Home
 
 
3. Skolans mål Print
Låt oss an en gång söka systematisera skolans mål över tiden, sedda ur den evolutionara synvinkel som vi anlagt i de två första avsnitten. a) Under större delen av vår tillvaro på två ben har livet varitmänniskornas enda skola. Skolan, som en separat institution, tillhör vår senare kulturutveckling. Som sådan ar den dock mycket gammal. Detta kan få illustreras av det faktum att vår högsta skolform, universiteten, i sin ålder ar näst intill unika. Den enda institution i vår västliga civilisation som ar äldre an universiteten i Bologna och Paris ar romersk-katolska kyrkan. Ingen stat i Europa har heller haft en så lång och kontinuerlig historia, utan sönderslitande revolutionära eller krigiska våldsperioder, som universiteten i Oxford och Cambridge. I början var skolan enbart till för överklassen. Med hjälp av det som vi nu föraktfullt fnyser åt som "klassisk bildning" skaffade sig samhällets herrar den kunskap om människans och maktens natur, som behövdes för att manipulera massorna, styra samhallet eller motstå inre och yttre fiender. Massorna hade fortfarande livet, med dess hårda slit, som enda skola. b) Med industrisamhallets framväxt följde behovet att utbilda också arbetarna till den nya livsformen. "Skolan har till uppgift att förbereda eleverna för yrkeslivet", säger Skolöverstyrelsens generaldirektör, Lennart Orehag, i ett inlägg i Dagens Nyheter 4 - Skolan . . . 73 den 26 augusti 1982. Detta ar makthavarnas standardfras sedan drygt hundra år. Alvin Toffler uttrycker det aningen annorlunda i sin på svenska samtidigt utkomna bok Tredje vågen: Systemet för massutbildning var uppbyggt enligt modell från fabrikerna och dar fick ungdomarna grundläggande undervisning i läsning, skrivning och rakning, något litet om historia och en del andra amnen. Detta var "det öppna schemat". Under det fanns emellertid ett osynligt, ett "hemligt" schema, som var betydligt mer grundläggande. Det omfattade - och omfattar an i dag i de flesta industriländerna - tre amnen: punktlighet, lydnad och tempoarbete. I fabrikerna behövde man arbetare som kom till jobbet i tid, i synnerhet vid löpande-bandproduktion. Vidare måste arbetarna kunna ta order från en ledningshierarki utan att ifrågasatta orderna. Vidare behövdes män och kvinnor som man kunde få att slava vid maskiner eller på kontor och dar utföra grymt monotona arbetsuppgifter. Från mitten av 1800-talet finner vi således . . . en obönhörlig utbildningsprocess . . . [som formade] . . . generation efter generation av ungdomar till en foglig, lättbeharskad arbetskraftsstyrka av det slag som krävdes för den elektromekaniska teknologin och monteringsbandet. Det bör möjligen tilläggas att Toffler absolut inte tillhör de mest radikala kritikerna av vårt samhälle. Hans formuleringar är dock mycket mer uppriktiga och sanna an standardfraserna om att "förbereda eleverna för yrkeslivet". I det andra utvecklingssteget var kunskap och disciplin de två viktiga målen för skolan, därför att arbetslivet krävde det. I detta steg lever fortfarande större delen av dagens svenska skoldebatt kvar. c) Redan på 30-talet började ett tredje - dolt - mål för skolpolitiken att framträda, önskan att minska konkurrensen på arbetsmarknaden eller att dölja delar av arbetslösheten. Kunde man få bort en hel årskull ungdomar från den då kraftigt krisdrabbade arbetsmarknaden genom att förlänga skolplikten ett år, minskade i ett slag arbetslösheten med två ii tre procent, under vad den annars skulle ha varit. Detta iag givetvis i fackföreningarnas intresse, då pressen pi lönerna ökar i proportion till den öppna arbetslöshetens storlek. I efterhand har man visat hur facket pressade på för att förlänga skolplikten. Samma politik låg också i statsmaktens och hela den konservativa "lag och ordnings-sidans9?in tresse. Pubertetsungdomar ar en orolig grupp. Flyter de omkring fritt utan arbete, utan skola, utan uppgift, kan de stalla till mycket trassel och bråk, ungefär som de just nu aktuella skinheads i invandrarbråken. Därför är det långt bättre att sy in denna åldersgrupp i skolan, med den vackra motiveringen att detta skall förbereda dem för arbetslivet. Denna process av förlängd skoltid har efter andra världskriget fortsatt i hela vastvärlden. Nioårig