Mer är bättre. Öppet brev till Christer Sanne

Käre Christer
Då såväl Dagens Nyheter som Svenska Dagbladet har slängt ut mig ur svensk debatt skriver jag dig ett brev, som jag också sätter på min web-site, http://www.capriinstitute. org
   Du skriver i en artikel att "Mer är inte bättre". DN 4 mars 1999. Personligen håller jag helt med dig. Du och jag har diskuterat liknande frågor sedan min lilla skrift med Tankar om den fulla sysselsättningen, som kom 1977. Grunderna i det Du nu säger finner Du också i min Lärobok för 80-talet, som kom 1975 och som några vänligen kallade "miljörörelsens bibel".
   Mycket litet har ändrats, trots vad Du och jag har skrivit. Medan Du fortsätter att upprepa det som Du och jag tror vara rätt och förnuftigt, har jag sökt förstå varför de som makten har inte bryr sig om detta. Och då har jag kommit till slutsatser som är otrevliga, så ruggigt otrevliga att kulturredaktörerna censurerar bort dem.
   Låt mig se var vi är ense och var vi skiljer oss.
   Vi är helt ense om att miljöfrågorna måste tas på allvar. "Försiktighetsprincipen", som du åberopar finner Du på sidan 114 i Lärobok för 80-talet, sjutton år innan den spikades av RIO-konferensen 1992.
   Vi är ense om att människor inte blir lyckligare av att konsumera mera.
   Vad som inte framgår av din artikel är att det faktiskt finns ett visst vetenskapligt belägg för detta. Scientific American sammanfattade inemot ett hundratal "lyckostudier" för ett par år sedan och visade att över en viss svältnivå fanns det inga påvisbara samband mellan högre materiell levnadsstandard och människors lyckokänsla. Enligt en delstudie från det berömda tvillingprojektet i Minnesota förefaller cirka 80 procent av känslan av lycka eller olycka att vara genetiskt medfödd. Om detta kan Du läsa på sidan 84 i min senaste bok om Superhjärnornas kamp, vars andra och något utvidgade upplaga kommer i denna vecka.
   Vi är ense om att tillväxten således inte kan motiveras med att den skulle skänka en högre allmän lyckokänsla i samhället - vilket väl ingen som läst lite stoisk filosofi nånsin heller har trott.
   Vi skiljer oss, tror jag, på två men två mycket viktiga punkter.
   Käre Christer, jag tror Du något delar den snälla kulturdebattens grundläggande misstag: att samhället är en välgörenhetsinrättning. Det är det inte. Samhällenas historia är en evig utslagningstävlan mellan biologiskt oförändrade människor som tack vare sin intelligens har kunnat utveckla ständigt bättre vapen och instrument i kampen mot varandra.
   Av tiotusentals små familje- och stamsamhällen har alla utom cirka 200 formellt suveräna stater slagits ut och försvunnit in i historiens skräpkammare. Det faktum att Du ser relationerna mellan i-och u-länder som omoraliska är ett uttryck för vissa små historiska framsteg. Jag kände en f.d. belgisk legosoldat som berättade hur han i sin ungdom sett de fulla belgiska officerarna som kvällsnöje skjuta prick på förbipasserande afrikaner nere i Belgiska Kongo. Det gör vi inte längre!
   Läs Darwins tredje kapitel, det om "struggle for existence". Det är grunden till tiotusen år av krig, numera något mildrade till ekonomisk konkurrens.
   Du är för snäll, Christer, i din analys. Och då, som Darwin säger, förstår Du ingenting av det som verkligen sker!
   Dessutom tror jag att till och med Du sitter fast i den lindbeckska konventionella nationalekonomins sannolikt felaktiga behovsanalys. Den bygger på Malthus tro att det är mat och sex som är de två grundläggande behoven eller drivkrafterna bakom utvecklingen. Jag har i mina senaste två böcker sökt visa att maktbehovet, vad jag kallar "Kain-behovet", kan vara väl så starkt. Ty under några miljoner år har den som inte mördat sin broder vare sig fått äta eller älska! Varför fratricide eller siblicide, väl beskrivit i litteraturen, mycket väl kan ha gått in också i vår genetiska utrustning.
   I så fall är det inte den från Amos via Dante till UNDPs Human Development Report bespottade girigheten (ett annat namn för tillväxt) som är vårt grundläggande problem. Då är det maktkampen. Och det är ett "zero-sum-game" utan något naturligt slut. Om då pengar är det instrument med vars hjälp Du kan köpa alla andra instrument, döda såväl som levande (dvs arbetare, professorer och chefredaktörer)då måste Du alltid ha mera pengar än den Du skall utmana eller den som utmanar dig.
   Att inse detta och sen med kultur finna någon broms på den blinda maktkampen innan det är för sent, det är i dag det verkligt viktiga problement. Därom har jag blivit övertygad.
   Att få igenom detta i en köpt och okunnig kulturdebatt, därom har jag givit upp. Men med hänsyn till våra tidigare relationer tror jag att Du kommer att förstå vad jag försöker komma fram till. Och kanhända är det Du, Christer, som kan sprida lite insikt och kunskap till "tjatterklassen".

   med varm hälsning från
   Din tillgivne
   Gunnar