1. En minnesvärd resa.

Vid jultid 1961 valde vi en lång väg för att förflytta oss från Harvard till Berkeley. Vår sjöresa från Göteborg till New York, med influensa och höga kräkvågor, hade inte varit helt lyckad. Men känslan att äntligen, hand i hand, se New Yorks berömda skyline skymta fram i ett morgondis hade varit stark. Den gav inspiration och, som åt Karl-Oscar och Kristina, hopp om någonting nytt och bättre i livet. Men resan dit hade varit förfärlig och vi bestämde oss redan då för lite kompensation på nästa bit.

Mariannes syster var gift i USA. Hennes föräldrar kom över. Julhelgen tillbringade vi med dem i Vero Beach i Florida. Vi chockades av den öppna rasismen; en del av badstranden var stängd för svarta. En badvakt förklarade för oss att vattnet skulle bli nersmutsat om nån “nigger” fick gå i det. Det var för oss ett “nazityskt” argument som skrämde oss.

Från Florida flög vi över till Mérida i den mexicanska halvön mitt emot, Yukatan. Där såg jag den enda riktigt “fria marknad” jag sett i hela mitt liv. På ett jättestort torg stod kanske femtusen indianer som försökte sälja sina hemmagjorda sandaler till femtusen andra, som sökte prångla ut sina hemplockade bananer. När jag tänker på min barndom som “Banankarlsson” och vad som finansierade min tidiga skolgång, förstår jag varför bilden av denna marknad för alltid fastnade på mina näthinnor.

Våren 1991 nyttjade jag den som illustration vid en föreläsningsserie i Moskva och i Polen, där alltför många individer då hoppades att alla deras problem omedelbart skulle komma att lösas, bara de fick en “fri marknad”. I verkligheten är marknader sällan “fria”. Antingen är de reglerade av lagar eller av privata karteller.

I Mérida fick jag dock en liten glimt av Adam Smiths mäktiga idé från 1776.

Från Mérida till Mexico City tog vi oss med lokala femteklassbussar. Vi såg ett liv som vi aldrig sett i Sverige. Överallt längs vägarna stod urfattiga indianer och sålde bananer. I Uxmal vandrade vi runt bland de mäktiga Maya-statyerna och jag klättrade upp på Trollkarlens Tempel. Naturen runt oss var vild och vi var ganska ensamma. De få individer vi såg där hade alla gevär. Vi fråga varför. “Här finns gott om pumor”, var svaret.

I Sverige är vi uppfostrade att lita på “trygghet från vaggan till graven”. Vår tur matchades endast av vår naivitet! Och så är det nog fortfarande!

I Mexico City fick vi några minnesvärda dagar ihop med en gammal vän ifrån Camp Rising Sun. Hans namn, Alessandro Benbassatt, var redan bekant i landet som en av de mest galna speed-way-förarna och, ibland, tjurfäktare. Tyvärr körde han kort efteråt för fort.

Så länge han levde, levde han dock intensivt. Han bjöd oss bland annat på nyåret till en av stadens lyxigare nattklubbar, la Gitanería Blanca. Under en formidabel middag med hetsande underhållning, bättre än någon Fred Astair-film, gjorde jag det vanliga besöket på herrummet. Där blev jag häpet överraskad av en man som, när jag pinkat färdigt, snabbt sög tag i snorren och med en Kleenex kramade ur de sista dropparna, därmed utförande sitt nattliga arbete för att tjäna sitt dagliga bröd.

Jag kom att förstå att klasskillnader kan ta sig många uttryck!

2. Svenska naivitet i Mexico.

Trots kraftiga varningar gick Marianne och jag också på en Gitanería Negra. Vi var var de enda utländska turisterna bland några tusen indianer som beskådade en varieté, vars kvalité mest påminde mig om Karlshamns Folkets Park. Men stämningen var underbart varm och intet ont hände oss.

Min svenska naivitet tog sig också ett rejält uttryck några dagar senare, på tågresan från Mexico City till USAs gräns. Tjugo timmar. Ingen restaurangvagn. Magen började suga. Marianne hade en beståndande karaktär. Men på någon station föll min tomma mage för en indianhand som höll fram ett par läckra tamales. De gav mig en av mitt livs värsta nätter, i all synnerhet som det bara fanns en toalett på hela tåget och det var fler än jag som led. I Nogales, gränsstationen till USA, som inte skulle öppna förrän en timme senare, möttes vi av en gränspolis som såg mig mera död än levande: “Ge mig ert pass”, sa han, “jag vet precis vad det handlar om. Gå bort till hotellet där. Jag sänder en läkare.” Vi fick en känsla av vad orden “framsteg” och “hjälpsamhet”, också från en byråkrat, kan betyda!

3. Vatten och diamanter.

När jag väl installerat mig på universitetet i Berkeley, utsattes min svenska vetenskapliga naivitet för en annan frestelse. Denna gång var det inte, som vid Harvard, frestelsen att offra min objektivitet på det kalla krigets altare. Nu handlade det om en metodologisk - och karriäristisk - frestelse: skulle jag välja medeltida skolastik eller den verkliga verkligheten?

Utgångspunkten var enkel: varför betalar vi så lite för det helt livsnödvändiga vattnet och så mycket för onödiga diamanter? Formuleringen är gammal. Men detta är det kanske djupaste problemet i nationalekonomin, ett som gjorde till och med studier av det sovjetiska prissystemet intressant. Karl Marx och Adam Smith hade samma svar: därför att det krävs så lite arbete att få ett glas vatten och så mycket för att finna en diamant. Detta var den idé som de ryska planerarna la i botten på förstörelsen av sin ekonomi.

Borde inte också kapitalet i produktionen, det som man sparat i stället för att omedelbart konsumera upp, få lite betalt. Absolut inte, sa marxisterna, det är ju kapitalismens ursynd. Dock lärde de sig snabbt att utan en kapitalränta var det hopplöst att på ett vettigt sätt göra investeringar i ekonomin. Så sovjetekonomerna, och drösvis med ekonomer i Väst, ägnade sig åt matematiska studier med vars hjälp man hoppades finna någon “imputed rate of interest”, en teoretisk kapitalränta med vars hjälp man, i avsaknad av en “fri” marknad, kunde planera kapitalets optimala fördelning.

Gregory Grossman, den ekonom som för Sovjetsystemet myntade begreppet “command economy”, kommandoekonomin, blev min huvudmentor i Berkeley. En av våra minnesvärda diskussioner ägde rum under de formidabla sequoiacypresserna i “the redwoods”, dit han bjöd oss. Där försökta han övertala mig att fördjupa mig i denna kommunistiska pristeori. Men min bakgrund i juridik gjorde att jag fann detta skyflande av matematiska symboler upp och ner helt orealistiskt. Jag ångrar inte det svar jag då gav denne oändligt välmenande man: att slika studier allför mycket påminner om medeltida skolastik. Som en god liberal, lät Grossman mig behålla mina filosofiska idéer. Men i sitt inre strök han mig sannolikt frå listan av “allvarliga” ekonomer.

4. Om människans värde.

Bakom det teoretiska pladdret om rätta priser ligger en långt långt djupare fråga, den om en människas värde.

Enligt arbetsvärdeteorin är var och en som arbetar en värdefull medlem av samhället. Människornas “lika värde” finner stöd i denna teori. Accepterar man dess efterföljare, marginalvärdeteorin som samtidigt föddes från tre olika av varandra oberoende forskare 1871, så tappar man detta stöd. Diamanter, säger denna nya teori, har ett högt värde därför att efterfrågan på dem i förhållande till utbudet är stor. Rent vatten kommer däremot inte att få något värde förrän det är mera knappt än Coca Cola. Om en människa arbeter med något för vilket efterfrågan faller, då faller också priset på den produkt han tillverkar, liksom hans eget ekonomiska värde på arbetsmarknaden. Han drivs då ut i de arbetslösas skara och blir - ur strikt ekonomisk synpunkt - en värdelös börda för samhället.

Den marxistiska arbetsvärdeteorin är, på ett sätt, ett idealistiskt försök att finna ett bestämt ekonomiskt värde på alla arbetande människor, en ersättning för Bibelns lära att inför Gud är vi alla lika. Marginalvärdeteorin ger med sina variationer i efterfråga och utbud en otrygghet i människans värde som är besläktad med den nihilism som också blommade runt 1871, den tid som Turgenev beskriver i Fäder och söner och som gör att Dostojevskis Ivan Karamazov kan argumentera för att “om Gud är död, är allt tillåtet”.

Dessa spekulationer inte bara runt varors utan också arbetskraftens “värde” har, minst sagt, stor betydelse också i dag. Om mänskligheten, för att anknyta till en diskussion om en tidigare prispress på kaffe, anses ha ett utbudsöverskott, med en befolkningstillväxt som ger oss ett nytt USA vart fjärde år, bör vi då behandla människor på samma sätt som man i början av 90-talet behandlade kaffebönor i Brasilien, dränka dem i Sydatlanten eller bränna dem, likt överskottsvaror, på jättelika bål?

Jag kommer tillbaka till denna värderingsfråga, till kampen mot naturens grymma redundansprincip i strid med livbåtsetiken på sidan ####.

Trots Grossmans fina försök att göra mig till en “riktig” ekonom, med långt större karriärutsikter i den då konventionella nationalekonomin, har jag aldrig ångrat beslutet att bibehålla en mer filosofisk läggning och åtminstone försöka få någon förståelse för de rejält djupa frågorna i livet. Grossman tvingade mig, som en god

lärare bör göra med en ung elev, att tänka igenom detta val: karriär eller livsvärde? För det har jag förblivit honom djupt tacksam!

5. Nixon och USAs baksida.

I Berkeley upptäckte jag också Skärselden.

Vad för något ?

Vi upplevde ett intensivt studentliv, långt mer än i det karriärinriktade Harvard. En dag gav Nixon ett valtal på universitetets stora plaza. Detta och de intensivt levande studenterna, som beskyllde honom för alla de synder han senare skulle komma att begå, var en lysande underhållning. Dessa och andra liknande skärmytslingar, ur emotionell synpunkt väl beskrivna i salig Sven Delblancs Åsnebrygga, fick mig att grubbla över de djupare skillnaderna mellan kommunism och kapitalism, det vill säga, mellan utopism och realism.

Jag älskar förvisso utopier - vem vill inte kika in i himmelen? Men i motsats till mina marxistiska vänner har jag alltid insett att vi tillbringar våra liv i något som, tyvärr, långt mer liknar en Skärseld. Att på jorden skapa en perfekt samhällelig himmel, som marxisterna drömde om, är just det, utopiskt.

Det var i Berkeley som jag kom att förstå hur lätt det är för teoretiskt enkelspåriga intellektuella och studenter, som bara umgås med varandra, att förledas tro att det är lika lätt att förändra verkligheten som att sätta vackra ord på ett papper. Därför har jag heller aldrig velat gå in i någon rörelse som vill ha “paradis nu”. Sen 1962 har jag varit fast övertygad om att det är människans villkor att förbli en bra

stund till i Skärselden - och att vi måste lära oss acceptera detta!

Trots hans senare synder, beundrar jag därför fortfarande Nixons machiavelliska utrikespolitik, speciellt hans öppning mot Kina. I denna, den bästa av alla möjliga världar, måste vi nog lära oss att skojare lika ofta blir kungar som kungar skojare. Men få - om något ? - politiskt system i världen är dock konstitutionellt så väl balanserat som det i USA, när det gäller förmågan att sparka ut skojar-kungarna när dessa går alltför långt.

Inte så att jag inte har några tvivel om det amerikanska systemet. I Californien fick Marianne och jag också två bestående intryck av politik och fattigdom. På söndagarna brukade vi ta långa promenadet i kullarna bakom Berkeley. En dag kom vi av en slump på ett hotell, jag tror namnet var Clairmont. På insidan fann vi ett veritabelt dårhus. Massor av knasigt utklädda människor sprang runt, en galen massa fanns i en stor hall, öronbedövande dån, en man stod och skrek på ett podium, en annan lyfte hans hand i luften. Dånet steg till åska. Alla klappade i händer, skrek och kramade om varandra. Det var ett politiskt valmöte av amerikanskt slag.

Ett annat tvivel fick vi också under våra vandringar. Fickpengarna flödade inte och vi åt mest på kinesiska och mexikanska restauranger i utkanten av Berkeley. Vi lät oss väl smaka av enchiladas och Szechuan biff, men vi förfärades av den upprörande fattigdomen. I Sverige fanns ingenting sådant. Tyskland, ett par år efter kriget, var det närmast liknande jag sett.

I dag förstår jag mera. Ett land som USA, med en relativt liberal invandringspolitik som tillåter både lagliga och olagliga immigranter att gå rakt in på arbetsmarknaden, kan göra mycken nytta för sina fattigare grannländer. Trots det missbruk detta kan inbjuda till, hjälper den sannolikt fattiga människor långt mer än vi i Sverige, som visserligen ger en större andel av BNP i u-hjälp men som inte tillåter immigranter att söka arbete på en fri marknad.

Sverige håller, efter förmåga, fattigdomen utanför sina gränser. USA tillåter den generöst att komma in och sätta igång att arbeta.