Home
 
 
Mot en ny världsbild Print
Är människan intet annat än en buss som transporterar passagerare från den ena generationen till den andra? Har bussens utformning bestämts av passagerarnas önskemål? Ar det passagerarnas generationer, inte våra egna, som människan i första hand har till uppgift att befrakta? Frågorna är fullkomligt allvarligt menade! 1798 fastslog Malthus att allt levande, också människan, tenderar att fortplanta sig till gränsen för sina materiella försörjningsmöjligheter. Två generationer senare, 1859, utkom Darwin med "Arternas ursprung". Darwin var djupt influerad av Malthus. Ett av den förres stora bidrag ar att han till den senares insikt lade tanken, att vid gränsen för försörjningsmöjligheterna uppstår det kamp eller konkurrens om resurserna. 1864 myntade socialdarwinismens fader, Herbert Spencer, uttrycket "survival of the fittest", till svenska vanligen översatt som den eller "de starkastes överlevnad". Två år senare godtog Darwin själv detta uttryck. I dag ar det val få, som inte någon gång svängt sig med uttrycket "de starkastes överlevnad" eller "kampen för överlevnad". Men lika få torde det vara, som har tänkt igenom exakt vem eller vad det ar i utvecklingen, som kampar eller som visar sig "fittest" eller starkast. De som f.ö. sitter vid makten älskar att tro, att uttrycket avser dem. Somliga har ansett att det avser nationer, andra att det galler slakter, t.ex. långlivade finanssläkter. Åter andra, att det har avsett sådana grupper, som har förmått samarbeta val och därigenom skaffa sig extra stor styrka gentemot andra. I den juridiska debatten om fackföreningarnas framväxt i USA för cirka hundra år sedan användes begreppet flitigt. Uttrycket "den starkastes överlevnad" har i vår debatt fått en social betydelse, som nästan aldrig har någonting att göra med dess vetenskapliga mening. Inom den vetenskapliga evolutionslaran har det under senare årtionden stått en strid mellan en skola, som har ansett att det naturliga urvalet berframjar gruppens, och en annan, som tror att det befrämjar individens överlevnad. Denna strid har på senare år avgjorts till förmån för ett begrepp som heter "inclusive fitness", som kanske kunde översattas till "inklusivestyrka". Darmed menas ett beteende, som optimerar individens förmåga att överleva, dels genom reproduktion i form av den egna avkomman, dels också genom altruistiska handlingar, som hjälper individens egna gener i avlägsnare släktingar att fortplanta sig. Det är hela tiden fortplantningen som står i centrum. Det har alltså ansetts att det ar individens och icke gruppens överlevnad, som utvecklingen tycks främja. 1976 vande Richard Dawkins upp och ner på denna debatt med en ytterligt omdiskuterad bok, som heter The Selfish Gene, den själviska genen. Tidens förlag håller på att låta översatta den till svenska. I år har Dawkins kommit ut med en ny bok, som lovar att bli an mer omdiskuterad. Den heter The Extended Phenotype, den utvidgade fenotypen. (Freeman & Co, Oxford 1982, 199 SKr .) Dawkins framför tre huvudteser. Den första ar att kampen för överlevnad primärt icke pågår mellan individer utan mellan generna. Det var tesen i den första boken, som förstärks i den andra. Generna slåss, s.a.s., med varandra om de basta platserna inom de kromosomer, som ger upphov till individer av olika slag. De gener som vinner i denna kamp överlever genom de större individer, vilka utvecklas ur kromosomerna. Förvisso pågår det ofta en malthusiansk-darwinistisk kamp mellan individerna, men denna sker icke för deras egen skull. Den ar programmerad i dem av generna och sker för att dessa, generna, inte vi, skall kunna överleva från generation till generation. Dawkins kallar generna för "replicators", kanske "sjalvkopierare" och de individer genom vilka dessa överlever för "vehicles", transportmedel. Vi ar alltså intet annat an en buss för våra genpassagerare! I "Den utvidgade fenotypen" hävdar Dawkins, att mycket av individens beteende kan vara ett resultat av att en gen, i stället för en annan, har segrat i striden om någon viss plats på kromosomerna. Spindelns barn ar självklart skapade av spindelns gener. Att barnens ben är genetiskt bestämda ar klart. Men hur ar det med spindelns nät? När myräggen klacks ar resultatet, otvivelaktigt, ett uttryck för myrgenerna. Men hur ar det med stackarna? Baverungarna ar utan tvivel ett genetiskt resultat av sina föräldrars samliv. Men ar bäverdammarna ett uttryck för en nedärvd tendens att bygga hinder i strömt vatten, som ger upphov till sjöar, som ökar bävrarnas transportförmåga och därmed deras geners överlevnadskapacitet? Dawkins påstår att det ar så. Att människobarnen ar skapade av sina föräldrars gener, måste vi naturligtvis erkänna. Men hur är det med höghusen i Stockholms City, hyddorna i Namibia och villorna på Capri? Ar de lika omedvetna uttryck för genernas - icke våra! - behov, som den konstfärdiga spindelväven i ett extra svårt hörn? Dawkins ar utomordentligt försiktig i att dra några som helst slutsatser om människans beteende. Men mellan raderna läser åtminstone jag in (inte minst i ett otillfredsställande avsnitt om självkopierande hjarnbilder) att han tror, att en stor del av vårt "kulturella" beteende också kan förklaras som ett uttryck för genernas kamp med varandra genom oss. Vare därmed hur som helst. Dawkins avslutar sin nya bok med en tredje ytterligt intressant punkt. Varför väljer generna att klumpa ihop sig till ständigt större och mer komplicerade organismer, av bävrarnas, människornas eller elefanternas typ? Det svar han antyder, ar att genernas överlevnadskraft harökat, nar de har anpassat sig i hierarkiska grupper till varandra. Komplexiteten, b1.a. i den sexuella fortplantningen, har givit upphov till en allt snabbare förmåga att förändra sig genom mutationer för att överleva förändringarna i omgivningen. Så sent som på 1920-talet trodde också allvarliga forskare att nebulosorna bara var andra, om än något mer avlägsna stjärnor. Två generationer senare vet vi, att varje nebulosa ar en vintergata i sig med kanske hundra miljarder himlakroppar i varje. Vi vet också, att det finns över hundra miljarder sådana galaxer i rymden. Ur universums synpunkt har människan m.a.0. under vår livstid blivit hundra milj arder sinom hundra milj arder gånger mindre. Sett från makrokosmos har människan detroniserats. Nu kommer Dawkins och säger att det ar på samma satt ur mikrokosmos synpunkt. Det ar inte vi mänskliga individer eller våra fyrbenta släktingar som står i centrum för utvecklingen på denna lilla jord. Det ar i stallet den inbördes kampen mellan de miljontals miljarderna gener i våra kroppar, som har avgjort utvecklingens förlopp, som har lyft våra anfader upp ur haven, som har givit - kräldjuren ben och vingar, som har rest några högt utvecklade fyrbeningar på bakbenen och som slutligen har fått dessa tvåbeningar att utveckla det, som vi i vår fåfänga envisas med att kalla mänskliga civilisationer. Liksom vi tidigare detroniserats ur makrokosmos synpunkt, försöker Dawkins nu också detronisera oss ur mikrokosmos synvinkel! Någon större praktisk betydelse tror jag inte detta får. Aven om Dawkins teori skulle komma att etableras som vetenskaplig sanning, vilket jag inte bedömer som omöjligt, kommer det att påverka våra bävrars och politikers beteende lika lite, som vårt krympande ur universums synpunkt tidigare har gjort. För dem som däremot försöker forma sig en världsåskådning, en insikt om människans plats i naturen, är Richard Dawkins senaste skrift något av det mest fascinerande man kan läsa! Denna artikel sände jag till en av våra större dagstidningar, i hopp om att dess innehåll skulle kunna stimulera till en debatt om vad det verkligen är, som driver oss små oförnuftiga varelser till att handla som vi gör. Jag borde bittre ha kommit ihåg vad jag, ett halvt år tidigare, skrivit på sidan 65 att sociobiologin "inte är så fin att den får studeras i Sverige". Från redaktionen fick jag, som jag borde väntat, artikeln i retur med följande magistrala motivering: "Vår bedömning av Dawkins är att han inte själv hör till grundarna av de sociobiologiska teorier han framför, utan snarare är en popularisator av dem. Vi anser det därför inte motiverat med en så utförlig och entusiastisk presentation som den Du skrivit. " Denna refusering smärtar mig. Dels därför att motiveringen är rasande okunnig; att kalla The Extended Phenotype för en popularisering är på gränsen till löjligt. Dels därför att Dagens Nyheter inte tidigare krävt av sina recensenter att de skall böja sig för VAR- kollektiva åsikt om hur entusiastisk man får ellerinte får vara. Så var det inte på Tingstens och Lagercrantz tid. Dels, och kanske mest, därför att detta är ytterligare ett censuringrepp, riktat mot en tankeskola, som inte anses passa in i den svenska debatten. Ett enkelt faktum ar nämligen att sociobiologin, den moderna varianten av socialdarwinismen, har uppväckt ytterligt starka känslor. På högersidan har man naturligtvis välkomnat teorierna. På vänstersidan har man visat en oandlig motvilja mot att alls söka förstå den strävan efter närmande, som via sociobiologin håller på att ske mellan de biologiska och de samhallsvetenskapliga teorierna. "Människan ar unik." "Människan kan icke jamföras med djuren. " "Människans beteende ar enbart kulturellt bestämt. Därför kan människan skapa det ideala utopiska samhället." "Varje tanke på att vårt 99-procentiga djuriska arv skulle lagga några hinder i vägen för vår kulturella fullkomning ar hädisk. " Baserad på en sådan tro, för en tro ar det, har de vansterintellektuella visat en kraftig ovilja i att alls ta i de sociobiologiska teorierna. De har förnekat dem, vägrat diskutera dem, tystat ner dem, skrikit ner dem i USA:s lärosalar, eller förlöjligat dem. Detta ar ovärdigt en fri debatt! Därutöver ar det, anser jag, farligt just för de ideal, som många av de vansterintellektuella vill stödja. Fenomenet ar dock så genomgående i USA och Västeuropa, att det motiverar några funderingar. Varför ar man rädd för att öppet diskutera sociobiologins teser, om människans smått djuriska beteenden? Jag kan tanka mig åtminstone ett halvdussin olika svar på den frågan. För det första har vi de rent bokstavstroende. De tror att Gud har skapat människan så som det sägs i första Moseboken. De ar ratt och slätt dumma och högfärdiga å människans vägnar. Vi skrattar åt dem, nar de i USA kräver att historien om Adam och Eva skall ges lika mycket tid i skolornas undervisning, som den darwinistiska evolutionslaran. Men många i Sverige har bugat sig för samma ovilja att inse vår djuriska litenhet, nar den framförts av vänstersidans ideologer. För det andra har vi de rent okunniga, som utan att läsa på viftar bort alla tankar som inte står i överensstammelse med de, eller vanligen, den skola, som ar så förnämlig att den kan motivera utförliga och entusiastiska presentationer i pressen. Också detta ar, naturligtvis, dumt och, som all brist på kunskap, farligt. Men otroligt mänskligt! För det tredje finns det naturligtvis de, som Överväger sociobiologernas argument och finner dem svaga. Jag har själv, av detta skäl, i Dagens Nyheter i mycket negativa ordalag anmält E. O. Wilsons, skolans grundares, bok "Om människans natur". Denna attityd kräver emellertid klar och öppen diskussion, av den typ som vi sällan haft. Därmed ar vi över på det fjärde och, tror jag, avgörande argumentet i dag: man vill inte ens diskutera möjligheten av att vår mänskliga natur kan vara starkt genetiskt påverkad, att kampen för överlevnaden i socialdarwinistisk mening ligger otroligt djupt i oss, måhända rent av på genplanet! Man vill inte ens diskutera denna typ av teorier av politiska skal! Vi har alltför nyligen sett, vad sådana teorier kan föra till. Hitlers barbari mot judarna byggde på ett idealiserande av den socialdarwinistiska typen, på den stupida perverteringen av evolutionsläran, att den "ariska rasen" var utvecklingens höjdpunkt med rätt att underkuva de icke-ariska undermanniskorna. Denna hållning är ytterligt förståelig i en värld, där rasistiska underströmningar ar starka och dåden mot judiska synagogor icke enbart kan förklaras som reaktioner på Israels barbari mot Libanon. Men denna hållning är icke rationell, då vare sig evolutionsläran eller sociobiologin, ratt förstådd, ger något som helst berättigande för slikt rasistiskt nonsens. Tvärt om, genom att icke öppet ta upp och diskutera vad dessa teorier ger eller icke ger grund för att tro, underlättar man att grumligt invandrarhat hos halvt misslyckade och frustrerade svenskar underbyggs av misstolkad socialdarwinism i nya former. En djupare form för detta argument finns, för det femte, i den filosofiska diskussionen om Dostojevskijs sats att "om inte Gud finns, är allt tillåtet"; om vi, med Nietzsche, förnekar någon högre utom-mänsklig moral, kommer djuret, Hobbes varg, att åter komma fram i oss och vi kommer att slita sönder varandra för guldbenens eller för maktlängtans skull. Därför måste man tro på Gud och förneka det sociobiologiska djuret i oss. För politiker och intellektuella, som föredrar att driva politik framför att eftersträva sanningen, ar detta utan tvivel ett värdigt och respektingivande argument. Jag hyser inga tvivel om att det ar sådana tankar som t.ex. motiverar påvens fördömande av aborter och alla andra former av människans ingrepp i livets "naturliga" process. För en forskare, som söker sanningen och som inser den möjliga sanningen i Dostojevskijs sats i ABC-vapnens tidevarv, ar detta argument frestande. Det skulle berättiga ett förnekande av socialdanvinism och sociobiologi. Men att falla för denna frestelse ar liktydigt med att lämna forskarrollen och övergå till politiken. Jag tror dessutom att detta skulle vara en form av resignation, en farlig sådan. Den nämnda molekylarbiologiska forskningen har dock visat att EN procent av oss ar unikt mänsklig. Det ar med hjälp av den vi utvecklat kulturen, byggt upp bibliotek och skolor som hjälper oss - på ett helt unikt satt - att lära av tidigare generationers misstag och misslyckanden. Denna enda procent kunde vara såsom jästen, som genomtränger de övriga 99 i den mänskliga bulldegen. Utan att förneka de 99! Utan att förlöjliga en vetenskap, som söker förstå vad de 99 procenten betyder för den hundrade! Detta ar nämligen, vad sociobiologin söker göra! Slutligen, för det sjatte, tror jag att de vansterintellektuellas ovilja mot samhallsbiologin ar en rent emotionell reaktion på högersidans emotionella förtjusning över dessa teorier. Affärstidskrifterna har, på ett förtjusande enfaldigt satt, hävdat att sociobiologin ger vetenskapligt berättigande åt marknadsekonomins stenhårda konkurrenskamp. Inget kunde vara längre ifrån sanningen. Vad teorin på sin höjd kunde antyda vore konkurrenssystemets omänskligt djuriska natur. Jag tror emellertid att det ar rent livsfarligt att låta maktens och rikedomens herrar ostört få rättfärdiga sina beteenden med halvsmälta sociobiologiska teorier, som inbillar dem att de ar av naturen framavlade som de starkaste, intelligentaste och högsta slutresultaten av en mångmiljonårig kamp för överlevnaden. Därför måste dessa teorier öppet och upplyst diskuteras. Därför måste vi, redan i skolorna, ge barnen en god insikt i manniskans till 99 procent djuriska natur, men hur denna KAN och MASTE tämjas av den speciellt mänskliga återstående enda procenten. Markis de Sade skrev en filosofisk kommentar till Justine i vilken han havdar att vi aldrig komrnar att bli upplyst mänskliga om vi inte forst kranger ut och in p& den djuriskt primitiva ondska som finns i botten pi vira sjalar. S kolan har misslyckats, hävdar här Gunnar Adler-Karlsson. Skolan har genomlidit så många reformer att läraren blivit apatisk och eleven "lat, likgiltig, tom och tanklös". Skolan ar en spegel av samhället, i synnerhet av arbetsmarknaden. Om allt färre av oss arbetar, behöver endast detta fåtal utbildas för ekonomin. Resten blir onödiga, i produktionen såväl som i skolan. Då är denna dömd att bli en elitskola för ett fåtal och en parkeringsplats för resten. Något arbete åt alla i stallet for full sysselsättning åt några! Det är den arbetsmarknadsregel som också skulle motivera en sant demokratisk skola. Denna insikt börjar nu - äntligen - tränga igenom till arbetarrörelsens ledning. Vår nuvarande skola, som styrs av arbetsmarknaden, ger ungdomen kunskap om alltings pris men om intets värde. De starka blir kallhamrade egoister och småfifflare. De svaga och arbetslösa flyr in i ett nerdrogat inre revir. För båda dessa grupper borde skolan i stället vara en vägvisare till det oskattbara inre revir där bildning och kunskap, visdom och varme växer fram. Varken skolan eller de politiska makthavarna har insett sitt ansvar i denna usla situation. "Behöver vi kanske ett nytt SKOLPARTI? " frågar GAK avslutningsvis i sin nya debattbok. Frän, drabbande, insiktsfull och fantasirik. En utmaning för skolfolk och politiker. En stridsappell för föräldrar och elever.
 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems