|
Till Dekanus Juridiska Fakulteten
Stockholms Universitet
SE-106 91 Stockholm samt till samtliga relevanta beslutsfattare i frågor om betygsättning av doktorsavhandlingar
Käre Dekanus, Förvisso vet jag att också de mest framstående juristprofessorer inte är något annat än uppblåsta bakterier med 99,4 % aktiva schimpansgener i sig. Då det dock, också i er, finns kvar sex promille ren mänsklighet tillåter jag mig, för att förebygga att också ni som i dag har makten i fakulteten runt år 2040 kommer att misstänkas för politiskt korrumperade beslut, att föreslå att det i fakultetens stadgar och/eller i andra för ärendet relevanta bestämmelser införes en regel att
”den ledamot som vid ett beslut om betygsättning av en doktorsavhandling vill gå emot en enhällig betygsnämnd skall avge en skriftlig och utförlig motivering till detta sitt ställningstagande.”
Min kortare motivering är denna: När en ung människa efter fjorton års flitiga studier, med arbetsdagar på tio, tolv, femton timmar bakom sig, disputerar, är detta en avgörande punkt i hans eller hennes liv.
När då en fakultet, vars ledamöter förstår att de inte förstår mycket av ämnet, tillsätter en dubbelt så stor betygsnämnd som vanligt, blir den unga människan lite nervös. När då denna betygsnämnd enhälligt fattar beslutet att hans arbete är värt ett docentbetyg och därmed också chansen att fortsätta sin forskning, blir han glad. Men när fakulteten så, utan öppen motivering, återförvisar ärendet till betygsnämnden, blir han undrande. När betygsnämnden kommer tillbaka med sitt andra gången avgivna och lika enhälliga docentbeslut blir han åter glad. Men när slutligen, efter månader av mygel, en knapp majoritet i fakulteten – utan rejäla motiveringar i beslutsprotokollet ! - går emot sin egen enhälliga betygsnämnd och stoppar hans forskning, då blir han ledsen, förbannad och övertygad om att bakom detta beslut ligger antingen de inblandade professorernas pygolickala attityder gentemot de två stora makterna i Sverige, som avhandlingen på en handfull av 319 sidor trampat på tårna, eller, rätt och slätt och i bästa fall, dåligt omdöme.
Detta var utgången av en bedömning som Juridiska Fakulteten vid Stockholms Universitet, då Högskola, gjorde den 22 mars 1968. Och som medförde att den förkastade forskaren lämnade Sverige och har levat resten av sitt liv utomlands.
Sedan dess har avhandlingsförfattaren, gång efter gång, i internationell litteratur, fått läsa om sin avhandling som en banbrytande studie. Nu, cirka 35 år efter denna behandling i Sverige, finner han t.ex. att en av världens ledande experter på ekonomisk krigföring kallar hans gamla bok för ”the classical work” på fältet (Alan P. Dobson, US Economic Statecraft for Survival 1933-1991. Of sanctions, embargoes and economic warfare. Routledge London and New York 2002, p.24) och att ledaren för en forskningsgrupp som gått in i nu öppnade, tidigare hemliga, franska arkiv i ärendet, (Luciano Segreto, University of Florence, East-West Trade in Cold War Europe. Firenze 2004, p.2) finner att avhandlingen från 1968 kom sanningen häpnadsväckande nära och kallar den för the ”seminal work”, då tycker han att det kan vara på tiden att försöka stoppa liknande icke, eller illa motiverade beslut i framtiden, bespara andra ungdomar liknande livslånga besvikelser och, som ett minimum, kräva att en ledamot som går emot fakultetens egen enhälliga betygsnämnds rekommendation skall avge en utförlig och skriftlig motivering till detta ställningstagande.
Hur många avhandlingar har ni egentligen i er fakultet, som en dryg generation efter publiceringen har kallats ”klassiska” eller ”grundläggande”, och det för ett viktigt ämne, centralt för försöken att hindra spridningen av atom- och andra massförstörelsevapen?
Detta var min kortare motivering till mitt förslag. En djupare, mer personlig och gnuttan schimpansilsken motiveringen finner ni i kapitel IX:8 i min i fjol publicerade minnesbok, En uppblåst bakteries memoarer. I den kommer jag, mutatis mutandis, nära Osip Mandelstams omdöme om sin omgivning: ”Nel mezzo del cammin di nostra vita…….I was stopped in the dense Soviet forest by bandits who called themselves my judges”, eller, i mitt fall, för juristprofessorer.
Är ni intresserade av att läsa den längre motiveringen så finns min memoarbok nu på nätet, se http://www.wwwgak.org/index.php?option=content&task=view&id=23
eller bara http://www.wwwgak.org där ni också finner detta brev.
Då mitt förslag till ändring av Juridiska Fakultetens sätt att hantera slika ärenden bör kunna ha generell betydelse utöver det enskilda fallet
och den speciella fakulteten, kommer jag också att sända det till andra i sådana frågor intresserade myndigheter och organ. Med vänlig hälsning
Gunnar Adler-Karlsson
Box 79, IT-80071 Anacapri
adler.karlsson@swipnet.se
Från den juridiska fakulteten vid Stockholms Universitet fick jag ett rent byråkratiskt svar på ovanstående brev. Dess förstockning kräver inte vidare kommentarer.
Däremot vill jag svara de många i min omgivning som frågat mig varför jag tar upp de hör frågorna efter 35 år. ”Kan du aldrig glömma och förlåta?” frågar de. Jo, förlåta kan jag väl. Men jag har nu aldrig riktigt tillåtits att glömma. Göran Persson har nyligen anklagats för ”vuxenmobbning”. Och det är vad 99,4 procentiga schimpanser ägnar sig åt, när de väl fått tag på en spottkopp.
Hjärnforskare har visat att ett psykologiskt trauma, vilket var vad den juridiska fakultetens behandling 1968 gav mig, lämnar ärr i hjärnan på samma sätt och på samma ställe som en avhuggen hand. Vilket gör att man hugger tillbaka och hamnar i en action-reaction spiral, ur vilken man inte kan bryta sig lös förrän stridshormonerna börjar rinna av en.
Dessutom har det tagit tre decennier innan modiga forskare i Väst har vågat ge sig på den globala embargopolitik, om vilken jag skrev min avhandling. Så farliga och hemliga saker är det inte många akademiska karriärister som alls vågar röra vid. Mycket lättare då, att till exempel skriva hyllningsböcker till statsminister Erlander.
Det tog 35 år innan jag fick nöjet att läsa i litteraturen att min gamla avhandling om Western Economic Warfare var ”the classic” eller ”the seminal work” på embargofronten. Det kändes gott. Och det tyckte jag att ”syndarna” borde läsa, även om jag vet att inte ens juridiska fakulteter kan tillvitas någon ”kollektiv skuld”. Därav brevet ovan till dem.
LÖGNAKTIGT FÖRTAL. Sedan tillkommer det att jag under hela mitt liv, sannolikt varje månad under 35 år, har mött folk som sagt att ”du var ju mordisk kommunist i din ungdom”. Förtalet är enormt mäktigt. Som alla som hört don Basilios aria om ”La Calunnia” i Barberaren väl känner till. Här får ni det i översättning av Oscar Ralf och Styrbjörn Lindedal: ”Förtalet är som en susning" Som en vindfläkt
Som knappast märkbar, sammetslen vårt öra smeker
Som en västanvind den leker
Småningom den till en viskning höjer sig
Sakta, sakta in vid marken, som ett mummel skvallret smyger
Hör, nu surrar det och lyfter, och nu brummar det och flyger
Genom stängda dörrar går det in i människornas öron smidigt når det
Till det dumma öde fromma, in i deras hjärnor tomma
Blåser upp dem med sitt väder och gör deras hjärta kallt
Ingen tunga längre tiger och allt högre pratet stiger
Mer och mer det ut sig breder
Och till anfall sig bereder, som orkan det kring sig griper, ryter, tjuter, viner, piper
Våldsamt visslar det och gnisslar och i fasa sveper allt
Allt det krossar och raserar och så slutligen kreverar uti vilda explosioner
Som en salva av kanoner, som en salva av kanoner.
Mörker över världen svävar, havet skummar, rymden bävar, blixten ljungar,
Jorden gungar och inferno tar gestalt
Mörker över värden svävar, havet skummar, rymden bävar , blixten ljungar,
Jorden gungar och inferno tar gestalt
Och den arme som man smädar, som man trampar på och hädar utan minst våld och tvång
Han går emot sin undergång!” Jag vill nu inte på något sätt framställa mitt hittillsvarande öde som någon ”undergång”. Sannolikt är det en viss förmåga att ”flyta ovanpå” som åtminstone tills vidare har väckt den avund som Nietzsche så väl beskriver om Tarantulaspindlarna i Zarathustras andra bok, 29e stycket, vilket jag varmt uppmanar mina läsare att ägna en stund.
NÅGRA ÄLDRE EXEMPEL. Här några mer eller mindre roande exempel på dessa giftspindlars verksamhet:
1. Den 15 mars år 2004 kunde följande läsas i Svenska Dagbladet i samband med en finsk skandal i Iraq-kriget. Det var Jan Myrdal som förde pennan, den inte helt fadersälskande sonen till min handledare under avhandlingsarbetet:
”Det svenska offentliga och publicistiska tigandet om principfrågan i fallet Jäätteenmäki/Manninen är helt normalt. Brottsligheten skulle ju bestå i att de inför den finländska väljarkåren visade att finska statens högsta ledning spelat falskt inför Irakkriget.
När Gunnar Adler-Karlsson år 1968 i sin doktorsavhandling Western Economic Warfare 1947-1967 gjorde betydligt mer än vad Jäätteenmäki/Manninen står åtalade för genom att belägga att den svenska regeringen under lång tid (och utan riksdagens hörande) brutit lag och grundlag i hemlig samverkan med Förenta staterna då beslöt regeringen efter kort diskussion att icke låta ställa doktoranden inför rätta.
Ty, som min far Gunnar skrattande berättade att statsminister Erlander hade sagt: - Vi behöver inte blanda in rättsväsendet. Jag litar på den svenska pressen. I det hade han rätt. Den svenska pressen gjorde sin plikt. Sensationen förblev okänd för den överväldigande väljarkårsmajoritet som inte läste doktorsavhandlingar och fotnoter.
Det är dock värt att minnas att i Förenta staterna hade Jäätteenmäki/Manninen visserligen under en president sådan som Nixon ställts inför rätta men samtidigt av den s k liberala opinionen hyllats som patriotiska Whistle blowers.”
Så långt Jan Myrdal år 2004. Låt mig bara ge några få äldre exempel på dem som rivit på mina gamla ruvor på ett sätt som dock antyder att man ändå tagit mig på något allvar.
2. Statsministern hade rätt om våra korrupta media. DN hade förvisso hela sin löpsedel på min bok när den kom. Men sen blev där tyst och frågan försvann. Och den som förkastas och inte blir docent på sin avhandling är inte längre trovärdig, har får rykte om sig att vara en ”misslyckad akademiker”. Dock kan man fråga: hur många doktorsavhandlingar från 1968 har Stockholms Universitet, som en generation senare bedöms som ”klassiska arbeten” på sitt fält? 3. Förtalet, la calunnia, började så sakta och försynt. Mörkblå media antyddes gång efter gång att jag var kommunist. Vilket den som läser min allra första bok, Funktionssocialismen, lätt kan konstatera att jag aldrig varit. Tvärt om! Jag har från första stund varit motståndare mot alla ideologier som predikar våld! Och kommunismen har – som vi nu försöker glömma bort - mördat långt fler människor än sin tvillingideologi, nazismen. 4. En juristprofessor vid namn Erik Anners, en av dem som varit med om att stoppa judiska läkares invandring före andra världskriget och även mig i fakulteten, med att kasta salt i mina juridiska sår. Han trodde att jag var jude. När då Joachim Israel och jag samtidigt fick professurer i Danmark, skrev han i Svenska Dagbladet att detta var ”Sveriges hämnd för Stockholms blodbad”. 5. När jag flyttade till Capri, i början på 80-talet, bjöd därvarande konsuln på lunch. Han berättade att en äldre svensk dam, full av fasa, hade kommit upp till honom samma förmiddag och utstött: ”Vet du vem jag nyss såg på gatan? Den röde djävulen!” 6. Den dåvarande chefredaktören i Svenska Dagbladet, Buster von Platen, hade den goda smaken, i sina memoarer från 1996, Att få börja ett nytt liv, att be om ursäkt för de falska rykten hans tidning spritt om mig. Heder åt honom!
FYRA AKTUELLA EXEMPEL.
Dock har jag aldrig riktigt tillåtits att glömma min på högersidan så föraktliga position. (Vad före detta stalinistiska Aftonbladsredaktörer skriver lämnar jag därhän.) Också under det senaste året kan jag rapportera några små roande incidenter från dansen bland Nietzsches avundsjukt giftiga tarantulaspindlar: 7. En socialdemokratisk vice riksbankschef, som heller aldrig lyckades göra någon riktig akademisk karriär, viskar till sina vänner att den där dj-a Adler-Karlsson bara är en föraktlig ”scharlatan”. 8. En generaldirektör och f.d. statssekreterare, som aldrig lyckades bli minister, lägger mycken energi på hindra att jag skall bli inbjuden till det, som är socialdemokratiska generaldirektörers verkliga höjdpunkt i livet, kungamottagningar. 9. En ordförande i en tämligen konservativ grupp människor som bjudit in mig att tala, öppnar mötet, med den bästa av avsikter – i slutet av år 2004 - med att fråga mig: ”kan du nu verkligen garantera åhörarna att du aldrig har varit kommunist?” 10. Låt mig sluta med något som faktiskt gjorde mig inte bara ledsen utan också lite förvånad – vilket få saker numera gör – nämligen att en ledamot av Svenska Akademin, en av det fria ordets stora försvarare, enligt skriftlig uppgift, av ”ideologiska” skäl, förbjudit en honom underställd att sälja mina böcker. Det är något om vilket andra paragrafen i Tryckfrihets-förordningen har en del att säga.
Vad som i detta sammanhang smärtar mig är att det ”ideologiska” skälet till detta beslut knappast kan vara något annat än det, att jag i min bok med ”En uppblåst bakteries memoarer” klart säger ifrån att inte bara judar utan också palestinier är mina medmänniskor. Vilket torde vara en förutsättning för att de ömsesidiga mordorgierna i Mellanöstern någon gång skall kunna få ett stopp. Men att sprida en sådan medmänsklig värdering tilltalar tydligen icke en ledamot av Svenska Akademin. Vilket tyvärr gjort att jag numera betvivlar ovälden också bakom valen av litterära Nobelpristagare. ***** Jag vill således bara konstatera att en viktig orsak till mitt goda minne när det gäller 1968 års akademiska landsförvisning kan återfinnas i dessa och i många andra fall, år ut och år in under hela mitt liv, av vänlig ”vuxenmobbning”. Dock tillhör jag inte dem som principiellt säger ”aldrig glömma och aldrig förlåta”. Tvärt om, jag tror långt mer på Matteus 18:21-22 än på första Moseboken 4:24. Väl vetande att uppblåsta bakterier och 99,4 procentiga schimpanser bara beter sig på det sättet, har jag förlåtit syndarna så mycket att jag absolut inte – trots svåra frestelser - om dem vill använda den uppsättning invektiv som (enlig the New Yorker av den 4 oktober 2004) är helt förbjudna i amerikanska valkampanjer, nämligen: ”drunk,” ”ignoramus,” ”Jesus freak,” ”frog,” ”bozo,” ”wimp,” ”toad,” ”lickspittle,” ”rat bastard”, ”polluting bastard,” ”lying bastard,” ”demon spawn,” ”archfiend”or compound nouns ending in ”-hole” or ”-ucker” Härmed varde de således alla förlåtna! Varm hälsning Gunnar Adler-Karlsson (5 mars 2005)
|