Kapitel VI Vad är intelligens?

1. FRÅGAN.

Om det nu finns en medfödd och i våra gener nedärvd "mänsklig natur", vilket jag på basis av de två föregående kapitlen antar, finns det då någonting innanför denna natur som vi kan kalla "intelligens"? Kan vi inte bara sätta detta ord på nå­gon särskild yttring av naturen, utan kan vi också specificera och mäta denna egenskap? Kan vi t.o.m. mäta hur mycket som är biologiskt nedärvt i den och hur mycket som den omgivande kulturen eller mil­jön kan påverka det vi kallar intelligens?

Kan någon eller några av HUGOs 30.000 genkort knytas till intel­ligensen?

För att alls kunna svara på sådana frågor måste vi försöka definiera begreppet intelligens.

Detta är nu inte det lättaste. Ty debatten om intelligens är minst sagt grötig. Där blandas oklarheter i begreppet med starka känslor av både positivt och negativt slag. Enorma mätsvårigheter kompliceras av frå­gor om arv och miljö. Men låt mig ändå försöka rensa så gott det går. (l)

2. LÄNGD, IQ OCH GUD

Låt oss börja med mätsvårigheterna.

En människas längd kan man tala om som något högst påtagligt och konkret. Den ene är lång, den andre kort. Sådana påståenden är föga kontroversiella. De kan objektivt kontrolleras mot en rikslikare.

Om Gud kan man uppenbarligen också tala, åtminstone har kyr­korna gjort det under några tusen år. Men då är det inte något påtagligt och konkret. Då handlar det om en metafysisk konstruktion. Gud är omnipotent, omniscient och omnipresent, allsmäktig. allvetande och överallt närvarande. Men vi kan inte se honom, inte ta på honom, inte mäta om han är kort eller lång, tjock eller smal. Därför kan vi också tro på olika Gudar. Och med fanatisk glöd slå ihjäl varandra om vem av dem som är bäst.

103

HJÄRNA & GEN KORTLEK

Intelligens är ett begrepp som ligger mellan dessa två, den påtagliga längden och den metafysiske Guden, Vi kan inte mäta intelligens på samma konkreta sätt som vi kan mäta en människas längd. Vi måste konstruera mätinstrument för denna egenskap som, liksom Gud, åter­finns i våra ordböcker. Vi kan konstruera dem på olika sätt. Vi kan tro på olika sorters intelligens. Vi kan med fanatisk glöd söka slå ihjäl våra motståndare, som definierar det annorlunda än vi själva. Vi kan också bli intelligensmässiga ateister och förneka att begreppet alls motsvaras av någon realitet.

En högst typisk sådan konflikt om intelligens begreppet har vi de senaste åren haft i USA runt en bok som heter The Bell Curve, Klock­kurvan. I ett kommande kapitel vill jag se lite närmare på den för att illustrera de möjliga konflikterna i intelligensdebatten.

Innan jag går till dem, vill jag emellertid i detta kapitel plädera för att vi tar begreppet intelligens på allvar. Det bör vi göra även om det är svårt att definiera, ja t.o.m. om vi skulle avsky den elitistiska värde­ring, som vi nog får anses avslöja inom oss själva varje gång vi använ­der ordet, någon av dess synonymer eller dess motsatser.

Inte minst är det svårt att avgränsa begreppet intelligens från känsla och från instinkt. Känslan vill jag spara till slutet av kapitlet, men be­greppet instinkt vill jag ta här. Är intelligens kanske bara en högt ut­vecklad instinkt?

Vad säger våra ordböcker?

3. LEXIKALA DEFINITIONER

Går vi, som sig bör, först till Svenska Akademins ordlista, i 1973 års version, får vi reda på att intelligens är detsamma som "förstånd, skarpsinne, begåvning". Nämnden för Svensk Språkvård vill däremot, typiskt nog för Sverige, helst inte ta i ordet intelligens. I dess Svensk Handordbok är det närmaste vi kommer ordet "intellekt", som anges vara "tankeförmåga, fattningsförmåga, förstånd, ingenium". Det ex­emplifieras med "han har ett vaket, skarpt, klart, rörligt intellekt". På ordet "intellektuell" tillkommer de "som ägnar sig åt vetenskap, för­fattarverksamhet e.d.".

I ett synonymlexikon som Ord för ord finner man vid "intelligens": 1. se begåvning, 2. begåvad person och 3. intelligentsia, intellektuella kretsar. Där finns också "intelligent" vilket anges var motsatsen till dum och inskränkt och innebära "begåvad, rikt utrustad, förståndig,

104

VAD ÄR INTELLIGENS?

klok, snabbtänkt, vaken, klyftig, klartänkt, skarpsinnig, 'skarp"'.

Följer man så rådet och ser under "begåvning" finner man först en hänvisning till "anlag", d. v.s. medfödd förmåga, arvsanlag, vilket vi bör observera, ty denna skrivning antyder en biologisk definition. Därefter kommer en variation på det redan sagda, "gott förstånd, (sto­ra) själsanlag eller själsgåvor eller själsförmögenheter eller (natur)gåvor eller förståndsgåvor, (god) utrustning (av naturen), gott huvud, läshuvud, god fattningsförmåga, intelligens, ingenium, talang, (poetisk) ådra, 'gnistan'''. Här närmar vi oss själen, något andligt, me­tafysiken.

I Bengt Wahlgrens Latinskt Morfem-lexikon får man reda på att ordets latinska rot går tillbaka på lego, legi, lectum, på "läsa, välja, plocka, samla" samt att "intel-leg-e-n-s" betyder "upplyst, omdömes­gill" och "intel-leg-e-nt-i-a" förstånd.

Samma definition finns i Nordisk Familjebok från 1929, där ordet sägs betyda "förståndsbegåvning, omdömesförmåga. God intelligens är förmåga av sunda, träffsäkra och skarpsinniga omdömen." Att vara intelligent är att vara "klok, begåvad".

Här finns också ett uppslagsord för "intelligensmätning" där åtskil­liga av de namn som ännu svingas runt i debatten förekommer, som t.ex. Binet, Terman och Spearman. 1904 bestämde man i Frankrike, sägs det där, att intet skolbarn får överföras till hjälpklass utan läkar­undersökning och läkarna förmodades kunna undersöka barnets in­telligensålder. Redan 1929 konstaterar Familjeboken att "Inom indu­striella och andra företag i flera länder har praktisk intelligenspröv­ning numera fått rätt betydande användning."

Artikeln är skriven av G.A. Jaederholm, som så tidigt som 1914 själv producerade en avhandling i två band om IQ-mätningar.(2)  

Läser man dessa definitioner, förstår man lätt varför alla vill vara intelligenta och ingen vill vara motsatsen, dum och inskränkt, varför hela denna fråga är så rejält känslig. Att vara intelligent är att vara bra, att vara ointelligent är att vara dum och dålig! Skärpa blandas samman med gott omdöme, klokhet och t.o.m. med en god "själ".

Tacka katten för att debatten är grötig.

Begreppet intelligens passar inte in i jämlikhetens samhälle. Ty det har en motsats. Och denna består av något som inte bör få finnas, av

105

HJÄRNA & GENKORTLEK

något dumt och enfaldigt, av något som man i alla händelser inte får tala högt om.

Men, observera, ingenstans i dessa många definitioner kopplas in­telligens direkt till människors värde ! Ty det är något som endast sker i marknadsplatsens instrumentella tänkande! Här finns ett svårt pro­blem som jag vill ta upp i kommande kapitel.

4. VAD MÄTS MED IQ-MÅTT?

Ordböckernas definitioner är, som sagt, tämligen grötiga. De duger inte för de forskare som vill förstå vår mentala kapacitet. De försöker vara något mer precisa. Hur preciserar då de intelligensbegreppet?

Det var Darwins samtida, Herbert Spencer, och hans halvkusin, Francis Galton, som återupplivade det latinska begreppet intelligens. För dem var det detsamma som "innate, general, cognitive capacity". "Innate" betyder medfödd, nedärvd och icke förvärvad. "General" att den är allmän och nyttig i många sammanhang. "Kognitiv" syftar på att den är förståelsemässig, i motsats till emotionell eller motivations­mässig.

De som - möjligen p.g.a. egna brister? - inte alls vill diskutera be­greppet intelligens brukar vifta undan det med en fnysning, sägande att det bygger på en cirkeldefinition: "intelligens är bara det man mä­ter med intelligenstest". Underförstått är då, att man kan mäta nästan vad som helst med IQ-test.(3)

En liten sanning ligger i denna invändning. Ty det operationellt an­vändbara i intelligensdebatten är utan tvekan det man försöker mäter med intelligenstest. Vad är då det?

5. "g-INTELLIGENS"

Minst tre viktiga intelligensbegrepp snurrar f.n. runt i debatten i en salig röra. Det är "g- eller allmän-intelligens", "multipel intelligens" och det massmedialt aktuella "emotionell intelligens".

I en berömd artikel redan år 1904 myntade en av pionjärerna på området, C. Spearman, det begrepp som är det centrala också i dag, "g-­intelligens".(4)  "g" står helt enkelt för generell, dvs allmän intelligens. Tanken är att intelligens är någon generell egenskap i hjärnan, kanske snabbhet, som slår igenom i alla mentala prestationer på olika fält, "i alla tider och på alla platser"(5) , som Spearman förutsade.

106

VAD ÄR INTELLIGENS?

Antag att vi ger uttryck för olika mentala prestationer så som en detaljerad urtavla kan visa både år, månad, vecka, dag, timme, minut och sekund. g-intelligens kan då s.a.s. ses som en enda bakomliggande drivfjäder i hjärnans stora urverk. Alla egenskaperna, liksom alla vi­sarna, drivs av en gemensam bakomliggande mekanism, en enda ge­mensam drivfjäder.

Går drivfjädern för fort går alla visarna för fort; går den för sakta går alla sakta; går den perfekt går alla perfekt; och stannar den stannar allt.

Vad g-intelligensforskarna, som i dag utgör en klar majoritet på fäl­tet, är på jakt efter är s.a.s. drivfjädern bakom alla yttringar av hög eller låg intelligens.(6)

Denna söker man finna med en uppsjö av olika test som vi här inte skall gå in på. Givet det jag nyss sa om "Gud, IQ och längd" är dessa långt ifrån perfekta som måttstock. Men de är långt bättre än de blinda kritikerna vill erkänna. Ty, vilket blir centralt i bokens andra halva, de är bättre än något annat kriterium för storföretagens personalchefer!

I boken The IQ-Controversy (7) har några hundra experter fått svara på vad de anser vara de viktigaste elementen i personligheten som man försöker mäta med intelligenstest. Detta torde vara det mest auktorita­tiva svaret på frågan vad det är g-intelligensen bör innehålla. Deras svar ger därför en extra god bild av osäkerheten i debatten:

107

HJÄRNA & GEN KORTLEK

Också bland dessa experter finns det en viss tvekan om testen verkli­gen mäter dessa egenskaper på ett korrekt sätt. En femtedel av dem är missnöjda med testens förmåga att mäta den abstrakta tankeförmågan. Fyra femtedelar är alltså nöjda på denna viktiga punkt. En dryg fjärde­del är skeptiska mot testens förmåga mäta problemlösningskapacite­ten. Nästan nio av tio är överens om testens förmåga att mäta minnes­kapacitet och snabbheten i tänkandet. Kreativitet, däremot, som också är en oerhört viktig egenskap, är det nästan nio av tio som anser att IQ-testen inte förmår att mäta.

Lägg dock märke till huvudsaken: nästan alla experter inom g-in­telligensområdet är överens om att intelligens har med förmågan till abstrakt tänkande att göra.

Detta är den helt dominerande definitionen bland dagens experter på frågan. Det är också den som jag personligen väljer att följa. Intelli­gens är för mig förmågan till abstrakt tänkande.

6. MULTIPEL INTELLIGENS

A. - S.J. Gould

Kritiken mot den dominerande IQ-definitionen är mångfaldig. Den mesta är dock föga annat än emotionella uppstötningar som bara säger att "om detta tycker jag förbaskat illa". Och det må vara hänt. Att argumentera mot fundamentalistiska skapelsetroende hos pastor Ek­man, kulturredaktör Ruth eller Kooperativa Förbundets bokförlägga­re har jag funnit vara ungefär lika meningsfullt som att hälla vatten på en gås.

Annan och bättre underbyggd kritik måste dock tas på allvar. Två av de stora namnen här är Stephen Jay Gould och Howard Gardner.

Goulds fundamentala invändning mot denna forskning är att han vägrar att acceptera att "intelligens" kan sammanfattas i en enda siffra, en "g-intelligens".

I viss utsträckning är också detta ett emotionellt ståndpunktstagan­de. Gould är inte själv intelligensforskare, lika lite som jag, utan be­römd som paleontolog Han är upphovsman till teorin om "punctua­ted equilibrium", iden att evolutionen stundom inte är en långsam, utan en språngvis process mellan olika jämviktslägen. Detta är i sig intressant, icke minst politiskt då den kan ses som besläktad med tron på möjligheterna av språngvisa, revolutionära förändringar också i

108

VAD ÄR INTELLIGENS?

samhället. Dock kan tanken om "punkterad jämvikt", om den nu alls har fog för sig, (8) mycket väl ligga innanför den neo-Darwinistiska evo­lutionsteorins ramar.(9)

I sin evigt citerade The Mismeasure of Man, alla IQ-kritikers Bibel, gick salig Gould främst igenom de metodologiska felen hos tidigare IQ­forskare. Men bland allvarliga evolutions teoretiker av t.ex. Daniel Dennetts slag tas han knappast längre på fullt allvar.

B. - H. Gardner

Medan Gould vägrar att acceptera en enda siffra för intelligenskvoten gör Howard Gardner en konstruktiv uppdelning genom sitt begrepp "multipel intelligens". Iden är inte helt ny. En forskare vid namn Thur­stone (10) skrev redan på 30-talet om vad han kallade "sju primära menta­la egenskaper".

Vad är multipel intelligens?

Gå tillbaka till g-intelligensens urtavla! Där fann vi en enda drivfjä­der bakom tavlans sju visare. Multipel intelligens, om jag förstått rätt, kan ses som sju olika och från varandra oberoende drivfjädrar som var för sig driver en visare, en drivfjäder för året, en för timmen, en för sekunden o.s.v.

En av dessa fjädrar kan fungera lysande bra, ett par hyfsat och nå­gon kan stå helt stilla. En del av intelligensen kan vara lysande, ett par andra mediokra och på något fält kan man vara idiot.

All uppdelning av ett begrepp är naturligtvis godtycklig! (11) Gardner har tidigare lekt med så många som ett tjugotal olika intelligensbe­grepp. I och med boken Frames of Mind, 1983, fastnade han för sju olika slags intelligens. De är verbal eller lingvistisk, matematisk-logisk. spatial, kinestetisk, musikalisk, interpersonell, och intrapsykisk eller intrapersonell. (12)

En del av dessa kan likna dem som fanns i tabellen på förra sidan. Men skillnaden kvarstår: bakom alla delarna i den fanns en gemensam driv­fjäder, bakom Gardners finns sju olika fjädrar.

109

HJÄRNA & GENKORTLEK

De två senare elementen i denna lista handlar dels om förmågan att förstå andra människor, vad som motiverar dem, hur de arbetar och hur man kan samarbeta med dem, dels om förmågan att bilda en kor­rekt och sanningsenlig bild av sig själv och kunna använda den för att fungera effektivt i livet.

Jag tvivlar inte en sekund på att emotionell intelligens kan beteckna utomordentligt värdefulla egenskaper i livet. Till det vill jag återkom­ma i slutkapitlet. Vad jag betvivlar är däremot värdet av att kalla alla goda egenskaper för "intelligens". Det är att tillmäta denna långt stör­re värde än jag gör med mitt alternativa sätt att se intelligensen, som ett uttryck för en apkäppsgen!

Gardner har satt upp ett eget utbildningsprojekt, Project Spectrum, vid Tufts University, i vilket den utomordentligt vackra grundtanken är att varje enskild ung människa skall hjälpas att satsa på just den form av intelligens, för vilken hon eller han är speciellt ägnad. I Sverige har detta bl.a. inspirerat läromedlet Vårt hem på jorden,(13) med två dus­sin symbolkort för att stimulera elever till samtal om allt ifrån själv­bild till världsbild.

C. Emotionell intelligens

1995 kom en amerikansk psykolog och journalist ut med en välskriven bok om Emotional Intelligence (14). Såvitt jag förstår nyttjar Daniel Gole­man här främst det prestigeladdade begreppet intelligens på våra helt vanliga känslor. Vilket snarast förvirrar diskussionen då ju snart allting, också temperament och empati, blir intelligens. Dock är han ingalunda ensam. Också den specialiserade litteraturen nyttjar samma begrepp.(15)

Goleman liksom Gardner drivs av övertygelsen att emotionell kompetens är något som man kan lära ut till och förbättras hos barn ­"om vi bryr oss om att lära dem det."

I dessa resonemang finns nu tre väsentliga punkter att klara ut. Den ena är relationen mellan intelligens och känslor. Den andra rör kon­flikten mellan g- och multipel IQ. Och den tredje är att förstå varför Gardners multipla IQ-begrepp nog är dömt att konkurreras ut av "g-­intelligens", även om det skulle innehålla väsentliga sanningar.

D. - IQ och EMI

EMI betyder här inte "the European Monetary Institute", början till den Europeiska Centralbanken, utan EMotionell Intelligens.

110

Jag tror det vore ett fel av samma slag som Descartes uppdelning mellan kropp och själ, som jag tar upp i nästa kapitel, att göra en "di­kotomi", en splittring mellan känsla och förnuft, mellan emotioner och intelligens. Ty min tro är att framtidens hjärnforskare kommer att kunna visa att intelligens, i sin "g-betydelse", är en del av vår totala känslostruktur, kanske känslolivets mest raffinerade uttryck.

Känslorna har vi fått för att kunna överleva. De är ur evolutions­synpunkt mycket gamla, sex och våld minst en halv miljard år. Den sista halvlitern av neocortex, där vårt avancerade tänkande torde fin­nas, har däremot bara en halv miljon år på nacken. Reptilhjärnans bas­känslor, sex och våld, är evolutionärt således minst tusen gånger äldre i oss än vår 'förnuftiga intelligens".

Intelligensforskare är vanligen väl bevandrade i biologi. De som anklagar dem för att negligera känslolivet vet sällan vad de talar om. Ty att känslolivet ligger långt djupare i oss än den kalla intelligensen, det tror jag få IQ-forskare betvivlar.

Däremot är relationen mellan känsla och förnuft mera oklar. David Hume slog t.ex. fast att "känslorna styr och bör styra förnuftet". Filo­sofer från Aristoteles, via Kant och Rousseau, fram till Goleman och mig själv har alltid betonat och fortsätter att betona att förnuft och intelligens bör användas för att bl.a. dämpa och kontrollera våra mest skadliga känsloeruptioner.

Det är inget nytt.

Kanske kan man säga att liksom vi nu utvecklat datorinstrument som kontrollerar maskininstrumenten, t.ex. på Volvos Torslandafa­brik, har människan utvecklat ett inre IQ-instrument för att kontrol­lera sina primitiva emotionella instrument, på det att dessa icke slår över i skadliga och våldsamma emotionella explosioner som krig och revolutioner. Dessa emotionernas mest raffinerade kontrollinstru­ment i hjärnan kallar vi intelligens.

Intelligens står, med detta synsätt, ingalunda i konflikt med emo­tionerna. Snarare är intelligensen en raffinering av känslor, vilken gjort det möjligt för arten att överleva trots att människans existens under några miljoner år var extremt prekär.

I dag handlar det om att liknande intelligent kontroll måste utövas över superhjärnornas emotionella basbeteende.

111

E. Multipel- eller g-intelligens?

När man mäter längd kan man använda meter, aln eller yard. Det är godtyckligt. Men för att veta vad man talar om måste man bestämma vilken av dessa måttenheter man väljer.

Gardner delar upp IQ-begreppet i olika komponenter, t.ex. musi­kalisk intelligens. Jag tror knappast att någon allvarlig IQ-forskare be­tvivlar att det finns speciella musikaliska begåvningar vilka, likt i ma­tematik och schack, kan visa sig mycket tidigt i livet. Men varför kalla detta för "intelligens" och inte för "musikalisk begåvning" ?

När man så gör visar man bara att man tillvitar begreppet intelli­gens just den prestige, som man samtidigt söker ta ifrån det!

Att kalla avancerade känsloregister för "intelligens" är bara att för­stora den formella intelligensens prestige på de utmärkta känslornas bekostnad. Ändå är det detta som sker i ett kör. Icke minst i den senas­te debatten om "emotionell IQ".

Gardner har byggt under sin teori med ett fåtal fall. Där visar han att höga g-IQ-resultat inte slår igenom på alla hans sju områden. Och detta, med det fåtal fall som åberopas, är intet som behöver strida mot g- IQ-teorin.

Ty dess förespråkare uttalar sig sällan om individer utan mest om statistiska grupper. Vad de tror sig kunna förutsäga är t.ex. att i en grupp av tusen unga studenter som testar över 120 i IQ kommer det att komma fram fler goda musikaliska begåvningar än i en grupp om tusen andra, som testar under 80 i g-IQ. Vilket med stor sanno­likhet kommer att visa sig riktigt vid en empirisk test på aktuellt mate­rial.

Statistiskt torde g-intelligens ha betydligt större träffsäkerhet än

multipel intelligens.

På individplanet är det självklart oerhört viktigt att försöka vaska fram varje enskild individs alldeles speciella begåvning. Om vi nu skulle ha ett samhälle, som verkligen bryr sig om varje enskild individ.

F. Varför g-intelligens slår ut multipel IQ

All diskussion i dag betonar nödvändigheten av enorm personlig flexi­bilitet i den av en intensiv konkurrens med ny teknik skapade enorma sociala förändringstakten.

112

VAD ÄR INTELLIGENS?

Samtidigt är vi underkastade koncentrationsprocessen enligt min formel, minimera A/P.

De chefer som har behov av nya celler i sina organisatoriska super­hjärnor har inte tid att skrutinera specialbegåvningar. De vill ha fram en skola som ger dem mångsidiga, flexibla och hypereffektiva instru­ment eller s.k. produktionsfaktorer. De vill ha fram individer med en hög g-IQ, som har tränats att flexibelt nyttja sin generella begåvning i vilken ny riktning som än kan dyka upp.

Individuell sortering och utbildning av olika specialbegåvningar, av Gardners typ, kostar mycket pengar. Det är i dagens värld, där nära en fjärdedel av USAs barn t.ex. lever under fattigdomsstrecket, (16) något som vare sig föräldrar, företag eller samhälle kan eller vill satsa på. Var­av vi nog tyvärr kan dra slutsatsen att speciell utbildning av Howard Gardners modell är det nog ingen som är villig finansiera på ett gene­rellt plan. Sådan kommer att vara förbehållen en liten rik och upplyst elit, vilken därav säkerligen kan få stora fördelar.

På längre sikt och under fredliga, stabila och förnuftiga omständig­heter, skulle man nog kunna visa att det vore förnuftigt för hela sam­hället att från tvåårsåldern stimulera varje barn på det sätt Howard Gardner drömmer om.

Men det är tyvärr inte i det samhället vi lever.

7. DEN GENERELLA IQ-KONTROVERSEN

De gräl runt intelligens begrepp och intelligensforskning, som gjort debatten så svårgenomtränglig, rör dock långt djupare aspekter än rena definitioner. Därför bör vi också känna till dem en smula.

Den ojämförligt bästa genomgången av de olika frågorna återfinner vi i den redan åberopade boken av Mark Snyderman och Stanley Rothman.

Dessa två vetenskapssociologer har, som sagt, samlat material från 661 olika intelligensforskare och summerat vad dessa själva anser om olika kontroversiella frågor.

Boken har tre huvudslutsatser:

Den första är att det innanför intelligensforskarnas skara har rått ett rejält, i hög grad ideologiskt krig mellan en liten, av media älskad mi­noritet och en stor, av media lika avskydd majoritet.

I den förra gruppen finner vi vänsterideologiskt inriktade och stun­dom mycket välskrivande individer. De fyra mest kända, som dyker

113

upp i media i alla sammanhang, och som alltid citeras av anhängare av ”kulturskolan”, är Stephen Jay Gould, Leon Kamin, Richard Lewontin och Steven Rose.

Den andra gruppen har haft färre publicister; de tre mest kända är Arthur Jensen, Richard Herrnstein och HJ. Eysenck, lika föraktade som förföljda av media.

Vad Snyderman och Rothman med eftertryck lyckas visa är, för det andra, att en majoritet av den stora gruppen av forskare, som dock fegt (17) aktar sig för kontroverser i media, anser att det är Jensen och Herrnstein som haft rätt i de väsentliga sakfrågorna. "De fyras gäng", däremot, har vanligen haft lika fel i sakfrågorna (18), som sin motsvarighet i det post-maoistiska Kina.(19)

Snyderman & Rothmans tredje huvudslutsats är att de med stor tyngd påvisar medias förfärliga ensidighet. Det mesta som i dessa sam­manhang presenteras som stora sanningar i media, alltså också i USA, står i stark konflikt med det som en klar majoritet av experterna be­traktar som dagens "vetenskapliga sanning".

" Att den historia, som Gould och Kamin berättar, så okritiskt rap­porteras i nyhetsmedierna och på andra ställen är ytterligare ett exem­pel på perversiteten i dagens anti-testande känslostämning", skriver de. (20)

Låt mig lägga till att Kamins mycket ofta citerade påståenden om att IQ-testen är fulla med "kulturella fördomar", vilka bl.a. påstås för­klara de svartas lägre resultat, effektivt bemöttes så tidigt som 1979. Robert Gordon och Eileen Rudert visade redan då att dessa påståen­den saknade saklig grund. Denna viktiga forskning citeras däremot sällan i media. (21)

Att intelligens finns som en väsentlig beståndsdel i den mänskliga naturen är något som åtminstone 661 specialiserade forskare tar på all­var. Det måste nog anses belagt av Snyderman och Rothman.

8. THOMAS BOUCHARD

Om så är fallet, måste också - horribla tanke - denna intelligens, åt­minstone delvis, ligga i våra gener och vara nedärvd. En forskare som djupare än de flesta studerat just denna aspekt av intelligenskon­troversen heter Thomas J. Bouchard.

Bouchard har i många år arbetat med en speciell grupp av enäggs­tvillingar. Han vann erkänsla och berömmelse för sina studier av per­sonlighetens

114

VAD ÄR INTELLIGENS?

biologi redan 1991 (22) och är lika aktiv än.

Bouchard har specialiserat sig på att finna sådana tvillingar som från livets första stunder skilts åt, vuxit upp i olika miljöer och först sent i livet återförenats, stundom i Bouchards laboratorium. Det visar sig då att de har en mängd häpnadsväckande stora likheter. Detta gäller inte enbart, naturligtvis, i yttre utseende utan också i inre egenskaper. Till och med i sina attityder till kvinnor liksom till religion och politik är de långt mer lika varandra än två icke-besläktade individer skulle vara i motsvarande situation.

När det gäller just skillnader i intelligens kommer Bouchard till att så mycket som fyra femtedelar av dessa kan ligga i våra gener, vara nedärvda och svåra att ändra med kultur.

Bouchards siffror ligger en bit över vad andra intelligensforskare normalt anser. Där ligger uppskattningarna vanligen mellan 40 och 80 procent.(23) Vårt lands ledande expert, professor em. Marianne Rasmu­son i Umeå, anger att "Mängder av samstämmiga undersökningar har lett fram till att variationen i IQ och andra personlighetsdrag inom en befolkning till cirka 50 procent beror på genetiska olikheter och att miljöfaktorer svarar för resten."(24) Den kunnige docenten Germund Hesslow i Lund anser däremot att "av den totala variationen i IQ or­sakas omkring 75 procent av genetisk variation och 25 procent av olik­heter i miljön...i mycket vid mening."(25)

Bouchard förklarar sina egna högre siffror med att tidigare forsk­ning främst skett på tonåringar i skolor och universitet. Där kan det kulturella elementet spela en större roll, ty under utbildningsproces­sen nyttjar detta den biologiska kapaciteten på toppnivå. Den poten­tiella intelligensen aktualiseras s.a.s. optimalt. Men med stigande ålder rinner kulturfernissan av oss och den av generna givna, vanligen lata och bekvämliga öl- och TV-naturen, kommer i växande utsträckning åter fram.

Bouchards hittills mest berömda sammanfattning av sina och an­dras forskningar publicerades i Science 1990.(26)

9. LEON KAMIN

Den aktuella kritiken mot "naturskolan" kan exemplifieras med en bok som kom redan året före Wilsons Sociobiology, Leon Kamins "Ve­tenskap och politik i intelligensen".(27) Den som vill ha en god överblick över dagens många invändningar mot intelligensforskningen har här

115

en utomordentlig källa. Den bör dock knappast läsas utan att samti­digt läsa Snyderman-Rothman!

Bl.a. har Kamin ett långt kapitel med kritik av slutsatserna från den tidigare tvillingforskningen. Något som dock inte hindrat Bouchard att fortsätta sin verksamhet och, med växande säkerhet, fastslå sina slutsatser.

10. DEN "SOCIALA KONSTRUKTIONSSKOLAN"

Den ledande kulturskolan på andra extremen från Bouchard räknat utgöres av de många samhällsvetare som tror att samhället är något som människor fritt konstruerar med hjälp av sin kultur. "Omnis cul­tura ex cultura" och absolut inte "Omnis cultura ex natura", som det hette på 50-talet.(28) Denna skola, vars Bibel har varit den vitt spridda kursboken av Peter L. Berger och Thomas Luckmann, The Social Construction of Reality, som kom 1967, vägrar att tro att nedärvda intelligenskillnader kan sätta några som helst gränser för vår kulturella förmåga att skapa vilket samhälle som helst som vi verkligen önskar.

Denna samhällsvetenskapliga standardmodell, som jag också nämnde i samband med Steven Pinker på sidan 80, har nu länge domi­nerat tänkandet vid våra universitet och högskolor. Möjligen kan dess "politiska korrekthet" förklaras därmed att den smickrar de akade­miska elfenbenstornens inkrökta tankeakrobater och idéballerinor; deras utkast på hur samhället borde vara - vill de gärna inbilla sig - ­påverkar och bestämmer hur det faktiskt kommer att bli.

(Om man inte delar denna tro en liten smula, varför, frågar jag mig själv, skriver man då böcker av det här slaget?)

Låt mig lägga till en liten reflexion: om nu denna föreställning skul­le vara sann, är vi intellektuella då skuld till alla de illdåd och alla de förfärande misstag som både ledare och massor har begått i detta sekel, ofta rättfärdigade med hänvisning till någon förmodat stor tänkare? Kalle Marx måste t. ex. då anses ansvarig för mord på några tiotals mil­joner medmänniskor och John Maynard Keynes för en stor del av den nuvarande arbetslösheten.

Om tesen, att det är vi skribblare som med våra tankar har "kon­struerat" 1900-talets grymma diktatursamhällen, skulle vara sann, vil­ken fruktansvärd skuldbörda måste vi intellektuella då inte bära!(29)

Högst sannolikt slipper vi dock ifrån denna kappsäck. Ty denna tro är nog snarast ett uttryck för inbilskt högmod. Allt vårt "konstrueran­de” på pappret

116

har nog mest samma effekt på verkligheten som en berömd NATO-doktrin, "No Action, Talk Only". Ryska revolutio­nen kunde vi nog fått utan Marx. Och "kondratievska" arbetslöshets­vågor (30) av det aktuella slaget har vi haft sen 1700- talet.

I sin sista bok, Eliternas uppror och sveket mot demokratin, (31) at­tackerar salig Christopher Lasch stenhårt de intellektuella klassernas uppblåsthet. De har ofta, säger han, och jag håller med honom, "av­skurit sig från världen runt omkring sig och från själva verkligheten". Huvudskulden till detta är det som han kallar "det post-modernistiska tänkandets centrala dogm", d.v.s. teorin om "verklighetens sociala konstruktion".

Verkligheten konstrueras icke! Den sociala verkligheten flyter sna­rare fram som ett resultat av de många individernas genetiska kon­struktion i den eviga kampen för överlevnad runt någon "marginal". I denna tenderar nu intelligensen, utan tvivel, att få en allt större bety­delse.

Ty i dag är det inte längre individer som slåss mot varandra, utan

superhjärnor.

Sammanfattningsvis: de kapitalistiska tänkare som bygger på att det finns en grundläggande mänsklig natur och att denna innehåller en god portion ärftlig intelligens tycks ha rätt.

De socialistiska tänkare som förnekat detta och trott att vår natur är så "plastisk" att det går att skapa ett perfekt samhälle, som sedan ska­par perfekta människor, de har i allt väsentligt, till en fruktansvärd kostnad i människoliv, fått fel under vårt grymma 1900-tal.

Icke desto mindre upprepas samma gräl gång på gång, också innan­för själva intelligens- debatten. Det är väl tänkbart att också föreliggan­de lilla bok kan röra om en del i ankdammen. (Om nu inte mediapo­tentaterna, förståss, återigen söker tiga ihjäl mig. (32)

Även om det inte är vi som konstruerar intelligensskillnadernas verklighet! Utan IQ-testens verklighet som nog mera konstruerar oss!  

I denna verklighet har vi en svår motsättning mellan hög- och låg­intelligenta som också rör en för vår civilisation så grundläggande fråga som den om människans värde. Den är så viktig att jag nu vill ge den ett helt kapitel.

117