3. Mitt megaperspektiv
Detta hänger också ihop, tror jag, med att människan av biologiska skäl har ett mycket kort "dagsnyhetsperspektiv" nedlagt i sina gener. Därför vill jag här ge ett längre perspektiv, det som jag själv mest arbetar med.

Vi människor skilde oss genetiskt från schimpanserna för cirka sex miljoner år sedan. Den första människa som vi har givit ett namn; Lucy, tillhörde en familj som säkert levde för 3.650.000 år sedan. Jordbruk, agri-kultur och all annan allvarlig kultur har vi bara haft i 10.000 år.

Stryk nu de fyra nollorna i båda dessa siffror. Då får vi 365 och en etta. Läs 365 som ett år, ett megaår, med 365 megadagar om tiotusen år vardera. Då får vi extremt goda skäl att tro att all vår biologi har formats under de 364 megadagarna och all vår kultur bara under den sista, den 365e megadagen. Och, här har ni mitt stora problem, som jag jobbat med under de senaste tjugo åren.

Det är att förstå hur vi under de sista sex megaminuterna av mänsklighetens sista megadag har lyckats fördubbla vårt antal. Dvs under de 40 åren mellan 1960 och år 2000 ökade vi jordens befolkning från tre till sex miljarder, eller med lika många individer som under våra sex tidigare miljoner kalenderår. Eller, med min tideräkning, på våra sex sista megaminuter lyckades vi ge mat åt lika många nya individer som vi tidigare lyckats med under 364 megadagar, 23 megatimmar och 54 megaminuter.

Min fråga är också vilka slutsatser man kan dra för det normala livet under ett kommande år, av sus-och-dus-champagnen under nyårsnattens sista sex minuter? Och mitt svar är: tacka katten för att vi nu lider av en baksmälla!