skolplikt, massor av frivillig men statsunderstödd utbildning, en oändlig expansion av universitet, högskolor och, i Sverige, AMS-utbildning har sugit bort fler och fler årskullar från konkurrensen på arbetsmarknaden. Allt detta kan förvisso presenteras som något positivt. Man kan, om man så väljer, se det som "framsteg", något som teknik och ekonomisk tillväxt har givit människorna. Den längre utbildningen kan ses som en form av offentlig "lyxkonsumtion", i klass med företagens utbud av privata lyxprylar. Men det kan aven presenteras för vad det också är, ett sätt att klara den framväxande teknologiska arbetslösheten. Att vi verkligen har att göra med en sådan visade jag med siffror på sidan 38. Det ar i detta ljus som vi bör se det förslag om en 15-årig obligatorisk skolplikt som en svensk "skolexpert" lade fram i mitten av april 1982. Ur arbetslöshetssynpunkt vore det genialiskt! Skolan suger upp så stora delar av de potentiellt arbetslösa som möjligt. Skolan minskar den lönepressande konkurrensen på arbetsmarknaden. Skolan fortsätter att disciplinera de åldersgrupper som kunde stalla till massor av bråk och besvärligheter för andra, om de inte hölls insydda på en eller annan anstalt. Skolan får göra tjänst som "parkeringsplats för onödiga", som man säger i Italien. Att den tidigaste av alla skolor, daghemmen, i hög grad har denna karaktär visades i Sverige redan 1974 av Gunilla Ladberg i boken Daghem - förvaringsplats eller barnmiljö? Ladbergs kritik får gott stöd av två amerikanska forskare, Elizabeth Jones och Elizabeth Prescott, som i en artikel i "The Annals7' i maj 1982 sammanfattar vad vi i dag vet om daghemmen. Det är en svidande kritik av en institution där barnen parkeras för att mödrarna skall kunna möta arbetsmarknadens behov av medelålders alerta kvinnor samt tillfredsställa sina egna behov av frihet och prylar. Jones och Prescott understryker att detta dilemma på sikt måste lösas med en omorganisering av arbetsmarknaden. Och det gäller hela skolan! Som parkeringsplats tjänar skolan ytterligare två syften, ett individual- och ett socialpsykologiskt. Skolan skall dölja för de onödiga att de ar onödiga. Skolan förser denna grupp, som teknik och vinstintressen gjort överflödiga i ekonomin, med illusionen - för mycket ofta ar det en illusion! - att de genomgår en utbildning som ar meningsfull därför att den senare kommer att ge dem ett meningsfullt arbete. För en tid kunde detta vara ett vettigt försök, så länge man trodde på möjligheterna att skapa vettiga arbeten, relaterade till utbildningen - "längre fram", "nar konjunkturen vänder" eller "nar vi kommer till makten". Men när samhället är i en situation dar tekniken strukturellt gör fler och fler människor onödiga i produktionen (såvida man inte utvecklar en mer och mer absurd lyxkonsumtion eller inför ett mer och mer frihetsinskrankande regleringssamhalle) kommer illusionen snart att genomskådas. Socialpsykologiskt kräver emellertid samhället denna lögn. Skolan skall namligen också dölja för de "nödvändiga" att de betalar arbetslöshetsbidrag till de onödiga. Delvis tack vare skolan fungerar vårt omfördelningssystem någorlunda mänskligt. Skolan tjänar namligen också som en form av omfördelande socialpolitik. Att betala skatter till "lata" individer som "inte vill arbeta" och som heller inte har någon anställning, det vill svenska folket helst inte göra. Arbetslöshetsunderstöd ar något tvivelaktigt. De döljs bakom mängder av retoriska finter och förskönande omskrivningar. Skola och utbildning, däremot, är något fint, något som ingen vågar protestera högt emot. Därför ar det naturligtvis politiskt lämpligt att presentera arbetslöshetsunderstöden för skattebetalarna om om de vore utbildningskostnader. Förr skulle allting legitimeras med "Guds vilja". I dag måste allting rättfärdigas med påståendet att det ar vettigt ur arbetsmarknadssynpunkt. Gör man det, fungerar samhället. Sager man den obehagliga sanningen, löper de onödiga risken att få svälta. Att underhålla dem enbart därför att de råkar vara manniskor och för att andra människor monopoliserat allt arbete som ar "nödvändigt", det strider ratt och slatt mot det kapitalistiska samhällets grundprinciper.
 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems