Home
 
 
19. Två olika uppfattningar: ”framsteg” eller blind vapenkapplöpning ? Print
Sveriges mest mediakände biolog heter Svante Pääbo. Han är expert på Neandertalare. The New Yorker  hade i augusti 2011 en intervju med honom. I denna säger Pääbo: ”I want to know what changed in fully modern humans…What made it possible for us to…develop the technology that I think no one can doubt is unique to humans.” [23]  “…som jag tror att ingen kan betvivla som något helt unikt för människorna.”

Det finns åtminstone två skäl att ”tvivla” på att detta är helt unikt för människorna.
Våra närmaste förfäder bland aporna, schimpanserna, hade ”uppfunnit” en enkel form av metspön med vilken de fångade sina fiskar. Primitivt, men ändå utan tvivel ett ”tekniskt framsteg”!

Harry Jerison, en tyvärr alltför okänd forskare, har också givit oss goda skäl att tro att det under tiotals miljoner år har funnits en blind ”vapenkapplöpning” i hjärnstorlek, troligen också i intelligens, mellan hovdjur och rovdjur. I denna har rovdjuren, vilka vi tillhör, ständigt haft ett litet övertag. 

”Vapenkapplöpning i en droppe havsvatten” löd en rubrik på en artikel i Nature. Den visade hur bakterier kämpar mot virus i havsvatten. [24] Så begreppet ”vapenkapplöpning” gäller vad som är mycket äldre än Neandertalare och oss.

Vad jag misstänker är att vår formidabla teknik är en utveckling av naturens, rovdjurens, er på olika delar av kroppen till de senaste tusentalen års nyheter. Dessa vill jag se som ”mutationer” utanför kroppen. Som till exempel förlängningar av de vapen naturen givit oss! Med, som exempel, svärd i stället för knytnävar och kanoner i stället för tänder i en mångmiljonårig biologisk vapenkapplöpning.
Som, utan vårt medvetande därom, fortgår även i dag!

Därtill misstänker jag att vår tekniska produktion av dessa nya yttre ”mutationer” har blivit vad forskarna kallar en OCD, en obsessive compulsive disorder.
Vilket, tror jag, nu är det som blint driver fram både teknik och vetenskap. Med gener som ingalunda är helt nya, som Pääbo tycks vilja tro. I stället är de, vill jag inbilla mig, helt enkelt resultatet av kanske sextio miljoner års selektering av olika kapaciteter som hjälpt de ”fittest” att överleva i den eviga kampen om territorium för mat.

 [23] Elizabeth Kolbert, ”Sleeping with the enemy.”, The New Yorker August 15, 2011, p. 64.  Min kursivering.
 [24] Nature 30 juni 2011, pp 582 och 604.


 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems