1. Min natur: 99,999% vilde?

“Vett, vetande, hut och hållning”. När jag var i skolåldern var det detta som var skolans uppgift att bibringa barnen. Denna uppgift har nu förvandlats till “uppfostran, sortering och förvaring”.

Vi tar alldeles för mycket för självklart. Det är sällan vi t.ex. tänker på hur oändligt snabbt våra samhällen har förändrats på oändligt kort tid.

Det finns ett ord som nu används ofta, men som vi aldrig hörde när jag gick i skolan. Det är ordet “mega”. Det är grekiska och kan betyda “stor” som i “megalomani”, storhetsvansinne. (I det metriska systemet, men inte här, står det för en miljon.)

Den första människoliknande varelse, klart annorlunda än schimpansen, som vi givit ett namn var “Lucy”, en tämligen väl bibehållen samling gamla benbitar. Hennes familj levde nere i Östafrika för 3.650.000 år sedan. Det är lika mycket som 365 gånger 10.000. Tänk er denna långa period som 365 stora dagar, megadagar, vardera bestående av tiotusen vanliga kalenderår. Och varje sådan megadag består av 24 megatimmar om 417 kalenderår. Och varje megaminut av knappa sju vanliga år.

Skolan är något mycket sent och mycket nytt i människans existens. Om människan nu har levat i ett megaår, ett stort år med 365 stora megadagar, så har skolan inte kommit in i släktets liv förrän under den sista megadagens två senaste megatimmar. Under 364 megadagar och 22 megatimmar har vi klarat oss utan annan skola än livet.

Fortfarande, även i dag, är det en mycket stor del av jordens barn som inte får någon skolutbildning, inte ens den allmänna folkskola som Sverige, som ett av jordens första länder, införde 1842, för en halv megatimme sedan.

Skolan är oerhört viktig för att bygga ett modernt samhälle. Ty dagens genetiska kunskap gör sannolikt att de barn som nu föds till inemot 99,999 procent är biologiskt identiska med de barn som föddes till primitiva vildar innan vi införde jordbruket för cirka tiotusen år, en megadag, sedan. ^[1] Och primitiva vildar har ett primitivt beteende. Likt våra vikingaförfäder eller president Bushs soldater, är strid och kniv och krig det mest naturliga för dem. Lever man så, kan man dock inte bygga upp de stora och växande kulturer som har vuxit fram under denna vår sista megadag. Kultur kräver fred på insidan av ett kulturområde, t.ex. en nation som den svenska.

Därför krävs också att de primitivt vilda barnen bibringas lite vett, vetande, hut och hållning. Utan detta kan ett modernt samhälle inte fungera.

Denna skola har i dag gjorts om till ett ställe där alla ges en elementär uppfostran i konsten att läsa och skriva samt att tvätta händerna och använda kondomer. Men därefter ägnar man sig mest åt att förvara de utbildningsmässigt svagaste, i främsta avsikt att dessa inte skall höja siffrorna på den öppna arbetslösheten. Med en sådan inriktning fungerar vare sig skolan eller samhället.

Därom skrev jag 1983 en bok som hade titeln Skolan - parkeringsplats för onödiga..... Hade jag ett långt liv framför mig, skulle jag i dag skrivit en ny bok om den svenska s.k. högre utbildningen, då med titeln Universiteten - parkeringsplats för de ännu onödigare.

2. Skolans idealelev.

Så blir det dock inte. Utan här skall jag försöka minnas något av min egen skoltid, vars begynnelse alltså sammanfaller med Hitlers makt i Tyskland och andra världskriget. Eller, sett ur modern synpunkt, hur en given småstadskultur sökte tämja en primitiv vilde i en värld i vilken Europas främsta kulturfolk gav ett förfärande uttryck för sin primitiva vildhet.

När jag tänker tillbaka på allt det rackartyg, alla de spratt och bustrick jag hittade på under min skoltid, alla de mer eller mindre oskyldiga sexlekar jag tidigt hade med flickorna, och det flertal nedsatta ordnings- och uppförandebetyg detta ådrog mig, då inser jag att hade jag varit 60 år yngre än jag är och gått i dagens skolor skulle jag säkert ha betraktats som skolans idealelev. För skolsköterskor, skolpsykologer och DAMP-specialister.

Om man är född till buse eller inte, kan man inte så noga veta. Men att jag inte älskade några tyrannofila försök att disciplinera min frihetskänsla framgår, nu när jag försöker se tillbaka, ganska väl på ett tidigt stadium.

Tre olika händelser flyter upp ur mitt minnes skafferi.

3. Tvånget slå tillbaka.

Jag är, som sagt, född någon månad efter det Hitler kom till makten. Hans anda fanns även bland de lärare jag skulle underkastas i början av andra världskriget. I realskolan mötte jag en sådan, en biologilärare. Denne var inte i min smak. Möjligen för att kompensera sin fysiska litenhet hade han utvecklat en storpreussisk attityd till sina elever. Den yttrade sig i att han hade för vana att uppmuntra till bättre läxläsning med hjälp av ganska hårda örfilar.

Jag var redan tidigt ett hyfsat idrottslöfte och tämligen stark. Vid ett tillfälle av bristfällig läxläsning hade han handen lyft mot mig. Då sa jag iskallt, till mina klasskamraters fasa: “slå inte magistern, för då slår jag tillbaka!”

Det behövde jag inte.

Men tyvärr är livet sådant att man ibland, för att undvika att bli slav under en tyrann, måste vara beredd att slå tillbaka.

4. Biljardbordets matematik.

I början av min skoltid hade jag lekande lätt för matte. Från 4e klass i gamla folkskolan, skulle man pröva in till realskolan. Trots min lärares uppmaning att se över talen en gång till, lämnade jag in mina uträkningar efter bara halva den tillåtna tiden. Alla rätt.

Mindre rätt hade jag däremot när det gällde rättstavning. I de bästa av avsikter nyttjade Ivar Johansson, så hette min lärare, en av den tidens vanliga pedagogiska metoder: med hjälp av mina hårluggar vid tinningen lyfte han upp mig på tåspetserna för vart tionde stavfel på mina rättskrivningar. Det förvånar mig att jag alls har något hår kvar. Ty han misslyckades totalt. Så mycket att han dog av hjärtslag dagen efter det att en av mina gamla klasskamrater, 25 år senare, hade fått honom att storhicka av förvåning när klasskamraten talade om att jag nyligen blivit juris doktor.

And so it goes....

Efter hand urartade matematikundervisningen dock från nöjesliv till ett envist utantilltragglande av formler. Det roade mig inte. De två sista åren i gymnasiet hade vi en dubbeltimme i matte, om jag minns rätt, på onsdagseftermiddagen. De tillbringade jag inte så sällan på Karlshamns mest ökända ölschapp nere i hamnen, ihop med diverse sjöbusar, stadens enda hora, Dala Hopp kallad, och annat lika löst som skoj folk. Där lärde jag mig inte bara ett och annat om mänskligheten utan tränade mig också i praktisk matematik; jag blev nämligen ganska duktig på att beräkna vinklar på ställets biljardbord.

Min kära lärare i matematik var då en lika vis som disciplinkrävande kvinna. När hon insåg min orubbligt åsnelika envishet bad hon mig nån gång i mitten av sista terminen, efter en urusel matteskrivning, att stanna kvar efter lektionen. “Gunnar”, sa hon, “jag känner dig bra nog för att veta att du klarar det här, om du bara vill. Kan vi inte komma överens på något vis?” “Jo, fröken”, sa jag, “om jag slipper göra alla de där tråkiga hemläxorna och slipper vara med på onsdagarna, då lovar jag att jag skall klara matten i studentexamen.”

OK, sa hon, i strid med alla sabla reglementen.

Hur jag uppskattade Sandra Lindberg!!! Så hette denna kloka dam. Hon insåg att man, ibland, kan nå bättre resultat med vänlighet och förtroende än med örfilar.

Resultatet blev också ett gott AB på studentprovet. Samt att jag femton år senare bjöd upp henne till min disputationsmiddag i WennerGren Center i Stockholm, där hon höll ett bejublat tal om min galna ungdom.

5. UDD.

Modern forskning har visat hur viktiga “kickar” kan vara för en ung människas utveckling. Enstaka händelser som skakar om den unge och får honom eller henne att förstå att livet är något som är viktigt. Eller individer som blir stimulerande föredömen och får den unge att “bjuda till”.

Det finns ingen bland mina lärare i skolan som betydde lika mycket för mig som Gösta Nordin, eldsjälen i UDD, Karlshamns friidrottsförening. Han upptäckte på ett tidigt stadium att jag hade långa ben och var ganska snabb. Jag kom in i föreningen redan vid tolv års ålder. Gösta fanns där alltid, med tips om hur man skulle bli bättre, hur man måste lära sig att både vinna och förlora, hur man skulle respektera sina kamrater vare sig de var bättre eller sämre än en själv. Det viktiga är inte att vinna, utan att tävla, lärde han mig tidigt.

Ingen gav mig, som Gösta Nordin, den glädje i en ärlig tävlan om små idiotiska plaketter och silvervaser, vilka utgjorde bevis på att man klättrat väl i idrottens karriärstege. Men, och det klagade han stundom över, jag såg också på idrotten som ett nöje, som en lek som man lekte för att det var skoj. Att vinna var förvisso extra roligt. Gösta kunde dock aldrig få mig att plåga mig själv med den superträning som möjligen hade gjort mig till medlem i det gäng av “Stora Grabbar”, som en annan UDD-vän från denna tid, Lennart Tegvald, tog ner till några Capriföreläsningar sommaren 2003.

6. Gymnastik och musik.

Två andra välgörare kommer jag också ihåg. Den ene hette Torwald Törnqvist, alltid kallad TT. Han var vår gymnastikdirektör. Till honom hade jag naturligtvis ett mycket gott förhållande, så gott att han lät mig slippa vara med på gymnastiklektionerna. Jag behövde bara ställa upp på skolans offentliga uppvisningar med extra höga plinthopp och mycket snabba klättringar i rep, där min schimpansnatur fick ett härligt utlopp.

I två år sände TT mig också upp till Skolungdomens tävlingar på Stadion i Stockholm, ena året som ende deltagare från Karlshamn. Jag kom femma i nån skyttetävlan och hoppade näst högst bland svenska ungdomar i höjd. Dock spöad med kanske tjugo centimeter av Benke Nilsson, som efter hand blev världsmästare med en ny hoppstil.

Detta Stockholmsbesök fick på ett helt annat plan ett bestående värde för livet. Medan min gymnastikärare befriade mig från lektionerna därför att jag var extra duktig, befriade mig min musiklärare från musiklektionerna därför att han inte kunde tåla min fantastiska förmåga att sjunga falskt, stundom förstärkt av krittugg före testen.

Denne man, Karl-Eskil Jehrlander, fader till den ganska kända Jehrlanderska musikklanen, var dock en stark personlighet till vilken jag utanför sången hade ett gott förhållande. När jag skulle åka till Stockholm sa han att, eftersom han befriat mig från sång i så många terminer måste jag nu lova honom något. Nämligen att på en ledig kväll besöka Operan. Det, sa han, “är en blandning av konst, musik, dramatik och sång, som jag tror kommer att roa dig”.

Så fort jag kom upp till huvudstaden, det var mitt första besök där, letade jag upp Operan och köpte en biljett till den enda lediga kvällen. Det som gavs var Alban Bergs Wozzec. Vilket möjligen inte är det allra bästa verket för att införa en ung människa i operans värld. Den atonala musiken tyckte jag vara i konstigaste laget. Men scenerna, sången och handlingen fascinerade mig.

Sedan dess har operabesök varit ett av de få fasta inslagen i mitt liv; från Verdi till Wagner njuter jag mer av det än av nånting annat i det s.k. kulturlivet.

7. En klok, en dårfink och en död.

Ytterligare tre lärare träder fram ur mitt minnes skafferi, en klok, en dårfink och en död.

Den kloka hette Elisabeth Hafström. Hon var i flera år både min klassföreståndare och lärare i svenska. Hennes privata förmaningstal med mig var inte få, när det gällde mitt stundom överenergiska uppförande.

För en sak välsignar jag hennes minne. Jag kunde bara inte stava. I dag skulle man nog börjat yra om “dyslexi”. Då fanns inte sådana finesser. Då krävdes det godkänt i svenska för att bli flyttad till nästa klass. Jag var i riskzonen. På grund av stavningen hade jag alltid underkänt på mina uppsatser. Men Hafström klarade mig. Hon delade upp dem i två avdelningar, stavning och innehåll. “Då innehållet alltid är bra, väger det över och du får godkänt”, förklarade hon.

Också hon var med på festen efter min doktorsdisputation.

Om dårfinken viskades det att han hade varit svensk mästare i lätt tungvikt, slagit ihjäl en motståndare i ringen, omvänt sig och blivit kristendomslärare.

Skräckinjagande var han i alla händelser, Theodor Laurell, och lättretad. Då retsamhet alltid varit en av mina specialiteter var vi inte vänner.

En gång högg han mig i armen, snurrade likt en släggkastare runt med mig och lät mig sen flyga mot klassrumsdörren. Med hårt virke i skallen klarade jag mig bra.

Däremot inte han. Någon månad senare var han dum nog att i sin ilska välta katedern. Bläckhornet, på den tiden fanns det sådana, välte ut över flickan på första raden. Hon var dotter till skolans inspektor. Boxaren blev avstängd och försvann ur min bild.

Oscar Charles Andersson hette, liksom min morfar, den lärare jag älskade mest. Han hade min klass i historia och mig själv gav han privatlektioner i tyska.

Han var den av mina lärare som bäst lyckades förena en oändligt mjuk känslosamhet med bestämda krav på rejäla arbetsinsatser. Tack vare denna vänliga känslighet arbetade jag hårt för honom och fick ett livslångt intresse för historia.

Oscar Charles hade en lika spröd som förtjusande fru, Märta, också hon lärare på skolan. Hon drabbades av cancer och dog. Oscar Charles föll ner i en depression och började dricka. En dag var han bara försvunnen.

Några dagar senare hittade man honom. Han hade dränkt sig ute i Väggaviken.

Beskedet nådde oss just som det skulle spelas en klassmatch i handboll. Jag föreslog att vi, av vördnad inför en älskad lärares död, skulle ställa in matchen. För det fick jag inte tillstymmelse av förståelse från de andra primitiva vildarna.

De fick dock spela utan mig. Det var en av de första gångerna i livet jag kände en mycket djup sorg.

8. Ett amerikanskt sommarläger.

Gösta Nordin och idrottslekarna i UDD, långt mer än någon lärare, gav mig den fysiska “hut och hållning” som jag fick i mig under skoltiden.

Den mentala kick jag fick, som gjorde att jag alls började känna någon motivation för att börja studera på allvar, den fick jag på ett amerikanskt sommarläger, Camp Rising Sun. Jag var företagsam nog att söka det enda stipendium till USA, som fanns på en lång lista med stipendiemöjligheter, uppsatt på någon anslagstavla.

Till mina föräldrars, mina lärares och än mer min rektors förvåning blev jag utvald att som ende svensk få åka till detta läger nära staden Rhinebeck i staten New York. Det hade grundats före andra världskriget av en idealistisk amerikan, George E. Jonas.

“Freddy”, som vi kallade Mr. Jonas, var en av de underbaraste fadersfigurer jag mött i mitt liv. Hans idé var att föra samman en grupp lovande ungdomar i den ålder, 15-16 år, när man fortfarande är starkt mottaglig för nya intryck. Framför allt ville han ge oss känslan av att för en stund leva i en internationell gemenskap. Ett 25-tal amerikanska ungdomar och 20 utlänningar från lika många länder tillbringade sommaren ihop i något som till det yttre liknade ett scoutläger. Dess program var dock mindre praktiskt och långt djupare. Vår tid fylldes av diskussioner, gemensamma kreativa projekt i musik, teater eller i att skriva en Camp-tidning, allt omgivet av lite indiansk mystik runt veckans sena lägereld, som förenande oss alla i ett globalt broderskap.

Freddie betraktade noga varje enskild pojke; i mitt fall för att något mjuka upp den stela preussiska självdisciplin till vilken man sökt uppfostra mig när jag umgicks med “bättre folk”.

Camp Rising Sun lämnade ett outplånligt intryck i mig och en känsla för amerikansk generositet som intet - inte ens Vietnamkriget - har kunnat utplåna.

Detta stipendium kan möjligen ses som en tidig antydan om att jag besatt en smula begåvning. Där, äntligen, gick sanningen i Francois Villons ord, som nu finns i min filosofiska park, upp för mig: “Ack Gud, om jag bara hade studerat i min dåraktiga ungdoms dagar!”

Det var vad jag då började göra. Rektorn, som förutsagt att jag skulle behöva gå om klassen, eftersom jag stannade i USA sex veckor av höstterminen, fick i stället en elev som inom ett år hade höjt de flesta av sina betyg.

9. Nappatag med rektorn.

En tredje skolincident jag kommer ihåg är från tiden runt själva studentexamen. Det var en rejäl konflikt med denne, skolans något småtyranniske rektor, Bertil Ohlsson.

Examen hade lagts så nära pojkarnas inryckning i militärtjänst att vi ansåg oss tvungna att ta ut studentfesterna i förväg. En rad hejdundrande glada och inte helt torrlagda tillställningar. Droger var något vi inte ens visste fanns. Men vin fanns. Något som medförde ett och annat glåmigt ansikte de sista studieveckorna och inte så lite frånvaro. Detta gav upphov till en del rykten i samband med fyllefester, bland annat om ett par av klassens gladaste flickor.

En morgon kom Bertil Ohlsson in i klassrummet och höll ett dundrande ilsket tal till oss. I det pekade han ut dessa två flickor. Han påstod sig, enligt säker källa, veta att de ett par kvällar tidigare hade varit nere i hamnen och roat sig på det mest oanständiga sätt med utländska sjömän.

Då reste jag mig och talade om för honom att just den kvällen hade vi haft en fest hemma hos mig och, hade jag djärvheten lägga till: “jag tycker inte att en rektor bör komma med falska anklagelser mot två lika väluppfostrade som glada flickor.”

Den lille diktatorn i honom gick i taket. Röd som en kräfta rusade han ut men kom strax tillbaka igen medförande vaktmästaren som bar på en stor liggare med alla upptänkliga skolförordningar från högre makter. Ur dem läste han upp en bit som, påstod han, gav honom rätt att relegera mig från skolan, även om det bara var två veckor kvar till studentexamen!

Sen försvann han, tänkte väl efter ett tag, insåg att det var han som burit sig dumt åt, och sedan blev vi faktiskt riktigt goda vänner.

10. Respekt för böcker.

“Inte bli någons slav, vare sig lärares eller rektorers”, det var ett råd jag följde redan i skolan. Även om jag väl då knappast visste att det kom från Marcus Aurelius.

Eller gjorde jag kanske det? En av rektorns allra bästa vänner var Karlshamns stadsbibliotekarie, en syster till folkpartiledaren Bertil Ohlin. Bland gymnasisterna var jag en av hennes allra flitigaste kunder. Med hennes hjälp lärde jag mig långt mer om världen än av mina lärare.

Bland annat fick hon mig att läsa många av volymerna i Bonniers serie med “De stora Mästerverken” i Världslitteraturen. De ersatte ofta mina tråkiga hemläxor. Ty tvångsläsning hade jag svårt för. Men det jag gjorde av fritt val, det älskade jag.

Kanske var det Elsa Ohlin som la ett gott ord för mig och fick den småtyranniske rektorn att tänka om?

Sedan dess har jag i alla händelser alltid haft stor respekt för både böcker och bibliotekarier. Harry Järv och Ingrid Molander vid Kungliga Biblioteket i Stockholm har t.ex. varit vänner livet igenom. Och otaliga andra av deras skrå har på olika sätt hjälpt min kunskap att växa och mina egna bidrag till de djupare avdelningarna i KBs källare att födas. Det är en av de få yrkesgrupper mot vilken jag känner odelad tacksamhet.

Men i stort sett tror jag att det där med att bibringa mig vett, vetande, hut och hållning, det blev nog ganska mycket av ett misslyckande för skolan. Förvisso bevarar jag med värme några av lärarna i mitt minne. Något lyckades de kanske att modifiera min medfödda, primitivt vilda natur. Men att göra mig till ”riktig” idealelev, det var ett hopplöst företag för lärarna, hur mycket dessa än ansträngde sig.

UDD, däremot, och Camp Rising Sun, gav mig starka och bestående impulser.

^[1] Hur kan man beräkna det? Jo, vi skiljer oss i vårt DNA till max 1,4 % från dagens schimpanser. Hälften av dessa mutationer kan beräknas ha skett i dem, hälften i oss, sedan vi hade samma föräldrar för inemot 7 miljoner år sedan. 0,7 % förändring på 7 miljoner år blir 0,07 på 700.000, 0,007 på 70.000 och 0.001 på 10.000 år. Vilket gör att 99,999 % av våra DNA, med dessa antaganden, är desamma som de var i våra vilda och primitiva jägare-och-samlare förfäder just före jordbrukets början runt 8.000 före Kristus.