Home
 
 
Kap. IX. Klockkurvan, s. 142 Print

                                                     Kapitel IX.

 

  Klockkurvan.

 

1. BOKEN "THE BELL CURVE"

 

Ett paradexempel på de gräl som vår okunskap om fenomenet intelligens kan ställa till med utspelades runt en bok som ut­kom i USA 1994. Dess titel var "The Bell Curve". Debatten runt den blev känd som the Bell Curve-debatten.

 

På svenska kan titeln översättas till "Klockkurvan - Intelligens och klasstruktur i amerikanskt liv."(1) Författarna var två. Den ene, som ty­värr avled någon månad innan boken kom ut, var en av USAs mest respekterade om än kontroversiella psykologer, professor vid Har­vard-universitetet där han verkat i 35 år. Hans namn är Richard Herrnstein. Bl.a. hade han gjort sig älskad av feministerna i USA ge­nom en artikel i vilken han visade att när begåvade kvinnor i USA gick ut på arbetsmarknaden sänkte de den nationella intelligensnivån i för­hållande till Japan, där kvinnorna var intelligenta nog att stanna hem­ma, föda upp mer intelligenta barn, och driva männen att arbeta för sig.(2) En föga politiskt korrekt uppfattning!

 

Den andre författaren, Charles Murray, är en bred samhällsvetare med klart konservativ läggning. Han har gjort sig känd som en av USAs hårdaste kritiker av många av de välfärdsåtgärder som, enligt högerkritikerna, medfört resultat som helt avviker ifrån dem som man med åtgärderna hoppades få fram. I mitten av 80-talet blev han ett na­tionellt debattcentrum med sin bok Losing Ground (3) i vilken han sökte visa att de som välfärdsstaten hade avsett att skydda i verkligheten hade "förlorat mark" just på grund av dessa goda avsikter. Den kärlek vänstersidan hyser för honom framgår av ett omdöme, som lika gärna kunde gälla Göran Albinsson i Svenska Dagbladet: "Murray är som ett tuggummi som fastnat under din skosula".

 

2. INTELLIGENS OCH MIDJEMÅTT

 

"The Bell Curve", Klock-kurvan, är den här aktuella bokens titel. Var­för? J o, därför att de flesta av våra egenskaper varierar på ett eller annat

 

142

 

 

 

 

BOKEN "THE BELL CURVE"

 

sätt runt ett medelvärde på en s.k. normalfördelniningskurva.

Det är inte något som förvånar oss när det gäller vår längd eller vårt midjemått. Om genomsnittslängden t.ex.ligger på 175 centimeter fin­ner vi det fullt naturligt att de flesta ligger mellan 160 och 190, få under 150 eller över 200 centimeter. På samma sätt kan våra manliga midjors medelvärde ligga på 90, majoriteten mellan 70 och 110, och få under 60 eller över 120 centimeter.

 

Ritar man denna fördelning på ett papper får man en kurva som liknar en gammal klassisk kyrkklocka, en klock-kurva eller en "Bell Curve".

 

                                                    Kurvan finns på s. 143 i boken.

 

 

Intelligens kan man inte på samma lätta sätt mäta med ett vanligt mått­band. Det är en inre och osynlig egenskap. För att komma åt den mås­te man konstruera måttband i form av intelligenstest. Det har man gjort sen hundra år tillbaka. Dessa måttband kan, som jag visat, alltid diskuteras. Men majoriteten av dagens intelligensforskare är övertyga­de om att det de mäter ger ett gott uttryck för en individs mentala kapacitet att "resonera, att planera och lösa problem, att tänka ab­strakt, förstå komplicerade ideer, och att lära sig snabbt och dra lärdo­mar från erfarenhet" (4).

 

Observera noga att det man mäter med dessa test inte är något abso­lut mått på en inre intelligens. Det vore förmätet. Utan vad man mäter med s.k. IQ-test, d.v.s. Intelligens-Qvots-test, är relativa skillnader i intelligens runt ett konstruerat medelvärde. Olika individer klarar tes­ten olika väl

 

143

 

 


HJÄRNA & GENKORTLEK

 

och hamnar då, om de är högt intelligenta, till höger, om de är mindre intelligenta till vänster om medelvärdet.

 

De resultat man kommit till är att intelligens, likt våra midjemått, då fördelar sig på ett sätt som liknar en klockkurva. När genomsnittet sätts till 100 ligger 94 procent av befolkningen mellan 70 och 130 i IQ. Endast tre av hundra ligger över 130 eller under 70, vilket ofta betrak­tas som gräns för "begåvning" respektive" efterblivenhet".

 

Dessa variationers samspel med en lång rad andra faktorer är vad Herrnstein och Murray försöker komma åt.

 

3. KOGNITIV KLASSUPPDELNING

Boken består av fyra huvuddelar. De första fyra kapitlen diskuterar framväxten av en "kognitiv", d.v.s. kunskaps- och förståelsemässig elit under detta sekel.

 

"Kognitiv" är, i förbigående sagt, ett ord som forskare ofta använ­der, bl.a. därför att det är så svårförståeligt att det är avkönat. De som använder det, även om de egentligen menar "intelligens", hoppas klara sig undan den politiska korrekthetsdebatten. Den som säger "kognitiv elit" tänker dock ofta på Mensa, sammanslutningen av dem som testat över 150 i IQ. Säger de "låg kognitiv förmåga" menar de dum. Så illa är det!

 

I denna avdelning visar författarna bl.a. att när utvecklingen skapat växande förutsättningar för alla att få en hyfsad skola och utbildning, när alltså de sociala faktorernas relativa betydelse minskat, har den medfödda intelligensen ur alla samhällslager vaskats fram och lyfts upp. Varför de lägre klasserna har utarmats på intelligens.

 

Vad de också lyfter fram är att när alla får gå på universitet och högskolor och när kvinnor tenderar att välja män ur sin egen intelli­gensgrupp, då får vi via äktenskapen en än mer ökande skiktning av intelligenslagren. Högbegåvade gifter sig med varandra och får högbe­gåvade barn, lågbegåvade gör detsamma och får också barn.

 

Huvudtesen är att den politiska och sociala utvecklingen de facto skapat ett klassamhälle som i växande grad bygger på nedärvda intelli­gensskillnader och i minskande grad på ärvd makt och rikedom.

 

4. IQ OCH SOCIALA (MISS-)LYCKANDEN

Bokens andra del behandlar sambanden mellan intelligens å ena sidan och en rad samhälleliga fenomen och beteenden å den andra. I lika

144


många kapitel diskuterar författarna åtta olika punkter, alla av en viss känslighetsgrad. De är fattigdom, skola, arbetslöshet, familjesamman­hållning, bidragsberoende, faderskap, kriminalitet och delaktighet i den demokratiska politiken. På alla dessa punkter finner författarna mer eller mindre starka samvariationer med intelligensnivån.

 

Detta är naturligtvis ytterst kontroversiellt. I all synnerhet om det kopplas till en uppfattning om att intelligensnivå i betydande ut­sträckning är ärftlig, vilket då gör att också klasskillnader via intelli­gensen blir ärftliga.

 

Vad Herrnstein och Murray säger, är att det finns en "samvariation" mellan hög och låg intelligens och de nämnda faktorerna. "Samvaria­tion" är dock inte på något vis detsamma som en "kausalanalys", som ett uttalande om orsak och verkan.

 

Det är dock så de båda författarna har (miss- ?)tolkats. Debatten har utgått ifrån att Herrnstein och Murray påstår att det är de dumma som, just och enbart därför att de är dumma, har misslyckas i skolor­na, inte får några jobb, blir än fattigare, ökar sina skilsmässor eller le­ver som ensamstående mödrar, blir beroende av bidrag och/eller blir kriminella, hamnar i fängelse och struntar i eller hatar samhället.

 

Detta framstår, för den som verkligen läser boken, som ett klart orättvist antagande gentemot författarna.

 

De intelligenta däremot, påstår kritikerna, de får, just därför att de är intelligenta, goda skolbetyg, sugs omedelbart upp på arbetsmarkna­den, kommer in i förmögenhetskalendern, håller ihop i äktenskapet och vårdar sina barn väl också när fnurror och påfrestningar blir stora, klarar sig utan bidrag, följer lagen och deltar aktivt i det politiska livet.

 

Kan man tänka sig en bättre uppräkning av egenskaper som, med enkla ord, kan karakteriseras som "onda" respektive "goda"?

