sin tankekapacitet är utomordentligt sannolikt. Varför har hjärnan och tankeförmågan vuxit? Det primära svaret måste, som alltid, vara att denna tillväxt har hjälpt artens överlevnad. Människan är ett extremt ömtåligt djur. Det är totalt livsodugligt vid födseln. Det har en mycket hög barnadödlighet. Ett flertal försök till människoraser har dött ut på evolutionens långa väg. Tänkandet har varit ett gott instrument för att överleva, för att överlista naturens många faror. Där fanns vilda djur, ormar, stormar, matbrist och allt annat ont vi kan tänka på. Men möjligt är att det farligaste av allt var våra tvåbenta konkurrenter. Möjligt är att det vi framför allt skulle överlista var varandra. Detta är i alla händelser en tes som två välkända forskare har fört fram. Och dagens verklighet, i reklam, marknadsföring och politik, vad är det annat än ömsesidigt överlistande, ömsesidigt bedrägeri? Familjen Wallenberg har länge haft sin variant av Fredrik II:s valspråk, esse, non videri, dvs, att vara, inte synas, eller att verka utan att synas. Keve Hjelm har nyligen gjort om detta till "synas, utan att verka", som karakteristik på dagens bedrägliga skenverklighet där allt handlar om att synas, föga om att verka. Maximen går tillbaka till idealet för den lysande och ärlige siaren Amphiaraus, den som Platon förklarade vara föredömet för Västvärldens civilisation. Amphiaraus sköld var blank, "ty han ville inte synas bäst, men vara det". Orden står att läsa på rad 593 i Aischylos De sju mot Thebe. De antyder att Keve Hjelms observation har rötter som sträcker sig några tusen år tillbaka. Kanske ännu längre, ända till schimpansstadiet! Ty visar man en alfahanne av detta släkte, som likt en riksdagsman gärna vill synas vara en god herde för sin flock, var det finns en stor bananklase, för han stundom flocken i motsatt riktning, lämnar den i mörkaste skogen, smiter själv tillbaka till klasen och mumsar ensam i sig alla bananerna. 55 Detta synes också vara den princip för inkomstfördelning vi ser växa fram i dagens halvt anarkiska fallskärmssamhälle. 3. VÅRT BEHOV AV BEDRÄGERI En tidigare upplaga av British Encyclopedia lär under ordet "intelligens" ha haft tre huvudavdelningar: 1. Human intelligence. 2. Animal intelligence och 3. Military intelligence. Den militära intelligensen, spioneriet, handlar om föga annat än bedrägeri och avslöjande av bedrägeri. Våldet, det militära våldet, har hittills avgjort samhällets utveckling. "Alla samhällen vilar till syvende og sidst på bödeln", ansåg franska revolutionens store cyniker, Joseph De Maistre. Den verkliga förklaringen till hjärnans och intelligensens tillväxt finns måhända i vårt behov av att bedra både andra och oss själva. Detta var en huvudpunkt i den tes som zoologen Richard D. Alexander från universitetet i Michigan 1975 presenterade. Han ansåg att människan var "a uniquely unique species", en unikt unik art, som var sin egen orsak. "Endast människorna själva kunde förse oss med den nödvändiga utmaning, som förklarar deras egen evolution." (1) Alexander har en lång och lärd utläggning om för- och nackdelar med altruistiskt beteende inom gruppen. Vanligen är altruism inte bra för vår överlevnad. Kan man däremot få omvärlden att tro att man verkligen är altruist kan detta ge fördelar. Bedrägeri kan således vara lönsamt. Att bete sig bedrägligt är dock svårt när man innerst inne vet att man gör det, som ser snällt ut, av egna egoistiska skäl. Därför behöver vi ibland självbedrägeriet eller åtminstone en omedvetenhet om de verkliga motiven bakom våra handlingar. Snyltare får inte alltid inse att de snyltar. Eller, som Alexander säger, inom en grupp kan "selektionen systematiskt befrämja tendenser hos människan att inte vara medveten om vad hon verkligen gör och varför hon gör det." Detta är Richard Alexanders tes. Den kan nog tillämpas också på hjärnans tillväxt. Alla andra fiender var antingen besegrade eller åtminstone fördrivna 56 VARFÖR OCH HUR HAR HJÄRNORNA VUXIT? från människornas boplatser. Kampen om makten, längtan att bli Nummer Ett, blev en rent mellanmänsklig affär. Kain stod mot Abel, Seth mot Osiris, broder mot broder.(2) Om då den ene fick en spontanmutation för ökad hjärnstorlek, högre intelligens och därmed en bättre förmåga att bedra sina fiender, då måste också den andre få det för att ha en chans i maktkampens vapenkapplöpning. Under tre miljoner år är det både möjligt och sannolikt att det är konkurrenskampen mellan individer, i huvudsak inom den lilla familjegruppen, som i ett evigt växelspel drivit fram en allt större och större hjärna, en allt högre och högre intelligens, och därmed också en allt mer och mer avancerad, för överlevnaden nyttig förmåga att bedra varandra! Detta utan att människorna alls förstått - eller förstår - vad som skett och sker. Ett år efter Richard Alexander, 1976, kom Nicholas Humphrey, då en ung zoolog i Cambridge, med sin hypotes om "intellektets sociala funktion".(3) Han sökte visa att redan bland gorillorna används intellektet mest för att klara av sociala problem inom flocken. Vilket innebär en utveckling bakåt i tiden av Alexanders tes. Humphrey utgick från att intelligens är förmågan att "anpassa beteendet på basis av giltiga slutsatser från påtagliga bevis"(4). Redan hos gorillan "används en klar majoritet av dess intellektuella ansträngningar för att dominera, underkasta sig, avläsa humöret på och påverka livet hos andra gorillor."(5) För att väl kunna spela spelet om "sociala ränker och motränker" räcker det inte med en viss mängd kunskap. Därtill, vilket är mycket viktigt, måste man också ha en viss insikt i sina egna motiv. Ty sådan självkännedom hjälper en att bättre förstå sin motståndare. 4. VAPENKAPPLÖPNING TILL DÖDS? Innan människan började bygga sin makt på yttre instrument var det hjärnan som var det avgörande inre instrumentet. Ty inte ens i bastun är vi helt lika! Säkert under de senaste hundra, kanske under de senaste tusen åren har kultursamhällena varit inne i en vapenkapplöpning. Kärnan i den är att vi alltid måste ha ett yttre vapen som är aningen bättre än det som vår närmaste potentielle motståndare har. 57 Det finns en polsk författare, Piotr Hoffman, numera bosatt i USA, som utvecklat denna tes på ett fullkomligt skrämmande sätt. I sin The Human Self and the Life and Death Struggle(6) visar han hur denna vapenkapplöpning ligger inom oss och flyter fram ur den parvisa konflikt, som jag hänför till ett Kain-syndrom. Allt ont som Du kan göra mig, kan jag också göra Dig! Varje vapen som Du kan utveckla mot mig, kan jag också utveckla mot Dig! Den inställningen kan leda in i en negativ spiral, som bara kan sluta på ett sätt i ABC-vapnens tidevarv. Om inte ett bättre utnyttjande av vår apkäppsgen kan stoppa processen innan det är för sent. På liknande sätt kan föregångarna till vår egen art ha varit inne i en tre miljoner år lång vapenkapplöpning med den växande intelligensen i en allt större hjärna som vårt främsta inre vapen.(7) Detta är ett tänkande som ytterligt väl stämmer med den "klättermentalitet" och den "Karlssons lag om det konstanta missnöjet" som jag själv utvecklade i min Lärobok för 8O-talet som kom 1975. Åtskilliga andra har också grubblat på liknande "cirkulära orsakssamband med kumulativa effekter", som Gunnar Myrdal kallade sin analytiska grundmetod. I Bibeln står det som bekant att åt dem som har skall varda givet och från dem som intet har skall tagas. Redan "il maestro di color che sanno"(8) , som Dante benämnde Aristoteles, har en underbar antydan om denna eviga omättlighet. I Politiken kan vi läsa följande sanning: "Begärets natur saknar gräns och de flesta lever för att tillfredsställa sina begär. Konsten att regera över sådana människor består inte så mycket i att utjämna egendomen, som i att forma de av naturen dugliga till att inte ständigt kräva mer, och sämre folk till att inte kunna det."(9) Måste allt detta betyda att åt de människor som har fått en bra hjärna skall givas än mer och från de schimpanser, som bara hade lite av denna vara, skall också deras sista revir tagas ifrån dem? Av oss! So it goes. 5. MERA OM BEDRÄGERI OCH SJÄLVBEDRÄGERI Som jag nämnde i första kapitlet har jag i många år nyttjat formuleringen "människans (brist på) intelligens". Ty hur mycket vår hjärna 58 än utvecklats är vår intelligens ändå bara animal. Den är extremt outvecklad i förhållande både till våra föreställningar om en omniscient, d.v.s. allvetande Gud och till de superintelligenta mänskliga ideal, som vi bara alltför lätt tror oss själva leva upp till. I sin bok om "det moraliska djuret" har Robert Wright ett spännande avsnitt om "Bedrägeri och självbedrägeri". I det går också han igenom de författare som visat att vi använder en stor del av vår intelligens för att få våra medmänniskor att tro på det som icke är sant. Ty att bedra dem är mycket ofta vårt billigaste sätt att skaffa oss själva fördelar. Också Wright konstaterar att det på något sätt bär oss emot att ljuga och bedra. Vårt kroppsspråk avslöjar oss. Nånstans långt inne i oss har evolutionen tydligen lagt ner en insikt om att det är bäst att hålla sig till sanningen. Av detta skäl ljuger vi mycket mer övertygande, som redan Alexander betonade, om vi först bedrar oss själva. Självbedrägeriet tycks vara en del av den evolutionära processen! Ty när den objektiva lögnen blivit subjektiv sanning för oss själva, går det mycket lättare för oss att få andra att tro på den. Så tycks vi fungera, oavsett hur stor vår hjärna har blivit. Ju större den blivit, desto duktigare blir vi emellertid på att bedra både oss själva och andra med stora fina ord som altruism, demokrati och u-hjälp. 6. DUMHET - BEDRÄGERIETS FÖRUTSÄTTNING? En författare och Nobelpristagare, Herbert Simon, har gått igenom den rena altruism som finns i människoriket. Hans slutsats är att denna alltid bygger på "dumhet eller lydnad".(10) Föga tilltalande! Men korrekt eller ej? Det är den viktiga frågan. Måste det inte vara så att ju dummare en potentiell motståndare är desto lättare blir det att få honom att gå på ett bedrägeri. Om så är fallet, har vi i dagens massmediasamhälle en än högre grad av bedrägeri och självbedrägeri än tidigare? Man frågar sig om konsten att döva andras användande av sin potentiella intelligens numera är ett viktigt element i konkurrenskampen? Är det detta som reklammakarna gör med sina stupidifierande budskap och mediafurstar med sin infantiliserande idiotunderhållning? Michael Jackson kan inbilla sig att han har skapat sig själv, när Sony 59 betalar honom sextio miljoner dollar för ett slavkontrakt eller när han har sålt sina 69 miljoner album. Men det är ett självbedrägeri. Ty bakom honom står de företag som tjänar de verkliga summorna och som med reklam säljer sina popstjärnor som vore de massornas hjältar när de, än mer än statsministrar och Nobelpristagare, i själva verket bara är snart bortglömda dagssländor. Vad som finns kvar länge än är däremot de sex globala företag som står för nittio procent av försäljningen av inspelad musik, Warner, Matsushita, Sony, Bertelsmann, Phillips och Thorn.(11) Både mediafurstarna i dessa företag och deras reklammakare kan säkert inbilla sig att de gör något gott" i systemet sådant det är, vilket är självbedrägeri, genom att evigt upprepa att de ger konsumenterna något värdefullt, vilket dessa gladeligen går på! Nationalekonomins stupida grundantagande, att vi i våra köphandlingar avslöjar våra innersta, helt självständiga behov och önskemål, rättfärdigar ett sådant självbedrägeri.(12) Finns det då intet annat sätt att styra våra samhällen? 7. EN PESSIMISTISK SAMMANFATTNING Jag tror att det går att dra slutsatsen att det mänskliga familjesamhället, sådant det fungerade fram till jordbruket för cirka 10,000 år sedan, byggde på och överlevde tack vare en växande hjärnstorlek med en allt högre intelligens. Bland mycket annat försåg denna oss, i en kumulativ spiral, med allt större förmåga till listigt bedrägeri och dumt självbedrägeri. Kulmen av denna pre-agrikulturella process finner vi nog i de myter och religioner som torde ha vuxit fram i slutfasen av jägar- och samlarsamhällena, t.ex. i maktkampens allestädes befintliga Kain och Abel-myt. Vi bör inte förvånas över detta. Slutkapitlet på en biologs studier av ondskan har rubriken "Kain-märket: Ondskans identitet". Efter att ha påpekat att cirka tio procent av alla kända arter är parasiter, säger författaren: "Den romantiska och noga censurerade TV-världens natur döljer den brutala sanningen, vilken är att de flesta varelser på denna planet lever i konstant och berättigad rädsla för de andra."(13) Eller, som Thomas Huxley, Darwins store försvarare, sa: "Inför moralens domstol skulle kosmos få en hård dom." Bedrägeri och självbedrägeri som den praktiska intelligensens kärna är kanske inte helt idealt. Vi drömmer gärna om perfekta 60 samhällen. Men låt oss i stället jämföra denna verklighet med det våld och de bödlar som under historiens tidigare epoker har dominerat all maktutövning. Då tror jag vi måste erkänna att också om altruism bara skulle ha skapats med hjälp av dumhet och lydnad, då är detta resultat av intelligens ändå ett framsteg, t.o.m. ett stort framsteg. Vilket dock inte är tillräckligt i atombombernas värld! 8. TVÅ ā FEM KUBIKCENTIMETER MERA? Vanligen sägs det att våra hjärnor inte har vuxit alls under de senaste 10.000 åren. Kanske inte märkbart. Men något litet kan ha skett också på denna korta tid. De mest aktuella siffrorna för de tre senaste årmiljonerna innebär att vår art ökade sin hjärnvolym med cirka 400 kubikcentimeter på två miljoner år och med 500 på den därpå följande årmiljonen. Det innebär en genomsnittlig tillväxt av 2 resp. 5 kubikcentimeter på varje tiotusenårsperiod. Så något lite i den stilen har vi kanske bättrat oss. Och spotta inte på en enda kubikcentimeter! Ty den kan kanske ge ytterligare fem miljoner synapser, eller kopplingar, i den fina "computer" som hjärnan ofta liknas vid. Denna lilla tillväxthypotes har dock, såvitt jag vet, intet stöd i de paleontologiska skallmätningarna. I litteraturen upprepas ofta att vi har samma kraniestorlek sen 100,000 år och att neanderthalarna hade samma, eller t.o.m. något större volym. Dock, relativt sett är den kulturella utveckling som skett de senaste tiotusen åren oändligt mycket större än alla de fysiska förändringar, som skett i våra hjärnor sen Australopithecus afarensis tid. För dessa måste vi således finna en annan och speciell förklaring. Den jag valt, kallar jag 9. HYPOTESEN OM SUPERHJÄRNORNAS KAMP A. Enkel sammanslagning Vad är några futtiga två ā fem kubikcentimeter om man kan växa med 1350 i stället?! Och hur gör man det då? Jo, helt enkelt genom att slå ihop två hjärnor! Är det inte just detta som dagens arbetsfördelning och specialisering djupast sett innebär? Att envig ersätts med lagarbete, på hjärnräls? 61 När överhuvudet i ett familjesamhälle, eller en Kain, accepterade att samarbeta med överhuvudet i grannfamiljen, en Abel, uppstod embryot till den första stammen. De två familjekungarna kunde tänka bättre ihop än en enda av dem. I kampen mot yttre fiender, som ännu inte lärt sig samarbetets svåra konst, fick de ett både numerärt och hjärnmässigt övertag. När den verkställande direktören i ett multinationellt företag övertygar sin styrelse om att de skall samarbeta med VDn i ett annat, uppstår en liknande styrkeökning. Två VDar kan tänka bättre än en. I kampen mot yttre konkurrenter kan de dessutom få skalfördelar. Om Tyskland och Frankrike lyckas samarbeta i en Europeisk Union uppstår liknande vinningar, om än på ett högre plan och i större skala. Två statschefer borde i princip kunna tänka bättre än en. I kampen mot ett ev. fientligt Ryssland eller Kina, eller i den fredliga konkurrensen mot Japan och USA kan ett förenat Europa under tyskfransk ledning utan tvekan få en större styrka. Tacka då katten för att England och småstater som Sverige motsätter sig EUs s.k. fördjupning, d.v.s. överstatlighet under tysk-fransk ledning. England och småstaterna skulle ju tappa än mer relativ makt än de redan gjort. Motståndet mot EU är ofta motiverat av rädslan för egen maktförlust. B. Verkligheten: bara EN kung. Så som jag beskrivit det goda samarbetet, borde det kanske vara. Det finns dock en grov empirisk felaktighet i detta resonemang. Det ÄR inte så! Ty det finns så gott som aldrig två jämspelta familjekungar i en stam. Där finns en och endast en hövding. Det finns aldrig två jämspelta chefer inom samma multinationella företag. Där finns en och endast en Verkställande Direktör eller Chief (=hövding) Executive Officer. Det finns aldrig två jämspelta kungar eller presidenter inom en nation eller federation. Där finns en och endast en statschef. Det är detta som är Europas djupaste integrationsproblem. Skall det bli tysken, med den starkaste ekonomin, eller fransmannen, med atombomben? Det är detta som också är vårt största globala problem under de kommande två generationerna: skall vi låta en amerikan, en japan eller 62 en europe bli hövding i en förenad värld eller skall vi slåss om saken, som vi gjorde runt de sju portarna till Thebe? C. Är våldets väg den enda? Två jämspelta hjärnor bildar sällan eller aldrig en enda superhjärna med 2 gånger 1,350 kubikcentimeter. Tvärtom, de blir vanligen så intensivt upptagna av konkurrensen med varandra om vem som skall "vinna", att båda faller tillbaka till reptilhjärnans emotionella nivå, vilket utlöser inbördeskrig inom stammen, förödande priskrig mellan företagen, eller tvåtusenåriga krig mellan germaner och galler. En superhjärna uppstår först när maktkampen bedarrat, när den ena vunnit och den andra lojalt accepterar att bli en god medhjälpare åt sin besegrare, d.v.s. när den med uppbjudande av sin högsta intelligens lyckas behärska sitt primitiva Kain-behov, det att mörda Ettan och inta hans plats.(14) Vilket inte är lätt! Det kan ta tusen år. (15) Men det är nu nödvändigt för att tillfredsställa matbehovet för en växande mänsklighet! Ty det är först när vi uppnår denna nivå av självinsikt och självbehärskning som vi kan börja njuta frukterna av en integration. D. Mot en ny emotionell vapenkapplöpning? I den "civiliserade" mänsklighetens tiotusenåriga krigshistoria är det de samhällen som långsamt och under oändlig möda arbetat sig fram mot institutioner, som belönar sådant lojalt samarbete mellan segrare och besegrade, som har vunnit över mindre enade samhällen. Detta är, åtminstone tills vidare, de blandkapitalistiska demokratierna. Precis som i fråga om den inre hjärnstorlekens tillväxt under tre miljoner år är detta en process utan synligt slut. Det är en evig vapenkapplöpning. Förbättringar i det ena följs snart av motsvarande eller av ännu mer avancerade förbättringar i det andra samhällets samarbetskapacitet. Superförnuftet i den ena sociala superhjärnan matchas snart av superförnuftet i den andra. Och så vidare. I en evig cirkel. Ty minns att AKG, apkäppsgenen, främst nyttjats och nyttjas för att få fram allt bättre och bättre instrument i denna vapenkapplöpning. Endast sällan används den för att behärska de känslomässiga drivkrafterna i de huvudlösa 63
HJÄRNA & GEN KORTLEK spelare, som nyttjar superhjärnorna som instrument i sin blinda maktkamp! I varje steg av denna svit av åtgärder och motåtgärder dras fler och fler hjärnor in i ett gemensamt men hierarkiskt samarbete, som skapar det jag ser som ständigt växande sociala superhjärnor. Vår stora fråga är om dessa kollektiva hjärnor, innan det är för sent, kan bli så intelligenta att de använder sin superintelligens inte enbart för att skapa nya vapen och andra instrument, utan för att behärska och styra sitt eget värsta emotionella beteende, d.v.s. de krig som normalt ligger bakom de politiska superhjärnornas framväxt. Kan superhjärnorna behärska sitt eget grundläggande känsloliv? 10. Min hypotes i bilder Vi kan illustrera denna process med utgångspunkt från ett omslag på Science från den 16 juni 1995. Det visar, som nedan, tillväxten i den datasimulerade utvecklingen från en guldhamsters hjärna till vår. BILDEN SAKNAS 64 VARFÖR OCH HUR HAR HJÄRNORNA VUXIT? På samma sätt kan vi göra en vanlig bild av det växande samhället. Vi talar ofta om samhället som en pyramid, med få rika och mäktiga i toppen och många fattiga och maktlösa i botten. Vi kan avsky denna fördelning. Sådan har den dock varit tvärs igenom historien. Och sådan är den i dag, under den kapitalistiska restaurationens egid. Eller vi kan tycka pyramiden nått en förträfflig form, när den står för ett väl fungerande samarbete i ett jättestort företag. Vi kan också se den som ett neutralt analys fenomen i vilken organisation som helst. Men pyramiden ser vi! Oavsett vad vi tycker därom. Den brukar vi enklast föreställa oss som trianglar. Ett växande samhälle blir då ett, där mängder av små familjekungadömen slås samman och förenas till stammar, stadsstater, nationer, federationer och i bästa fall till ett fredligt, globalt världs samhälle. Denna utveckling kan vi illustrera med följande enkla bild: BILDEN SAKNAS 65 HJÄRNA & GENKORTLEK Vi kan nu kombinera dessa två bilder. Vad som verkligen förenas i dessa växande samarbetsenheter är de många inblandade individernas hjärnor, den kroppsdel som talar om för resten var, när och hur kroppen som helhet skall utföra den specialiserade uppgift, som krävs för att den större enheten skall fungera bäst. Vi kan då slå ihop våra två bilder. Vi ersätter trianglarna i bild 2 med hjärnor från bild 1. Många individuella hjärnor bildar växande superhjärnor i bild 3. Den största, men förminskade hjärnan i bild l får bli den lilla enheten i bild 3. Då får vi följande bild av växande superhjärnor, sådana jag tänker mig dem i min hypotes om det kommande seklet som "superhjärnornas kamp": BILDEN SAKNAS 66 VARFÖR OCH HUR HAR HJÄRNORNA VUXIT? Den avgörande frågan för vår framtid blir då om dessa superhjärnor återigen, som de gjort tvärs igenom historien, kommer att användas som vapen för en huvudlös maktkamp, denna gång kanske mellan den gula och den vita rasen så som Leif Zetterling framställer det på denna boks omslag. Jag har nu mest talat om hjärnor. Snart måste vi börja fundera på deras konkreta innehåll, på den där apkäppsgenen som vi försöker försköna med namnet "intelligens". Men innan vi kommer dit bör vi ge oss på ytterligare två grundläggande frågor. Den första, som jag tar upp i nästa kapitel, är om det alls finns någon biologiskt given, i grunden oföränderlig mänsklig natur. Det har varit ett av seklets grundläggande tvisteämne, ett som också ligger i botten på kampen mellan konservativa och radikala, mellan kapitalism och socialism. Denna debatt kan vi förstå än bättre genom det som utgör dagens mest spektakulära beteendevetenskapliga forskning, HUGO-projektet. Det kan säga oss mycket både om människans natur och om såväl hjärnans som intelligensens utveckling. HUGO är intressant. Ty däri kan man, å ena sidan, finna en underbar frälsning från sjukdomar och, å den andra, en skrämmande grad av obehaglig determinism. HUGO och min "genkortlek" är ämnet för kapitel V. 67 |