Home
 
 
Kap. VIII. Vårt kunskapsgap, s. 130 Print

 

Kapitel VIII

Vårt kunskapsgap

 

 

1. INTELLIGENTSIANS MASSMEDIALA RELIGIONSKRIG

 

Ju mindre man vet om ett viktigt fenomen desto intensivare kan man slåss om det! I ett samhälle där tyckande uppskattas långt mer än vetande och där den s.k. intelligentsian, eller de intellek­tuella, är långt mer intresserade av politisk än av vetenskaplig korrekt­het är detta en väsentlig insikt.

 

Om utseendet på vår Gud, om vilket vi vet föga, har religionskrigen varit extremt hätska och mordiska.

 

Men vem har hört talas om krig rörande hur långa vi är? Det kan vi ju mäta!

 

Kunskapsmässigt befinner sig intelligensen mitt emellan Gud och metermåttet. På det området kan vi därför åtminstone föra lite media­krig.

 

Det var inte utan baktanke jag jämförde Gud, intelligensen och längden i början av kapitel VI.

 

Då vi inte vet någonting riktigt säkert om vår Gud kan vi tro vad som helst. När tron blir fanatisk, blir vi mördare till dess försvar.

 

Om en meter bestäms till 80, 100 eller 120 centimeter är egentligen ointressant, bara man bestämmer sig för vilkendera måttet (=meter) man sedan vill dela i hundra (=centi) småbitar. När ett beslut härom väl är fattat, vet alla vad man skall hålla sig till.

 

Intelligensen ligger, som sagt, nånstans mellan Gud och metermåt­tet.

 

I likhet med 99 procent av forskarna på området definierar jag här intelligens som förmågan till abstrakt och logiskt tänkande. Men om denna definition kan man helt klart gräla.

 

"g-intelligensens" försvarare kan bespotta Gardners "multipla in­telligens". Goleman kallar känslor för    "emotionell intelligens", vilket påminner mig att det på 60-talet talades mycket om "hjärtats intelli­gens". Intet hindrar Tiepolos beundrare att kalla hans målarkonst för "bildmässig intelligens".

130


INTELLIGENTIANS MASSMEDIALA RELIGIONSKRIG

Ty ännu har vi ingen "rikslikare", så som vi har för metermåttet, för intelligens.

 

Än värre, vi är inte säkra på att det alls finns någon verklighet bak­om detta begrepp. Existensen av en intelligens, av en apkäppsgen, kan intelligensateisten säga, är inte mer bevisad än existensen av en Gud.

 

Mot detta kan dock vilken lärare som helst invända att det uppen­bart finns någonting som skiljer barn åt i inlärningsförmåga. De får tala om "begåvning", även om detta luktar biologi. Att kalla det för "intelligens" är mer tvivelaktigt. Lägger man därtill ett påstående om att denna kan vara "nedärvd" anses man förolämpa eller berömma för­äldrar på ett högeligen politiskt inkorrekt sätt.

 

Är man anslagsberoende forskare på området, som gärna vill und­vika varje form av kontroverser, använder man en för massorna oför­ståelig terminologi och talar om skillnader i "kognitiv förmåga".

 

Oavsett vad man kallar det finns här ett påvisbart fenomen, en vari­ation i inlärningsförmågan. Om så är fallet borde man få fram ett mått, en "rikslikare" för detta fenomen, som gör att man kan tala om det på

ett meningsfullt sätt. Det är det intelligensforskarna sysslar med.

 

Kommer vi sedan till frågan vad intelligensen kan betyda för vår verklighet hamnar vi i en än mer kunskapsfattig situation.

 

"...icke en sparv faller till jorden utan eder Faders vilja", säger den djupt troende. Gud bestämmer allt. Vi är helt determinerade av vår biologi, är den på genetiken djupt troendes sätt att säga samma sak.

 

Eller omvänt: Gud finns inte. Han är ett makthavarnas påhitt, ett opium för folket. Såväl våra individuella livsöden som samhällets ut­veckling skapar vi helt och hållet själva med hjälp av vår helt och hållet fria vilja.

 

Vilket på intelligensens område innebär att den nivå på IQ-testen vi uppnår helt och hållet är ett resultat av den miljö vi föds in i, av den uppfostran vi fått och av den fria vilja vi sedan nyttjat för att än mer utveckla vår "kognitiva förmåga". Så kan den på kulturens allvälde troende tro. Och denne kan råka i praktfulla gräl med den biologiska determi­nisten. Vilket vi vill illustrera i de två kommande kapitlen.

 

När vi sätter in denna forskning i sitt större sammanhang ser vi att vår faktiska kunskap om intelligensen är så pass liten att vi ingalunda

131


HJÄRNA & GENKORTLEK

 

bör förvåna oss över de massmediala religionskrig som utspelas runt detta begrepp.

 

Denna insikt, tror jag, måste dock knytas samman med ett stort och allvarligt gap i vår allmänna kunskap om människans evolution på sistone.

 

2. DET 10.000-ÅRIGA KUNSKAPSGAPET

 

Det finns mängder av evolutionär litteratur som, med en viss grad av sannolikhet, kan förklara vårt tidiga ursprung, den biologiska grunden för vår aktuella genom (1) och därmed dess historiska förmåga att över­leva.

 

Vad denna litteratur däremot inte kan förklara, vare sig med en väx­ande individuell hjärnstorlek, med biologiska mutationer eller med något annat rent biologiskt, är den integration av tiotusentals små fa­miljesamhällen till allt färre och större kultursamhällen som ägt rum under de senaste tiotusen åren.

 

Ty tillväxten i individuell hjärnstorlek liksom spontanmutationer i generna går så oändligt långsamt att så gott som ingenting skett i den vägen de senaste tio årtusendena.

 

Under tre miljoner år hade vi en markant tillväxt i vår hjärnvolym men nästan obefintlig kulturutveckling.

 

I tiotusen år har vi haft en nästan obefintlig tillväxt i hjärnans vo­lym men en explosiv förändring i kulturens utveckling.

 

Hur kan vi förklara denna paradox och, i all synnerhet, de senaste tio millenniernas integration av många små till få stora sociala enheter?

 

I min Lärobok för 90-talet gjorde jag ett försök. Dock utan att där gå in på intelligens och hjärnans utveckling. Det är om detta senare jag nu vill spekulera.

 

Ty här finns ett enormt kunskapsgap!

 

Och vi kommer inte vidare om vi inte, som i astronomi eller psyko­logi, vågar spekulera och, som det heter på lite finare vetenskapligt språk, ställa upp djärva hypoteser.

 

3. HAR UTRIKESPOLITIK BIOLOGISKA RÖTTER?

Dessa funderingar förstärktes sommaren 1996 då samma dag två böcker kom indansande i mitt postfack på Capri. Den ena var Daniel Dennetts Darwin 's Dangerous Idea, en av den neo-darwinistiska litteraturens senaste pärlor. Den andra var Anatoly         132


INTELLIGENTIANS MASSMEDIALA RELIGIONSKRIG

 

Dobrynins memoarer (2) som ambassadör till icke mindre än sex ameri­kanska presidenter.

 

Det slog mig att dessa två var för sig viktiga böcker var totalt irrele­vanta för varandra. Dennett har inga som helst hänvisningar till mo­dern utrikespolitik; Dobrynin inga till de biologiska grunderna för utrikespolitiskt beteende.

 

Samma gäller, när jag fortsatte tänka i dessa banor, de tidskrifter jag löpande läser. Å ena sidan bläddrar jag varje vecka igenom Science och Nature, vilket bl.a. syns i notapparaten till denna bok. Å den andra sidan läser jag också Foreign Affairs och International Affairs. De förstnämnda är de ledande amerikanska, de senare de ledande eng­elska tidskrifterna på naturvetenskapens resp. utrikespolitikens om­råde.

 

Likt Dennetts och Dobrynins två böcker är dessa tidskrifter irrele­vanta för varandra. De två förra kan läsas i åratal utan att man ens får veta att de två senare alls existerar. Och omvänt.

 

Naturvetenskap och utrikespolitik är i dag två helt skilda och för varandra irrelevanta studiefält.

 

4. BRIST PÅ BROBYGGARE: OM ULTIMATIVA OCH PROXIMATIVA SKÄL

 

Jag tror detta gap mellan två lika viktiga fält är ett konkret uttryck för det kunskapsgap jag ovan påtalade. Och jag tror detta är både beklag­ligt och farligt.

 

Måhända hänger detta gap samman med en distinktion som ofta görs i evolutionslitteraturen mellan "ultimate and proximate causes", mellan de yttersta, de ultimativa och de näraliggande, de proximativa förklaringarna.

 

Olika samhällens behandling av kvinnor kan t.ex. förklaras med proximativa skäl. Den arabiske furstens köp av välskapta flickebarn till sitt harem och eunuckernas förberedande arbete med dessa liljor kan säkert förklaras ur någon beduintradition. Rokokons sirliga Fra­gonard-manér mot sina gungande damer kan hänga samman med det franska hovets extrema förfining, till det yttre, samt möjligen med att kyrkan sedan några hundra år tillagt också kvinnan en själ.

 

Detta är exempel på möjliga proximativa förklaringar. Sådana ger oss en förståelse av de många kulturella variationer som finns. Men vill man förstå det ultimativa skälet till dessa olika beteenden, kan man studera det hos de hanhundar som slinker runt en löpande hynda.      133


Biologin sysslar med de yttersta förklaringarna till människans be­teende, med hyndans bestigare. Sociologer, nationalekonomer och de flesta andra samhällsvetare sysslar med det näraliggande sprattlandet i det biologiska nätet, med shejkernas, hovherrarnas och andra sexlibe­ralers beteenden.

 

Dennett, liksom författarna i Science och Nature, försöker vanligen förstå de ultimativa grunderna till att världen ser ut som den gör. Do­brynin, liksom författarna i Foreign Affairs och International Affairs sysslar med de proximativa, dagsaktuella frågorna eller, i bästa fall, kanske med ett sekellångt perspektiv.

 

Någon brobyggare mellan dessa två akademiska universa har jag tyvärr inte stött på.

 

Jag är dock övertygad om att sådana är önskvärda. Ty om Dennett och Darwin har rätt om människans biologiska natur är sannolikheten stor att nya både varma och kalla krig kommer att ge mycket material åt framtida ambassadörer av Dobrynins typ och till nya generationer av författare i Foreign Affairs och International Affairs.

 

Något mindre arbete, eller något för mänskligheten mindre farligt arbete, kunde de senare möjligen få om de bättre förstod de förra, eller om naturvetarna ansträngde sig att bygga broar från den långa och långsamma biologiska evolutionen till den korta och uppsnabbade kulturella evolutionen under de senaste tiotusen åren.

 

Låt mig illustrera tanken med några egna spekulationer.

 

5. DEN KULTURELLA UTVECKLINGENS BIOLOGISKA RÖTTER

A. Biologins förändringar

 

I kapitel IV visade jag att såväl språk som religion kan återföras på tidiga biologiska behov, som s.a.s. dragit upp ultimativa kanaler i våra hjärnor för de kulturella uttryck som både proximativa språk och reli­gioner tar sig.

 

Kan något liknande gälla också vårt samhällsbygge under de senaste tiotusen åren? Är våra samhällen bara variationer på spindelns nät och bävrarnas dammbyggen?

 

Här definierar jag kultur som stående i motsats till natur. Men med kultur menar jag av människor manipulerad natur, både i den naturliga naturen, sådan den existerade före jordbruket, och i den mänskliga naturen, sådan den existerade i de pre-agrikulturella familjekungadömena.

 

134

 


INTELLIGENTIANS MASSMEDIALA RELIGIONSKRIG

 

I kapitel 8 i Lärobok för 90-talet talar jag om "samhällets två föds­lar" och sätter "ursamhället" mot "kultursamhället". Ty i sex miljo­ner år levde vi i stort sett i samma sociala formationer som de övriga primaterna, med några få dussin medlemmar. Det är först när vi börjar komma inemot gränsen för det antal jägare och samlare som maximalt kunde leva i den naturliga naturen som vi sluter oss samman i växande sociala organismer. Det är också då vi utvecklar jordbruket.

 

Vi har alltså ett ursamhälle som fungerade i minst sex miljoner år. Kultursamhället, definierat på detta sätt, är bara tiotusen år gammalt, en 600-del av ursamhället.

 

Om vi nu söker efter kultursamhällets biologiska rötter finns dessa i ursamhället, möjligen redan i de grupper av prosimianer från vilka vi växte fram. Vad är då det väsentliga som skett under de senaste tiotu­sen åren? Vad är det för grundmekanismer som har förändrat vår värld?

 

Utgår vi ifrån normal evolutionsteori finns det tre stora sätt på vilka

en människogrupps genkortlek kan förändras. Det första är mutationer, dvs spontana eller inducerade förändring­ar i generna.

 

Det andra är selektionen som under föränderliga förhållanden sållar fram de mest överlevnadsdugliga individerna. Migration, med åtföl­jande konkurrens, är en viktig faktor i selektionsprocessen. Det tredje sättet kallas "genetisk drift", dvs utjämnande slump­variationer i det genetiska materialet från generation till annan.

 

Detta är evolutionens normala biologiska förändringssätt.

 

Kan vi spåra motsvarande förändringar i kulturen under de senaste

tio årtusendena?

 

B. Kulturella mutationer

 

Biologiska mutationer är, till att börja med, något oerhört långsamt. På så kort tid som 10.000 år är det därför sannolikt att sådana är så små att de är försumbara för att förstå den mycket stora kulturella föränd­ringen.

 

Däremot kanske det kan vara fruktbart att tala om "kulturella mu­tationer” .

 

Från den grekiska mytologin känner vi kentauren. Det är en man

 

135


HJÄRNA & GENKORTLEK

 

som har vuxit samman med sin häst, en människa som har förenats med sitt instrument.(3)

 

Maktkampen utspelas mellan evigt lika män, förenade med sina allt effektivare instrument. Om vi ser den levande individen som samman­vuxen med sina föränderliga instrument går det att se den kulturella utvecklingen som en allt snabbare svit av kulturella mutationer i våra maktsträvande kentaurer.

 

Det går att hävda att floden av tekniska, institutionella, värderings- ­och incentivmässiga förändringar i dag flyter så snabbt fram att det finns skäl frukta att den kan mynna ut i ett anarkiskt kaos.

 

Utan varje tvivel är slika kulturella mutationer av oerhört stor bety­delse för att förstå de senaste 10.000 årens utveckling.

 

C. Kulturell selektion

Inom biologin är också selektionsprocessen vanligen ganska långsam. Under kulturens framväxt har det vi kan kalla den kulturella selektio­nen, ihop med stor migration, säkerligen också spelat en mycket stor roll. Ty det är här de eviga krigen under manlig ledning kommer in. Våldet har sållat bort de svaga eller de som haft otur och har sållat fram dem, som varit starka eller fötts med tur.

 

Men vad är det som selekterats fram, vad bort?

 

Kan man inte se det så, att medan det i tidigare perioder varit över­levnadskraftiga biologiska organismer som sållats fram, har det de senaste tio millennierna i växande grad varit de "kulturella organis­merna", mina superhjärnor, som selekterats fram?

 

Men vilka av dem?

Jo, de som haft de bästa kulturella mutationerna, dvs de superhjär­nor som haft den största förmågan att producera nya instrument, i kampen överlägsna de äldre vapen som också den närmaste fienden nu skaffat sig.

 

Homo sapiens praedators språkförmåga var t.ex. bättre än sapiens nean­derthalensis sannolikt mer gutturala läten. De centralasiatiska horder­nas hästbesuttna nomader, arvtagare till orientalernas genom, var länge överlägsna de bofasta indoeuropéernas primitiva murar, något som i dag kan spåras i våra gener och som en av generationens största historiker ansett vara centralt i "människans villkor" (4). Den västeuro­peiska skepps- och vapentekniken vid medeltidens slut var avgörande för den kulturella selektionsprocess som dominerat världshistorien under de senaste 500 åren.        s. 136


INTELLIGENTIANS MASSMEDIALA RELIGIONSKRIG

 

Kulturens utveckling sedan cirka 8000 f.Kr. kan ses som en kombi­nerad process med två i grunden biologiska huvuddelar: en uppsnab­bad kulturell mutationsprocess, det vi med en missledande förenkling kallar "teknisk förändring", ihop med en allt snabbare migrations­- och kulturell selektionsprocess som under 10.000 år av krig i allt större skala har selekterat fram dagens värld och dagens människor.

 

D. Genetisk drift

Möjligen har också den" genetiska driften" samverkat. ((#### -oklart, skriv om))

 

När vi talar om generationer menar vi vanligen en tidsperiod på cirka 25 år. Ur denna synpunkt är hundra år en alldeles för kort period för att åstadkomma märkbar genetisk drift.

 

Men om under dessa hundra år mänsklighetens antal ökar med åtta gånger så många individer som levde under renässansen, vad är då en generation? Är den genetiska driften knuten till ett tidsperspektiv eller till det överlevande människomaterialets antal?

 

Om det senare skulle vara fallet, vilket inte förefaller helt osanno­likt, kan snabbheten i den kulturella processen då också förklaras med ett visst mått av genetisk drift?

 

6. INTELLIGENSENS ROLL.

Sådana spekulativa frågor kan ställas om den kulturella utvecklingens biologiska grund. Men vad har nu allt detta med intelligens att göra?

 

Troligen en hel del!

 

Är det t.ex. inte sannolikt att de som haft de bästa apkäppsgenerna är de som utvecklat de starkaste kulturella mutationerna?

 

Är det inte sannolikt att de som haft den högsta intelligensen därför också haft den största framgången i den krigiska selektions-cum-mig­rationsprocess som dominerat mänsklighetens senaste tiotusen år?

 

Med hänsyn till den kaukasiska rasens enorma befolkningsexplosi­on mellan 1800 och 1930 är det inte också sannolikt att en viss genetisk drift kan bidra till den något högre genomsnittliga intelligens nu än för 50 år sedan, som en del forskare spårat vid IQ-test under det gångna seklet ? (5)

 

Så kan man - v.g. observera! - spekulera om man vill försöka sluta det kunskaps gap jag här pekat på. Tyvärr har jag inte funnit någon litteratur som på allvar      137


HJÄRNA & GEN KORTLEK

försökt attackera kultursamhällets utveckling på detta sätt. Än mindre någon som sökt kvantifiera den relativa styrkan mellan de tre faktorerna i den totala förändringsprocessen under de senaste tiotusen åren.

 

Vad som dock förefaller sannolikt är att intelligensen har spelat en avgörande roll som huvudinstrument såväl i den kulturella mutations, som i den kulturella-krigiska selektionsprocess som givit oss den värld vi nu har.

 

7. VÅR MEDVETSLÖSHET

Låt mig lägga till en allvarlig tankeställare.

 

Efter ett sekel av katastrofalt misslyckad socialistisk planering och kapitalistiska socialingenjörers sprattlande tror jag vi bör begrunda vad som sannolikt är en stor sanning.

 

Ty lika lite som elefanten medvetet har utvecklat ett par av sina tän­der till jättestora betar, lika lite torde vi människor medvetet ha ut­vecklat våra små familjekungadömen till den globalt sammanknutna värld med cirka 200 nationer, i vilken vi i dag lever. Och i vilken be­tarna motsvaras av atombomber.

 

Bakom betarna ligger några årmiljoners blind och ändamålslös bio­logisk evolution.(6)

Bakom atombomben ligger 10.000 år av en lika blind och ändamåls­lös kulturell evolution. Annat än överlevnaden, förståss, som inte är det sämsta målet!

Lika lite som elefanterna vet människorna vad de har gjort. Det bara blev så!

 

Det stora överlevnadsproblem som den mänskliga intelligensen nu måste lösa är, synes det mig, dubbelt. Det består för det första i att skapa ett medvetande om den kulturella processens hittills blinda la­gar. När vi tror oss ha funnit dem kan vi, för det andra, försöka styra den iväg från de största av de faror som nu hotar vår art, ett nytt krig med atomvapen eller en skenande ekonomisk utveckling.

 

I det förra kan de instrument som människans (brist på) intelligens utvecklat göra slut på all mänsklig intelligens.

 

I det senare kan vi få fram samma resultat genom att rycka undan den livsförutsättningarnas matta på vilken vi alla vilar våra fötter.

 

För att vi alls skall kunna hoppas att nå sådan insikt krävs det en total och hänsynslös ärlighet i behandlingen av vår ringa kunskap. Därför är det djupt, djupt beklagligt när det visar sig att vi inte kan lite ens på

138


INTELLIGENTIANS MASSMEDIALA RELIGIONSKRIG

vetenskapsmän och andra s.k. intellektuella. Låt mig nämna ett konkret exempel.

 

8. KVA - WALLENBERGS ANSLAGSSLAVAR?     

Den kunnige forskarens största synd i dag är tystnadens underlåten­hetssynd. Och vetenskapsmäns civilcourage står i omvänd proportion till deras anslags beroende. Därför är tystnaden, också om HUGO och intelligensforskning, mycket stor. Också bland medlemmar av KV A, vilket står för Kungl. VetenskapsAkademien.

 

Men "de som veta tala icke", står det redan i I Ching, Förändringar­nas Bok. Ty begreppet en "fri intellektuell" har i dag blivit ett contra­dictio in adjecto, något i sinnevärlden lika vanligt som en "laglydig mafioso". "Nätverk" är ett ord som på italienska översätts med just "maffia". Och nog är det en "lovsång till den wallenbergska läran om personliga nätverk..." (7) som styr den svenska maktapparaten, inklusive forskningen.

 

Denna tes illustrerades utomordentligt väl i en information som media spred den 8 december 1996. I samband med allt ståhej inför Nobelfesterna trodde tydligen den Kungl. Vetenskapsakademin att ett ovanligt fult steg skulle dränkas i festligheternas mediamonopol. Den ständige sekreteraren, zoologiprofessorn Carl-Olof Jacobsson, kalla­de in Hans Lundberg, och avskedade honom från hans jobb som aka­demins miljösekreterare.

 

Varför? Det mest sannolika svaret tycktes vara att Hans Lundberg hade haft mage att kritisera det dammbygge på Borneo på vilket ABB hoppades tjäna en massa pengar. Den 9 december framträdde t..ex.. Lars Bern, en annan akademiledamot, i en radiointervju och framförde denna av åtskilliga delade åsikt.(8) Han hade djärvheten att nämna ABB. Men vare sig han eller intervjuaren i radion eller någon i det halvdussin radio snuttar som sen följde under någon veckas tid vågade nämna maktens verkliga Gudfader i det svenska forskarsamhället.

 

Trots att alla vet att ABB är familjen Wallenbergs skötebarn!

 

Ett enkelt faktum är att också våra främsta forskare i dag, de som valts in i Vetenskapsakademin, icke är "fria intellektuella". De är van­ligen anslagsslavar.

 

I fyra generationer har familjen Wallenberg lyckats bibehålla en stark makt såväl över den svenska industrin som över den svenska ve­tenskapen. Detta har de gjort med hjälp av osedvanligt finurligt organiserade vetenskapliga fonder. Därefter

139

 


HJÄRNA & GENKORTLEK

har kombinationen av statligt usla löner åt vetenskapsmän med möjlighet till oändligt stora anslag från de wallenbergska fonderna förvandlat många av de svenskar som är utrustade med de bästa apkäppsgenerna till något som starkt liknar cirkussällskapens kedjade schimpanser.

 

Percy Barnevik, som också framträdde i detta för vetenskapen så trista sammanhang, hade säkerligen rätt när han bedyrade att ABB inte på något vis krävt censur av Hans Lundberg. Ty via sina fonder har familjen Wallenberg ett så starkt grepp om sina vetenskapliga knektar att dessa, likt en god och lydig hustru, förstår vad hennes herre önskar av henne utan att han behöver säga något.

Jag har sett detta vetenskapliga kryperi på nära håll! ((Läs kapitel IX i min 2003 publicerade En uppblåst bakteries memoarer, så förstår ni hur min skepsis mot akademikers moral har fötts. Den finns att läsa på nätet, www.wwwgak.org  - ))

 

Detta är i sig tragiskt och en illustration till de stora riskerna med en alltför långt gången koncentrationsprocess. Ty när makten blir högt koncentrerad växer risken för att dess utövare fortsätter att handla i samma inflexibla banor som tidigare, utan att lyssna på kritik, utan att fråga efter meningen med handlandet. Ekonomisk tillväxt blir målet, högre profiter det kriterium som skall vara rättesnöre för alla de till det egna wallenbergska nätverket uppknutna schimpanserna.

 

Vilket hos elefanter kan leda till så förvuxna betar att djuren har svårt ta sig fram i snårskogen. Hos människorna kan de förvuxna atombomberna och den vanvettiga naturförstöringen leda till artens självmord.

Men att högt säga detta och att ifrågasätta de ledande makternas (brist på) intelligens, så som Hans Lundberg har gjort, det är icke till­rådligt. Då kommer universitetens och akademiernas lydiga tjänare att sparka ut dig i kölden!

Detta är lika sant om genforskningen som om miljöforskningen!

 

Historiens spår kan förskräcka. Läkare och medicinska forskare var villiga tjänare till Hitlers eutanasi- och rasförädlingsprojekt.(9) Då kän­da svenska medicin- och juristprofessorer stödde dem indirekt, t.ex. genom att stoppa judiska läkares invandring till Sverige under de känsliga åren. Under kommunismens Sovjetbaner fanns inga etablera­de vetenskapsmän som inte tvingades böja knä och samarbeta. Glöm t.ex. inte att också den senare så uppburne Andrej Sakharov, enligt sina egna memoarer, grät när Stalin dog! (10)

 

Tro inte att sådant sker bara i diktaturer. Efter andra världskrigets slut utförde amerikanska generaler och professorer ihop atombombs­experiment som de visste utsatte tusentals

140


INTELLIGENTIANS MASSMEDIALA RELIGIONSKRIG

människor - experiment­råttor ! - för livsfarliga skador. (11)

 

I Sverige är forskarna, Gud ske lov, sällan mer än stackars anslags­slavar, fast i Wallenberg- eller Forskningsrådsfondernas garn. Likt de humanistiska intellektuella sitter i Bonniers eller det Statliga Kulturrå­dets snaror. Vilket dock manar dem till tystnad där de borde tala.

 

Ty vetenskaplig tystnad är, som sagt, en allvarlig underlåtenhetssynd!

 

Så, käre läsare, lita aldrig på vad vetenskapsmän säger, bara för att de är vetenskapsmän. Lita i all synnerhet inte på s.k. forskare, bara därför att akademier och priskommitteer, likt slakteriernas kvalitets­kontrollörer, har stämplat "extra prima apkäppsgener" i skinkan på dem!

 

9. SAMMANFATTNINGSVIS

vill jag hävda att våra makthavare liksom vi alla lider av ett allvarligt kunskapsgap.

 

Med hjälp av Dennett, Science och Nature vet vi mycket om män­niskans biologiska konstitution, sådan den såg ut redan för 10.000 år sedan.

 

Med hjälp av folk som Dobrynin och tidskrifter som Foreign Af­fairs och International Affairs vet vi mycket om hur dagens maktmän­niskor beter sig i den aktuella, globala maktkampen.

 

Men hur dessa två fenomen via den mänskliga naturen och våra ge­ner är sammanknutna under kultursamhällets tiotusenåriga utveck­ling, därom vet vi nästan intet.

 

Om det speciella fenomenet intelligens och dess roll för instru­mentutvecklingen under maktkampen vet vi något. Dock är denna kunskap begränsad och kontroversiell. Därtill är de forskare som sysslar med den ofta så anslagsberoende och rädda för kontroverser, att de hänger sig åt tystnadens underlåtenhetssynd.

 

Resultatet är att fältet är tämligen öppet för rejäla massmediala krig runt begreppet" intelligens".

 

Låt oss nu illustrera detta med det senaste "heta" kriget i denna frå­ga för att i därpå följande kapitel avslöja (bristen på) intelligens i det "kalla intelligenskriget" på svensk hemmafront.

 

141

 


 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems