Home
 
 
Lyrikvännen Print
 

Från Sven Dufva till Euripides

Nu skulle truppen bryta opp. 
då blev det fråga ställt
Om Duva kunde anses klok
och tagas med i fält.
Han lät dem prata, stod helt lugn
och redde saken så:
"Om jag ej får med de andra gå,
får jag väl ensam gå."

Jag håller mig med en liten teori om att människans handlingar bestäms av hennes tankar och att hennes tänkande skapas av hennes tal. Därför är ord viktiga.

En sann poet har förmågan att formulera i korta pregnanta satser i första hand känslor, men stundom också insikter och sanningar. Hans ord fastnar i hjärnan, blir till tankar och påverkar våra handlingar.

Jag lärde mig läsa under finska vinterkriget, 1939, året innan jag skulle börja skolan. Min första läsebok var Fänrik Ståls Sägner. Min moder hjälpte mig att stava mig igenom dikt efter dikt. Sven Dufva blev min store hjälte. Hans ensamma kamp mot det framvällande vanvettet har alltid stått som en modell för mig. "Om jag ej får med andra gå, får jag väl ensam gå."

Orden har kommit igen, gång efter gång, i olika sammanhang, format mitt tänkande och påverkat mitt handlande. Sven Dufva betyder fortfarande oändligt mycket för mig.

En variant av Sven Dufva är Odyssevs:

Brothers, you've shared the world between you.
Health and joy!
But what about my cut? Am I the hairless
fool?
And yet, of all of you, it's I who gain the most,
for with no wretched vineyards, farms, or
business cares
I keep my head unhooked and play with all the
world.
I sit enthroned on freedom's stone in a far
corner,
and as I watch you all pass by, weighed down
with cares,
I laugh, stretch my mind taut and shoot my
darting words
straight to the mark, all claws and light, until
you faint
and enter like pale shadows into my lofty song:
this is my mind's great share, I want no other
cut!

1954 började jag på allvar studera människans galenskap. Under åren på Stockholms universitet blev det mest facklitteratur. Men min hustru stack någon gång Nikos Kazantzakis Zorbas i handen på mig. Jag blev så fascinerad av denne kluvne skojare, av författarens själ, som å ena sidan ville leva som en fin ordkonstnär, å den andra bara längtade efter att få leka, med vin, kvinnor och äventyr, att jag läste allt jag kom över av honom. Sommaren 1963 paddlade jag under några veckor från Ludvika till Värmdö i en kanadensare med ett tält, ett metakök och ett kastspö. Enda utrustningen därutöver var Kazantzakis The Odyssey. A Modern Sequel, ur vilken ovanstående citat är hämtat. I sin engelska översättning är det ett 775-sidigt versepos om den moderna människans frihetsproblem; en underbar blandning av Buddha, Jesus, Bergson och Lenin, som kan sätta djupa spår i en ung, känslig människas själ. Raderna ovan har jag sedan dess alltid burit med mig i min plånbok. Så var den länge också ganska tom.

Jag kan fortfarande tänka att om det blir något poetiskt verk från 1900-talet som om 700 år kommer att hyllas på samma sätt som vi 1965 hyllade Dante, så är det Kazantzakis mästerverk.

Dante själv fick jag först respekt för via Marx. Marx avslutar första företalet till Das Kapital med ett citat ur femte sången i Purgatorio "Segui il tuo corso, e lascia dir le genti!" eller, i S:C: Brings gamla översättning: "Hvad rör dig hvad man tisslar där och tasslar? Följ efter mig. Låt hopen gärna sladdra. Var lik ett grundfast torn, på hvilken spetsen ej vacklar någonsin för vindars anlopp. Ty målet fjärmar alltid den ifrån sig, som låter tanke spira öfver tanke. Den enas spännkraft slappar ju den andra". Eller, i min egen enklare översättning: "Följ din egen väg och låt folket snacka!" - "Duger det mottot åt Marx och Dante, så duger det åt dig och mig!" brukar jag upprepa både för mig själv och för mina studenter, när vi utsätts för påfrestande mycken enfaldig kritik från folk, som sätter tron före sanningen.

När sedan Olof Lagercrantz började skriva om Dante på 60-talet blev jag inspirerad att läsa den Gudomliga Komedin. Min brist på auktoritetstro stärktes där ytterligare t.ex. av följande stora sanning: "Hur många, hållna nu för kungligt stora däruppe, blir ej här som svin i smutsen, med fasansfullt förakt till eftermäle"

Det var nog Dante som, mer än någon samhällsvetenskplig litteratur, fick mig att inse att människan och hennes natur är oförändrlig genom historien.

1968 fick jag praktisk användning för de ord från Runeberg, Kazantzakis och Dante, som jag ofta upprepat för mig själv. Av Wallenberg-trogna lärare, som inte tyckte om att jag i min avhandling kommit på dessa herrars tämligen grova samarbete med nazisterna - de fungerade via dotterbolag som bulvaner för I G Farben, under den tid I G Farben producerade giftgasen till Auschwitz - blev jag utslängd ur svenskt akademiskt liv. Jag blev dock erbjuden en docentur under det uttryckliga villkoret att jag skrev något "som passade" dessa köpta lakejer. Men Gunnar Ekelöfs Non Serviam stod på min hylla och hjälpte mig att stå emot frestelserna. Jag flyttade utomlands i stället för att krypa in i den vanliga akademiska fållan.

En som, förutom min kära hustru, stödde mig i detta beslut var en annan stor grekisk poet, den siste alexandrinaren, Konstantin Kavafis. Då jag inte blev mätt på de få dikter av honom, som Gullberg och Folke Sandgren översatt, läste jag honom på engelska. Där fann jag bl.a. "As much as you can", en svit ord, som i det oändligt pladdriga informationssamhället hos många borde omformas till handling:

And if you can't make your life as you like it,
Try this at least
As much as you can: do not cheapen it
In much kontact with the world,
In many movements and conversations.
Never cheapen your life by taking it about,
Going round often and exposing it
To communication and intercourse
And the daily silliness,
Until it becomes a sort of tiresome visitor.1

Under de senaste åren har jag lekt med en makt- och historieteori, som går under arbetsnamnet "Adrenalinstinna Hannar" (Zindermans 1985). Jag försöker förstå varför 10.000 år av s.k. kultur främst har utmärkts av krig under manliga generaler. Jag försöker förstå varför cirka 100.000 oberoende familjekungadömen 8.000 f.Kr. smultit samman till 159 formellt, och två reellt suveräna stater idag. Jag försöker förstå vad som händer med en matematisk serie, som börjar med 100.000, passerar 159 och går mot 2. Slutar den med en etta eller med en nolla?

Här har de verkliga klassikerna givit mig stor hjälp, t.ex. Aischylos med Orestien och Sofokles med Antigone. Agamemnons tragiska öde, Kassandras verkningslösa varningar, argolidernas lidanden i generation efter generation, allt går igen idag som också i mellanliggande släktled. Antigones konflikt med Kreon - kvinnan mot mannen, den unga mot den gamle, individen mot staten, naturrätten mot den positiva rättens krav - är lika aktuell nu som för 2.500 år sedan.

Dessa författare har öveertygat mig om, att de mänskliga motsättningarna och våra galna försök att lösa dem icke har ändrats över 2.500 år. Det enda som ändrats är våra maktinstrument. Våra vapen och vår teknik har blivit mäktigare, våra organisationer större och vår förmåga att manipulera massornas värderingar alltmer raffinerad. Dessa maktinstrument har hjälpt de segrande hannarna att regera över allt större områden i sekel efter sekel. Men matchen mellan Reagan och Gorbatjov är i grunden utbytbar mot den mellan Akilles och Hektor.

Sådant sitter jag nu mest på Capri, "in a far corner", och grubblar på. Där har jag på väggen intill mitt skrivbord Hjalmar Gullbergs dikt om den tredje av de stora tragöderna, Euripides, "Enslingen på Salamis", med vars hjälp jag ursäktar min flykt från de lärdas nötknäckarhus:

Eftersom alla är upptagna jämt och har mycket att göra,
är det av synnerlig vikt att en man reser bort från det hela
för att på avstånd begrunda vårt faktiska läge i nuet
och tyda de hemliga lagar
som härskar över vårt liv.
Ärade samtid, min sång vill betona att världen behöver
någon som bor på en ö i en grotta och vakar och lyssnar
vid tillvarons gränser, en andlig spion,
en utpost i ingen mans land!

Utan dessa poeter, från Runeberg till Gullberg, hade jag aldrig kommit att leva det liv jag nu lever. Det är de som givit mig styrkan, såväl när frestelserna lockat, som än mer, när det varit svårt.


1Poems by C.P.Cavafy. Translated by John Mavrogordato. Chatto & Windus, London 1971, p 38.

 

Comments

There are no comments yet - feel free to add one using the form below...


Page 1 of 0 ( 0 comments )

You are not authorized to leave comments - please login.
 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems