Home
 
 
Förord Print
"The best thing for being sad," replied Merlyn, beginning to puff
and biow, "is to learn something. That is the only thing that never
fails. You may grow old and trembling in your anatomies, you
may lie awake at night listening to the disorder of your veins, you
may miss your only love, you may see the world about you
devastated by evil lunatics, or know your honour trampled in
the sewers of baser minds. There is only one thing for it then -
to learn. Learn why the world wags and what wags it. That is the
only thing which the mind can never exhaust, never alienate,
never be tortured by, never fear or distrust, and never dream of
regretting. Learning is the thing for you."
T. H. White The Once and Future Kings.
Collins, London 1982, s. 185 f.

Förord

Hade livet varit längre och tiden tillräcklig skulle jag i dag, 2006, ha skrivit

en bok med titeln: Universiteten - parkeringsplats för onödiga. Ty idag är

det universiteten som används för att dölja inte bara samhällets oförmåga

utan också dess ovilja att öppet erkänna denna oförmåga att skapa full syssel-

sättning.

Men den tiden har jag inte. Därför kommer här den nu tjugo år gamla

versionen. Som i stora stycken är helt toppaktuella, säger en del av mina

lärarvänner.   Således: Glad läsning! önskar författaren från Capri i maj 2006.


Hur kan mänsklighetens tillvaro i dag se ut, om man ser på den ur
den på förhand utslagna och arbetslösa stadsungdomens synpunkt?
I all synnerhet: hur ser den ut, om man anlägger ett långt
historiskt-ekologiskt perspektiv?
Det ar den fråga jag ställer i första kapitlet av denna lilla
debattskrift. Ursprungligen är det en temaförelasning för Nordisk
Förening för Humanekologis årsmöte 1982. Jag vill tacka föreningens
lärde eldsjäl, docent Torsten Malmberg i Lund, för
stimulansen.
Ursprunget till hela boken ar ett försök att svara på frågan om
skolans mål ar att lära oss något för livet, eller bara för arbetslivet.
Det var det tema som Länsskolnämnden i Örebro förelade
mig som ämne för en heldagsförelasning i mars 1982. Tack, också
till dem och speciellt till skolinspektören och riksdagsmannen
Bert Stålhamrnar, som fick mig att anta utmaningen. Resultatet
blev den ganska råa vidräkning med dagens skola som återfinns i
avsnitt II. På sitt satt kan detta betraktas som en variation på
temat i avsnitt I.
Innan jag höll det föredraget, skrev jag till såväl landets skolminister
som till chefen för Skolöverstyrelsen för att få deras
basta översikter över vad som hänt med den svenska skolan efter
1945. Jag vill har passa på att tacka för de mycket korta svar som
jag fick. De visade mig på ett övertygande satt att våra ledande
myndigheter, på detta som p i alla andra falt, är så nerklämda av
den nara dagens pressande uppgifter att de inte ens har något
intresse av att försöka få en helhetsbild av vad som skett innanför
deras eget revir under en längre period. Detta gav mig modet att
"tycka till". Kanske kan mitt inlägg få myndigheterna att något
vakna till liv för de längre problemen och lyfta den närsynta
blicken från den dagliga papperskvarnen.
I avsnitt III söker jag knyta samman de krav som den långa
utvecklingen ställer på vår livsform med vad man kan förvänta sig
av skolans närmaste framtid, b1.a. i konkurrens med nya TVmedia.
Speciellt söker jag visa vilka politiska intressen som verkligen
kan tänkas vilja vrida utvecklingen rätt igen. Då några
sådana knappast tycks finnas, kanske de av skolan själva berörda
skulle börja organisera sig politiskt.
Kanske behöver vi nu, vid sidan av miljöpartiet, ett starkt
"Skolparti" för vår inre miljö!
Mycket av arbetet med denna skrift har utförts vid Institutet för
Internationell Samhallsfilosofi på Capri och jag vill tacka de lärare
som där bekräftat eller vederlagt mina värsta farhågor. Också de
närmaste somrarna kommer kurser att anordnas på Capri, i vilka
de idéer som har framlägges kommer att diskuteras och, förhoppningsvis,
utvecklas. Dessa kurser är öppna för alla intresserade.
De läsare som skulle vilja delta kan skriva efter information till
GA K-IISF, Box 288, D K-4000 Roskilde, Danmark.
Det ar slutligen min förhoppning att läsaren av denna debattskrift
skall bli så förbannad, att hanihon antingen visar att jag har
fel i allt, eller själv söker rätta till något av allt det galna i
utvecklingen.
Var och en som har något med skolan att göra kan påverka
dess framtid, åtminstone inom sin egen sfär. Och det är summan
av alla människors små handlingar som ger den stora samhällsutvecklingen!
Capri i september 1982
Gunnar Adler- Karlsson

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems