Home
 
 
Kap. V. Människans genkortlek, s. 88 Print

 


Kapitel V

Människans genkortlek.

 

1. INLEDNING

 

Du, käre läsare, liksom jag är föga annat än en slumpmässigt sammansatt giv ur en genkortlek, likt en bridgehand från en väl blandad bridgekortlek.

 

I denna genkortlek återfinns vår mänskliga natur.

 

Så lyder huvudbudskapet i detta kapitel. Men låt oss först summera vad vi redan sagt.

 

Människans skalle har vuxit i tre miljoner år och med den, förhopp­ningsvis, vår intelligens. Det är säkert.

 

Intelligensen är föga annat än snabbheten i den telefonväxel, med vilken vi samordnar inte bara våra egna kroppar utan också allt större och större samhällen. För att klara av detta allt bättre, tar vi hjälp av än snabbare växande superhjärnor.

 

Det är min tes.

 

I första kapitlet slog jag fast att intelligens främst är ett instrument, en variation på apans förmåga att nyttja en käpp för att få tag på en bananklase eller för människans förmåga att bli rik och mäktig.

 

Jag antog - ty att visa det går ännu inte - att intelligensen är en utveckling av det jag kallade en apkäppsgen, en AKG. Samt att orsa­ken till att denna gen eller snarare genfamilj har förändrat sig som den har ligger i att den på ett utmärkt sätt har tjänat artens överlevnad.

 

Det är möjligt att det inte finns någon gen eller genfamilj som direkt styr intelligensens utveckling. En känd forskare vid namn Robert Plo­min fick 1991 600,000 dollar för att söka efter en sådan "apkäppsgen". Han och hans team har redovisat misstankar mot ett genfragment som kallas EST00083, om ännu mycket osäkert.(!)((add ####))

 

Däremot tycks en forskare vid namn Edoardo Boncinelli nu ha fun­nit två stycken "dumhetsgener".(2) Det ur min synpunkt intressanta är att dessa just är kopplade till hjärnans storlek och tillväxt, något som perfekt stämmer med min hypotes i förra kapitlet. Emx1 och Emx2 tycks styra tillväxten av storhjärnans grå bark, cortex, vilken är förut­sättningen för ”högre mentala funktioner”-

 

88


MÄNNISKANS GENKORTLEK

 

Detta stärker min övertygelse att om vi på djupet vill förstå vår hi­storia och dess resultat, d.v.s. människans villkor vid det andra kristna årtusendets slut, måste vi söka förstå de förändringar i våra gener, som bestämt både kroppens och hjärnans utveckling på arten Homo sapi­ens sapiens, dvs denna djurarts mänskliga natur. Det är till det vi nu vänder oss.

 

2. HUGOS SAFTER

 

Folk tror stundom att jag skojar med dem och bara leker med ord, när jag hävdar att våra "adrenalinstinna hannar" (3) styrs av sina "safter".

 

Långt därifrån!

 

Det har bara varit mitt något provokativa sätt - kvinnor älskar be­greppet ty de vet vad jag menar; starka män avskyr det, då de känner sig avslöjade - att väcka lite insikt i en oändligt viktig fråga, som en ohelig allians av manipulativ statsmakt och vänsterintellektuella me­diapotentater sökt begrava.

 

De senaste två åren har jag systematiskt frågat deltagarna i mina många föreläsningar, liksom andra jag träffat, inklusive folk i toppen av både politik, juridik och ekonomi, om de känner till HUGO, the Human Genome Organization. Inte ens en på tio har gjort det. Också i högt kvalificerade församlingar under chefsutveckling, också bland individer som ingår i samhällets yppersta elit, har man missat detta viktiga begrepp. (I det efterblivna svenska debattklimatet gäller detta tyvärr fortfarande, också tio år efter raderna ovan skrevs, när denna bok nu skannas in på nätet i början på år 2006. GAK.)

 

HUGO, vill jag påstå, torde vara världens största, viktigaste och mest nertystade beteendevetenskapliga-medicinska forskningspro­jekt, i vilket alla stora länder torde vara inblandade. Trots en del pro­tester har också Tyskland nu satsat stort.(4) Enligt uppgift har HUGO en imponerande budget på cirka tre miljarder dollar eller tjugo miljar­der kronor. Det är dock hopplöst svårt att få fram sakliga uppgifter från de i Europa ansvariga för samordning av projektet. Vid korre­spondens med dem har det visat sig att de skall kartlägga tre miljarder DNA-bitar men är oförmögna att ta fram en approximativ budgetsiff­ra! Däri ligger något sjukt förborgat! (#### add))

 

HUGO söker kartlägga alla de gener av vilka både människor och djur och växter består. Det skall projektet göra genom att vaska ige­nom de cirka tretusen miljoner DNA-segment på vilka våra kanske 30,000 gener sitter. Därefter gäller det att försöka förstå hur alla dessa gener, i samverkan med varandra, påverkar vår hälsa, vårt beteende och våra liv. (5)

89


HJÄRNA & GENKORTLEK

Den i alla laboratorier så högt älskade bananflugan, ett betydligt mer komplicerat djur än de flesta vill tro, är nu helt kartlagd. Hans eller hennes långa DNA-spiraler är fullständigt undersökta, de olika genernas placering på olika kromosomer är väl specificerade och deras koppling till olika beteenden börjar skymta fram. Så tycks man t.ex. kunna förvandla en vanlig heterosexuell bananflugehanne till homo­sexuell, blott genom att byta ut ett enda DNA-segment i dess hjärna.(6) Bananflugans sexuella beteende tycks vara bestämt, determinerat, av detta lilla DNA-segment!

 

Också människan är, i grunden, sina DNA-segment. Också hennes natur och beteende är, mer eller mindre, determinerat av de gener, som återfinns på dessa.

 

Detta synes mig vara en vettig hypotes.

 

HUGO-forskarnas stora vetenskapliga dröm är att på samma sätt fullständigt kunna kartlägga människans oändligt långa DNA-spira­ler, specificera uppgifterna för var och en av våra gener, förstå hur de samverkar med varandra i miljardtals kombinationsmöjligheter, koppla dessa till artens av kultur och miljö modifierade beteende, för att därigenom bättre förstå vår situation på jorden.

 

Framgångarna har varit långt snabbare än man väntade sig. I Nature av den 14 mars 19967 rapporterades att såväl musens som människans genom nu i stort sett är kartlagd. Nästa stora uppgift är att gå igenom de tre miljarderna DNA-bitar, vars samspel med varandra gör att vi är något mer komplicerade varelser än bananflugorna. (#### såväl människans som schimpansens, den norska råttans och musens genomer är nu, i början av 2006, publicerade, den senaste, schimpansens den 1 sept. 2005, som också sammanfattar en del jämförelser mellan dessa fyra djur på ett mycket intressant sätt.)

 

HUGO-projektet säljs med hänvisning till de fantastiska medicin­ska framsteg som utlovas i dess förlängning.(8) Hittills har dessa dock varit högst magra. Naturvetarna sänder ut den ena lugnande skriften efter den andra och påpekar att det förvisso finns svåra etiska problem inblandade, men ta det lugnt, ty dessa "liknar många av de etiska pro­blem som redan finns inom dagens sjuk-och hälsovård" (9).

 

Min uppfattning är dock snarare att bakom detta enorma forsk­ningssamarbete ligger maktmänniskornas dröm att bli lika den omni­sciente, den allvetande Guden, för att därigenom så mycket effektivare kunna utöva den monoteistiska makt de innerst inne drömmer om.

 

Det är inte den lilla vanliga människan som kommer att nyttja HUGOs resultat; det är maktmänniskorna, under vilka alla genregis­ter kommer att sortera, det är de rika, som har pengar nog att nyttja den        90


MÄNNISKANS GENKORTLEK

 

framtida och säkerligen mycket dyra genterapin.

 

Det är makten, d.v.s .de adrenalinstinna hannarna, inte medicinen, som styr HUGO! Det är därför detta projekt får sådana svindlande summor, också i en period av generella budgetnedskärningar. Riktigt hur många gener vi har, är det ännu ingen som vet. (Så var det när denna bok skrevs i runt år 1995. Nu, 2006, ligger siffran på strax under 30.000 gener.)

 

Summan av alla dessa gener bestämmer, determinerar, mer eller mindre, hela släktets öde. De gener vi fått som individer lägger grun­den för vårt eget beteende.

 

Förändringar i några av dessa gener har bestämt vår hjärnas utveck­ling och tillväxt under tre miljoner år. Den tilldelning av dessa vi som individer har fått vid vår födsel lägger grunden för vår individuella intelligens. Och sannolikt därmed också för vår relativa placering i samhällets hierarki eller, vilket kan vara nästan samma sak, för vårt kommande livsöde.

 

I dessa satser ligger ett påstående om en hög grad av determinism. Till detta återkommer vi i kapitel XIX.

 

Att tron på en sådan determinism är högst berättigad framgår mer än väl av statsmaktens vilja att trycka ner all kunskap och t.o.m. krimi­nalisera innehav av geninformation om andra människor, till vilket jag återkommer i kap. X:9.

 

Desto viktigare blir det för den lilla grupp, som drömmer om att förstå både sin egen verklighet och samhällets tragiska drift mot nya katastrofer, och som därtill fortfarande vill tro på en demokrati i vil­ken alla bör ha möjlighet att bli delaktiga i all kunskap, att sätta sig in i och sprida det vi tror oss veta om dessa frågor.

 

Låt mig därför ge er mina egna försök att så göra, i fråga om HUGO.

 

3. DET GENETISKA GOLVURET. (10)

Jag har tidigare bidragit med åtminstone två nya begrepp till det svens­ka språket, "funktionssocialism" och "adrenalinstinna hannar". Nu vill jag införa en tredje neologism, som också bör ha vissa förutsätt­ningar att vinna burskap i det allmänna talet, nämligen begreppet "genkortlek".

Vad menar jag med det?

 

HUGOs stora vision är, som sagt, att kartlägga samtliga våra gener.

91


HJÄRNA & GENKORTLEK

 

Alltså inte enbart de som lättare gör oss sjuka, utan också de som ska­par vår psykologiska natur och därmed lägger grunden för vårt kultu­rella beteende.

 

Det är nu inte så våldsamt lätt. Ty genkortleken är minst sagt komplicerad.

 

Till att börja med har vi många gener.

 

Tänk er ett gammaldags golvur, som har stannat. Där finns en mi­nutvisare, som pekar på klockan tolv. Den får symbolisera en enda genburen, mänsklig egenskap eller disposition, t.ex. maktviljan. Där finns en ungefär lika lång timvisare, som fastnat på klockan tre. Den får symbolisera t.ex. en genbunden intelligens.

 

Där visarna sitter fast, i mitten av urtavlan, är både maktvilja och intelligens noll. På de två spetsarna är maktviljan absolutistisk och in­telligensen genial. Mellan dessa visare kan vi principiellt ha vilken kombination som helst. Vi kan finna en vanvettigt dum figur, som i sin maktlystenhet tror sig född till övermänniska. Eller vi återser den su­perbegåvade akademikern, som i sin totala avsaknad av maktvilja blir ett gott, men underordnat instrument till de förra.

 

Medan de flesta av oss är mellanting, med lite av det ena och lite av det andra.

 

Det finns sextio minuter på en urtavla. Ge var och en av dem en visare och låt dem symbolisera sextio olika karaktärsbestämmande ge­ner. Mät intensiteten i varje som avståndet från centrum till spetsen på visarna och dra streck från visare till visare, som knyter ihop intensite­ten i de sextio generna.

 

Redan detta blir ett komplicerat mönster.

 

Till det skall vi sedan dela in varje minut i sextio sekunder, inprick­ade mellan två minutvisare på urtavlan. Då är vi uppe i 3,600 gener, vars olika intensitet på samma sätt kan mätas mellan klockvisarnas fäs­te i centrum och deras spetsar.

 

Sätt sen in 10 små gradtecken till mellan varje par av sekunder, och vi har en genurtavla med 36,000 genvisare. På denna kan vi, åt­minstone i princip, mäta intensiteten och göra en sammanhängande "genkarta" över fördelningen aven given individs alla biologiska egenskaper.

 

Att denna karta blir utomordentligt komplicerad, säger sig självt. Men det måste vi nog acceptera. Ty genforskarna säger, som sagt, att vi har inemot detta antal.

92


MÄNNISKANS GENKORTLEK

 

4. "GEN KORTLEKEN"

 

I själva verket är det mer komplicerat än så. Ty varje mänsklig egen­skap torde vara påverkad av en hel familj av olika gener. Det har man t.ex. visat när det gäller våra vänner bananflugornas nog så intensiva sexliv.

 

Hannarna av detta släkte, Drosophilia melanogaster, uppvaktar sina damer på det mest förtjusande sätt. De börjar med att klappa dem lite försiktigt på magen. Sen, om de inte blir bortstötta, sjunger de kärleks­sånger genom att vibrera med vingarna. Därefter slickar de kvinnans genitalier. Sen gör han lite försök och till slut, efter mer än en halv timmes förspel av detta slag, får denne gode älskare sin vilja fram.

 

Vad som ur vår synpunkt är verkligt intressant är att forskare som studerat bananflugornas kärleksakt har lyckats visa, att bakom detta beteende finns ett stort antal gener. Flera av dessa har dessutom mul­tipla uppgifter. För att än mer komplicera tillvaron är också inlär­ningsgener inblandade!!!

 

Samspelet mellan olika gener är alltså vanvettigt intrikat.

 

Redan hos bananflugor!

 

Men låt oss lämna bananflugans kärleksliv, eventuellt till aftonen!

 

Med hjälp av genurtavlan har jag pedagogiskt velat illustrera mång­falden av gener. Låt oss nu försöka se lite på kvalitén hos dem. Låt mig spekulera om detta med hjälp av bilden av en vanlig kortlek som består av 52 kort. I bridge, som åtminstone av dess utövare anses vara ett intelligensspel, delas dessa ut i fyra högar med tretton kort i varje.

 

Redan med bara 52 väl blandade kort kommer samma högar så gott som aldrig upp två gånger. Förvisso kan detta hända. Men sannolikhe­ten är minimal.

 

En människa består av några tiotusentals genkortlappar, dem vi såg på urtavlan. Sannolikheten för att två genkorthögar blir identiskt lika är oändligt mycket mindre än i bridge. Inte ens enäggstvillingar är helt lika. Deras fingeravtryck är t.ex. lika bara till 97 procent; de tre övriga är tillräckliga för att klara upp en bankkupp.

 

Dina genkortlappar, ärade läsare, liksom mina, har mer eller mindre slumpvis delats ut ifrån denna genkortlek.

 

93


HJÄRNA & GENKORTLEK

5. MÄNNISKOSLÄKTETS KOLLEKTIVA NATUR.                 

Intensiteten i t.ex. maktvilja och intelligens, sa jag, kan mätas på urtav­lans två stora visare. På liknande sätt kan vi tänka oss att styrkan i en given gen, vilken som helst, kan mätas på en 13-gradig skala i genkort­leken, från ess och kung ner till treor och tvåor.

 

Självklart är detta en pedagogisk förenkling. Vi har dock skäl tro att de flesta av våra egenskaper kan vara spridda längs en s.k. normalför­delningskurva. Om denna delas i tre, tretton eller tusen delar är god­tyckligt.

 

Låt oss här alltså anta att det för varje gen finns tretton kortlappar av olika valörer, liksom det finns tretton kort i spader, hjärter, ruter och klöver i bridgekortleken.

 

För att underlätta räknandet säger vi också att det finns jämt 100,000 olika genfärger. Om var och en av de 100.000 genfärgerna har tretton olika valörer består vår genkortlek av 1,300,000 olika kort.

(Med dessa siffror lekte jag runt 1995. 2006 känner vi över femton miljoner olika genkort, vilket bara förstärker sanningen i min pedagogiska bild.)

I denna dryga miljon av genkortlappar ligger den kollektiva mänsklighetens natur förborgad.

 

Det är denna genkortlek som det stora HUGO-projektet avser att kartlägga. Inom HUGO har det också vuxit fram ett Genome Diversity Pro­ject som har än större ambitioner (12).I det avser man undersöka mole­kylärbiologiska skillnader på ras-, grupp- och individplan.

 

Vår kollektiva genkortlek är ett resultat av årmiljoners evolutionära överlevnadskamp, de senaste sex på bakbenen. Åldern på detta biolo­giska arv kan illustreras av det faktum, som de flesta numera kanske hört, att de undersökta bitarna av vår DNA-massa till 98,23 procent är identiska med schimpansernas. Vi har båda fått dem från gemensamma förfäder för en så där fem à åtta miljoner år sedan.

          I förra kapitlet frågade vi om det alls finns en biologiskt nedärvd mänsklig natur. Med den kunskap HUGO ger oss går detta knappast längre att förneka. Ty vi kan nu t.o.m. precisera var den finns.

 

Mänsklighetens, d.v.s. den mänskliga djurartens kollektiva natur ligger förankrad i den mänskliga genkortleken som en helhet. På sam­ma sätt som bananflugans eller hästens eller schimpansens natur ligger i bananflugans eller hästens eller schimpansens genkortlek.

 

Detta är min "pedagogiska" övertygelse. Varav följer att var och en av oss individer inte är något annat än en nyblandad giv från denna över tiotusen år nästan oförändrade kortlek.      94


MÄNNISKANS GENKORTLEK

 

6. INDIVIDERNAS OJÄMLIKA NATUR

 

U r denna kollektiva natur skapas således den individuella människans natur, min natur, eller din individuella natur, käre läsare.

 

I denna min pedagogiska bild av HUGO ligger individens natur i de 100,000 individuella kortlappar av olika valörer som vi har tilldelats ifrån de 100,000 genfärgerna. På samma sätt som en given bridgehand består av tretton kort från de fyra olika färgerna.

 

Därav följer att det påstående som alla mänskliga rättighetsförkla­ringar sen Thomas Jefferson bygger på, att alla människor är födda lika, framstår som en lika vacker som falsk lögn. Människor är födda olika.

 

Detta är den något svårsmälta biologiska sanning som både indivi­der och mänskligheten nu måste lära sig att leva med.

 

I bridge händer det att en spelare får bara ess, kungar, damer och en och annan knekt, medan andra får bara värdelösa hackor och lankor, tvåor och treor.

 

Samma sker när genkortleken delas ut.

 

I kortspel kallar vi detta för tur eller otur. Ibland kallar vi det också för orättvisa. Ty när vi har otur misstänker vi gärna den, som delat ut korten, för fusk.

 

Ett litet element av "fusk" kommer faktiskt in i genkortleken såtill­vida som våra föräldrars gener förvisso påverkar vår egen genkortlek. Men vi väljer inte våra föräldrar. Också de är en slump vid födseln, också de kan betraktas som en form av tur eller otur.

 

För att i görligaste mån ta bort "turen" spelar vi i bridge inte bara ett spel. Vi har bridgeaftnar, eller turnéer, där vi tilldelas tjogtals eller hundratals olika bridgehänder. Då jämnar tur och otur ut sig. Kvar blir bara det som kallas skicklighet. Men det blir vanligen kvar! Ty samma hand i samma sits, i bridge som i livet, kan spelas på många olika sätt!

 

I livet får vi däremot bara en enda hand, en enda utgåva från gen­kortleken. Somliga får ess i maktvilja, kungar i intelligens, damer i charm och knektar i energi och skaparkraft. Andra får bara tvåor och treor från dessa genfärger.

I livet får man inte spela om. I livet är vi tvingade spela med den individuella genkortsnatur vi fått, en gång för alla.

Förvisso kan vi utnyttja våra kort med större eller mindre skicklighet. Men lagt genkort ligger. Det måste vi acceptera. Ty något annat val har vi inte!      95


HJÄRNA & GENKORTLEK

 

Detta är nog den djupaste insikten i den konservativa livshållning som kapitalismen bygger på: Människor är inte lika. De är olika, med­fött, biologiskt, genetiskt olika.

 

Somliga har haft tur, andra otur, vid utdelningen av den biologiskt evolutionära genkortlekens olika valörer.

 

Detta kan vi inte ändra. Detta måste vi lära oss att leva med.

 

Vilket torde vara ett av den kulturella evolutionens största problem.

 

7. GENKORTLEKENS ÅLDER

Människans gener är, som allt annat levande, ett arv från bananflugor­na eller, om ni vill, från de första levande bakterierna för kanske 3,8 miljarder år sedan. Allt levande i dag är intet annat än mutationer och komplikationer av det allra första livet. Allt liv är ett! (Det är därför jag kallade historien om mitt liv och tänkande, år 2003, för EN UPPBLÅST BAKTERIES MEMOARER. Kan läsas gratis på nätet.)

 

Därur flyter en annan insikt. Genkortleken måste vara mycket mycket gammal.

 

Det finns något som kallas den "molekylärbiologiska klockan". Om jag förstått rätt innebär den att takten i de spontanmutationer som av genitalslickande bananflugor tillverkat tänkande tvåbeningar ligger runt fyra procent per miljon år.

 

Är det riktigt, betyder det en förändring om 0.4 procent på 100,000, och 0.04 procent på 10,000 år. Eller omvänt, att vi som lever i dag, i den mån det bara är dessa spontanmutationer som förändrat vår genkort­lek, till 99.96 procent bör vara identiskt lika med de av våra förfäder, som lämnade det "primitiva" jägar- och samlarstadiet och begynte med jordbruket för cirka 10,000 år sedan.

 

Jag antar därför att vår genkortlek till 99.96 procent är identisk med den, som våra första jordbrukande förfäder hade. Eller, uttryckt på ett annat sätt: sedan vi började vända jordkokorna har s.a.s fyrtio genkort av 100,000 blivit märkbart tummade. Men de 99,960 ser exakt likadana ut som för 10,000 år sedan!

 

Därav följer också att det grundbeteende som styrt kultursamhäl­lets utveckling under de tio senaste millennierna till 99.96 procent bör ha varit "färdigt" bland "vildarna", redan för 10,000 år sedan.

 

Varför vi nog gör bäst i att se också på oss själva som vildar! 1900­talets krig, från boernas till bosniernas till Iraqs blodbad, talar knappast emot detta råd!      96


MÄNNISKANS GENKORTLEK

8. DETERMINISM - FRÅN BESPOTTNING TILL FÖRNEKANDE

Låt oss nu försöka förstå hur denna HUGO-kunskap kan hjälpa oss att förstå människans villkor i historien.

 

I min Lärobok för 90-talet hade jag två 45 sidor långa kapitel om människans determinism eller ofrihet. De bemöttes med oförstående, med tystnad eller med extrem bespottning; ämnet verkar vara lika tabu som intelligens och ras. Tål moderna människor inte höra talas om sin maktlöshet?

 

I dag kan de som makten haver inte längre blunda för determinis­men men vill ändå trycka ner all kunskap om den. Mera därom på sidan 166.

 

Om vad handlar determinismen?

 

De gamla grekerna trodde på ödet. De kristna trodde på en Gud. I den augustinska traditionen fanns en gudomlig predestination enligt vilken du var, eller inte var, förutbestämd av Guds nåd för ett evigt liv i paradiset. Romarna, som var mer realistiska, formulerade den kända satsen, Naturam expellas furca, tamen usque recurret eller "om du så driver ut naturen med en hötjuga, kommer hon ändå alltid åter!"

 

Greker, romare och kristna delar alla tron på ett öde, på en given mänsklig natur.

 

Låt "naturen" stå för både öde och Gud och vi har en god nyckel till förståelsen av tron på en determinism.

 

Myrornas, binas, vargarnas och hyenornas kollektiva beteende är bestämt av deras kollektiva genkortlek i samvariation med en given yttre natur. Det är det få som förnekar.

 

På samma sätt är det mer än sannolikt att människans djupare bete­ende är determinerat av vår kollektiva genkortlek, d.v.s. av de 1,300,000 genkortlappar som jag lekt med i mitt pedagogiska exempel. Självklart i samvariation med den yttre natur som slumpen givit oss och som vi själva transformerat.

 

Av dessa genkortlappar tilldelas en individ, i min pedagogiska bild, 100,000 stycken. Det är dessa som lägger basen, determinerar, denne individs beteende. Självklart i samvariation med den omgivning och miljö han eller hon föds till och växer upp i.

 

Resultatet kan bli ett aktivt adrenalinstint maktsträvande eller ett passivt och förnöjsamt arbetande i vår Herres vingård, ett superintelli­gent utvecklande av atomvapen eller ett dumt stirrande in i TV-rutan.

97


HJÄRNA & GENKORTLEK

 

Jag postulerar således två former av determinism:

1. den kollektiva determinismen, och

2. den individuella determinismen.

 

I bägge fallen är determinismen hög, men, observera, inte total!

 

9. MÄNNISKAN SOM ETT NIAGARAFALL

Tillvaron är nämligen långt mer komplicerad än bilden av de 100.000 genfärgerna med tretton kort i varje ger vid handen.

Determinismen är aldrig 100-procentig. Såväl för individ som förkollektiv finns en viss, om än liten frihets grad.

Hur kommer det sig?

Jo, därav att såväl ett individuellt liv som ett samhälles historia kan liknas vid ett Niagarafall.

 

Låt mig söka förklara.

Utifrån HUGO går det att säga att du eller din hustru är ett resultat av samspelet mellan några tiotusen-tals gener med några miljontals variationer på sig. Detta torde få anses vara ett vetenskapligt accepterat faktum. Du, och i all synnerhet din äkta man, är emellertid lika komplicerat sammansatt som de miljarder vattendroppar, som bildar Niagarafallet. Och du är lika svår att förstå som det exakta samspelet mellan dessa.

 

De som spottar på den biologiska determinismens ide gör det ofta därför att de helt felaktigt har fått för sig att det skulle finnas någon direkt "en-till-en-koppling" mellan en given gen och ett givet beteen­de. Liksom det kanske finns en gen för röda ögon och en annan för blå, skulle det finnas en gen för intelligens och en annan för starkt libido. Sånt är, som jag redan nämnt i samband med bananflugornas kärleks­liv, rent nonsens. Daniel Dennett har i en läsvärd bok benämnt liknan­de tänkande som "greedy reductionism", girig reduktionism.(13)

 

Egentligen är det svårt att förstå hur sådana missuppfattningar ens kan uppstå, om man tänker efter det ringaste minsta. Ty de 30,000 genernas påverkan på vårt beteende förmedlas ju via våra hjärnor. Och i dem rör det sig inte längre om futtiga 30.000 enheter. Där har gener­nas samspel dels med varandra och dels med den yttre omgivningen förvandlats till miljarder nervceller och någon miljon miljarder kopplingar mellan dem, s.k. synapser, axoner och dendriter.

 

Det är här vi finner de myriader av droppar som formar den mänsk­liga historiens märkliga vattenfall. Hur en av dessa i detalj kommer att bete sig när den flutit förbi den övre randen och störtar mot botten      98


MÄNNISKANS GENKORTLEK

 

kan bero på hur alla de andra beter sig, på vilka stenar den stöter mot, på vinden som piskar dem just nu, på kylan eller värmen i den omgi­vande luften och, inte minst, på dess egen form och storlek i begynnel­sen av färden.

 

Hjärnans miljoner miljarder olika kopplingar är det som ger det mänskliga livet dess oändligt rika variation, en rikedom så stor att den frestar många att tro på en eller annan god Skapare i bakgrunden.

 

Den individuella människans beteenden och öden är lika unika som varje droppe som störtar genom livet i ett jättelikt vattenfall. Det är denna variation - denna ojämlikhet - som ger våra liv inte bara dess oändliga rikedom, utan också alla de kombinationsmöjligheter, som skapat våra framsteg och möjligheterna att få ihop effektiva superhjär­nor.

 

Med stor sannolikhet skulle forskare dock kunna påvisa någon slags normalfördelningskurva för Niagara-dropparnas beteende. De allra flesta faller nog rakt ner. En liten del fragmenteras hundratals gånger på de stenar som kantar fallets ena sida. En annan del förgasas i solgasset på den motsatta sidan och förvandlas kanske till eteriska äl­vor.

 

Även om människor individuellt är oändligt olika, kan man på sam­ma sätt tänka sig en normalfördelningskurva för alla människors ge­nomsnittliga beteende. Också om var och en av dem synes ha sin egen "fria" livs bana, formar summan av resultatet av alla individers "fria vilja" ett genomsnittligt beteende.(14) Det är detta vi kallar "universalia" och som Murdock illustrerade på sidan 78.

 

Den som en vacker sommarsöndag från Belvedere di Migliara i Anacapri betraktar hundra racerbåtar som dundrar runt Capri i en riktning och hundra andra som gör samma sak men i motsatt riktning kan lätt få känslan av att den ene individens "fria" strävan åt ett håll upphävs av den andres, åt det motsatta. Nettot av alla individuella va­riationer blir då ett mönster, som nog kan tolkas som en ganska hög grad av socialt deterministiska regelbundenheter.

 

Trots alla enskilda droppars varierande levnadsöden utgör ju fak­tiskt summan av dem Niagarafallet som sådant, relativt enhetligt och determinerat, i alla fall om man ser det lite grann från ovan. Vilket naturligtvis en allvarlig samhällsvetare bör göra!

 

På samma sätt kan summan av alla oändligt olika individers hand­lande också förefalla enhetligt. Samhällets framåtflytande i tiden, dvs. historien kan, lite grann från ovan, likt Niagara ses som relativt determinerat.         99


HJÄRNA & GEN KORTLEK

 

Vad som determinerar vattenfallet är den givna naturen, flodfåran eller, för oss, planeten. Vad som determinerar dropparnas fallande är gravitationskraften eller, för oss, människornas av evolutionen, på en begränsad planet framalstrade, gemensamma grundbehov. Vilka är mat, sex och makt. (15)

 

Även om somliga individer är asketiska anakoreter som äter föga, likt kyrkofader Hieronymus fruktar kvinnan som "skorpionens tagg" och föredrar att balansera på en pelare i Alexandrias utkant i stället för att slåss om makten i dess riksdag; och även om somliga är vanvettiga gourmander, omnivora i sex och megalomana i makt; så bildar dessa två minoriteter ändå bara extremen runt de tråkmånsar, som äter mått­ligt, vill ha "lagom" sex och endast sällan hetsar upp sig över den dag­liga stupiditeten i "det andra" partiet.

 

Ur våra tre evolutionära grundbehov, kombinerade med jordens givna begränsning, skapar naturen eller "ödet" vissa deterministiska flodfåror, också för människans samhällsbeteende.

 

En sådan fåra - och en av de ojämförligt viktigaste - är utveckling­en av intelligensen i samhället. På en begränsad planetär jordbit deter­minerar sexbehovets resultat, befolkningsexplosionen, efter en viss punkt ett val mellan två alternativ. Antingen fortsätter vi med extremt hög barnadödlighet. Eller får vi en stark utveckling av den mänskliga intelligens som redan före jordbruket fanns i våra gener, dock bara som en reserv.

 

Vi aktualiserar med andra ord den potential av intelligens som evo­lutionen givit oss.

 

Dessa två alternativ har under den kulturella evolutionen konkur­rerat med varandra. Under historiens gång har det senare dock slagit ut det förra. Detta är utan tvivel en kärnpunkt i det som vi kallar eko­nomisk tillväxt.

 

10. DEN SOCIALA DETERMINISMENS FORMEL

 

Ett högt determinerat beteende bör kunna sammanfattas i en enkel bild eller rent utav i en formel. Det var det jag försökte göra Lärobok för 90-talet, där jag sökte efter de djupare orsakerna bakom tiotusen år av krig, manlig dominans, långsiktig social integration och den globala befolkningens tillväxt.

 

100

 


MÄNNISKANS GENKORTLEK

 

Samhällets utveckling under de senaste tio millennierna, hävdar jag, kan liknas vid en evig utslagningstävlan i tennis. 100.000 spelare slår parvis ut varandra. Efter bara nio omgångar är de nere i cirka 200 "kvartsfinalister". Efter ytterligare några få, har en enda blivit histori­ens politiske Wimbledonsegrare.

 

De 100.000 var antalet "familjekungar" vid jordbrukets tillkomst plus minus ett par tiotusental. De 200 är statscheferna i de cirka 191 FN -medlemmarna plus något tjog till, som vill in i FN. Den aktuelle Wimbledonsegraren är USA:s president.

 

Nio omgångar på drygt 9000 år innebär att integrationsprocessen är oändligt långsam. De flesta av oss, som inte har detta långa perspektiv, tror sig därför nästan alltid leva i en disintegrationsfas, d.v.s. i den fullt synbara uppsplittringen efter misslyckade integrationsförsök, av t.ex. den senaste sovjetimperialistiska typen.

 

Vad som skiljer den politiska tennismatchen från den verkliga, är att denna senare spelas med i stort sett samma oförändrade instrument. Racketar och bollar skall, åtminstone under en given turnering, ha samma form och utseende.

 

I den politiska eller ekonomiska utslagningstävlan är själva kärnan den, att de evigt likartade adrenalinstinna hannar, som av sin gen­kortstilldelning är determinerade till maktkamp, med hjälp av till­gängliga apkäppsgener, AKG, ständigtsöker utveckla bättre vapen och andra instrument i kampen mot en motståndare, än denne har. Detta är en evig vapenkapplöpning, som går minst sextio miljoner år tillbaka i djurriket.

 

Ross Perrot har uttryckt det ganska väl: "i ekonomin finns det lagar, i gyttjebrottning finns det regler, men i politiken finns det inga gränser för vad folk får företa sig!", d.v.s. för vilka nya instrument de får finna på.

 

Sådan är den enkla bilden av vår kollektiva determinism: samhäl­lets historiska maktkamp är likt en utslagningstävlan i tennis men inte med samma racketar utan med av AKG utvecklade, ständigt potentare instrument.

 

Om maktsträvarna, de aktiva adrenalinstinna spelarna kallas för A, och den av sitt osläckliga sexbehov växande passiva populationen för P, så får vi en ständig minskning av A och en ständig ökning av P. Sätter vi ihop dessa till ett bråk, A/P, så blir detta bråk över längre perioder allt mindre.

 

Vår kollektiva determinism kan således formuleras som en hypotes om att ödet, eller Gud, eller Hegels Världsande, eller människosläktets

101


HJÄRNA & GEN KORTLEK

 

genetiska natur sedan 10,000 år sökt minimera bråket A/P så att detta tenderar att gå i riktning mot 1/oo, ett genom oändligheten.

 

En väsentlig beståndsdel i denna determinism är uppenbarligen den apkäppsgen, d.v.s. det naturinstrument som givit oss alla de nya kultur­instrument, med vilka spelet spelats och integrationen förverkligats.

 

Låt oss därför nu fokusera en stund på själva begreppet intelligens och söka förstå vad som döljer sig bakom detta så högt omtvistade ord.

 

102

 

 

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems