1. Mediamördandets regler.

Fattiga unga skribenter som lägger sina liv på något så tveksamt som att skriva böcker blir högeligen beroende av media. Vad händer då när en ung människa börjar publicera sina tankar?

UNESCO gjorde en gång en definition på en bok, som inte är alltför krävande. Den sa att en bok är en tryckt skrift som kan stå på högkant. Sådana har jag skrivit ett femtontal, vilket har givit mig tillräcklig erfarenhet för att sammanfatta svaret på frågan i sju regler:

1. ingen orkar läsa allt vad du skriver;

2. alla vill göra dig till redskap för sina egna mål;

3. därför läser de bara det som intresserar dem själva;

4. kan de därmed göra dig till redskap för sig själva, blir du positivt bedömd; om deras motståndare har mer nytta av vad du skriver, blir du antingen hårt bedömd eller så tiger de ihjäl dig;

5. om du faller för berömmet, eller pengar, och blir ett verktyg för dem som blåser upp dig, då måste du bli lydig som Abraham och du är slut som tänkare;

6. om du insisterar på att fortsätta att söka den objektiva sanningen drabbas du från den väluppfostrade högersidan (läs Svenska Dagbladet) av Spinoza-bannbullan och från den vulgära vänstersidan (läs Dagens Nyheter) av Lenin-metoden.

Spinoza-bannbullan från 1658 - intet i dessa sammanhang är nytt - innebär att “ingen får muntligen eller skriftligen meddela sig med dig, ingen får hjälpa dig,

ingen får komma dig närmare än fyra steg och ingen får läsa någon av dina skrifter.” ^[1]

Lenins debattmetod innebär att i läsaren “medvetet.... framkalla hat, motvilja och förakt, ....medvetet icke övertyga utan bryta upp motståndarens försvarslinjer, inte att rätta motståndarens misstag utan att förgöra honom.”

7. Inte förrän du blir så gammal och trött att du är ofarlig, kan du, som paret Myrdal, bli dränkt av ordnar, hedersdoktorat, priser och berömmelse. För att, efter döden, återigen bli ett redskap för dem som vill nyttja dig.

2. Ett högerfall: Busters karaktärsmord.

“Jag hade avfärdat honom som en tokstolle och medlöpare till den yttersta vänstern i stället för att inse att han är en personlig tänkare, en filosof som går i ingens ledband och som älskar att formulera djärva, originella och gärna förargelseväckande teser.”

Dessa rader om mig står att läsa i den elegante högeraristokraten, Gustaf von Platens tredje memoardel, Att få börja ett nytt liv, som kom 1996. Det är förvisso alltid trevligt att få offentliga ursäkter av det slaget. Men när man uppnått 63 års ålder, se regel 7 ovan, och lämnat sin “karriärålder” bakom sig, då blir det kanske lite billigt.

Buster får illustrera mina regler ovan.

“Buster” eller Gustaf von Platen var en av Sveriges mest inflytelserika journalister i slutet av 60- och 70-talet. Efter att ha tränat sig i hovnigningar i en Bonnier-ägd tidskrift som gemenligen kallades Veckoschackalen blev han chefredktör för Svenska Dagbladet. Denna tidning stod det Wallenbergska hovet nära. En av dess stora uppgifter bestod i att skydda Wallenbergarnas rykte. En biuppgift blev att slakta slika förfärliga varelser som mig, som kunde påstå något så orimligt som att herrar Wallenbergar hade jobbat ihop med nazister. De hade ju bara, som den förvisso förträfflige Raoul, ägnat sig åt att rädda tiotusentals judar.

“Buster” var den som utförde ett av de mest raffinerade karaktärsmord på mig som jag nånsin läst. Förutom att jag var en “farlig marxist” var jag också, om jag minns rätt, “alla clowners mästare på att slå volter bland sågspånen på tankens cirkusarena” eller något sådant. Förbaskat välskrivet!

Busters hade en kär medarbetare - en av dem som varit med om att stoppa inte bara mig utan tidigare också de judiska läkarnas invandring i Sverige under Hitler-tiden. När Joachim Israel, som förvisso var rejäl marxist, och jag själv samtidigt fick professurer i Danmark, karaktäriserade denne juristprofessor detta i Busters tidning som “Sveriges hämnd för Stockholms blodbad”.

3. Medias arkivytlighet.

Det verkligt intressanta med Busters ursäkt ovan är orden: “Jag hade avfärdat honom som en.... medlöpare till den yttersta vänstern.” Varför? Därför att de avslöjar att denne toppjournalist inte alls hade läst vad jag skrivit.

Detta gav en mycket viktigt lärdom som gör att jag kunde tala om “en andra skapelse” av mig själv, tillkomsten av en bild i media, vars likhet med verkligheten det nog fanns skäl betvivla.

Vad jag lärt mig under livets gång, och vad alla politiker snabbt måste lära sig, är att de som skriver om en, sällan eller aldrig har läst något av en. Journalister, som av sin yrkesgärning är dömda att skriva om allting och därför inte kan ha kunskap om nånting, har bara en viktig kunskapskälla. Och det är den egna tidningens, eller den stora drakens arkiv. När de får en uppgift att skriva om en individ, eller anmäla en författares nya bok, så går de in i det egna arkivet för att se vad som tidigare skrivits om den aktuelle individen. Och i stället för att läsa vad denne verkligen skrivit eller ta reda på vad han verkligen sagt, så plockar de upp det gamla ur arkivet och broderar ut det med nytt beröm eller nya skällsord, beroende på om man är eller inte är lydig mot t.ex. Wallenberg, Palme eller Partiet.

På det viset tillskapas en medial individ, vars åsikter ofta inte har mycket, om ens något, att göra med dem han tillvitas.

Hade Buster von Platen brytt sig om att läsa min nersabling av Sovjets egna försök till embargon i min doktorsavhandling, eller min hårda attack mot den “yttersta vänstern” som jag avfyrat i Funktionssocialismen året innan både avhandlingen kom och dårvänstern roade sig med tjohejsan på gatorna i Paris, då hade han aldrig kunnat tro det han i sin ursäkt erkänner att han trodde.

Dock, Buster gick i graven i början av 2003. I hans egen tidning, Svenska Dagbladet, skrev Ulf Wickbom en beundrande minnesruna. I denna framställs von Platens ledarskap dock som “inte sällan gränsande till det omdömeslösa”. Ty han, som alla chefredaktörer, var tvungen balansera mellan “läsarnas, medarbetarnas och ägarnas ofta helt olika önskemål”. Och det gjorde han, enligt Wickbom, med stor opportunistisk skicklighet.

Vad det handlade om 1968, och vad det fortfarande handlar om 2003, är att medierna och deras ledare är hutlöst okunniga och ytliga. Nu i de biologiska och genetiska frågorna. De läser inte vad man skriver. De tvingas alltid, som Buster enligt Wickbom, balansera mellan läsare och ägare.

Utan att riktigt veta vad de gör, väljer de då stundom ut ett offer av mitt slag, slaktar det efter polemikens - det “lilla krigets” - alla regler och slänger kadavret till sina hyenor. Det var vad Gustaf von Platen gjorde med mig. Med resultat att jag så gott som varje vecka eller månad under hela livet, senast på Svenska Klubben i Paris tre dagar innan Wickboms runa kom, utsatts för högerfolk som säger att “jag har alltid trott att du var kommunist, det har jag läst i Svenska Dagbladet”.

Men, men, kommer jag ihåg rätt var det nån gång nån annan, någon riktigt allvarligt korsfäst, som sa något om sina plågoandar i stil med “förlåt dem, ty de veta icke vad de göra”. Gustaf von Platen skrev nog så gott han kunde förstå. Må han därför vila i frid!

Dessutom Buster hade ett verkligt försonande drag: han liksom jag älskade “Glada Änkan”. Må därför änglarna spela denna härliga operett för honom i hans urkonservativa massmediahimmel! 365 kvällar om året!

4. Mark Twain.

Locus classicus , den perfekta driften med uppblåsta journalistbakterier av giftigt slag, är naturligtvis i detta sammanhang Mark Twains försök att 1870 bli guvernör i staten New York. ^[2]

Ett aktuellt exempel ger oss Anders Björnsson, chefredaktör för något som kallar sig “Dagens Forskning”. I februari 2003 gick denne till hårt angrepp mot Göran Persson i någon dagsaktuell fråga. Björnsson utgår från ett referat av Britt-Marie Mattsson, som han kallar “den respekterade skribenten”, uppenbarligen utan att förstå att detta är ett contradictio in adjecto. Sen fortsätter Björnsson: “Någon dementi har inte influtit från regeringskansliet. Man kan utgå från att statsministerns ord föll så och att han står för vad han sagt.” ^[3]

Jämför detta med Mark Twains, “En amerikansk valkampanj”. Dagen efter Twain anmält sin kandidatur till guvernörsposten får han läsa i tidningen att han tolv år tidigare hade dömts för mened i Wakawak i Kockinkina på grundval av 34 vittnesmål om plundring av en stackars fattig infödd änka och hennes värnlösa barn.....Då han aldrig varit i Kockinkina och aldrig hört talas om Wakawak bara gapade Twain över denna konstiga artikel. Med påföljd att han dagen efter under rubriken “Talande tystnad” kunde läsa Anders Björnssons ord om Göran Persson: “Vi fäster väljarnas uppmärksamhet på att herr Twain ingenting har att anföra till vårt omnämnande om att han blivit dömd för mened i Kockinkina”

“Under resten av valkampanjen kallades jag i denna tidning endast: Den usle menedaren Twain”. Efter ett antal liknande påhopp gav han upp och tackade för sig med förljande ord: “En gång var jag en hederlig medborgare. Nu är jag er ödmjuke Mark Twain, menedare, tjuv, likskändare, alkoholist, bestickare och utpressare.”

Denna lilla novell borde bli kurslitteratur redan i skolan och obligatorisk läsning i all samhällsvetenskap. Detta av flera skäl. Först för att vaccinera barn och ungdom mot medias falskhet. Sen för att tala om för blivande politiker vad de kan förvänta sig samt. sist, för att visa hutlöst falska journalister hur de, på sikt, gör sig själva rejält löjliga.

5. Grottaferrata.

Efter dessa funderingar över medias falskhet vill jag återgå till mitt privata liv.

Hösten 1968 var jag således arbetslös och utan inkomster. “Bättre fly än illa fäkta.” Marianne hade länge drömt om ett år i Italien. Där bosatte vi oss, i ett litet billigt svenskt prefabrikerat trähus uppe i de underbara vinkullarna utanför Rom. Vi levde på “pizza rustica” och Grottaferratas ljuvliga äkta vin, minst lika gott som grannbyn Frescatis. Vi gjorde oändliga vandringar mellan de svällande vinklasarna.

Husets färdiggjorda väggar var dock illa sammansatta. När vintern och kylan kom trängde en och annan snöby in i sovrummet. Det är enda gången i livet vi sovit med nattmössor. Och, än ljuvligare, en kattmamma med årets fem ungar sov hos oss i sängen och värmde fötterna.

I detta underbara land har mitt hjärta förblivit.

6. Femton minuters berömmelse.

Dock upphörde jag ingalunda vare sig med arbete eller med att vara förarglig. Under detta mellanspel hände en och annan sak också utanför det land som spottat ut mig.

Embargoboken gjorde mig internationellt känd. Andy Warhol sa nånting i stil med att varje människa borde ha rätt till “fifteen minutes of fame” i livet. För mig kom dessa nu.

Ty under de närmaste åren hade jag så varierande uppdrag som att vara UNCTAD-expert i öst-västhandel ^[4] , ekonomisk rådgivare till Shahen av Persien, embargoexpert på Castros Cuba ^[5] , utvecklingsekonom i Östafrika inklusive Ugandas Idi Amin ^[6] , ende svensk som deltog i det västtyska 150-årsfirandet av Karl Marxs födelse, ledamot i vetenskapliga rådet för det enda Sovjet-ägda institutet för samhällsvetenskap i Västeuropa, Institut für den Frieden, expert åt svenska delegationen till FNs första befolkningskonferens 1974 i Bukarest ^[7] , deltidsforskare vid det snarast antikommunistiska Wiener Institut für Internationale Wirtschaftsvergleiche ^[8] , samt medlem av den grupp inom USAs främsta utrikespolitiska “think tank”, Council on Foreign Relations i New York, som skrev ett utkast till president Carters kommande behandling av omvärlden ^[9] .

Man kan förvisso ha det tråkigare.

Till exempel genom att bli professor för en röd gräshoppssvärm.

7. Ett vänsterfall, RUC.

För att skydda Köpenhamns universitet mot 1968 års röda galningar hade det danska Folketinget beslutat att tillskapa ett speciellt “rött” universitetscenter några mil utanför huvudstaden, i Roskilde. Denna näpna lilla stad kallas av danskarna för “kistemagasinet”. Ty där har man begravt alla Danmarks kungar och drottningar. Nu avsåg politikerna att där också begrava alla begåvade marxister på det att dessa inte skulle ställa till med för mycket trassel i Köpenhamn.

I Roskilde sökte man med ljus och lykta efter vettigt kompetenta lärare med “rätt” inställning. Man hade bland annat i Svenska Dagbladet läst om en förfärligt radikal och röd marxist. Vilket ledde till att jag våren 1973 nere i Italien fick ett telefonsamtal från Danmark. En för mig okänd röst frågade om jag hade något emot att “Dronningen” skrev en specifikation på en professur som bara kunde passa på mig.

Med hänsyn till att vi i fem år levat utan fasta inkomster, tackade Marianne och jag med icke ringa glädje ja till detta erbjudande. I början på 1974 tillträdde jag denna tjänst.

Efter cirka två månader konstaterades det, med djupt beklagande från kollegerna, att jag var nummer två ifrån höger i lärarskaran. Den lärare som ansågs än mer reaktionär än en socialdemokrat , han var till och med religiös!

Det var, fann jag efter hand, mera denna hel- eller halvfanatiska lärarskara det var fel på, inte de oskyldigt idealistiska studenterna. De blev rått indoktrinerade av dessa vuxna halvgalningar.

RUC låg nära Köpenhamns sinnessjukhus. Inte bara fysiskt sett. I inemot femton år kämpade jag mot den marxistiska förvirrelsen. Sen, när väl tillnyktringen började komma, tyckte jag att jag gjort mitt och lämnade, till mångas häpnad, en fast och mycket välbetald tjänst som jag kunde behållit till pensionsåldern.

Utan ett öre i fallskärm, bör jag kanske tillägga, då jag i avundsjuka svenska media läst lögnen, att även jag hade fått en ruggigt stor sådan.

Vad jag däremot hade fått var något långt värdefullare, ett lysande praktiskt exempel på hur en grupp fanatiska kommunister och vänstersocialister, med hänsynslöst utnyttjande av människans uråldriga hjordinstinkt, kunde förvandla också en relativt intelligent grupp unga människor till en revolutionär vargflock.

Jag hade fått en långt mer påtaglig insikt än några böcker kunde ge mig i det som kunde förklara hur Hitlers nationalsocialister lyckades domptera Tyskland, och hur Stalins och Maos kommunistiska politrucker lyckades ta makten över nära en tredjedel av mänskligheten.

8. Svenskt mellanspel.

Jag kunde fylla åtskilliga sidor med historier från mitt deltagande i svensk debatt. Ty samtidigt som jag bodde i Italien eller Danmark blev jag, på avstånd, tämligen aktiv i svenska media, främst DN och Sveriges Radio. Här dock bara några mer eller mindre roande detaljer utan större betydelse för framtiden.

a. Olof Lagercrantz, kulturredaktören i Dagens Nyheter, plockade upp mig, i icke ringa grad som ett verktyg för sin egen politiska aktivitet. Han lät mig skriva nån gång i månaden och betalade mig väl, vilket jag just då behövde. Jag var honom djupt tacksam för detta.

Dock var jag alltid lite kluven inför denne, liksom jag själv, akademiskt misslyckade individ. Nånstans hade han ett djupt hat, där jag nöjde mig med förakt. Och hat har jag aldrig riktigt kunna med. För de vet ju inte vad de gör, inte ens de där fula akademiska skojarna. Och då kan man ju inte hata dem. Katten vet om det ens är rätt att förakta dem. Måhända är ett beklagande det enda rätta?

Om Lagercrantz var jag i all synnerhet tveksam när hans onda skriverier ledde till att en av min ungdoms viktigaste litterära inspiratörer, han med luffaren Bolle och rymdresan i Aniara, tog livet av sig 1978. Harry Martinson begick harakiri med ett vasst lock från en konservburk, inlåst på en toalett. Så visste ryktet berätta långt innan Svenska Akademins ständige sekreterare, Lars Gyllensten, bekräftade självmordet i sina memoarer. Dock här med en sax i stället för konservburkslocket. Effekten blev dock densamma. Med Lagercrantz som huvudskyldig.

Arne Ruth försökte senare, i mindre skala, nånting liknande mot mig. Men tji fick han, den fjanten.

b. Dock, behandlas man som jag blivit behandlad av det svenska maktetablissemanget så slår man igen. Ett exempel:

På KFs, Kooperativa Förbundets, 75-årsjubileum 1974, var jag, ihop med Alva Myrdal, inbjuden som huvudtalare. Då ställde jag till med en rejäl medial skandal. Ty där presenterade jag min idé om en lag om “köpfrid”, analog med kvinnofrid. Den lät så här och jag tycker fortfarande att den snart borde förverkligas:

Den säljare, som utan påtänkt köpares föregående

initiativ, på något sätt söker påverka denne att inhandla

säljarens vara, dömes till böter eller, i grövre fall och

vid upprepat brott, till fängelse.

Den utbjudna varan skall utan vederlag bliva den

utsatte köparens egendom.

De tvåhundra feta KF-pamparna med gäster var måttligt roade. I all synnerhet när jag föreslog att denna köpfrid lämpligen kunde förkortas till KF.

c. I en handfull böcker lät jag min ungdomligt frustrerade ilska gå ut över diverse makthavare. Wallenbergarna fick sina fiskar varma, så mycket så att Marcus Wallenberg, då familjens överhuvud, personligen anmälde mig till Radionämnden. ^[10] Där han dock, till min förtjusning, förlorade målet.

Tjugo år senare träffade jag kyrkans representant i denna klagomur, den superidealistiska Ann-Marie Thunberg, som jag alltid djupt uppskattade. Hon talade om för mig att den värsta svordom man på den tiden kunde använda i Radionämnden var “Gunnar Adler-Karlsson”.

d. I samband med folkomröstningen om atomkraft i slutet av 70-talet gjorde jag, för Dagens Industris räkning, intervjuer med samtliga fem partiledare. Resultatet blev rejält avskytt både av högerledaren Gösta Bohman och av Olof Palme. ^[11]

Den förre var oförsiktig nog att säga att “i u-länderna kan man bo i plåtskjul och äta bananer från träden”. Det ledde till att vart han än kom för att hålla valtal blev han omgiven av skokrämssvarta hula-hula-dansande unga folkpartister, iförda endast bananklasar runt höfterna.

Palme ville ändra på allt som var det ringaste känsligt i det han verkligen sagt. Efter en myckenhet käbbel, tröttnade jag på hans tjafs, blev irriterad och röt i telefon till honom ungefär som så: “Det är ju meningslöst att intervjua dig. Nu får du skriva om intervjun bäst katten du vill, men inom parentes kommer jag att sätta ut det jag hörde dig säga vid intervjutillfället”. Då la ha sig.

Så kan den göra som bara en enda gång intervjuar en given makthavare. Men vill du komma tillbaka, som alla maktens journalistiska och fichtelska knähundar vill, då får du allt rätta dig efter makthavarnas önskningar och ändra som de vill. Därför har vi också de media vi har.

^[1] I bannbullan står “honom” där jag skrivit “dig” och “hans” där jag skrivit “dina”.

^[2] “Running for Governor”, ur Mark Twain, Sketches, New and Old. Harper & Brothers, 1875, p- 377.

^[3] SvD Brännpunkt 22 febr. 2003.

^[4] Resulterade i en rapport till UNCTAD, Western Views on the Problem of East-West Trade. Daterad 1966-0-30

^[5] Resulterade i boken Kuba - seger eller nederlag? 1971.

^[6] Resulterade i en SIDA-rapport som dess chefer dock vägrade publicera, då den, som man förklarade för mig, alltför rått och orättfärdigt kritiserade den aktuella u-hjälpen. Dock förutsade jag den soppa som senare kom. Tanzania har t.ex. fått formidabla mängder u-hjälp från Norden men låg fortfarande på 205e plats bland 206 länder i en Världsbankstabell år 2000.

^[7] Resulterade i skriften Harrying and Carrying Capacity. Royal Ministry for Foreign Affairs, 1974. Ur vilken sedan Lärobok för 80-talet växte fram 1975.

^[8] Resulterade i The Political Economy of East-West-South Co-operation. Springer-Verlag, Wien, New York, 1976.

^[9] Resulterade, ihop med ambassadören W. Howard Wriggins, i Reducing Global Inequities. McGraw-Hill - CFR, New York 1978.

^[10] för ett radioinlägg som står att läsa i min bok om Ett samhälle utan moral, s. 44.

^[11] de finns i boken Partiledarna och atomkraften. 1979.