Däremot skulle hans maktlystna ögon lysa av lycka vid tanken på att han i drygt femtio år efter sin död haft ett avgörande inflytande på Västvärldens intellektuella. Ty det är en pervers respekt för Hitler som har hindrat en saklig diskussion om de skillnader i intelligens som finns mellan människor liksom om den betydelse som vår (brist på) intelligens kan ha för samhällets utveckling i stort.

Detta är två av mina huvudteman i denna bok.

1 . FÖRETAL

Intet torde vara så urbota dumt som att skriva en bok om intelligen­sen. Det garanterar diverse skopor ovett.

I fyrtio år har jag dock hållit min gamle vän Max Weber i handen. Hans uppfattning om en samhällsvetares uppgift formuleras så här:

"Vad vi med kraft måste opponera oss emot är åsikten, att man kan vara 'vetenskapligt' tillfreds med den konventionella självklarheten av mycket brett accepterade värdeomdömen. Vetenskapens speciella uppgift, synes det mig, är den rakt motsatta, nämligen att ifrågasätta det, som gängse konvention anser självklart".

Nästan alla människor och medier håller sig med ett mycket kort per­spektiv. Här söker jag få läsaren att se sig själv ur mångtusenårsper­spektiv. Det är nyttigt. Då förstår man att bristen på svans bara är kos­metika.

Nästan all samhällsdebatt i dag består av tyckande. Kunskap och fakta viftas bort. Existensen av sanning förnekas. Här skriver jag för dem som fortfarande är intresserade av samhället och människorna

Under detta sekel har alla sociala förhoppningar kommit i skam, i Sovjetväldet till förfärande kostnader i mänskligt liv. Ännu har de flesta på vänsterkanten inte fattat att grundskälet till detta är att deras människosyn är falsk. Det söker jag rätta till. Vilket dock torde vara svårt, då vi här kommer nära religiös tro.

" Allt som händer är lika normalt och förutsebart som rosen om våren eller sommarens frukter; detta är sant om sjukdom, död, förtal, kon­spirationer och allt annat...varför allt detta också bär glädje med sig dådet på sitt sätt utgör en harmonisk del av helheten."

Så ansåg filosofkejsaren Marcus Aurelius för vilken natur, öde och nödvändighet var samma sak och vishet var att inse dess existens. I hans efterföljd vill jag slå fast att determinismen i vår utveckling är långt större än vi i vårt högmod vill tro.

Några vänner, Ingrid Molander, Erik Cornell och Bo Rydnert har läst några eller alla kapitel, rättat, kommenterat, och varnat mig för att vara alltför provokativ. Varmt tack för det! Jag har självklart inte följt deras råd på den sista punkten.

Tack också till Björn Otkull, som bistått mig med bilderna i boken! Ett råd vill jag dock vidarebefordra.

"Denna bok kan bara läsas medelst kastning i vägg", skrev min käre

vän, Filminstitutets Lasse Svanberg, vår mest realistiske mediaexpert, om min Lärobok för 90-talet.. "Men", la han till, "så tar man upp den igen, läser om, funderar och säger sig 'men den dj-n kanske ändå har rätt.' "

För att inte riskera att någon inte tar upp den bok han eller hon nu håller i handen, när den gått i väggen för n-te gången, vill jag till läsa­rens fromma nämna ett råd från Erik Cornell. Denne är diplomat. Han har bl.a. varit vår ambassadör i Nordkorea och förstår därför väl den indoktrinerade svenska intelligentsian. Han tillrådde mig att sätta de två sista kapitlen, som redogör för mina "snälla" avsikter, först. Då skulle folk, trodde han, bli mindre rabiata vid läsningen av min råa analys i de tidigare.

De läsare som är medvetna om ett extra känsligt nervsystem tillråds

därför följa Erik CornelIs råd. Mina deltagare på Capri-kurserna!' som hört en del av detta tidiga­

re, har hjälpt mig mejsla fram materialet. Tack till dem alla för stim­ulansen!

Förutom att hon läst manus och putsat bort mina allra värsta gro­dor, har min älskade Marianne som alltid hållit mig under armarna i ett alltför snabbt och snärjigt skrivande. Intet ger styrka såsom kärle­ken!

Glad läsning!"

2. FÖRSTA SKOPAN OVETT

Västvärldens unika civilisation bygger på den romerska rättens grund­sats: avtal skola hållas, pacta sunt servanda.

Det företal som står ovan var det som jag lämnade in till förlaget Raben-Prisma i april 1996. Detta förlag, i sina olika tidigare skepnader, har under en trettioårsperiod givit ut ett tiotal böcker av mig. Också för denna bok hade jag ett skriftligt avtal.

Döm då om min förvåning när de i företalets första rad angivna förväntningarna om "skopor av ovett" omedelbart bekräftades av för­läggaren i detta förlag, som ägs av Kooperativa Förbundet. I ett ilsket brev meddelade denne mig att han omedelbart bröt kontraktet. Inga förhandlingar, inga förvarningar, inga diskussioner. Bara: dra åt h-e!

Denne nye chef, som jag inte känner, kom direkt ifrån Ny Dag. Att polemisera mot kommunister i bokens kärnfråga är bortkastat. Delvis gör jag det ändå, nedan på sidan 155, där jag tar upp ett nummer av Ord & Bild med förläggaren närstående "tänkare". Raben-Prismas styrelseordförande, som också låg bakom beslutet att icke fullfölja av­talet, är en känd socialdemokratisk politruk av det slag som nu, med lagens hjälp, vill förbjuda kunskap om det som jag här behandlar. Se nedan sidan 166 om ett förslag till ett nytt Index Librorum Prohibi­to rum, dvs den urkonservativa katolska kyrkans lista över förbjudna böcker.

Kooperativa Förbundets kontraktsbrott förvånade mig en del. Men graden av förvåning sjönk när jag konstaterade att jag inte var ensam om denna behandling.

Ty ungefär samtidigt läste jag en artikel om en specialiserad intelli­gensforskare - vilket jag alltså inte är - vid namn Christopher Brand vid universitetet i Edinburgh. Denne hade drabbats av ett liknande öde. Hans bok var till och med färdigtryckt. Men i sista stund stoppa­des distributionen och kontraktet bröts.r9it~\taren hade tydlioen i en interv)\l sagt sig vara "vetenskapli~ ." 'rasIst - VI et mte a S e over et y a etsamma som rasIst , vad nu det ordet alls betyder. Men hans förlag blev tydligen dödsförskräckt för att hamna i ett blåsväder som möjligen kunde återverka på försälj­ningen av förlagets övriga utgivning,

Christopher Brand tycks gilla konflikter. I november 1966 rappor­terade tidskriften Science2 att han också gett sig till att försvara en Nobelpristagare med pedofil läggning, vilket medfört avstängning från jobbet för ett tag.

Den framstående tidskriften Science är fascinerad av honom, men känner sig samtidigt tvingad ta avstånd. Man rapporterar om denne "bad boy" och "talkative professor" - men man törs tydligen inte stäl­la den enda vetenskapligt relevanta frågan: "är det sant eller falskt", när Brand säger att "he believes black-white differences in intelligence quotient (IQ) are partly genetic", dvs att han tror att skillnaderna mel­lan svarta och vita i IQ delvis är ärftliga.

Detta var möjligen också ett skäl att söka censurera mig. Ty det gamla härliga debattförlaget Prisma undviker numera allt vad debatt heter och satsar på söta barnböcker, kokkonst och, i bästa fall, lite tantsnusk. I och för sig inte så konstigt när dess faktiska styre, social­demokratiska partiet, blivit moderaternas bästa politiska instrument.

Vad som än mer tvingade mig att fundera över dessa kontraktsbrott är att samma stora förlag, efter tio månaders tvekan, nu också refuserat ett magnum opus av världens mest kände - och kanske mest hatade ­forskare på intelligensens superkänsliga område, den milde och om de svaga högst ömsinte emeritusprofessorn Arthur Jensen vid University of California i Berkeley,3

Detta trots att Jensens 800 sidor fått extremt positiva omdömen från de kolleger som förlaget använt som lektörer. En skrev att boken "motsvarade de högsta krav på vetenskaplighet" och att "denna bok kommer att bli standardverket i ämnet i många år framåt".

Trots detta stoppades boken tills vidare! Trots att förlaget kanske skulle kunnat tjäna några miljoner i profit; en bok i samma ämne sål­des för ett par år sedan i över 400.000 exemplar!

Också i Jensens fall kan det ha varit rasismen som spökar. Ty två av

hans fjorton kapitel handlar om detta brandfarliga ämne. Med detta som bakgrund vill jag rikta ett extra varmt tack till

Tomas Fischer och hans förlagschef, Eva Norlin, som utan tövan be­

slöt sig för att publicera min bok. Ännu är Sverige inte helkonformis­tiskt!

3. BREV FRÄN REKTORN FÖR KAROLINSKA INSTITUET

Att polemisera mot okunniga kommunister är bortkastad möda. Men man förstår bättre dessas okunnighet när de får stöd av rektorn för Karolinska Institutet, vår främst medicinska forskningsanstalt, ut­delaren av Nobelpriset i medicin, där all sakkunskap bör vara samlad. Hans Wigzell är en högst förträfflig man, en stor expert inom sitt område, immunologi, och därtill en god demokrat som också ställer upp i den offentliga debatten. Det visar jag nedan i kapitel X:5.

I den har han något 30-tal gånger sagt att han tycker att det är oetiskt att forska på IQ-skillnader mellan raser eller etniska grupper. Om sånt skall forskare tiga! Då jag tycker tvärt om, bad jag honom i ett brev motivera sin hållning. Till min glädje gjorde han det. Så här skriver han:

"Bäste Gunnar:

Tack för Ditt brev, Helge (Skoog) hade 'förvarnat' att det skulle kom­ma. Det är helt rätt att jag tycker att s.k. jämförande IQ-tester mellan etniska grupper tillhör en typ av forskning som jag inte anser bör gö­ras. Däremot har jag aldrig talat om rasskillnader eftersom jag anser ordet/definitionen ras vad gäller människor vetenskapligt och biolo­giskt mycket grumlig och därmed tveksam. På samma sätt lurar tester som pretentiöst kallas för intelligens eller IQ-tester människor att tro att man kan mäta någon sorts komplett begåvning hos individen. Man mäter givetvis endast hur den undersökte individen kunnat besvara den aktuella testen. Att sedan kombinera två dubiösa saker gör givet­vis inte saken bättre och historien förskräcker vad gäller missbruk i dessa frågor.

Lycka till med din sommarkurs, Med vänliga hälsningar Hans Wigzell."

4. BREV TILL REKTORN FÖR KAROLINSKA INSTITUTET

"Käre Hans,

Ditt svar på min fråga gladde mig mycket. Ty det koncentrerar på ett förträffligt sätt den kritik jag kan förvänta mig på denna bok, vars manus skall levereras om tre dagar. Det ger mig ett gott skäl att citera