Kapitel XIV

       Vad är "rasism"?

1. DÖLJER RASISM EGOISM?

När det gällde mina kära kvinnliga tvistesystrar tillät jag mig att skämta en del med dem.

Det har jag svårare för när det gäller rasfrågan. Ty här närmar vi oss några av mänsklighetens djupaste tragedier.

I tre kapitel vill jag behandla frågan om skillnader i intelligens mel­lan raser under fyra huvudrubriker:

1. Judarna - européernas inre demon .

2. Afrikanerna - ett "amerikanskt dilemma".

3. Asiaterna - Europas "gula fara".

4. Europeerna - ett globalt gissel?

Men allra först en huvudpunkt: människor slåss inte av rasskäl!

Vi slåss om makt, om illusionen av makt.

Rasen är förvisso ett viktigt element för att skapa identifikation mellan människor.

Därför är ras också ett viktigt element i kampen om makten.

Går vi nu fram mot en emotionell identifikation inom den vita och inom den gula rasen, båda beväpnade med ABC-vapen, och dessa två hamnar på konfliktkurs kan vi gå fram mot förfärande framtida kon­flikter.

Detta är ett av flera goda skäl att försöka förstå rasfrågan och däri­genom kanhända något bidra till att förhindra en ultimativ galenskap.

2. KAIN. ABEL OCH GUBBEN NOA

Kain och Abel är, har jag hävdat, mänsklighetens urarketyp.

Kain och Abel var söner till samma föräldrar, Adam och Eva.

Då dessa var jordens två första människopar kan det omöjligt ha fun­nits några rasskillnader mellan Kain och Abel.

Icke desto mindre mördade Kain Abel.

224

VAD ÄR "RASISM"?

Inte därför att Abel var av en annan ras.

Utan därför att han var Nummer Ett, den av Gud utvalde.

Nummer Två mördade sin broder därför att han ville ha makten, därför att han själv ville bli Nummer Ett, därför att makt är ett av våra tre grundbehov.(1)

Jag är personligen övertygad om att det är detta, d.v.s. det individuel­la konkurrens- elementet, som genom samhällenas integration har för­ändrats till etnocentrism, främlingsfientlighet och rasism, d.v.s. grup­pers vilja att vara Nummer Ett framför andra grupper.

En framstående forskare på området, som sökt precisera alla de ele­ment som ingår i detta syndrom, har talat om "koalitionstänkande". (2) En annan har påpekat att etnocentriskt tänkande går tillbaka till en period när det oerhört komplicerade resandet förhindrade de allra flesta från att nånsin komma i kontakt med andra "raser". (3)

Rasism torde således mera vara ett uttryck för en generaliserad gruppfientlighet som, givet det tidiga livets otroliga ömtålighet, mycket väl kan ha varit högst berättigat ur överlevnadssynpunkt. His­toriskt kan det därför ha befrämjat de gruppers överlevnad som gene­tiskt hade en släng av denna egenskap. Men nu, när vi på grund av den växande intelligens som atombomben påtvingar oss, vill skapa en enda sam­manhängande mänsklig solidaritet, ger oss detta genetiska arv stora bekymmer.

Sedan Kain och Abel lade grunderna för dessa bekymmer har de vita, de svarta och nu de gula velat bli Nummer Ett. Vi behöver bara förflytta oss från första Mosebokens fjärde till dess nionde kapitel för att finna en antydan om rasproblemet.

Där är det Gubben Noa, vår förste fyllbult, som är huvudperson. Noa var den förste som planterade en vingård. Mänskligt nog drack han lite för mycket, blev drucken och "låg blottad i sitt tält". Ham, Kaanans fader, kom in och såg sin faders blygd. Ham gick ut och berättade för sina äldre bröder vad han sett. Sem och Jafet gick baklänges in och lade en filt över sin nakne fader. Tiden var ännu urbota bigott. När Noa vaknade ur sömnruset och fick veta vad som skett, förbannade han sin yngste och dummaste son med orden: "Förbannad vare Kaanan, en trälars träl vare han åt sina bröder!"

Noa straffar sin son genom att förbanna sin sonson och dennes afri­kanska avkomma. "Trälars trälar" skall de bliva åt Sems semitiska och

225

IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

Jafets vita avkomma. Så har det tolkats.

Här är rasismens problem givet för cirka tretusen år sedan. Kan de ha något med intelligens att göra?

Oavsett vilket, låt mig här inledningsvis understryka att det är maktkampen som är det primära. Rasen är förvisso ett viktigt, men ett sekundärt problem i mänsklighetens blodiga historia.

3. SAGAN OM FIBBLAN

Fibblan, den lilla gula blomman med många kronblad, finns över hela jorden. Vanligen ser vi människor bara på ett eller några exemplar, här och nu. Sällan tänker vi på dess långa utvecklingshistoria.

Det är möjligt att urfibblan hade sitt ursprung i Afrikas tropiska klimat. Låt oss leka med den iden. I konkurrens med ett otal andra arter växte den fram i den varma afrikanska solen och lyckades trots sin relativa enkelhet att bli stark nog att både överleva och sprida sig.

De exemplar vi ser i dag, kan vi anta, är resultatet av en flerfaldig sådan spridning.

För ungefär 100.000 år sedan drev några få frön av den ursprungliga fibblan, urfibblan, på en trädgren över Indiska Oceanen och slog rot i en ny jord. Långsamt, långsamt under några tiotusentals år lyckades de starkaste av dem sprida sig över hela den Indiska sub- kontinenten och längs kusten i det vi i dag kallar Burma, Thailand och Indonesien. Därifrån flöt de på en grupp nya trädstammar ner till Australien med­an en annan grupp fibblor, under ytterligare några tiotusentals år spred sina frön längs kusten norröver, till de kallare trakter som långt, långt senare kom att kallas Kina, Nippon eller Japan.

Hela denna spridning innebar en ofantligt svår kamp för överlevna­den. På varje nytt ställe skulle fibblorna finna ny mark, anpassa sig till nya jordar, nya klimat och nya konkurrenter. De som inte hade turen att få en liten, liten spontan förändring, en mutation, i sin arvsmassa, som gjorde dem motståndskraftiga mot de nya farorna, de dog helt enkelt och med dem en del av den mindre motståndskraftiga arvsmas­san.

Munken Gregor Mendel lyckades vid mitten av förra seklet odla fram än den ena än den andra hybriden av ärtor. Det gjorde han på några få år. I fråga om fibblorna talar vi inte om få, utan om tiotusen­tals år. Redan efter tiotusen år skilde sig de indiska fibblorna från sina afrikanska urfäder.(4) Efter 50.000 år var de kinesiska fibblorna kraftigt

226

olika urfibblan, både till färg och form och till och med i sammansätt­ningen av de inre safter som avgjorde överlevnadsförmågan i den nya och kallare miljön.

Det är väl ingen konstigt med det?!

Det är väl fullkomligt naturligt och självklart. Åtminstone för dem

som inte är Bibelfundamentalister och som därför tror att Gud Fader för bara fem- à sextusen år sedan skapade såväl den afrikanska urfibb­lan som dess kinesiska varianter, fullt färdiga, samma vecka som han skapade människan. Något som inte ens Påven längre tror på!

Den första fibbleförande trädstammen flöt till Indien för 100.000 år sedan. Cirka 60.000 år senare började kanske en annan liten grupp av de afrikanska urfibblorna, som hade ändrat sig en del under tiden men ständigt med anpassning till den varma afrikanska myllan, att sprida sig längs landsvägen, s.a.s., över mellanöstern in i Europa. De har läm­nat sådana spår efter sig i sitt genetiska material att vi i dag nästan kan följa deras väg mil efter mil i deras solfjäderformade spridning från Balkan nordväst ut tills de slagit rot på hela kontinenten och bara stoppts av Atlanten.

Också denna cirka 40.000-åriga resa innebar en hård kamp för över­levnaden. I en stor del av Europa låg isarna kvar. Kylan, björnar, var­gar, ormar och icke minst bakterier sållade bort de svagaste exempla­ren och gjorde de överlevande bättre anpassade till den nya och svåra­re miljön. Ty bara de starkaste fröna överlevde till nästa sommarsol. Det skedde en selektion. De nya fibblorna blev lite annorlunda i sin arvsmassa både från sina afrikanska fäder och sina kinesiska kusiner.

Nu kan vi se en tredje migrationsvåg framför oss. Ty allt levande, så ock fibblorna, tenderar att fortplanta sig till gränsen för sin överlev­nadskapacitet. Så sa Malthus 1798, den tänkare som inspirerade Dar­win till evolutionsteorin 1859. Det är en sats som väl stämmer med naturens kända horror vacui, avsky för tomrum.

Mellan de asiatiska och de europeiska fibblorna fanns ett jättelikt fibbletomrum, hela den euroasiatiska landmassan från Östersjön och Svarta Havet över de sibiriska tundrorna till Beringshav. In i detta sök­te båda grupperna fortplanta sig och sina olika av miljön framodlade förutsättningar.

När de möttes uppstod en konkurrens mellan dem. Vem av dem skulle ta den fibbletomma jorden i besittning, den äldre asiatiska eller den yngre europeiska gruppen? Detta var fibblornas stora fråga under

227

IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

åtskilliga årtusenden. Kampen torde ha svängt fram och tillbaka. Stun­dom trängde frö- mjölet från de asiatiska fibblorna in i de afroeuropeis­ka. Och ur denna blandning uppstod nya varianter av släktet fibbla. Och, kan vi föreställa oss, det var dessa nya blandningar som var allra härdigast och därför överlevde över större delen av västra Asien och även östra Europa.

Så förefaller det att vara. Ty när man undersöker de nya släkten av fibblor som i dag lever på den europeiska kontinenten, visar det sig ofta att deras arvsanlag till någon tredjedel tycks komma ifrån Afrika och till två tredjedelar via Ostasien. Kanhända kan vi om fibblan vid den svenska landsvägen säga, att den fått sin ofantliga styrka att över­leva våra hemska vintrar därför att den är en kombination av afrikan till en tredjedel och kines till två tredjedelar!

Antag nu att en fruktansvärt hård nordanstorm skulle lyfta tillbaka en stor grupp av våra genom 100.000 års svår överlevnadskamp härda­de fibblor till Afrika. Där kommer de i konkurrens om jorden med de första urfibblorna. Dessa har aldrig utsatts för samma extrema yttre miljövillkor och samma råa selektion, varför de i genomsnitt har aningen svårare att vinna kampen mot de nerblåsta hårdingarna.

Vad sker då?

Är det inte sannolikt att det härdigare släktet, helt omedvetet och instinkt-, d.v.s. gen- bestämt, tar både mat och makt ifrån sina egna förfä­der och relegerar ner dem till underordnade positioner i artens fortsat­ta överlevnadskamp ?

Vore det något konstigt med det?!

Är det inte helt enkelt så den omedvetna naturen fungerar? Åtminstone för dem som inte är fundamentalistiskt Bibel-troende eller socialistiska Lysenko-anhängare!

Detta är min lilla saga om de tiotusen fibblesläktenas evolution un­der de senaste 100.000 åren. Presenterat på detta sätt höjer den väl knappast blodtrycket på några tänkande individer. Än mindre skapar den förakt eller hat som leder till de mest förfärliga excesser. Ty när vi ser på fibblornas utbredning över jorden gör vi det med lugnt och upphöjt sinne.

Men när denna saga om fibblornas omedvetna kamp för överlevnad skrivs om till vad som kan likna en sannsaga om den jordiska befolk­ningens utbredning och överlevnads-kamp, då väcker det ett föraktfullt och hatiskt motstånd.

228

VAD ÄR "RASISM"?

Även om de afrikanska fibblorna kan vara stolta förfäder till oss alla, vill de inte höra talas om att de inte skulle vara precis lika dana som de europeiska. De "ariska" fibblorna skulle för ett drygt halvsekel sedan mördat var och en som vågade påstå att fibblan Hitler till en tredjedel var neger. Och 1996 vill såväl en svensk "kulturtidskrift", en rektor för Karolinska Institutet, som ett KF-ägt förlag mörda sådan upplysning.

Intoleransen hos dem alla är hög!

Låt oss, trots dessa känslostormar, ändå försöka presentera verklig­heten sådan den molekylärbiologiska forskningen, under ledning av Luigi Luca Cavalli-Sforza, nu kan se den.

4. VAD ÄR EN RAS?

Innan vi gör det bör vi dock söka definiera termen "ras" och ge några av huvudpunkterna i dagens rasdebatt.

Samma människor som intensivt försvarar åsikten att det finns en absolut skillnad mellan människor och schimpanser hävdar lika frene­tiskt att det inte finns några skillnader alls mellan olika mänskliga ra­ser.

Ofta är det religiösa individer. De kan anse att en Gud har varit vänlig nog att ge oss människor en liten del av hans egen gudomliga gnista, som han lite ogint har förmenat våra närmaste kusiner. Eller det kan vara socialister och liberaler som, likt de religiösa, vill hävda ett absolut människovärde för alla jordens individer och som därför är beredda att förneka att det bakom olika hudfärg också kan finnas skill­nader i mental kapacitet.(5)

Låt oss söka ta i frågan så "vetenskapligt" som möjligt.

Om människan är sina DNA-spiraler och de gener som finns på dessa, så kan vi hävda att schimpanserna till 98.4 procent är människor. Eller omvänt att författaren till denna lilla bok till 98.4 procent är en schimpans. Ty på de undersökta bitarna av DNA-spiralerna visar det sig, som jag redan tidigare sagt, att byggstenarna är identiska till denna procentsiffra. (Detta gäller den DNA vi har gemensamt. 2005 visade det sig dock att under de sex miljoner år som gått sedan vi skiljde oss från schimpanserna har vi förlorat en del och fått en del nya DNA-segment som våra kusiner inte har. Den korrekta siffran är därför nu, 2006, 96 procents identitet.)

Vi har också inledningsvis slagit fast att vår genetiska grund med 100,000 kortlappar utdelade från en väl blandad kortlek med 1,300,000 kortlappar, är sådan att två individer, inte ens enäggstvillingar, någon­sin blir helt lika.

Vi kan alltså hävda att det inom gruppen människor finns skillnader på maximalt 1,6 procent av våra DNA-spiraler som är så fina, att de          229

åtminstone i princip kan mätas mellan vilka två individer som helst.

Skulle skillnaderna mellan två individer vara 0,0001 procent har vi skäl tro att det kan röra sig om enäggstvillingar; vore den 1.61 procent, om en människa och en schimpans. Finner vi då grupper av individer, som har egenskapen att de som är inom gruppen har ganska små skillnader, säg 0.02 procent, men i för­hållande till andra grupper har större skillnader, säg 0.07 procent, så kan man, om man så vill, hålla isär dem från varandra och ge dem olika namn. (Maxskillnad tycks vara 0.1 procent inom hela mänskligheten, enligt Scientific American, Mars 1996, s. 81.)

Detta kan man vilja av flera skäl. Somliga, som jag själv, kan göra det för att bättre förstå sin värld och dess problem i hopp om att möjligen bidra till att göra den något bättre. Andra kan göra det för att hävda sig själva, för att dölja sin inre osäkerhet om att de verkligen är Nummer Ett i världen och för att finna syndabockar för allt som går snett.

Var man drar gränser mellan grupper på basis av de fantastiskt små skillnader inom den totala mänskligheten som ju faktiskt finns är na­turligtvis en godtycklig fråga. Även på en färgskala mellan vitt och svart är det rent godtyckligt var vi drar gränsen för olika nyanser av grått. Men att som de politiskt korrekta och andra religiösa förneka att det alls finns några nyansskillnader inom den gråa färgskalan är att blunda för verkligheten.

Låt oss se på fyra författare som icke blundat.

5. FYRA "RASISTER"

A. Linné

Vi i Sverige, i all synnerhet i vetenskapliga kretsar, är omåttligt stolta över Carl von Linne eller som han heter på ett lite finare språk Caro­lus Linnaeus.

Linne var en av de första rejäla rasisterna i modern tid. I sina försök att systematisera allt levande, s.k. taxonomi, kom han 1758 också till människorna. (6) Dessa delade han upp i Homo sapiens, oss själva, och Homo troglodytes, d.v.s antropoida apor. H. sapiens, den "visa" män­niskan delade han sedan upp i fyra underavdelningar: europaeus, afer, asiaticus och americanus. Dessa karakteriserade han på följande sätt:

Homo americanus, rufus, cholericus, rectus, d.v.s. röd, kolerisk och naturlig.

230

VAD ÄR "RASISM"?

Homo europaeus, albus, sanguineus, torosus, d.v.s. vit, sangvinisk och muskulös.

Homo asiaticus, luridus, melancholicus, rigidus, d.v.s. gul, melan­kolisk och rigid eller stel, styv, orubblig och grym, enligt mitt latinska lexikon, samt slutligen

Homo afer, niger, phlegmaticus, laxus, d.v.s. svart, flegmatisk och slapp, slak eller mild, fortfarande enligt mitt och förmodligen Linnés lexikon.

I dag drar vi på smilbanden åt dessa primitiva karaktärsdrag från en av Sveriges största vetenskapsmän. Men han är nog tidstypisk. Ty för­visso har vi själva i långa perioder - är de slut än? - sett oss européer som "aktiva, precisa och stora uppfinnare, styrda av våra seder och bruk" medan vi ofta sett afrikanerna, afer, som "sluga, lata, slappa och nyckfulla", för att nu använda ord som förekommer i Linnés egna kommentarer till sin klassifikation av raser.

Linne var ingalunda ensam om sina åsikter. Så skrev t.ex. Linnés samtida, den skottske upplysningsfilosofen David Hume, att tropi­kernas folkslag var underlägsna dem som levde i de tempererade zone­rna. Han ansåg också att negrer var mindre intelligenta och även när de var frigivna hade de aldrig kommit med något väsentligt bidrag till konsten eller vetenskapen.

Hume skrev före Louis Armstrongs tid!

Voltaire, Kant och Hegel tillhör samma upplysningstid med samma "oupplysta" ståndpunkter i rasfrågan som vår egen käre Linné.

B. Hitler.

När Adolf Hitler utvecklade sitt rastänkande hade han således ganska mycket att bygga på. Dock är det totalt vilseledande att avfärda ras­analyser med hänvisning till Hitler. Läser man hans uttalande i dessa frågor har de intet med vetenskapligt tänkande att göra utan är, likt mycket i den svenska debatten, föga annat än ogrundade fnysningar och ljud genom näsan.

En som tänkt djupare än de flesta i dessa frågor är Norman Cohn. I sin analys av ”Sions vises protokoll” säger han att "medan ryssar, polack­er och jugoslaver decimerades i namn av rasistiska teorier som var mindre än hundra år gamla, växte längtan att förinta judarna fram ur demonologisk vidskepelse, nedärvd från medeltiden." (8)

Hitlers förfärliga mordorgier på fem a sju miljoner judar och kan­ske

231

IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

dubbelt så många andra civila (9) bland slaver, homofiler, zigenare och övriga "undermänniskor" har emellertid skrämt de flesta från att alls röra i dessa frågor. Ty alltför lätt och ofta, i gott om än missriktat uppsåt, har de som alls vågat snudda vid frågan avfärdats som "fascis­ter". Mycket av Västs kulturdebatt efter kriget har dominerats av sym­patisörer till den konkurrerande kommunistdiktaturen. Dessa har utvecklat en enastående förmåga att mörda sina motståndare genom att påvisa deras "fascism". Den store franske revolutionsexperten och f.d. kommunisten Francois Furet (10) har roande illustrerat denna, för Sverige delvis fortfarande giltiga sanning. Också av detta polemiskt ovetenskapliga skäl har rasfrågan fått ligga orörd och ogill. (11)

C. Cavalli-Sforza: ras = etnisk grupp = genetisk distans!

Luigi Luca Cavalli-Sforza heter den aktuelle forskare som har tillfört rasdebatten mera faktiskt bränsle än någon annan. Han tillhör emel­lertid den lite försiktiga skola som är dödsförskräckt för att bli be­skylld för att vara rasist eller fascist. Därför försöker han i sin veten­skapliga mastodontbok på engelska från 1994 att avfärda rasbegreppet på en enda av sina över tusen sidor. De övriga innehåller djupa studier av människans DNA-förändringar under de senaste 100,000 åren.(12) Det är en bok som någon Nobelkommitté säkerligen bör begrunda. Den innehåller en forskning som jag bedömer värd ett pris!

Cavalli-Sforza inför en definition på rasism, som är långt mer var­sam än den som vanligen återfinns i den fördömande mediadebatten. Han har tre element i sin definition av rasism (13)

För det första handlar det om, om det alls finns skillnader mellan olika etniska grupper. Det tror alla forskare, säger han, och visar att t.ex. samer, sarder och basker avviker notabelt från det övriga europe­iska gen genomsnittet.

För det andra handlar det om frågan om sådana skillnader gör den ena rasen "överlägsen", "superior" över den andra. Det tar han av­stånd ifrån. Vi är olika och annorlunda, men inte över- eller underlägs­na.

För det tredje, om någon skulle påstå att en ras har en "medfödd, konstitutiv rätt att dominera ", "an inherent right to dominate " en an­nan måste han anses som urbota förfallen till rasism.

Min läsning av dessa rader är att Cavalli-Sforza på djupet nog är tveksam till det han talar om. Ty att begränsa rätten att dominera en­bart till den ”medfödda”, ”the inherent” synes

232

VAD ÄR "RASISM"?

mig vara en svag for­mulering. Har man nånsin - vill jag fråga - av något som helst skäl, rätt att "dominera" en annan?

Dessutom är leken med orden "ras" eller "etnisk grupp" ytterst grumlig. Å ena sidan har vi hela mänskligheten. Å den andra varje en­skild individ. Varje försök att dra en gräns mellan dessa två ytterlighe­ter är lika tvivelaktig. Det förekommer också att kunniga författare använder orden "ras" och "etnisk grupp" som synonyma.(14) Begreppet "ras" har dock helt klart en högre emotionell belastning. Men dagens krig på flera håll visar väl att "etniska" grupper eller minoriteter kan vara ett väl så farligt begrepp?

Av dessa skäl är i princip de grupper som Cavalli-Sforza väljer fram med sina "genetiska distanser" precis lika logiskt tvivelaktiga som "ra­ser”.

Det enda som är kristallklart är att Cavalli-Sforza i sin vetenskapli­ga bok på engelska nästan till varje pris söker undgå att bli indragen i den emotionellt heta rasdebatten! Och det kan man förstå! Ty, för att upprepa, ingen har som han dragit bränsle till den!

I en populärbok på de i USA oförståeliga språken franska och ita­lienska inleder Cavalli-Sforza däremot med en långt rakare om än nå­got naiv diskussion om rasismen som ett psykologiskt och politiskt uttryck för varje folks önskan att känna sig överlägset sina grannar. Hans slutsats är naturligtvis densamma: vetenskapligt är "rasism" nys. (15)

Begreppet "ras" är gammalmodigt, säger Cavalli-Sforza också. Det är dessutom oklart, eftersom somliga rasforskare bara använder tre, och andra kommer upp till sextio olika "raser".

Självklart har han på denna punkt rätt; ty som jag ovan sagt är det godtyckligt var man drar gränsen innanför de fyra procent av de DNA-spiraler, som skiljer oss från schimpanserna. Om somliga vill dela upp dessa i tre, andra i sextio och några kanske i 600 olika grupper, är det självklart, ur strikt vetenskaplig synpunkt, helt OK. Katten vet om inte norrmännen är en egen ras?

Men rasfrågan ses nästan aldrig ur strikt vetenskaplig synvinkel. Den ses som en djupt emotionell och politiskt explosiv dynamit, som likt atomavfall helst skall begravas i något våldsamt djupt hål för att aldrig mera komma upp igen.

233

IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

D. Philippe Rushton.

En som in på bara kroppen har fått uppleva det är J. Philippe Rushton, dagens ledande representant för den andra extremen inom rasforsk­ningen.

Utgående från Linnés klassiska uppdelning har han undersökt en lång rad olika skillnader mellan de mongoloida, de caucasoida och de negroida grupperna eller, med enklare namn, orientaler, vita och svar­ta.

Hans resultat, som vi strax skall återkomma till, är av det slaget att han blivit Canadas mest hatade forskare, såväl hotad till livet av "hu­manistiska" fanatiker som med sparken från sina akademiska jobb av fega och "politiskt korrekta" professorskolleger, d.v.s. akademiker av det normala slaget.(16)

Dessa fyra författare, Linné, Hitler, Cavalli-Sforza och Philippe Rushton är nog de, som – avsurt nog !!! - dominerar dagens vetenskapliga rasdiskus­sion.

6. FINNS DET NÅGRA RASSKILLNADER?

A. Metodfrågor

Det finns två huvudsakliga metoder att mäta rasskillnader i dagens värld.

Philippe Rushton representerar den äldre och klassiska. Den meto­den mäter döda kranier, craniologi  (17) på fint språk. Den går med mo­derna metoder också in i de levande människornas hjärnor och ser vad som finns och händer där. De kopplar på gammal hederlig paleontolo­gi, läran om benbitarna, och de använder resultaten av alla de intelli­genstest, som jag tidigare nämnt.

Rushton, liksom Herrnstein & Murray, nyttjar dessa metoder, Rushton dock på ett mycket orginellare sätt än författarna till The Bell Curve. (18)

Cavalli-Sforza och hans medarbetare utgår från en helt annan och på ett sätt mycket modernare metod, den som hänger samman med den HUGO-forskning, som jag beskrev i kapitel 5. De går ner i män­niskans arvsmassa och mäter de "genetiska distanser", dvs de systema­tiska skillnader, "alleler", i våra gener, som man kan finna mellan de olika människogrupper som, likt mina fibblor, under något hundratusentals år spritt sig­

234

VAD ÄR "RASISM"?

ut över jorden. Detta jämför de sedan med sprid­ningen av de 4,736 kända språk (19), som språkhistoriker har vaskat fram.

Cavalli-Sforza har undersökt 6,633 genetiska grupper, av vilka 491 studerats djupare och 42 så gott som "rena" befolkningsöar specialun­dersökts. Då har han valt ut folkspillror som så gott som orört har befunnit sig i samma lokalitet sedan 1500-talet. Det var då den stora europeiska migrationen tog fart och genom den följande rasbland­ningen började underminera möjligheterna för denna typ av studier.

Rushton delar rått in mänskligheten på samma sätt som Linné, d.v.s. i tre huvudgrupper, de vita, kaukasiska, de gula, mongoloida, och de svarta eller negroida.

Cavalli-Sforza dansar runt denna heta gröt och säger att rasbegrep­pet är ovetenskapligt. Men när han i sitt huvudverk tillämpar sin me­tod hamnar han, på den första och viktigaste "genkartan" av 518 stycken i sitt huvudverk, i precis samma uppdelning som Rushton. Även om den förre har flera intressanta nyanser, i både analys och kar­tor, är det fullkomligt uppenbart att de båda, den ene rakt, den andre under diplomatiska krumbukter, hamnar i samma grundläggande "rasuppdelning" av mänskligheten.

Cavalli-Sforza har dock skäl att vara försiktig. Medan Rushton är en individualistisk frifräsare med ett beundransvärt mod, har Cavalli­Sforza blivit ordförande i den kommitte inom HUGO-projektet ­med tjugo miljarder kronor i anslag! - som skall studera de mänskliga genernas variation, d.v.s. det ur rasistisk synpunkt farligaste av allt, det som en svensk departementspromemoria tycks vilja kriminalisera!!! (20)

Skulle Cavalli-Sforza då bli inblandad i skandaler av det slag som länge omgett Rushton, kan det kosta hans forskningsgrupp några hundra miljoner. Bättre då vara ovetenskapligt diplomatisk?

235

IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

B. Cavlli-Sforzas "genetiska distanser"

Cavalli-Sforza kommer fram till en uppdelning av mänskligheten i ”genetiska distanser” som, visar han, är nära kopplad till språkens spridning.

                                   ####   här finns ett diagram i boken, som t.v. utgår

                                   vilket leder till någon omskrivning av texten

236

VAD ÄR "RASISM"?

Cavalli-Sforzas forskning visar är att det finns en god samvariation mellan antalet språkgrupper och den genetiska distansen på alla punkter utom en.

Dagens afrikaner är farfars föräldrar åt oss alla. Det är de som stan­nade kvar på den afrikanska kontinenten. De har delats upp i en mängd olika variationer men alla med samma förfäder och därför med liten genetisk distans. Dock finns det inom Afrika flera DNA-variationer än det finns i utanför. Deras språkvariationer utgår på samma sätt från ett enda gemensamt språk som delats upp i undergrupper.

Den lilla afrikanska folkspillra som, långt efter Homo sapiens födelse i Afrika, likt mina fibblor, spred sig över hela jorden, representerade ingalunda alla de genetiska variationerna inom Afrika. Det är denna, eller dessa, emigrationsgrupper som sedan selekte­rats upp i smågrupper av geografiska och historiska händelser under några tusen generationer. Denna ”migratoriska selektion” har givit dem nya DNA-variationer. Detta medför naturligtvis att den genetiska distansen, d.v.s. antalet detaljstuderade skillnader i DNA-massan, i våra arvsanlag, är långt större i hela mänskligheten och inom hela gruppen av icke-afrikaner än den är inom till exempel den "nya" gruppen av amerikanska indianer eller urbefolkningen i Australien. Detta torde väl också vara självklart. Liksom att antalet huvudsakliga språk­grupper varierar på motsvarande sätt.

Detta är Cavalli-Sforzas sätt att framställa de rasskillnader som han och hans forskarkolleger ser i världen, dock utan att kalla det för ra­ser. (22)

c. Philippe Rushtons grava provokationer.

Phillippe Rushton har sökt samla ett stort antal data av olika slag för de tre huvudraserna. Han systematiserar dessa skillnader i en tabell med över trettio olika fysiska och mentala egenskaper för vad han kallar orientaler, vita och svarta. Denna tabell återfinns på sidorna 237 och 238 i denna boks tryckta version, där de är tagna från Rushton’s ”Race, Evolution, and Behavior – a life history perspective.”

IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET                       

238

Denna tabell illustrerar den yttersta extremen av dagens allvar­liga - ty det är den! – ras- forskningen. Den innehåller uppgifter som självklart både kan och bör ifrågasättas och som gör en läsare ganska rejält upp­rörd. Bl.a. underbygger ju Rushton här en del sexuella fördomar av extremt vulgärt slag.

Rushtons resultat har också utsatts för mycket hård kritik av andra forskare (23). Mest söker man dock tiga ihjäl honom.

För de tveksamma rekommenderar jag dock studiet av hans bok. Icke minst därför att ju fler som ägnar sig åt sådana studier, desto stör­re blir möjligheterna att tillbakavisa Rushtons felaktigheter, om de nu skulle visa sig vara det.

I den superkänsliga sexuella frågan anser t.ex. den afro-amerikanske författaren Cornel West att Rushton bara sysslar med myter. Men West delar dock dennes uppfattning att diskussion om sexualrelationerna mellan raserna är ett rent tabu i USA som snarast bör brytas.(24) Vilket också bör gälla Sverige.

Rushton redovisar mer eller mindre bra material (25) bakom varenda rad i sin tabell. Åtskilligt av det synes vara av god kvalitet. Och allt detta pekar på att det finns genomgående skillnader mellan de tre huvudra­serna.

D. Rasskillnader i intelligens?

På den punkt som är av speciellt intresse för denna bok, intelligensen, ger Rushton de siffror som numera återfinns i mycken litteratur på området. Dessa pekar på att de svarta ligger cirka 15 procent under, och asiaterna några procent över de vitas genomsnitt på de tester som anses mäta denna egenskap.

Cavalli-Sforza har inte med begreppet "intelligens" i sin förteck­ning över slagord, i sitt ordregister. Han mäter "genetisk distans" och visar kristallklart att sådan finns, mest mellan afrikaner och icke-afrikaner, med européerna emellan dessa. Det intressanta och uppseväckande är att detta är precis samma resultat som Rushtons tabell ger.

Vad Cavalli-Sforzas genetiska distanser innehåller, det säger han inte. På forskningens nuvarande ståndpunkt torde han inte själv veta det. Ingenting motsäger dock att han i sitt "Human Genome Diversity Project" delvis kommer att kunna bekräfta Rushtons tabell med dju­pare studier av våra DNA-segment och gener. En misstanke som har gjort också detta "HGDP" högst kontroversiellt. Nu, 2006, tio år senare, har IBM ihop med National Geografic ett forskningsprojekt som med än modernare metoder presenterar de ”genetiska distanser” som otvivelaktigt finns mellan olika människogrupper. Ty i dag känner vi mer än femton miljoner alleler eller variationer på de knappt 30,000 gener som vi alla har.

239

IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

Det som finns i våra gener är biologiskt och ärftligt. Båda dessa, världens mest kända forskare inom de två olika och varandra bekäm­pande (26) skolorna, ger alltså rikhaltigt material för att tro, att det finns ärftliga skillnader mellan de tre huvudraserna.

Rushton ansluter sig klart till den skola som anser att också intelli­gensskillnader mellan raser är nedärvda. Cavalli-Sforza uttalar sig inte i frågan som, med hänvisning till de komplikationer jag nämnde i ka­pitel XII, förvisso kan diskuteras.

En som t. ex. inte betvivlar att de rapporterade intelligensskillnader­na mellan raserna existerar i form av testresultat, liksom att dessa har stor praktisk betydelse, är den välkände konservative, afro-amerikanske ekono­men Thomas Sowell. I en högintressant bok har han gått igenom ras­frågan, "ras och kultur" (27). Att dessa skillnader däremot skulle vara ärftliga, därom är han och många med honom betydligt mera skeptis­ka.

Personligen tror jag dessa rasskillnader i apkäppsgenens kvalitet kan vara nedärvda. Och att de återspeglar en utveckling som vi alla har stora skäl att välsigna! Hela Cavalli-Sforzas argument pekar på det. Därtill vill jag återkomma i kapitel XVIII.

I nästa två kapitel vill jag så säga några få ord om de konkreta ras­problem som dominerat vårt sekel och som möjligen kommer att do­minera också nästa.

240