Kära Vänner,

Tillåt mig sända er ett litet julbrev då vi nu närmar oss julbordet. Vi bör vara glada! Men varje dag påminns vi om att somliga av våra medmänniskor inte får vara med. På måndag säger ILO att 850 miljoner svälter, på tisdag UNICEF att en miljard barn somnar på tomma magar, o.s.v.

Dessa siffror är lika uppblåsta som livet på botten av det globala samhället är horribelt. Men, trots allt, dessa människor lever! Vilket i sig är ett stort mirakel.

Jag är en smula trött på allt klagande. Låt oss, åtminstone i juletid, få vara lite glada! Ty det är, förvisso, berättigat, vilket jag försöker tala om för Påvens närmaste rådgivare i moraliska frågor, i följande julbrev till honom.

Så, Glad Jul och ett Gott Nytt År på er från

Gunnar A-K

December 2004

Kardinal Paul Poupard

Påvliga Kulturrådet

Heliga Stolen

Vatikanstaten

Käre Kardinal Poupard,

Om du vill äta gott i Rom, tipsar jag alltid mina svenska vänner, välj de krogar dit prästerna går. Det glädjer mig att se att även kardinaler är intresserade i gommens njutningar, som Ni så väl illustrerar i er artikel om ”Globalisering” i Il Sole-24 Ore den 28 november 2004.

Ni, Kardinal Poupard, är President i det Påvliga Kulturrådet. Vad Ni tänker och säger har ett mycket stort inflytande inte bara på en miljard katoliker utan också på vad Påven själv säger dem. Ni har således ett enormt stort inflytande och ett lika stort ansvar att inte missleda dem som lyssnar på er. Som, jag tror, Ni gjorde i den artikeln.

I den börjar ni med något i vilket jag helhjärtat kan instämma: ”….lösningen ((på våra många fattigdomsproblem)) är inte att reducera antalet av dem som bjuds in till livets bankett, utan att göra bordet större.” Själv benämner jag detta ”den civiliserade människans kamp mot naturens brutala redundansprincip”, en moralisk regel som jag tror vi måste försvara mot en farligt växande ”livbåtsetik”.

Sedan fortsätter Ni dock med något jag tillåter mig att ifrågasätta. Glömmande Dostojevskis Storinkvisitor, ”ty aldrig, aldrig kommer de att lära sig dela med sig”, påminner ni om Dubceks dröm från 1968 om socialism ”med ett mänskligt ansikte”. Men sen lägger Ni till, som alternativet: ”eller bör vi underkasta oss det oundvikliga i de järnlagar som styr marknaden, vilken utesluter varje hänsyn av moraliskt slag.” (min betoning).

Jag anser helt enkelt inte detta vara sant.

Marknaden utesluter inte ”varje hänsyn av moraliskt slag”. Marknaden ägnar sig åt ”konsekvensetik” men bryr sig inte om ”avsiktsetik”. Marknaden betonar resultat, inte avsikter. Marknaden tar hänsyn till produktion, den ägnar sig inte åt böner.

Människan skiljde sig från schimpansen cirka sex miljoner år sedan. Under de sextio år som gått sedan andra världskrigets slut, under vilken tid marknaden styrt Västvärlden, har mänskligheten mer än dubblat sitt antal, från 2,4 till 6,3 miljarder individer. På en enda hundratusendel av släktets liv som ”icke-schimpans” har marknaden kunnat försörja flera nya människor än som blev till under de tidigare 99.999 hundratusendelarna.

Även om en ny miljard av våra medmänniskor fortfarande lider under ”absolut fattigdom”, och även om ytterligare en miljard redan göder sig själva till fetma, så har ytterligare två nya miljarder fått en plats vid livets bord och där tillräckligt med mat.

Är detta ett resultat av böner eller av produktion?

Min egen ruggiga förmodan är att denna ökning av mänskligt liv kräver orättvisa i fördelningen, att skillnader i stimulansmedlen måste finnas mellan varje nivå i produktionens hierarki om vi vill fortsätta våra så kallade ekonomiska framsteg, kort sagt, att människan är tvingad att välja mellan liv och rättvisa. Var inte det, möjligen, vad även den helige Augustinus förstod när han skrev sitt berömda försvar för ett liv också i lidande och misär, i Gudsstaden, De civitate dei, bok XI, kapitel XXVII?

Mera precist, är inte denna ekonomiska tillväxt ett resultat av arbetet i de multinationella ”Superhjärnor” som, likt individuella direktörer, drivs av rädslan för döden, vilket, för dem, är en konkurs, till att bli ständigt mera effektiva i att skapa ständigt mera bröd till ett ständigt lägre pris för ständigt flera medmänniskor?

Kan inte dessa ”Superhjärnor” förse oss med så mycken mat på våra julbord just därför att de kombinerar tiotusentals eller till och med hundratusentals goda individuella hjärnor, var och en med en miljon miljarder kopplingar inom sin egen hjärna, i ett högeligen produktivt ”samtänkande” nätverk? Är inte det också, i mest koncentrerad form, förklaringen till vår mänskliga framgång i att trefaldiga bankettbordet under vår senaste hundratusendel av den tid som gått sedan Gud lät sin fingertopp beröra Schimpans-Adams i taket på Sixtinska kapellet?

Marknaden är, netto, inte o-moralisk. Marknaden kan stundom vara a-moralisk. Men trots dess många orättvisor kan marknaden till och med, från en konsekvensetisk synpunkt, vara mer moralisk än något konkurrerande moralsystem. Kan Ni själv peka på något annat, som bevisat sin lika stora eller än bättre kapacitet i att förstora ”livets bankettbord” för de svagaste av våra medmänniskor?

Om inte, tror ni då inte, käre Kardinal, att det kan vara ganska farligt att legitimera, som Ni synes göra, det våldsamma motståndet från unga och idealistiska ”No Globals” och andra, som hatar vårt livgivande Västliga marknadssystem?

En gång för länge sedan, när Påven var ganska ny i Rom, hade jag glädjen att få trycka hans hand. Därför, käre Kardinal, tillåt mig att respektfullt inte bara önska Er en God Jul och ett gott och fredligt 2005, utan även framföra detsamma till den Helige Fadern.

Med varma hälsningar

Gunnar Adler-Karlsson

PS. Jag bifogar en liten bok med “Tankar om Västvärldens Vishet” som jag skrivit för en “Filosofisk park”, möjligen den första I Europa, som min hustru och jag öppnade på den vackra ön Capri för att fira 2000-årsjubiléet.

Gunnar Adler-Karlsson, Norrtullsgatan 55, SE-113 45 Stockholm, Sweden,

after March 10, 2005 :

Casella Postale 79, IT-80071 Anacapri , Italy .

www.wwwgak.org

adler.karlsson@swipnet.se

{moscomment}