 

Om man då är fallen för cirkelresonemang, som mediadebatten all­tid är, följer att de egenskaper som är onda automatiskt innebär att de som har dem är dumma. Medan de som har de goda egenskaperna just därför är intelligenta.

 

Här finns alla möjligheter till missförstånd, gräl, förbannelser och hat. Och så har det varit i debatten om Klockkurvans statistiska sam­variationer. De intellektuella generalerna har visat sig väl så mordiska som de militära!

 

145

 

 


5. DEN SVÅRA RASPROBLEMATIKEN.

 

Den andra delen i The Bell Curve arbetar uteslutande med studier av de vita grupperna i USA. Tredje delen, kapitel 13 till 16, handlar däre­mot om etniska eller rasmässiga skillnader inom USA. Det är här det börjar brännas ordentligt. Ty mängder av studier ger faktiskt resultatet att skillnader mellan raserna finns i testresultaten. Östasiater är bäst på testen, judar ligger något framför kaukasier, d.v.s. den vita rasen, och denna en bit framför de svarta.

 

Att testen visar sådana skillnader är det få som i dag förnekar. Där­emot finns det ett enormt gräl om dessa skillnader beror på miljö eller biologi.

 

Att överhuvudtaget ta upp och diskutera dessa etniska eller rasmäs­siga skillnader har, som jag redan visade i kapitel IV, i femtio år efter Hitler varit tabu. Att då på en gång göra en soppa av intelligens, gener, ras och sociala misslyckanden var alltför magstarkt, också för ameri­kanarna. Debatten blev extremt het.

 

Den blev så känslomässigt irrationell att den berömde statsvetaren Nathan Glazer filosofiskt konstaterade att "lögnen möjligen är bättre för det amerikanska samhället än sanningen" och Reagans vice utbild­ningsminister, Chester Finn Jr., beklagar att med ett fåtal undantag "synes de flesta av Klockkurvans kritiker helt strunta i om det som boken säger alls är sant."(5) Som jag vill visa i nästa kapitel har samma gällt i Sverige.(6)

 

6. POLITISKA SLUTSATSER

 

Alltsedan debatten runt Darwin och Spenser har det stått klart att man inte kan dra slutsatser om hur saker och ting bör vara utifrån hur det är. Även om evolutionen mest består av våldsam socialdarwinistisk konkurrens följer därav inte att vild kamp bör vara vårt ideal.

 

Detta har fört till att många säger att man inte kan dra några som helst politiska slutsatser av hur något är. Det kan vara riktigt när det gäller de politiska målen, men knappast när det gäller medlen att nå de mål man fritt väljer. Och, än viktigare, knappast ens när det gäller att bedöma realismen i dessa mål. Det är något jag återkommer till i slutet av denna bok, kap. XIX:3B.

 

Vad som mer än något annat retade upp såväl den amerikanska de­batten som dess efterföljare i Europa var att Herrnstein och Murray

 

146

 


BOKEN "THE BELL CURVE"

 

drog några rejält konservativa politiska slutsatser av sitt material. Angivande detta som sina egna politiska önskemål. I inledningen till den fjärde avdelningen säger de mycket klart att "Vår analys ger få klara och avgörande lösningar på dagens stora inrikespolitiska problem. …..Vårt bidrag (hoppas vi) är att kalibrera de politiska val som

är förknippade med kvotering (affirmative action), och göra kostnader och vinster klarare än de vanligen är." Och, lägger de kristallklart till, våra politiska förslag "utgör en personlig deklaration av hur vi tror Amerika kan möta det 21a århundradets ojämlikhet och ändå förbli det unika Amerika."

 

När man har läst detta, finner jag det vetenskapligt ohederligt att attackera författarna för att de skulle blanda samman sin vetenskaplig­het med sina politiska slutsatser.

 

Alla de sakfrågor Herrnstein och Murray bearbetat och allt det vär­defulla material de samlat, det kom helt i bakgrunden för en irratio­nellt fientlig och starkt emotionell debatt om vilken politisk grund­hållning som skulle anses korrekt, författarnas konservativa eller kriti­kernas jämlikhetsinriktade vänsterideer.(7)

 

5. DEMOKRATINS SVAGHET

 

Jag fruktar att detta är ett uttryck för svagheten i vårt mediastyrda samhälle.

 

Charles Murray har själv svarat sina kritiker i en underbart skarp artikel. Han konstaterar att mycket av kritiken mot honom avser den förlust av realistiskt hopp som följer av hans och Herrnsteins bok.

 

I övrigt finner han helt enkelt att den akademiska världens "kogni­tiva elit" har kujonerats och korrumperats av en feg och självcensure­rande "politisk korrekthet". Den akademiska kast som dominerar samhällsvetenskapen, med alla sina överstepräster, dogmer, kättare och avfällingar, har totalt glömt bort sin huvuduppgift, sökandet efter sanning.(8)

 

Vill vi leva i en demokrati, där både sanningar och lögner skall kun­na diskuteras och förstås av hela befolkningen, måste vi emellertid kunna ta i sådana testresultat som denna bok redovisar och rationellt diskutera vad de betyder.

 

Att falskt vifta undan dem eller att alls vägra att diskutera dem, fin­ner jag vara ett uttryck för ett demokratiförakt. Ty en sådan hållning avslöjar en attityd som säger att detta svåra är något som bara vi exper­ter

 

147


HJÄRNA & GEN KORTLEK

 

och intellektuella bör studera. Ty folk är så dumma och ointelligen­ta att de kommer att missbruka varje kunskap om rasskillnader, också om det skulle visa sig att detta är en sann kunskap.

 

Den arabiske filosofen Al Farabi har tillvitats satsen att "Ingen filo­sof med självaktning kan tro på Gud. Men intet är viktigare än att mas­san gör det!"

 

Vill vi verkligen försvara vår demokrati, får vi inte förfalla till slik medeltida intolerant mediadiktatur. Då måste vi kunna diskutera ock­så rasskillnader!

 

Jag ämnar också göra så. Men då Klockkurvan anses så misstänkt som är fallet, avser jag att lämna läsningen av den till dem som har intres­se för oändliga mängder detaljer och själv nästan enbart citera andra och mindre misstänkta källor.

 

Det är dock ett faktum att en rad allvarliga forskare på området anser att det faktiskt finns rasskillnader, inte bara i hudfärg utan också i intelligens. Lägg nogsamt märke till att de som anser detta vanligen är vita som i dag inte längre anser att de vita är "bäst". Det är forskare som erkänner att de i genomsnitt har sämre resultat på intelligenstest än japaner, kineser och koreaner. De anser sig inte bäst. Trots det vill de stå upp för det som de tror vara sant.

 

Vilket är den enda hållning en riktig forskare kan inta!

 

8. STEPHEN JAY GOULDS KRITIK

 

Tidigt ute med kritik var naturligtvis ledaren för "de fyras gäng", som jag nämnde på sidan 108 ovan. I The New Yorker (9) hade Stephen Jay Gould en kuriöst svag artikel. Å ena sidan öste han invektiv över för­fattarna. Å den andra hade han inte mindre än sex små bisatser, som avslöjade hans egen osäkerhet inför materialet.

9

Stephen Jay Gould, nu avliden, ville inte veta av biologin som bestämningsgrund för vårt handlande. Enligt Carl Deglers visa omdöme är Goulds hu­vudinvändning den att biologin, i motsats till kulturen, begränsar människans fria utvecklingsmöjligheter. (10) "Att se ett biologiskt infly­tande på människans beteende...är att erbjuda ett skäl till varför något icke kan göras." Sociobiologin, säger Gould, "är grundläggande en teori om begränsningar".

 

Borde inte vårt sekels misslyckande få oss att inse att begränsningar existerar? Är inte Goulds attityd den eviga maktmänniskans hybris, det som av Gudarna eller Ödet alltid har bestraffats? I vårt sekel med          148


BOKEN "THE BELL CURVE"

 

mellan 140 och 200 miljoner onödiga lik!

 

Låt oss i förbigående konstatera att precis samma invändning kom­mer från en annan av de fyras gäng, Richard Lewontin. Han anser att den genetiska världsbilden är deterministisk och reduktionistisk samt att den uppmuntrar status quo och åsikten att "livet är vad det är".(11) Detta bör nog kopplas till att Lewontin, Rose och Kamin i sin gemen­samma bok, Inte i våra gener, (12) deklarerar som sin politiska stånd­punkt att de vill skapa ett rättivst och socialistiskt samhälle, ett "com­mitment to the creation of a more socially just - a socialist - society."

 

Måhända kan debatten runt The Bell Curve ses främst som ett poli­tiskt paradgräl, uppklätt i vetenskaplig förklädnad. Två starkt konser­vativa professorer, å ena sidan, har stått mot fyra, av den faktiska poli­tiska utvecklingen starkt frustrerade gamla idealister, å den andra. Trots att dessa sett sina drömmar om ett jämlikt samhälle försvinna upp i den förfärligt illaluktande röken från realsocialismens gravbål förmår de icke överge sin ungdoms socialism.

 

Klockkurvans stora försäljningsframgång, säger den avundsjuke (13) Gould, kan bara förklaras med att den" återspeglar vår deprimerande tidsanda - ett historiskt ögonblick av hittills aldrig skådad brist på ge­nerositet". Det är ett starkt uttalande! Anser Gould verkligen att Sta­lin var mera generös mot kulakerna, eller Hitler mot judarna än det amerikanska välfärdssystemet varit mot de svarta?

 

Därefter är, enlig Gould, allt fel eller missvisande i Klockkurvan.

 

Stephen Jay Gould är dock en uppfriskande ärlig (14) vetenskapsman. Han är oerhört kunnig, han skriver bra, han ägnar sig aldrig åt det statusgivande fikonspråk bakom vilka många vetenskapsmän döljer förfärande plattityder, han erkänner att han stundom hamnar i affekt och, icke minst viktigt, han tillstår också att han själv är osäker om vilka slutsatser som kan vara korrekta.

 

Dessutom är han upprörd över hur okunniga vänsterkritiker an­vänt honom som slagträ. I ett företal till en ny upplaga av hans evigt citerade bok, The Mismeasure of Man, som först kom 1981, skriver han själv år 1996 att denna bok, "till min irritation (chagrin) ofta har prisats som en allmän attack på mentala test. The Mismeasure of Man är icke av det slaget." Vad Gould vänder sig emot är, som vi redan sagt, att det skulle finnas ett enda mått för intelligens, mot g-intelligens­skolan, samt att intelligens i någon större utsträckning skulle vara ned­ärvd. (15)

 

149


­HJÄRNA & GENKORTLEK

 

Genom sin relativa ärlighet i bisatserna försvagar Gould emellertid sin kritik av Herrnstein & Murrar (=H&M). Ty det innebär att han förvisso kan visa att H&M drar alltför långtgående slutsatser av sitt material. Vilket nog är sant, men sannolikt medvetet. Det betyder dock också, att när han t.ex. säger att han är "agnostiker" erkänner han att Gud kanske kan existera, även om han inte tror det, liksom att H&M kan ha rätt, även om Gould själv inte tror det.

 

Detta är lärorikt. Låt mig därför exemplifiera:

 

1. När det gäller frågan om IQ-skillnader mellan raser är biologiskt nedärvda, vilket Klockkurvan starkt anser, påstår Gould att detta är "nästan säkert fel". (s. 140) Alltså inte helt säkert fel. Arvet kan spela en roll.

 

2. Kan man göra något för att jämna ut intelligens skillnaderna, så­dana de nu uppmäts i USA? Här finns det inga "automatiska slutsat­ser" erkänner Gould. (s. 140) Då är det kanske svårt att utesluta också den, som H&M kommit till. I all synnerhet som den stämmer med den, som majoriteten av de 661 ovan nämnda experterna intar. (Gould beskyller H&M för att förtiga material, när detta inte passar dem. Det gör han på denna punkt också själv.)

 

3. Gould attackerar H&M för att vara enögda i komplexa frågor, som bara tillåter "agnosticism". (s.142) Återigen, om vi inte med sä­kerhet vet, kan inte också H&Ms något extrema ståndpunkter vara riktiga? Gould måste anses osäker.

 

4. Måste inte samma slutsats dras av Goulds konstaterande att några av H&Ms egna slutsatser "vare sig kan bestyrkas eller förnekas"? (s.143)

 

5. Läsarna vill veta, säger Gould, om de svartas lägre resultat på IQ-­test beror på att "samhället behandlar svarta orättvist". Detta är dock en fråga, erkänner Gould - dock inom parentes! - "vars svar vi inte känner". Därmed undergräver Gould själv det jordskred av invänd­ningar mot H&M som bygger på att de svartas resultat enbart beror på tidigare slaveri och diskriminering, något som jag tar upp i kapitel XVI.

 

6. Kuriöst nog kommer Gould nära H&Ms slutsatser i sin egen av­slutning (16). Där säger han: "Självklart kan vi inte alla bli missilingenjö­rer eller hjärnkirurger", utan då får vi bli rockmusiker eller toppi­drottsmän i stället. Detta stämmer utomordentligt väl med kärnan i Klockkurvans slutkläm, liksom med det Delawareprojekt som jag tar

 

150

 


BOKEN "THE BELL CURVE"

 

upp i kapitel XI:5, att yrkeskategorier och IQ-nivåer nog är något som går ihop!

 

I huvudsatserna är Gould stenhård mot The Bell Curve. Men i de undanskymda bisatserna tar hans ärlighet över och försvagar innehål­let i den egna kritikens huvudsatser.

 

På liknande sätt som jag nu gjort med Gould kunde jag påvisa att den kritik som H&M utsatts för från en rad andra skribenter inte hel­ler förmår etablera några alternativa sanningar i sakfrågorna. Vad de däremot kan göra, är att mer eller mindre emotionellt tala om att de tycker förbaskat illa om H&Ms ideologiska utgångspunkt och politis­ka slutsatser. Vilket självklart är helt OK.

 

En av dem är naturligtvis Leon J. Kamin som slutar en stenhård, men i huvudsaken ganska svag kritik med utbrottet: "Denna bok har intet att göra med vetenskap."(17)

 

En osedvanligt perfid artikel publicerades i The New York Review of Books av

Charles Lane
. Denne hade funnit att det i litteraturlistan i The Bell Curve fanns inte mindre än 17 hänvisningar till författare som hade publicerat sig i den starkt rasistiska tidskriften Mankind Quarterly.

 

Detta var ett paradexempel på s.k. "guilt by association", något som inte accepteras som bevis av någon domstol i en rättsstat. Icke desto mindre togs just denna artikel upp av stora delar av de media i Väst, som alls sysslar med dessa frågor. Med samma argument kunde man t.ex. anklaga så gott som hela DNs kulturmaffia för att ha varit Stalin­ister, då nästan alla av dem nån gång citerat Marx. Vilket vore lika dumt!

 

Det hör till saken att den av Lane attackerade litteraturlistan består av 57 sidor med cirka tusen referenser. Vilket innebär att vilken stånd­punkt som helst kan beläggas med samma fula metod som den Lane använde.

 

Det tycks inte vara något som bekymrar dagens journalister. Värdet av Klockkurvans sakkapitel minskas dock inte av den typen av vad någon kallat "kloakjournalistik".

 

Intoleransen mot oliktänkande lyser som glödkol i inkvisitorernas ögonruthor.

 

151

 


 

HJÄRNA & GEN KORTLEK

 

8 DEMOKRATINS KRIS

 

Från det faktum, att experterna är så gott som ense om att skillnader i intelligens existerar, följer däremot inga som helst logiska slutsatser om vilka politiska mål man bör välja i dessa frågor. Herrnstein och Murray är naturligtvis hundraprocentigt på det klara med detta. Att anklaga dem för något annat är bara vulgärt!

 

Det går att hävda att IQ-skillnaderna finns och att man därför bör se till att vaska fram enormt intelligenta människor till samhällets top­par, som bör styra de dumma. Det är en elitistisk slutsats, som inte följer av skillnadernas existens utan växer fram ur en elitistisk politisk inställning.

 

Det går emellertid precis lika bra att hävda att just därför att IQ-­skillnaderna existerar, och kan leda till stora och oönskade gap i sam­hället, bör vi göra allt vi kan för att motverka sådana gap. Icke heller det är en logisk slutsats ur materialet utan bara ett uttryck för en mera egalitär jämlikhetssträvan som politisk målsättning.

 

Vad man däremot med anspråk på logisk intelligens kan diskutera är, som jag redan sagt, de medel man använder för att nå det höger- ­eller det vänsterinriktade målet. Förefaller dessa medel att vara goda instrument, givet de IQ-skillnader som kan finnas, och givet även den erfarenhet av reformverksamhet som vi på olika sätt redan vunnit? Den frågan är vetenskapligt helt legitim.

 

Målet kan man välja fritt, men medlen att nå det kan diskuteras utifrån verklighetens beskaffenhet. Jag fruktar att oförmågan förstå detta är ett uttryck för en av demo­kratins svagheter.

 

Under de senaste årtiondena har vi haft en debatt om sanning och objektivitet, som stundom förnekat möjligheterna också av att påstå att två plus två blir fyra. Och det är klart, handlar det om två plus två älskande kan det naturligtvis bli sex.

 

I demokratin finns en inbyggd paradox. Å ena sidan bygger denna på att all kunskap skall växa fram i en fri debatt, så att vi kommer till insikt om vilken sanning som förefaller riktigast. Ty det är insikten i sanningen som hjälper våra samhällen framåt.

 

Å den andra sidan innebär en djupare och bättre kunskap hos ett litet fåtal än hos folk i allmänhet ett avskyvärt uttryck för ojämlikhet. Varje pretention på att veta bättre eller på att ha kommit nära Sanningen­

152


med stort S, skall principiellt slås ner. Ty om den avviker ifrån vad majoriteten av människorna tror vara sanning, är det en förolämpning mot majoritetens anspråk på att alltid ha rätt.

 

Detta är naturligtvis något som passar journalister och mediafolk. Ty deras uppgift i dagens genomkommersialiserade massmediala värld är att vädja till massans genomsnittsuppfattningar, i hopp om att få så många tittare, lyssnare eller läsare som möjligt. Ty det är detta som ger ägarna, Bonniers, Wallenbergs och Stenbeck, deras reklamintäkter. Att då vädja till massornas fördomar, och systematiskt misstänkliggö­ra eller förlöjliga dem som vågar påstå att jorden inte är platt, är natur­ligtvis en lockande väg. I all synnerhet som de allra flesta journalister, i en totalt snuttifierad mediavärld, aldrig givits tid att själva inhämta någon djupare kunskap.(18)

 

Resultatet blir en enorm volym av högljutt tyckande, ofta på en mycket mager kunskaps grund.

 

Då den ena människan är lika mycket värd som den andra i demo­kratins samhälle, följer det naturligtvis att den ena åsikten också är lika mycket värd som den andra. Att den ena åsikten är ytterligt väl under­byggd av fakta och kunskap, medan den andra bara utgör ljud och fnysningar genom näsan, tillmäts ingen som helst betydelse av de me­diakonsumenter, som aldrig tränats att skilja det ena från det andra. Som någon sagt om deltagande i TV-soffornas debattprogram: "Ju mindre du vet om ämnet, desto bättre klarar du dig!"

 

Så faller demokratin ner i ett moras av ointelligent okunnighet och godtyckande. I detta är det t. ex fritt fram för frustrerade potentiella Ettor, som tvingats bli Tvåor, att efter förmåga hetsa upp den massme­diala opinionen mot dem som kanske skrivit de bästa böckerna på ett områd.

 

Debatten om Bell-kurvan ger ett mycket gott uttryck för detta till­stånd!

 

MAD, "mutually assured destruction", ömsesidigt garanterad för­störelse, var namnet på den militära doktrin som gav det kalla kriget en fredlig upplösning. The New Yorker har nyligen (l9) myntat ett nytt och i dessa sammanhang förträffligt uttryck.

 

MAS, mutually assured stupidity, ömsesidigt garanterad stupidi­tet! Är det detta massmediala fenomen som starkt bidrar till att våra demokratier återigen, i enlighet med de cykliska mönster som redan

 

153

 


HJÄRNA & GENKORTLEK

 

Platon och Aristoteles etablerade, förefaller att vara på drift mot nya katastrofer?

 

Så kan man tro.

 

Vad vi emellertid här är allvarligt intresserade av, är dagens faktiska kunskapsläge när det gäller intelligensskillnader, dessas orsaker, vad de kan leda till och vad man möjligen bör och kan göra åt dem.

 

Det skall vi ta i, efter en liten loska också på den svenska IQ-debat­ten.

 

154

 

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems