Home
 
 
Kap. VII. Intelligens och människovärde, s.118 Print

 

Kapitel VII.

 

Intelligens och människovärde

 

Bästa sättet att stärka det humanistiskt-religiösa, absoluta män­niskovärdet för de svagaste är att, till en punkt, respektera människans marknadsvärde. Detta bestäms i växande grad av hennes intelligens.

 

Bästa sättet att skydda de svagastes människovärde är således att

respektera människans intelligens!

 

Detta är grundtesen i föreliggande kapitel.

 

1. BRA. BÄTTRE. BÄST

 

Oavsett hur intelligens definieras synes det förvisso vara en värdefull egenskap. Men den bör inte förgudligas så som ofta sker. Ty också den har sin begränsning.

 

Låt mig belysa detta genom funderingar runt några speciella aspek­ter av intelligensens roll i samhället, med utgångspunkt i ännu mer etymologi.

 

Min uppfattning är att de tre orden makt, intelligens och vishet kan

ses som en komparation, liksom bra, bättre, bäst.

 

Begreppens latinska ursprung är talande.

 

Makt, potestas, handlar om att kunna, om att ha förmåga att uträtta något, om att få något gjort. På tyska kommer Macht ur machen som betyder göra. Mussolinis evigt upprepade fras var "volere e potere", att vilja är att kunna eller, vilket på italienska är samma sak, vilja är makt. Eller som en oss mera närstående, tragiskt bortgången politiker betitlade sin mest kända bok, "Politik är att vilja".

 

Detta är det mest primitiva. Det är den ursprunglige familjekung­ens totala makt över sin familj, den romerske pater familias rätt, om han så beslöt, att döda sin egen son. Detta begrepp, potestas, makt, uppstår i kulturens gryning.

 

Makt är förvisso något primitivt. Men - glöm inte! - makt är också något gott. Ty utan makt existerar bara anarki och allas krig mot alla. Bättre är dock en intelligent makt.

 

118


Ordet intelligens finner, som Wahlgrens lexikon visade oss, sin rot i latinets "lego", jag plockar, samlar, läser och väljer, det som t.ex. fors­kare sysslar med.

 

Det gäller inte bara att "göra" eller att ha makt att få något gjort. För en intelligent statsminister gäller fastmer att innan han handlar, ev. med hjälp av forskare, plocka fram massor av exempel på tidigare handlingar av besläktat slag, att noggrant läsa det han samlat samman och sedan välja ut de exempel som kan hjälpa honom att handla så att han når sitt mål.

 

Det gäller alltså att handla intelligent, att ha valt ut rätt handling. Intelligens är, har vi slagit fast, ett ord med ett instrumentellt värde. Dvs. denna egenskap hjälper oss att välja det rätta instrumentet för att nå vilket mål som helst.

 

En maktsträvare som vill ha framgång i sin maktkamp måste i dag utnyttja intelligenta medarbetare. Ty brutal våldsmakt av det slag som dominerat den längre historien är icke längre avgörande. Det är en sanning som nazister och kommunister, till ett oändligt högt pris i människoliv, tvingats lära sig.

 

Makt är bra. Makt kombinerat med intelligens är bättre. Makt för­enad med både intelligens och vishet är bäst!

 

I latinet, liksom i dagens italienska, finns en skillnad mellan potestas eller potere och sapientia eller sapere. Det första ordparet står för det mer fysiska kunnandet, det andra för det andliga. Att en furste har "sapientia" betyder att han inte utövar sin makt enbart med piskan eller hemliga polisen utan i stället med gott omdöme och högt för­stånd. En sådan furste är klok, ja rent utav vis.

 

Ordets rot för tillbaka till lukta och smaka. Lukten är djurrikets första och djupast liggande sinnesorgan. De enklare djuren har bara ett mål, att överleva. Det gör de genom att med lukt och smak välja bort giftig mat och välja fram rätt sexualpartner.

 

Sapientia, vishet, är på samma sätt inriktat på ett mål. Det har ett teleologiskt, ett målinriktat värde. En vis furste söker inte bara vinna den kortsiktiga kampen; han försöker också se lite längre, kanske för att skapa ett bättre samhälle, åtminstone för att undvika de största fa­rorna som lurar på honom och hans folk.

 

Möjligt är att maktvilja och vishet inte går att förena i samma per­son. Ty, som redan de gamla grekerna visade, bör en vis konung lyssna på sin fysiskt blinde men andligt vise siare, Teiresias.

 

119

 


HJÄRNA & GENKORTLEK

 

Möjligt är dock att politiker, likt en Oedipus eller en Boris Godunov, utan en katastrof är oförmögna till vishet? Mycket i mänsklighetens­ historia pekar på det!

 

Säkert är det dock inte. Ty i latinet finns till och med ett sammansatt poetiskt ord, "sapientipotens" , vishetsmäktighet, att vara mäktig ge­nom vishet. Vilket underbart ideal!

 

Formalintelligens kan lika gärna användas för det onda som för det goda, det är värdeneutralt. Vishet, däremot, är alltid förknippat med iden om det goda. En "vis ond" är ett contradictio in adjecto! (1)

 

Utifrån denna etymologiska betraktelse är det ytterst tvivelaktigt om förmågan till intelligens - utan vishet - bör hyllas så starkt som skett i historien och som sker i dag.

 

2. ÄR MÄNNISKOVÄRDET PROPORTIONELLT MOT INTELLIGENSEN?

 

Varför är nu intelligens ett så oerhört känsligt ämne? Varför har det i femtio år varit tabu? Varför bryter en socialistisk KF-chef ett giltigt bokkontrakt när han läser ett manus som ärligt strävar efter att ge da­gens "vetenskapliga sanning" om intelligensens fördelning mellan Downs och Einstein?

 

Ett skäl är säkerligen de stora prestige-troll som - enligt mitt för­menande farligt felaktigt - har gått i detta begrepp. Ett historiskt och ett aktuellt skäl får visa var jag menar.

 

A. Descartes dualism

 

Till att börja med har vi tvåtusen års religiös tradition. När Gud skapade människan tog han en lerklump. Av den gjorde han Adams kropp. Sedan blåste han in en del av sin ande i klumpen. Genom den fick Adam också en själ.

 

När Descartes skapade den moderna vetenskapen utgick han ifrån denna skapelseberättelse. Han delade upp människan i kropp och själ. Själen var det viktiga. "Cogito, ergo sum" lyder hans kända sats, jag tänker, med min själ, således finns jag till.(2)

 

Sedan 1630 har denna uppdelning dominerat debatten om männis­kans natur.

 

Jag tänker. Jag använder den av Gud givna anden. Jag har en själ. Och, med ett raskt skutt, således är jag intelligent. Tanke, själ, intelli­gens hänger nära samman.

 

120


Den döda materien däremot, lerklumpen, den tänker inte. Och i de icke-mänskliga lerklumparna blåste Gud icke in sin ande. En kropp utan själ är såsom ett krus utan vin. Och utan vin, själ, ande, tankeför­måga och intelligens saknas det som gör människan gudomlig eller ger henne ett värde.

 

En författare som utomordentligt väl visar detta sätt att tänka om människovärdet är Stephen Toulmin. För åtskilliga år sedan blev han känd genom en lysande bok om Wittgensteins Wien. I sin senare, Kos­mopolis - Hur det humanistiska arvet förfuskades (3) visar Toulmin hur den cartesianska rationalismen kommit att dominera så gott som allt västligt tänkande, i all synnerhet det akademiska "högstatustänkan­det". I detta, anser han liksom jag, har överdrivna förnuftskriterier bl.a. förvandlat samhällsvetenskaperna, också den i Sverige konventionella lindbeckska nationalekonomin, till för verkligheten irrelevanta glas­pärlespel.

 

Det muntliga har fått vika för det skriftliga, det lokala för det gene­rella, det enskilda fallet för det universella och det tidsbundna för det tidlösa. Det konkreta tänkandet har förlorat sitt värde till det abstrak­ta. Och förmågan att tänka abstrakt är just det som 99 procent av fors­karna på området definierar som intelligens!

 

Toulmin visar också hur denna formalintelligens nedvärderat vårt känsloliv och näst intill förklarat att det bara är själen och dess ab­strakta intelligens som ger människan hennes gudomliga värde. "Det 'mänskliga' hos mänskligheten är dess förmåga till rationellt tänkande och handlande."(4)

 

Det synes därför tveksamt om ointelligenta människor har något människovärde! Det är den horribla slutsats som intellektuell snob­bism och akademisk övervärdering av intelligensen stundom leder till. De möjliga konsekvenserna av en sådan attityd demonstrerades av Hitlers köttkvarn för förmenta "undermänniskor" liksom i delar av dagens eutanasidebatt och medicinska forskning.

 

B. Intelligent utomjordiskt liv?

 

Denna religiösa traditions uppvärdering av den intelligenta själen har ingalunda upphört. En nästan rörande illustration finner vi i en ledare i The Economist sommaren 1996. (5)

 

NASA, den amerikanska rymdstyrelsen, har efter det kalla krigets slut haft lite svårt att motivera sin existens. För att rättfärdiga sina mångmiljardanslag har man blåst liv if föreställningen att NASAs raketer skall kunna ”skjuta ner” asteroider som hotade att slå ner på jorden. Då detta bokstavligen gick över skattebetalarnas huvuden har man gått över till att liva folks fantasi med tron att NASA kan finna liv på andra himlakroppar.

 

121


 

 

Sommaren 1996 påstod ett NASA-institut i Texas att man nu funnit liv i form av bakterierester i en meteorit från Mars, döpt efter fynd­platsen, Allan Hills i Antarktis. Detta blev veckans mediasensation. (Som man kunde vänta sig var denna PR utan grund; närmare studier av meteoriten avslöjade att den intet hade att göra med liv. Science 20 Nov. 1998, p.1398.)

 

Det roande med Economists ledare i frågan var att den ställde de själlösa bakterierna från Mars i skarp motsättning mot den högre in­telligens som vi, Tellus högt utvecklade människor har uppnått.

 

Icke mindre än sju gånger kom ordet "intelligens" tillbaka i denna korta ledare som slutade med följande lilla överdrift: "Det är möjligt att galaxen flödar över av primitivt liv men att intet av det, annat än på jorden, är intelligent …..snarare än att tala om för oss att vi inte är en­samma, kan Allan Hills-meteoriten komma att betona hur ytterligt ensamma vi är.

 

Ledaren i denna, den ensamt högintelligenta storfinansens liv- och husorgan, var så entusiastisk över intelligensens betydelse att man, omvänt, kunde få intrycket att ointelligenta människor snarast är att jämställa med Mars-bakterier.

 

Den modernaste rymdforskningen går i koalition med Descartes skapelseberättelse för att pumpa upp intelligensens betydelse!

 

Jag hoppas innerligt att mitt alternativa begrepp för intelligens, ap­käppsgen i stället för intelligens, AKG i stället för IQ, i någon liten mån skall sticka hål på denna av dum mänsklig fåfänga uppblåsta intel­ligensballong.

 

Vilket naturligtvis inte innebär att intelligens inte är en oerhört vik­tig del av vår tillvaro. Men främst som ett instrument, likvärdigt med de käppar med vilka vi kan plocka ner bananklasar och Nobelpris.

 

Och än så länge konstituerar inte käpparna människovärdet! Vilket religiösa och humanister länge hävdat att de inte heller får göra! Det finns dock en komplikation i denna klara ståndpunkt som jag aldrig sett någon biskop eller humanist ta upp.

 

Ty, vill jag nu påstå, intelligens är samtidigt en förutsättning för och ett hot mot människans värde! Det är här våra svårigheter börjar på allvar.    

 

122

 

INTELLIGENS OCH MÄNNISKOVÄRDE

3. KOMMER DET GODA UR DET ONDA?

Den insiktsfulle kan inte bortse ifrån att det finns en relation mellan det absoluta människovärdet och intelligensen.

 

Detta är ett så svårt samband att det kräver en liten både historisk och filosofisk utläggning.

 

Englands kanske mest hatade man i början av 1700-talet hette Ber­nard de Mandeville. Han skrev 1705 en liten fabel om bisamhället, The fable of the bees, som han sedan under många år arbetade ut till en filosofisk traktat. (6)

 

Det som gjorde hans tankar så avskyvärda för många var att han sökte visa att de fattiga hade de rikas lyxbehov att tacka sina liv för.

 

Mandeville skilde skarpt mellan den påstådda och den faktiska mo­ralen. I strid med den godhjärtade filosofen Shaftesburys tro på ett medfött, gott "moraliskt sinne", besläktat med dagens biskopsbrev om "rika och fattiga", hävdade Mandeville att människan ingalunda är god utan att människan i grunden är ond samt, vilket var den fasans­väckande punkten, att samhällets välstånd byggde på denna ondska.

 

Ty hade de rika icke velat rulla sig i egoistiska lyxbad hade de fatti­gas arbetskraft ej alls efterfrågats. Då hade de fattiga inte heller fått någon inkomst. Då hade de svultit ihjäl.

 

De fattigas liv berodde på de rikas lyx.

Detta var Mandevilles avskyvärda tes.

Har vi möjligen hört något liknande, också på sistone?

 

Tanken var förvisso inte helt ny ens 1705. Lucretius i De rerum naturae var inne på den. Cicero tog upp den. Efter Mandeville togs satsen upp av de konservativa också i Sverige. Så höll Anders Johan von Höpken 1740 ett då anonymt anförande i Kungl. Vetenskapsaka­demien om nyttan av girighet och yppighet: "Vad åstadkommer en myckenhet av näringsmedel? Girigheten att förtjäna på alla de omby­telige påfund som ett överflöd älskande sinne kan upptänka! " (7)

 

Den mest utspekulerade framställningen av den thomistiska (8) tesen att mycket gott föds ur det onda finner vi i Maurice Jolys bok från 1864 med en "dialog i helvetet mellan Machiavelli och Montesquieu", (9) den bok ur vilken "Sion vises protokoll" sedermera delvis plagierades. (10)

 

I min analys av den onda tillvaron har jag själv kommit nära denna skola. I kapitel 16 av min Lärobok för 90-talet visar jag att gamle Heraklits      123


HJÄRNA & GEN KORTLEK

 

förfärliga sats, polemos pater panton, kriget är alltings fader, mycket väl kan vara berättigad.Ty med stor sannolikhet lever de flesta av oss som lever i dag - det är tesen i den boken - inte trots utan tack vare historiens många grymma krig.

 

Inte nog med det, jag söker där också visa att slaveri, arbetslöshet, lyx och stora standardgap sannolikt är de bästa förklaringarna bakom det faktum att vi i dag, 1997, har lyckats bli nära sex miljarder männis­kor på en planet där det kanske bara fanns plats för tio miljoner jägare och samlare i balans med den "naturliga naturen".

 

Vad Heraklit, Lucretius, Mandeville och jag själv kommit fram till är att det goda ofta växer fram ur det onda!

 

Detta är måhända förfärligheternas förfärligaste insikt. Men skulle den vara sann, förstår vi långt bättre också motsättningen mellan in­telligensen dels som en förutsättning för, och dels som ett hot mot män­niskans religiöst-humanistiska absoluta grundvärde.

 

4. ALLA SAMHÄLLEN BYGGER PÅ OFFER ...

Minns att inga samhällen har existerat utan offer! Abraham var beredd att offra sin son Isaak. I dag offrar vi tiotusentals människoliv om året på bilindustrins altare!

 

Men vi vill inte offra de mindre intelligenta på de s.k. framstegens altare, byggt av de mer intelligenta. Vi vill inte väga människoliv mot människoliv, i alla händelser inte utifrån deras intelligensskillnader.

 

Det är dagens dogm.

 

Men kan man undgå att bryta den?

 

Frågan bör ställas inför det årtusendeskifte vi nu går fram emot. Ty pessimismen och med den en hänsynslöshet mot de svaga är i tillväxt.

 

Uppskattningar av antalet mord i världen under detta sekel, mest av kommunistiska maktsträvare som Stalin och Mao, varierar mellan 140 och 200 miljoner. Hösten 1996 kom nya dokument som kanske tving­ar oss att höja antalet judar som nationalsocialisten Hitler lät mörda från sex till sju miljoner! (l) . Antalet boktitlar som börjar med "The End of…...", slutet på det ena eller det andra, som historien, arbetet, veten­skapen eller t.o.m. världen, var 1994 icke färre än 158 i Whitaker's Books in Print!!!

 

Pessimismen är förödande!        124


INTELLIGENS OCH MÄNNISKOVÄRDE

 

5. ... TROTS FANTASTISKA FRAMSTEG

 

Det var den också runt 1820. Då diskuterade två av den moderna his­toriens största samhällsvetare, Thomas Malthus och David Ricardo, ett par för oss icke helt okända problem: Skulle tekniken slå ut män­niskorna ifrån jobben? Och: Skulle befolkningsexplosionen evigt hålla människornas majoritet i urbota fattigdom?

 

Deras svar lutade, liksom debatten i dag, åt det pessimistiska hållet.

 

Nu vet vi att denna pessimism, tack vara människornas egoistiska intelligens, var obefogad!

 

Nu kan vi förmoda att hade Malthus och Ricardo vetat vad vi nu vet hade de blivit optimister i stället!

 

Ty 1995 publicerade OECD en studie av världens kanske ledande tillväxtforskare, Angus Maddison, som visade vad som verkligen skett efter 1820.(12).

 

Maddisons slutsats är att vi mellan 1820 och 1992 har fyrtiofaldigat bruttovärldsprodukten, BVP. Denna fantastiska produktionsökning i 199 av jordens länder har tillåtit fem gånger så många människor att leva på en i globalt genomsnitt åtta gånger så hög materiell standard.

 

Inte heller är det enbart Västvärldens rika och vita som njutit av dessa ekonomiska framsteg. I både Asien och Afrika har produktio­nen ungefär 25-faldigats. I Asien har befolkningens antal fyrafaldigats och den ekonomiska standarden blivit sex gånger högre (4x6=24). T.o.m. i Afrika har ekonomin gått starkt framåt. BNP per person har här dock bara ökat hälften så fort som i Asien; den har trefaldigats, troligtvis därför att afrikanerna i stället tagit ut framstegen i form av ett niofaldigande av befolkningen (3x9=27).

 

Dessa siffror ger åtminstone mig en hyfsad optimism också med avseende på jordens ekonomiska situation i framtiden.

 

6. EN OPTIMISTISK FÖRUTSÄGELSE OM FRAMTIDEN

Tillåt mig att roa mig med att våga en optimistisk gissning.

Jag förutsäger att om två generationer, ungefär år 2060, kommer jordens ekonomiska produktion, bruttovärldsprodukten eller BVP (13) , att vara cirka åtta gånger större än i dag. Detta kommer att tillåta dub­belt så många medmänniskor att leva ett i genomsnitt fyra gånger så materiellt rikt liv (2x4=8).

Den genomsnittliga arbetstiden kommer att ha fallit med cirka        sidan  125


 

 

HJÄRNA & GENKORTLEK

25 procent. Men arbetslösheten kommer långsiktigt att ligga kvar runt 6 à 8 procent, därför att den också då kommer att behövas som en piska på människans naturliga lättja.

 

Miljöproblemen kommer att bli marginellt värre än de är i dag. Men de kommer fortfarande inte att döda mer än bråkdelen av det antal individer som är dumma nog att årligen begå självmord med hjälp av cigarettrökning.

 

Den absoluta fattigdomen i botten av världssamhället kommer att bestå, av samma skäl som gäller arbetslösheten, men den kommer att omfatta bara sex i stället för som nu cirka 12 procent av hela mänsklig­heten.

Lyckligare har vi dock inte blivit. Ty lyckan finns inte i den materi­ella rikedomen.

 

7. UTAN INTELLIGENS INGET MÄNNISKOVÄRDE?

Det verkligt viktiga som Maddison visat, oavsett hur mina gissningar kan komma att utfalla, är att det i dag finns fem gånger så många män­niskor som när Malthus och Ricardo frossade i pessimism år 1820.

 

Det som många kritiker föraktfullt kallar "ekonomismen" har givit möj­lighet åt fem gånger så många barn att få överleva de tidiga årens många dödsrisker och få växa upp och alls leva.

Det kan handla om dig och mig!

 

"Vad har nu allt detta med intelligens att göra?", kan en otålig läsare fråga.

 

Jo, jag vill fastslå följande tre sanningar:

1. Utan liv finns inget människovärde.

2. Utan superhjärnorna funnes intet liv för nio av tio av oss som lever i dag, kanske inte för 599 av 600.

3. Utan individuell intelligens skulle superhjärnorna inte fungera.

 

I min Lärobok för 90-talet försökte jag besvara den viktiga frågan: hur kan vi vara hundrafalt flera människor på jorden än det alls fanns plats för, om vi hade levat kvar som jägare och samlare? Mitt svar var att kulturen hjälpt oss att integrera tiotusentals "familjekungadömen" till en stundom supereffektiv arbetsfördelning inom ett par hundra suveräna stater.

 

Det är b1.a. dessa stater som jag nu vill kalla "superhjärnor". Den arbetsfördelning som finns innanför de väl fungerande av dem skapar den produktivitet, som varit förutsättningen för att cirka sextusen ­        126


INTELLIGENS OCH MÄNNISKOVÄRDE

 

miljoner människor, mer än fem gånger så många som 1820, alls skall kun­na leva.

 

Det var vad jag hävdade i den boken och fortfarande hävdar!

Vad jag nu lägger till är att det är de individuella, intelligenta hjär­nornas existens innanför dessa samarbetsenheter

som  a) skapat de ständigt bättre instrument

som b)  skapat den höga avkastning på våra jordar

som c) är förutsättningen för att sex miljarder människor alls skall kunna äta, älska och leva!

 

Motsatsvis, om denna individuella intelligens inte hade infogats i de större superhjärnorna, då hade vi inte fått fram den produktivitet vi nu har och då hade en mycket stor andel av de som nu lever, sannolikt minst nio av tio, inte haft något människovärde alls.

 

Ty då hade de alls inte levat!

 

Vad jag med bestämdhet vill hävda är att det är individuell intelli­gens, sammanfogad i politiska, ekonomiska, sociala och religiösa superhjärnor, som skapat förutsättningar för att nio av tio av oss som lever i dag, minst, skall kunna leva och då alls ha ett religiöst-humanistiskt män­niskovärde.

 

Utan IQ, utan superhjärnor, inget människovärde!

 

Intelligens som instrument är således en förutsättning för att män­niskor alls skall kunna få ett absolut människovärde, frigjort från de­ras instrumentella värde.

 

Det är därför jag inledde detta kapitel med att säga:

Bästa sättet att stärka det humanistiskt-religiösa, absoluta män­niskovärdet för de svagaste är att, till en punkt,(14) respektera männis­kans marknadsvärde. Detta bestäms i växande grad av hennes intelli­gens.

 

Bästa sättet att skydda de svagaste är således att respektera männis­kans intelligens!

 

8. IQ- MÄNNISKOVÄRDETS VÄRSTA HOT?

Paradoxalt nog kan intelligensen samtidigt dock vara det kanske värsta hotet mot det absoluta människovärdet!

Hur och varför?

Genom en kombination av flera tendenser som kanske bildar ett olösligt dilemma av det slag som Isaiah Berlin lärt oss att vi måste leva med.           127


HJÄRNA & GEN KORTLEK

Det är tack vare vår intelligens som befolkningsökningen alls kan fortsätta har jag just sökt visa. Men i denna framgång ligger fröet till ett bakslag. Ty när utbudet av både arbetskraft och maskiner, som kan ersätta människorna, ökar då pressas dessas instrumentella människo­värde ner.

 

Parallellt med intelligensens utveckling växer den "Entzauberung", den "avförtrollning" av all metafysik och alla tabun, som Max Weber en gång talade om. Det kristna-humanistiska människovärdet får nog anses bygga på en naturrätt, som många i dag betraktar som metafy­sisk. När avförtrollningen går framåt minskar tilltron till det absoluta människovärdets grund.

 

Samtidigt skapar nyttjandet av intelligensen en rad pre-embryonala och genmanipulativa tekniska möjligheter att "pre-etiskt"  laborera med livet på ett sätt som vi aldrig tidigare har kunnat. Det 1997 klonade fåret Dolly (15) samt de svenska forskarnas experiment i skymundan med levande foster(16) är bara början på något som för det absoluta människovärdet kan leda till mångfaldigt farligare konse­kvenser än 30-talets eutanasipolitik!!!

 

Detta kan komma att leda till en total hänsynslöshet mot de svaga­re grupperna. Med pre-natal diagnostik aborterar vi redan bort 95 procent av Downs syndrom-barn. Varför inte med pre-embryonal di­agnostik börja avla superintelligenser. Samtidigt som alla foster under, säg, 100 i IQ, aborteras bort?

 

Den andra faran jag ser är att biskopar och massor blir så kritiska mot de högintelligentas manipulerande med dem och deras barn att de än en gång framkallar en revolutionär reaktion som stoppar intelli­gensens produktivitetshöjande arbete och därmed dömer massor av människobarn till en än värre fattigdom genom att stoppa skapandet av den ovan visade förutsättningen för det absoluta människovärdet, den mat som är nödvändig för en växande befolknings liv.

 

Vi har här rejäla dilemman som vi borde diskutera intensivt! I all synnerhet som de kanske är olösliga!

 

9. TIO EGNA TESER OM IQ

Det mesta jag skriver om intelligens i denna bok är referat och sam­manfattningar av vad andra funnit i dessa frågor.

 

"Men var står du då själv? Vad tror eller tycker du själv?"

 

Jag hör frågan, b1.a. från de många som är mer intresserade av tyck­ande än av kunskap. Därför       128


INTELLIGENS OCH MÄNNISKOVÄRDE

vill jag sammanfatta mina egna fundering­ar i tio punkter:

 

1. Via någon miljon miljarder (15 nollor) kopplingar i våra hjärnor har sam­spelet mellan våra cirka 30.000 gener utrustat mänskligheten med en natur i vilken också ett antal mentala egenskaper finnes.

 

2. Samtliga dessa egenskaper har överlevt evolutionens långa kamp därför att de har varit tjänliga just för att överleva i denna kamp. Ty reproduktiv framgång är livets mål. Allt annat är temporär dekora­tion.

 

3. Intelligens, definierad såsom förmågan till logiskt och abstrakt tänkande, är en av dessa egenskaper.

 

4. Evolutionsmässigt är intelligens en sen egenskap. Sex och våld, våra grundläggande känslor i överlevnadskampen, är minst tusen gånger äldre.

 

5. Troligtvis har intelligens varit en "god" egenskap då den hjälpt oss att raffinera vårt användande av de mer primitiva känslorna, något som gjort det möjligt för oss att utveckla ständigt bättre instrument i överlevnadskampen dels mot naturen dels mot varandra.

 

6. Som ett oplanerat nettoresultat av de senaste 10.000 åren av krig och kon­flikter, som varit centrala i denna process, har allt större integrerade samhällen vuxit fram. Dessa utgör en ny form av självorganiserande organismer, vilka jag här kallar "superhjärnor".

 

7. Intelligensens första stora uppgift innanför en superhjärna är att förvandla den mordiska socialdarwinismens omedvetna, primitivt emotionella våld till en medveten, fredlig lek.

 

8. Intelligensens andra stora uppgift är att förvandla den individuel­la leken till ett kollektivt lagspel, i vilket lagmedlemmarna inser nöd­vändigheten av en hierarkisk struktur och dessutom genom fritt och insiktsfullt val accepterar sin egen placering i densamma.

 

9. Intelligensens tredje stora uppgift är att utveckla en ny form av o­biologisk "kulturell altruism" för att bättre hålla ihop det egna laget eller den egna organismen.

 

10. Intelligensens fjärde och svåraste uppgift, den mänskligheten nu står inför, är att mellan dessa superhjärnor globalisera den "kulturella altruismen" , dvs att få denna att omfatta jordens alla människor så att vi kan skapa en enda gemensam överlevnadsorganism.          129


 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems