1. Förståelse eller karriär?

När jag väl avlagt min jur.kand.-examen 1958 ville jag fortsätta studera.

Min käre fader, som själv inte hade mycken skola, hade ingen förståelse för detta. Jag hade praktiserat en sommar på Karlshamns största advokatbyrå. Den var mycket stor i mycket små familjetvister, bilkrockar och småstölder i den lilla staden. Inga horisonter därutöver.

De två delägarna hade ingen lämplig avkomma, ansåg de. De fann min aktivitet utmärkt och erbjöd mig att bli delägare och långsamt ta över hela byrån. Min fader ansåg detta vara det finaste erbjudande man kunde få i livet. Att jag ville tacka nej till det hade han mycket svårt att förstå. Att sitta på bibliotek och vända sidor, det föreföll honom som nån sorts konstigt lättjefullt lyxliv. Vill jag ägna mig åt det, fick jag allt finansiera det på egen hand.

Ingvar Svennilson, den juridiska fakultetens professor i nationalekonomi i Stockholm, hade naturligtvis en helt annan inställning, när jag kom upp till honom och meddelade mina avsikter att ta en juris doktorsgrad i ämnet nationalekonomi. Dock fanns där en likhet med min fader.

Denne underbare man gav mig nämligen, helt omedvetet, en liten kalldusch i sitt svar: “Utmärkt, förträffligt, du är bara 25 år och industrin älskar unga doktorer!”

Jag hade vare sig då eller senare den blekaste tanke på att göra karriär inom industrin eller bankväsendet. Min dröm var att förstå den konstiga verklighet som livet kastat mig in i. Därför blev jag en liten smula besviken när den som skulle bli min huvudlärare omedelbart utgick ifrån att jag skulle bli ett maktens verktyg, en individ som var till salu till högstbjudande.

Svennilson hade således något av min faders attityd, även om han ville sälja mig till långt mäktigare kretsar än advokatbyrån i Karlshamn.

Ekelöfs Non serviam stod på min bokhylla. Martinssons Bolle luffade runt i mitt huvud och Kazantzakis “sitta på en sten i en avlägsen hörna och leka med hela världen”, det var sådana idéer som fortfarande dominerade min idealistiska själ. Då som nu.

Jag ville inte tillhöra den stora grupp människor som gick direkt från tvångsmässigt galärslaveri till frivilligt karriärslaveri!

2. Ensam bland “hemlisar”.

Svennilson tog dock mycket väl hand om mig. Han gav mig en litteraturlista att läsa in. Och ganska snart en tjock lunta dokument om Medelhavets jordförstöring på grund av en alltför stor ekonomisk tillväxt bland får och getter. Dessa åt av all växtlighet på sluttningarna vilket gjorde att de kraftiga slagregnen tog med sig en del av den bördiga jorden och sköljde via floderna ut den i havet.

När jag väl klarat av den studien, sände han ner mig till Genève. Gunnar Myrdal hade där varit chef på FNs Ekonomiska Europakommission och Svennilson hade skrivit en tjock lunta om Europas ekonomiska framtid för honom. Nu ville han att jag skulle ge mig på att studera det sovjetiska prissystemet och dess betydelse för utrikeshandeln. Det var ett ämne som ingen svensk då ännu hade givit sig i kast med.

På FNs fantastiska Palais des Nations i Genève fick jag ett rum. Där betade jag mig igenom oändliga högar av dokument om detta och intervjuade dessutom mängder av folk på min ännu något stapplande engelska.

Trots det dubbelarbete jag hade som affärsman från 1959 till 1961 gjorde jag så hyfsat ifrån mig i dessa studier att Svennilson ville rekommendera mig till ett Fulbright-stipendium till USA.

Varför sökte jag ett sådant?

Sverige är ett mycket litet land. Bland dess nio miljoner invånare, en och en halv promille av mänskligheten, finns det bara några få experter inom varje specialitet. De få svenska “sovjetologer” som fanns vid slutet av 50-talet var inblandade i hel-eller halv-hemligt arbete. En satt i utrikesdepartementet, en i FOA, Försvarets Forskningsanläggning, några kunniga bildade en grupp för hjälp åt industrin i Jernkontoret. Alla dessa var kopplade till SÄPO. Inte en enda “fri” Sovjetforskare fanns i det akademiska livet.

De flesta av dessa SÄPO-anknutna som hade en smula kunskap på mitt område var ovilliga att dela den med sig åt en ung och okänd forskare. Vi befann oss mitt i det kalla kriget. Ämnet jag valt var långt mer känsligt än jag då förstod. I England och Västtyskland kom jag, via ECE, i kontakt med några experter. De flesta var dock på samma sätt som i Sverige uppköpta för en eller annan form av “hemligt” arbete eller i praktiska affärer. Därför var de inte speciellt hjälpsamma.

I USA, däremot, fanns två berömda institutioner som lockade: Harvards Russian Research Center och Berkeley’s Slavic Center. Svennilson föreslog att jag skulle ta ett halvt år på vardera. Efter vårt bröllop i Aten i december 1960 - Marianne studerade då klassisk fornkunskap - for vi nästa sommar över till Harvard.

Sedan dess har det gått över fyrtio år. Hur kanalisera floden av minnen? Hur vaska fram den betydelse som detta Fulbright-stipendiet fick för ett ganska så fullt liv?

3. Välsigna det biologiska arvet!

Gemensamma gener tenderar att ge oss ett likartat beteende, gemensam miljö mindre så: “.....effekterna av att ha uppfostrats i samma hemmiljö är obetydliga när det gäller många psykologiska drag.” Det anser Thomas Bouchard, en världsledande expert på frågan om det är arv eller miljö som formar oss. ^[1]

För en sovjetolog, var denna kulturens oförmåga att på ett systematiskt och bestående sätt forma våra personligheter något hoppfullt. Det bidrar till att förklara varför inte ens en mordiskt hänsynslös, totalitär kommunistisk indoktrinering kunde mörda längtan efter frihet, och det inte ens i det ryska, länge extremt undertryckta folket.

Samma oförmåga ger dock en liten varning också till alla stora kulturella program, som t.ex. Fulbrights stipendieprogram. Föga systematiska resultat bör förväntas.

Vad kultur kan göra förefaller vara mer slumpmässigt. Den har förvisso ett inflytande på individen. Men riktigt vilket kan man inte förutse. På en lång tågresa kan en ung människa, till exempel, av en slump möta en person - har forskare visat - som är så intressant att han eller hon ger en stimulerande “kick”, en upplevelse som påverkar ens liv, som provocerar en att nyttja de potentiella, nedärvda, större eller mindre gåvor som på djupet finns i oss alla, en kick som måhända till och med ger våra liv en ny rikting. I extrema fall kan känslan bli något liknande det, som förr kallades en religiös omvändelse.

Vad kultur, i bästa fall, kan göra är att ge oss en sådan kick. Jag ser i dag Fulbrights stipendieprogram som ett systematiskt försök att dela ut sådana värdefulla kickar åt världens ungdom. Den jag fick, kom i alla händelser att betyda oerhört mycket för min förståelse för livet och för människans villkor i en evigt fientlig värld.

4. Harvard i det kalla kriget.

Den första kick jag fick var en utsökt akademisk stimulans. På Harvard, världens nog mest ansedda universitet, som senare fick en av mina kamrater från Camp Rising Sun, Neil Rudenstine, till president, fann jag hårt arbetande, disciplinerade, ständigt publicerande, no-nonsense forskare vartän jag vände mig. De kom till sina kontor tidigt på morgonen, stannade där till sent, hade intensiva lunchdiskussioner och än mer intensiva veckoseminarier. Deras biblioteksservice var snabb och perfekt.

I motsats till den slapphet jag erfarit hemma i Stockholm, gav mig Harvard en modell värd att imitera.

På mitt eget område hade jag förmånen att möta en rad av världens ledande forskare, nu bortgångna och i lilla Sverige aldrig kända. Abram Bergson, “the grand old man” i amerikansk sovjetologi, blev min mentor. Alexander Gershenkron, Marshall Goldman, Franklyn Holzman, Charles Kindleberger, Marshall Shulman, för att nämna några av de bästa, hjälpte mig på olika sätt. Bland annat hur man skall sköta sina studier. Till min kära morgonsömniga hustrus fasa, sitter jag fortfarande mången morgon vid min computer klockan fem.

Abram Bergson och hans fru bjöd oss en dag med till David Thoreaus Walden, den natursköna plats där Thoreaus ägnat sig åt “plain living and high thinking”, ett gott ideal för en Capri-bo.

Jag minns detta av ett speciellt skäl. Bergson var den förste forskaren som lyckats rensa upp i det sovjetiska statistikstallet. Detta var en förutsättning för att rätt kunna uppskatta den verkliga storleken av den sovjetiska ekonomin och dess militärapparat i förhållande till den amerikanska. Han hade lagt pussel av ett otal smådetaljer. Det hade kostat miljontals dollar. Dessa hade mest kommit från RAND Corporation, som länge ansågs vara det amerikanska flygvapnets egna CIA. (I vilkens styrelse 2003 också Carl Bildt ingår!)

Vid lunchen i Walden frågade jag Bergson varför RAND hade spenderat så mycket pengar på hans projekt. Det centrala i hans svar: för att vid behov veta var man bäst skall fälla atombomberna! Hans forskning var en del av det kalla kriget.

Att forskare från Sovjetimperiet alltid var marionetter i det kalla kriget, det var uppenbart för alla. Men jag tvingades fråga mig i vad mån detta var sant också för amerikanska och västeuropeiska s.k. “fria” forskare.

Marianne och jag hade då tagit starka intryck av den “absurdistiska” teatern, icke minst av Beckett’s Godot och Ionescos Noshörning, väl illusterande mänsklighetens stundom högeligen irrationella beteende. Bergson, oöverträffad på sovjetologins “rationella” sida, chockerade oss i sitt totala ointresse för absurdisternas “humanistiska” insikt i de emotionella drivkrafter som förvisso låg bakom det kalla kriget. Möjligen också i USA? Och kanske i Bergson själv?

5. Förstå eller vinna?

Denna fråga om balansen mellan förnuft och känslor i storpolitiken, som jag hade mött i nationalekonomin och som fortfarande vid 70 års ålder är central för mig, den stimulerades starkt av mina Fulbright studier: var forskingens mål att förstå eller var den bara ett medel för att vinna i det kalla kriget?

En av de mest förtrollande föreläsare jag mötte på Harvard hette Merle Fainsod. Han var världsledande expert på det sovjetiska kommunistpartiet. Man lämnade hans föreläsningar darrande av hat mot denna monstruösa maktapparat. Såvitt jag kunde bedöma sa Fainsod förvisso aldrig något som han inte kunde belägga. Men, frågade jag mig, var fanns det klassiska sine ira et studio, idealet att man skulle studera utan vare sig vrede eller fördomar?

Uppfostrad i ett “neutralt” land - jag hade då ännu inte genomskådat denna svenska paradlögn - hade jag ett djupt, kanske ovetenskapligt känslomässigt intresse i att det kalla kriget skulle sluta på ett fredligt sätt. Jag fasade vid tanken på att ett tredje världskrig kunde drabba oss, med atomvapen och allt. “Ömsesidig förståelse”, ett nyckelord också i Fulbrightprogrammet, var något jag tog på största allvar: om inte USA och Sovjetunionen utvecklade en djup ömsesidig förståelse för varandras system, ansåg jag, skulle riskerna för ett slutligt ragnarök bli så mycket större.

Denna farhåga låg också bakom min första bok, den om Funktionssocialismen, se kapitel VIII.

Men var detta kanske bara vackra ord och drömmar som en ung okunnig idealist kunde falla för? Under min sejour på Harvard, speciellt efter Merle Fainsods föreläsningar, började jag fråga mig: var det kanske så att jag, liksom hela den svenska neutraliteten, var både parasitär och en smula naiv?

Ett icke ringa antal av de forskare jag mötte i USA föreföll på detta sätt betydligt mer intresserade i att “vinna” över det sovjetiska, ateistiska, kommunistiska systemet än i att förstå det.

Vi bör komma ihåg att jag här talar om hösten 1961. Det kalla kriget var fortfarande ytterst intensivt. Bara fem år tidigare hade Röda Armén invaderat Ungern. Berlinmuren - “Skammens mur” - hade just gått upp. Kort efter jag kom till Harvard dog en man jag personligen hade träffat - Dag Hammarskjöld, FNs generalsekreterare, i en flygplanskrasch i Afrika. Han hade blivit hårt attackerad av Sovjet för FNs inblandning i en kris i Belgiska Kongo och rykten cirkulerade om att det var ryssarna som skjutit ner hans plan. Antikommunismen var intensiv.

6. Hur naiv får man vara?

Bland forskarna vid Russian Reseach Center fanns också ett antal gamla östeuropéer som sett en del och vars historier påminde mig om Victor Kravtjenkos bok som jag läste i min barndom. Jag kommer t.ex. aldrig att glömma en ungrare som inledde alla samtal med orden: “when I was brainwashed the third time.....”. Han hade suttit i Bela Kuns, Hitlers och Stalins läger och torterats i alla tre.

Att möta sådana individer och lyssna till deras förfärande omänskliga minnen gör att man får något svårt att falla ner i den enögda kommunistoida omedvetenhet som dominerat svensk debatt efter andra världskriget.

De amerikanska forskarna, och än mer dessa flyktingar, ville mera vinna än förstå. “Vad skulle hänt”, frågade de mig när jag diskuterade mina tvivel med dem, “om vi bara hade försökt ‘förstå’ Hitler i stället för att bekämpa honom? Varför skall vi nu försöka ‘förstå’ det lika skrämmande omänskliga stalinistiska systemet? Skulle du vilja leva under någon av dem?”

Svaret på sådana frågor är inte helt självklart. Annorlunda uttryckt, vad bör en nation - eller en lärare - göra i en konflikt mellan två sidor, om bara den ena är beredd att söka förstå, medan den andra bibehåller ett lögnaktigt system för indoktrinering som hänsynslöst förvandlar sina medborgare till själlösa janitsjarer? I ett sådant fall, är det inte rent utav vår plikt att med fakta bibringa också våra studenter ett lika intensivt hat mot denne motståndare?

Fainsod hade en djup kunskap om fakta. Men när man bekämpar ett totalitärt system, ansåg han, är ömsesidig förståelse inte möjlig, motståndaren tillåter det inte. Det enda du kan få, i ett sånt läge, är en ensidig förståelse.

Men sen då...? Är inte förståelse för vad som är sant och rättvist ett värde i sig? Kan det inte till och med vara ett mäktigt vapen i kampen? Denna min ungdomliga idealism har aldrig helt velat släppa mig!

7. Är sanningen dömd att underordnas kampen?

Marshall Shulman, författare till en av de bästa böcker vi då hade om Stalins utrikespolitik och själv f.d. diplomat i Moskva, bjöd mig på lunch med den redaktör i Time, den tidens viktigaste veckotidskrift, som var ansvarig för allt Sovjet-material. Under vårt samtal förklarade denne man rent ut att “Vi i Time är ingalunda ute för att berätta sanningen. Vi är ute för att bekämpa kommunismen.”

För mig framstod han då som en köpt legosoldat.

I Västvärlden påstår vi oss uppskatta sanningen. I den akademiska världen är det - eller borde åtminstone vara - det högsta värdet. Men denne man sa rent ut att sanningen var underordnad kampen. Han var en amerikansk spegelbild av den då berömde kommunistiske ideologen, Gyorgy Lukacs som, när har tillfrågades om det moraliska värdet i att bland annat ljuga, förklarade: “den kommunistiska moralen gör det till högsta plikt att acceptera nödvändigheten av att göra ont”.

Jag ville förvisso inte en sekund att kommunismen skulle vinna. Men om vi i Väst, i kampen mot detta hemska system, gav upp våra högsta demokratiska värden och antog denna kommunistiska etik, vad finns det då kvar att kämpa för?

Detta möte med Sovjet-redaktören för USAs viktigaste veckotidskrift var en icke betydelselös kick som redan 1961 skärpte min vaksamhet mot de journalister, professorer och politiker som, i stridens hetta, glömmer bort våra finaste principer. Och sådana har jag senare sett många. Många!

8. Kan privat- och samhällsmoral förenas?

Vi vet nu att den amerikanska sidan “vann” det kalla kriget och besegrade Sovjet-kommunismen utan hett krig.

Men varför, därom kommer historiker nog aldrig att bli ense. Min egen övertygelse, efter fyrtio års studier av det kalla kriget, är att USA vann bland annat därför att det, trots all nödvändig uselhet, i stor utsträckning och så långt det var möjligt, befrämjade Västvärldens och Fulbright-programmets ideal om ett öppet samhälle med ömsesidig förståelse.

I det långa loppet är dessa värden ett nödvändigt komplementärt och kanske ett bättre vapen än CIAs hemliga och skumma metoder eller Stjärnkrigarnas hot. Med lite tålamod kan den rena sanningen få inte bara Jeriko- utan även Berlin-muren att falla.

Någonstans i Filoktetes låter Sofokles Neoptolemus säga: “Jag vill hellre förlora med hedern i behåll än vinna med ohederlighet.” Det var, på mitt personliga plan, den ur privatmoralisk synpunkt viktigaste slutsatsen av mina Fulbright-studier på Harvard.

Dock är jag fortfarande inte säker på att en hotad nation som vill överleva, som i dag Israel, kan kosta på sig en sådan regel som generell samhällsmoral. ^[2]

Numera frågar jag mig ibland om hela denna soppa är en del av den blinda evolutionen. Om den bara är något som Hegels Världsande rört ihop någon kväll när Han var disträ, helt oplanerat och utan vare sig riktning eller djupare mening, men nu med Superhjärnor som huvudingrediens.

^[1] Därom hade jag en understreckare i Svenska Dagbladet redan den 14 mars 1991 med rubriken: “Jämlikhetens dödförklaring”.

^[2] Om detta rasar sedan renässansen en stor diskussion mellan realister och idealister. För ett par av de senaste böckerna, se t.ex. Jonathan Haslam, No Virtue like Necessity. Yale 2002 och Michael Doyle, Ways of War and Peace. New York 1997.