IV. Så kallat “högre studier”. |
1. Marianne.Efter lumpen skulle jag alltså studera på allvar. Sökte och kom in både på Handelshögskolan i Stockholm och juridiklinjen på universitetet. För att börja med den bredare utbildningen valde jag juridiken. Den ojämförligt viktigaste händelsen under alla mina studier inträffade nästan första dagen jag kom till Stockholm, i september 1954. Jag fann min livsledsagarinna. När hennes dåvarande kavaljer en sekund lämnade henne ensam på studentkårens dansgolv och jag äntligen vågade bjuda upp henne till en smäktande foxtrot var mina första ord: “Dig vill jag sätta i rosenbur.” Och där sitter jag än! Men detta, just därför att det är det viktigaste som hänt mig i livet, är vår privata lilla historia. 2. Juriststudier.Det väsentligaste i mina juriststudier är lätt att sammanfatta. Det första en jurist skall lära sig är att skilja mellan rätt och rättfärdighet. Det andra är att bästa sättet att göra karriär för en jurist är att med rättens hjälp befrämja orättvisorna. De flesta av mina juristprofessorer, gemenligen kallade “advokaternas advokater” tjänade som goda föredömen, i all synnerhet för princip nummer två. 3. Tre halvt bortkastade år.Innan man skriver böcker, såvida det inte är dussinromaner, måste man lära sig något. För att skriva en bok måste man bläddra igenom ett halvt bibliotek, sa den vise Samuel Johnson. Jag frågar mig hur många av juristprofessorerna på Stockholms universitet som hade förstått det. Ty de juriststudier dessa bjöd på var i huvudsak ett själlöst råplugg som inte krävde någon större begåvning av något slag. Lärarna var, med ett par musikaliska undantag och någon till, en samling medelmåttiga träbockar. Föreläsningarna var patetiskt usla, antingen innanläsning i kursböckerna eller ett långsamt hum- hum- hummande. Återstod att läsa kurslitteraturen och att memorera. Vilket jag på den tiden kunde. Miljön påminde något om narrar av den typ som självaste Luther påstås ha karaktäriserat i orden: “Wer nicht liebt Wein, Weib und Gesang, Der bleibt ein Narr sein Leben lang”. För att undvika ett sådan öde ägnade jag en hel del tid också åt nöjeslivet. Första halvan av juriststudierna slutade med ämnet nationalekonomi. En ung lärare, Kurt Martin Savosnik, tyckte så mycket om min tentamen att han omedelbart erbjöd mig ett treårigt stipendium, om jag bara ville lämna juridiken och gå över till hans ämne. Att slänga bort en redan till hälften färdig juris kandidatexamen tyckte jag dock vara slöseri, varför jag tackade nej. I stället tragglade jag mig igenom andra halvan av juriststudierna, som normalt tar ytterligare två à tre år, på åtta månader och blev juris kandidat år 1958. Denna rekordfart i studierna, också med goda betyg, resulterade i att jag i stället för Savosniks lilla stipendum, av fakulteten nu erbjöds ett långt större och fyraårigt doktorandstipendium för fortsatta studier i ämnet nationalekonomi. Vilket tio år senare gjorde mig till Sveriges siste juris doktor i detta ämne. 4. Yoga.Jag jobbade så koncentrerat i den perioden att jag fick lite problem med nerverna. Gick då till en läkare jag kände. Han fann inga fel på mig, annat än att jag vanskött min fysik. ”Här få du”, sa han. ”en annons om yoga som jag rev ur tidningen i morse. Det är precis vad du behöver.” Den som följer råd är vis. Jag kom således till en människa som var det närmaste jag nånsin kommit en ”helig man”, som dock älskade att dricka champagne, Sri Gundar Goswami. #### Sedan dess har jag i fyrtio år ägnat minst en timme i veckan åt hata-yoga, #### något som jag välsignar och skulle vilja rekommendera till alla byxslitande akademiker och datorslavar. 5. Isbjörnen på Skansen.Jag har ett outplånligt minne från denna tid. Marianne och jag vandrade ofta på Skansen. Sälarnas och isbjörnarnas bostäder låg där tätt intill varandra, avskilda bara av ett staket. En dag lyckades en sälunge kravla sig under detta. Den föll ner i isbjörnarnas vak. Inför en skräckslagen publik slet isbjörnarna sönder den lilla sälungen och stoppade in de blodiga köttslamsorna mellan sina formidabla rovdjurständer. En vild debatt utbröt. Hur skulle isbjörnarna straffas? Skulle de få gå utan mat en vecka? Eller piskas? Eller skjutas? En italiensk nunna bad en gång sin skolklass att skriva ett kort brev till Gud. Ett av dem löd: “Käre Gud: Kanske skulle Kain och Abel inte ha dödat varandra så mycket som de gjorde om de hade haft egna rum. Det var vad Mamsen gav mig och min bror.” Det blev naturligtvis lösningen också på Skansen. Likt kommunisterna i Östtyskland, byggde man om staketen så att ingen sälunge skulle kunna krypa under dem. Kanske var detta första gången jag ställde mig frågan om världens många krigiska ledare drivs av samma safter som isbjörnar, när de ser ett gott byte. 6. Nationalekonomi.Att sammanfatta det väsentliga i de nationalekonomiska studierna är inte mycket svårare: Princip 1. Kalla alla kapitalister för alfa, alla arbetare för beta, och alla bönder idiota. Princip 2. Differentiera eller integrera dessa symboler, i bästa fall med lite siffror, vanligen för en mycket kort räcka år. Princip 3. Därigenom har du nått fram till den djupaste sanningen om hur all ekonomi - ja, egentligen hela samhället - fungerar. Det är möjligt att jag överdriver något. Men inte mycket. Här är ett omdöme från en av ämnets få institutionellt mycket kunniga Nobel-pristagare, Wassily Leontief: “Sida upp och sida ner”, skrev han i Science 1982, är “professionella ekonomiska tidskrifter..... fulla med matematiska formler som för läsaren från mer eller mindre sannolika men helt godtyckliga antaganden till precist fastslagna men helt betydelselösa teoretiska slutsatser.” [1] 7. Juristens skepsis.Det var när jag satte igång med nationalekonomin som mina juriststudier visade sig nyttiga. Lärdom kunde tydligen bli ännu enfaldigare. Min skepticism mot den akademiska verksamheten förstärktes. Hermann Hesses Glaspärlespel var en av de böcker jag läste under denna tid. Ekonomi kom snabbt att framstå för mig som ett sådant, spelat för spelets egen skull. Likt Joseph Knecht blev mina tvivel allt tyngre ju mer jag betraktade det. Inom juridiken koncentrerar man sig på individuella fall. Man söker se om någon liten detalj i den speciella fråga man har framför sig kan göra att det stämmer eller inte stämmer med lagen sådan den, i sin mångtydighet, tycks vara. Jag minns också en bok med ett par hundra rättsfall i familjerätt, ur vilken man lärde hur varandra närstående människor kunde förvandlas till varandras glupande vargar, med tusen varierande hugg och stick, när de skall dela ett bo vid en skilsmässa eller i ett arvskifte. När jag kom över till nationalekonomin försvann sådana emotionella nyanser. Men det gör de aldrig i verkligheten. Emotionerna är långt viktigare för oss människor än matematisk logik. Så hundraprocentigt rationellt, som de borde bete sig enligt 60-talets konventionella ekonomiska teorier, det gör inte de som styr våra storföretag, banker eller, än absurdare, våra statsfinanser. Ty också de är människor, dvs uppblåsta bakterier. 8. Tretusen civilekonomer i konkurs.Det gladde mig att Daniel Kahneman 2002 fick det s.k. Nobelpriset i ekonomi för att han visat ohållbarheten i ämnets rationalitetsföreställning. Det antyder att mina kolleger i denna bransch äntligen börjar förstå verkligheten. Denna börjar onekligen komma ifatt dem. I SverigeNytt av den 14 oktober 2002 läste jag, till exempel, med ledarsidans fetaste stil: “Jag är mycket besviken”, sagt av Svenska civilekonomföreningens verkställande direktör, Marika Markland, om Skandinaviska Enskilda Bankens “rationella” placeringsråd. Hon yttrade denna besvikelse i anledning av att denna 90-åriga civilekonomförening tvingades gå i konkurs. Den hade ägnat sig åt ruinerande aktiespekulationer med av banken lånade pengar! Det tål att upprepas! Det handlar alltså om Sveriges bäst utbildade ekonomer. Dessa har fått placeringsråd av Sveriges mest ansedda banks, den gamla Wallenbergbankens bästa experter. Dessa fick dem att placerat sina pengar så in i helskotta fel att de jättefina ekonomiexperternas förening, grundad år 1912, tvingades gå i konkurs år 2002. Vilket, typiskt nog, i stort sett tegs ihjäl i debatten. Detta eftersom både Wallenbergs, Bonniers och socialdemokraternas ekonomiexperter vanligen är civilekonomer, och då det är dessa som står för alla börskommentarer i media. Dessa ville självklart inte skämmas offentligt. I all synnerhet som de bidragit till att förstöra miljarder av fattiga pensionärers sparkapital under den s.k. krisen efter 2001. Det kan inte hjälpas, men när jag läste detta spred sig ett stort leende i mitt ansikte, för en gångs skull med ett rejält inslag av skadeglädje. Däremot blev jag ingalunda förvånad. 9. Nationalekonomins totalkonkurs.Ty jag var, som sagt, från första dag högeligen skeptisk mot både ekonomfacket, som jag studerat på nära håll, och all den rådgivning som bankerna ägnar sig åt när det gäller hästkapplöpningar på börsen. Dock, att ingen av de cirka tretusen civilekonomerna inte skulle kunna inse galenskapen i slutfasen av den senaste spekulationsvågen, det borde få oss alla att bli mycket skeptiska till allt vad ekonomisk vetenskap heter. Den är rätt och slätt en bluffvetenskap! Och så har den varit sen John Law’s Mississippi Company pajade år 1720. [2] Ett par artiklar i vad jag betraktar som Europas bästa tidning, International Herald Tribune, i den nuvarande krisens begynnelse, förstärkte min skepsis mot den ekonomiska s.k. vetenskapen. De visade att världens ledande ekonomer, de som gjort analyserna för Världsbanken, Internationella Valutafonden och tillika den Amerikanska Riksbanken, Federal Reserve, att dessa ekonomer inte vid något enda tillfälle korrekt lyckats pricka in någon vändning neråt i konjunkturen, och det under hela efterkrigsperioden sedan 1945. Inget under att man i dag finner artiklar som ifrågasätter om handelshögskolor över huvudtagen gör någon nytta, eller om hela den ekonomiska utbildningen är en struntförnäm bluff. Den tycks i varje fall vare sig förbättra karriären eller öka inkomsterna, enligt en mycket god studie av dem. [3] Att notera sådant är, naturligtvis, ytterst förargligt för att inte säga provocerande för hela ekonomiskrået, också i dag. Dock är detta något som jag själv, som sagt, misstänkt alltsedan jag började läsa ekonomi i slutet av 1950-talet. Vilket snabbt gjorde mig förarglig för ämnets ledande företrädare, vilka inte ville höra några tvivel på sitt ämnes storhet. Några år in på 60-talet hörde jag Assar Lindbäck, då nationalekonomins svenske alfa-hanne med starka makttendenser, i lika högstämda som hybrisartade termer förklara, att nu hade den nationalekonomiska vetenskapen skaffat sig en så fast kunskap, att nu kunde våra västliga ekonomier se fram mot stadig tillväxt, utan vare sig inflation eller arbetslöshet. Sedan dess har vi, i samband med andra oljekrisen 1979-80 haft historiens högsta globala inflation nånsin. Superinflationen i Tyskland 1922-23 var naturligtvis högre, men vi har aldrig tidigare haft en så hög inflation runt hela jorden. Och den reala arbetslösheten i Europa år 2003, ligger på ungefär samma nivå som när vi först började mäta detta fenomen i mitten av 1800-talet. Vilket skedde i England och några amerikanska stater ungefär samtidigt som man avskaffade slaveriet. Arbetslösheten är nämligen ersättning för slaveriet som disciplinerande piska på de lata. Vid något tillfälle, en stor Europa-debatt i Folkets Hus i Stockholm, satt vi båda i panelen. Den gode Assar lade fram en lika genialt rationell som orealistisk teori om hur Sverige borde handla gentemot Europa. Jag ställde honom då den enkla frågan: “nå, men kan vi göra så?” Vartill han var ärlig nog att säga ett klart nej. Vilket fick den fullsatta salongen att brista ut i gapskratt. Assar var i sin adrenalinstinna ungdom icke den som tålde att bli utskrattad. Så sökte han också bakom ryggen på mig, vid flera tillfällen, att stoppa min s.k. karriär. För vilket jag numera är honom odelat tacksam. 10. Samhällsvetenskapens penisavund.Denna småskurna - “petty” är det goda engelska ordet - personkonflikt hänger samman med något mycket djupare i vår kulturella utveckling, övertron på vetenskapen. Och med vetenskap menar jag då naturvetenskap. På den punkten är jag fortfarande förarglig. Dagens starka tro på vetenskapen ser jag som en samtidens halvreligiöst ideologiska myt. Den rättfärdigar mycken galenskap. Men till det vill jag återkomma. Assar Lindbeck och hans anhängare - nä, jag sa inte anhang - som under 60- och 70-talen totalt dominerade samhällsvetenskapen i Sverige, strävade efter att ge sitt ämne en lika fast grund som naturvetenskapen. Inget fel i det. Utom, förstås, vilket vilken jurist som helst kan inse, att det är ett dödfött företag. Såvida man inte är villig införa diktatur och hänsynslösa experiment med människor. Denna variant av penisavund bland samhällsvetare och humanister gentemot naturvetenskapen var under min studietid dock del av en stor internationell trend. En ekonom som Philip Mirowski [4] kan i dag förlöjliga den tidens konventionella nationalekonomi. Han kallar den för ett “gigantiskt misstag”, vilket trots det, visar Mirowski, skapade en oerhört inflytelserik universitetshierarki som stoppade alla som sökte tränga sig in från någon annan samhällsvetenskap eller, som i mitt fall, från juridiken. Birgitta Hambreus, en ärlig centerpartistisk riksdagskvinna som också satt i Riksbankens Jubileumsfond, sa en gång på någon konferens på början av 90-talet att “Assar får alla pengar han söker i fonden även om ingen begriper ett jota av vad han sysslar med”. Ett rakare - om än föga akademiskt - sätt att uttrycka Leontiefs, Mirowskis och Hambreus sanningar är att nationalekonomerna länge levde högt på en blandning av ogenomskinliga matematiska dimridåer och ignorant politisk godtrogenhet. Dock blir man ju inte populär på att påpeka sådant. Vilket inte bara jag fick uppleva utan än mer min vän Sven Grassman. Han plågades ihjäl av denna iskalla vargflock. 11. Misstro mot förnuftet.Denna förnuftstro var dock ingalunda unik för nationalekonomerna. Blotta tanken att “förståelse inom ämnen som humaniora, historia, delar av psykologin, ekonomi och samhällsvetenskap kanske inte kunde nås med samma modell som förståelsen inom naturvetenskapen, den tanken förkastades av den ledande anglofona filosofin”, enligt en framstående specialist. Rationalismens skolor, som också styrde mycken samhällsvetenskap i Sverige, var, med Peter Hackers ord, högeligen emotionellt “berusade av vetenskapliga framsteg”. Medan jag redan från början av mina studier tyckte, som jag skrev i en av mina kritiska artiklar, att “vad vi behöver..... är en institutionellt inriktad nationalekonomi med stark förankring i den empiriska verkligheten; inte matematiskt eleganta besvärjelser i en tom teoretisk himmel!” Jag kom tidigt att dela en uppfattning som jag fann hos efterkrigstidens största franske samhällsfilosof, Raymond Aron. Denne ansåg att förnuftets roll bara var att söka förstå samhällsfenomen, vilka man dock i grunden måste bedöma som absurda. I stället för absurda säger jag dock, som kommande kapitel visar, numera “animala”. Min situation på Stockholms universitet kan mycket väl förstås i dessa termer. Jag var inte intresserad av att göra juridisk karriär genom att med rättens hjälp främja orättvisorna i världen. Och jag kunde bara inte accepterade den påstått vetenskapliga skolan inom nationalekonomin. Jag misstrodde tron att förnuftet helt styrde människors handlande. Vilket slutade med att Stockholms universitets juridiska fakultet, i strid med sina egen experter, och under former som torde vara unika i universitetets historia, år 1968 slängde ut mig ur den formella vetenskapens akademiska gemenskap. Till vilken jag sedan aldrig återvänt. 12. Affärsman.Ytterligare ett skäl till mina tvivel på förnuftet hängde samman med ett par års praktisk verksamhet i affärslivet. I början av min forskning, 1959, dog min skattestressade fader knall och fall. Mor var ensam. Pengar var knala. Fars enmansföretag måste fortsätta. I två år skötte jag detta med vänster hand. Adler Karlsson AB sålde då förpackningsmaterial och presentreklam. Förutom en massa småkunder hade vi också affärer med stora kunder som Volvo i Olofström, som köpte allt sitt emballage från oss, och Gevalia i Gävle och Esso i Stockholm, som kunde köpa hundratusen askoppar eller almanackor, om det ville sig väl. Men det krävdes mycken emotionell smörjning i form av luncher, middagar, julklappar med mera. Verksamheten var betydligt mer lönsam än en forskares. Men inte i min smak.! Så fort jag kunde, sålde jag av good-willen i ett par agenturer vi hade och lät min moder, som när hon hämtat sig från chocken åter var en stark kvinna, ta över jobbet. Och det fortsatte hon med i ännu något tiotal år. Åt mig gav detta inhopp i affärsvärlden, likt ölschappet i Karlshamn på gymnasietiden, en nyttig insikt i den ekonomiska verkligheten. Jag lärde mig, i strid med all teori, att goda viner och dyra julklappar, och någon gång en fal och fager kvinna, kunde spela en betydligt större roll i köparnas beslutsfattande än de sålda varornas pris och kvalitet. Om någon ung student fortfarande hyser tvekan om sanningen i de förnuftsantaganden som en del universitetslärare säkert försöker slå i dem, så borde de läsa en verkligt roande bok om hur verkligheten kan fungera, också på mycket hög nivå, nämligen Riccardo Orizio, Talk of the Devil. Encounters with Seven Dictators. I den får man till exempel veta att kejsar Bokassa av Centralafrika hade kommit till liknande slutsatser som mina. I sina relationer till högre gäster påstås han, utöver smörjoljor liknande mina i Sverige, stundom ha bjudit på “filét d’opposition” [5] . Huruvida Frankrikes president och Europas grundlagsskrivare, Giscard D’Estaing, fick smaka denna rätt är något oklart. Ty den bok om “Min Sanning” som Bokassa senare skrev i fransk exil, förstördes på order av Giscard innan den nådde bokhandlen Oavsett vilket, får nog “filét d’opposition” anses vara ett förvisso ekonomiskt högst rationellt, om än något unikt sätt att bli av med sina fiender. [1] W. Leontief, “Academic Economics.”, Science, 9 July 1982, s. 104. Ett antal liknande omdömen finns i en artikel, Vår utslagna nationalekonomi, som jag skrev för redan tjugo år sedan, i Arbetaren, nr. 25, 1984. [2] Om Civilekonomerna, se www-info från Henrik Westman 2002-10-08; Om John Law, se Janet Gleeson’s Millionaire: The Philanderer, Gambler, and Duelist Who Invented Modern Finance. Simon & Schuster 2000. [3] Pfeffer o Fong #### [4] Machine Dreams: Economics Becomes a Cyborg Science. Cambridge 2002. [5] Riccardo Orizio, Secker & Warburg, London 2003, p.52 och 53. |