Home
 
 
Barnamördande Idealism? Print
 

Denna artikel har refuserats av Svenska Dagbladet.

Mitt livs allra första artikel, skriven för en kadettidning 1954, pläderade för det s.k. enprocentsmålet i u-hjälpen. 48 år senare har Västvärlden ännu inte uppnått tredjedelen av detta. 1978 skrev jag en bok om världens rikedomsgap. Den publicerades på engelska, tyska och franska. Mitt svenska förlag, socialdemokraternas Prisma, ville dock inte ge ut den. De hävdade att det inte fanns något som helst intresse för sånt i Sverige.

Artikeln "Rika gynnar redan rika" skriven av sju idealister i SvD den 17 mars visar att det i dag finns ett sådant intresse. Dock med samma naiva optimism som jag själv hade 1954. Sådan blind idealism är farlig. Ty den kan leda till barnamord i stor skala.

De sju vill, som många andra, ha skuldsanering. Kan vi vara säkra på att det vore så bra? Är inte risken ganska stor att en samling större eller mindre despoter i u-länderna då återigen förvandlar hjälpen till feta bankkonton i Väst?

Västvärldens rikedom bygger på hårt arbete. Detta bygger bl.a. på skulder som ett disciplineringsinstrument. I den allra första Romarrättens "trans Tiberim"-lagstiftning slås fast att en gäldenär som inte betalt sin skuld kan säljas som slav till oss vilda germaner på andra sidan Tibern. Eller, om det finns flera borgenärer i samma gäldenär, så "äga borgenärerna stycka gäldenären" och det ledde inte till något straff om de av misstag styckade av en större bit än som var proportionell mot andelen i skulden.

Tufft? Visst! Men detta är den djupare grunden till den 2000 år yngre Shylocks skålpund kött liksom till de gäldfängelser i vilka såväl Cervantes som Charles Dickens pappor satt. Vilket sannolikt bidrog till den kopiösa arbetsdisciplin som ligger bakom Shakespeares många dramer liksom bakom Don Quijote och Pickwick.

Samma, på slavpiskor byggd arbetsdisciplin, kan också ligga bakom det ungefärligen tiofaldigande av mänskligheten som skett sedan Leibniz år 1710 hävdade att vi trots allt ändå "lever i den bästa av alla möjliga världar". Vilket dagens "no global" inte vill tro när deras Voltaire-inspirerade stridsrop blivit "en annan värld är möjlig".

Förvisso är vare sig slavpiska eller styckning av skuldsatta ett ideal. Men ändå något att observera. Ty all utveckling kräver hård arbetsdisciplin. Och bidrag kan tyvärr stimulera lättja. Hjälp i sig hjälper inte. Tanzania har under en generation fått oändliga mängder hjälp från Sverige och Norden. Icke desto mindre var i fjol Tanzania nummer 205 bland 206 länder i Världsbankens rikedomsliga. Är det meningsfullt att fortsätta ge sådan hjälp?

De sju idealisterna klagar över den absoluta fattigdomen för, högt räknat, en miljard människor. OK, den är förfärlig! De globala gapen är kopiösa. Och vill man kalla gap, som jag själv gjorde 1954, för orättvisa, så är den globala orättvisan kopiöst förfärlig.

Men, stopp och belägg. Gro Harlem Bruntland, Världshälsoorganisationens chef, var i stan för några dagar sedan. Likt de sju klagade hon över att elva miljoner barn i år kommer att dö i onödan. Det gör 30.000 per dag. Hur många gånger har vi inte hört slika siffror. Som är både sanna och hemska.

Vad vi sällan eller aldrig hör är däremot att vår aktuella världsekonomi är så formidabelt effektiv att drygt 75 miljoner nya barn kommer att överleva i år. Vilket betyder att av de 230.000 barn som föds kommer vår levande jordiska barnaskara att växa med 200.000 nya individer varje enskild dag.

Hur kan de göra det? Det kräver ju också en tillväxt i den jordiska matmängden som motsvarar vad som dagligen konsumeras i Uppsala.

Det har vi dock, med god marginal, lyckats med. En Världsbankstudie har visat att vi sedan 1961 har ökat den globala produktiviteten på jordarna med 24 procent per person i en dubbelt så stor befolkning och sänkt kostnaderna med cirka 40 procent.

Vem eller vilka är det som ger de 200.000 nya barnen deras dagliga bröd?

Är det inte just de jättestora livsmedelsföretag som de sju idealisterna förbannar? Är det inte dessa företag som genom att samla ett stort antal experter i samtänkande Superhjärnor får fram bättre utsäde och jordbruksmaskiner och effektivare gödsel- och bevattningssystem? Är det inte också dessa som genom sina multinationella nätverk sprider dessa brödgivande innovationer till 40 procent lägre kostnader också till u-länderna?

Vem annars är det som kan tänkas stå för dessa produktivitetshöjande åtgärder?

Vi bör nog vara förtvivlat försiktiga i vårt skall på multisarnas baksidor, som förvisso också finns, så att inte våra krav på perfektion i systemet vänder upp och ner på barnbalansen.

Ty utan de västliga Superhjärnornas uppfinningsrikedom är det långt ifrån osannolikt att av de 230.000 barn som föds i morgon 200.000 kan komma att dö svältdöden och bara 30.000 får leva.

Vilket säkerligen inte är vad vare sig de sju idealisterna eller jag vill uppnå.

Stockholm den 17 mars 2002

Gunnar Adler-Karlsson
adler.karlsson@capri.it

 

Comments

There are no comments yet - feel free to add one using the form below...


Page 1 of 0 ( 0 comments )

You are not authorized to leave comments - please login.
 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems