Home
 
 
Kap. X. Den svenska biofobin, s. 155 Print

Kapitel X.

Den svenska biofobin.

 

1. 0RD & BILD 1996

 

Den svenska debatten om intelligens och the Bell Curve är sna­rast patetisk. En blandning av politisk korrekthet, landets litenhet, akademikernas feghet och en stupid massmedial piska har ödelagt den öppna diskussionen i dessa frågor. Under de senaste tio åren har denna varit betydligt mindre upplyst än den debatt vi hade runt "begåvningsreserven" för ganska exakt fyrtio år sedan.!

 

Ett första klassens fattigdomsbevis på dagens svenska anti-biolo­giska s.k. tänkande levererades i första numret 1996 av tidskriften Ord & Bild. Den sade sig vara ett specialnummer om "den nya biologis­men”.

 

När man gör ett sådant specialnummer måste läsaren väl kunna utgå ifrån att redaktionen med ljus och lykta sökt efter de bästa tänkar­na och författarna i denna skola. Men vad har man då funnit?

 

Förutom en artikel av Steven Rose (2), som länge cirkulerat i den ang­losaxiska debatten, får fem svenska författare komma till tals.

 

Den gamle marxisten Sven-Eric Liedman inleder med en artikel om 1700-talsoptimisten Condorcet. Slika artiklar har han skrivit hundra gånger förr. I denna marxistiska standardbrygd lägger han nu ner en liten buljongtärning med ett tämligen vulgärt angrepp på "biologis­men”.

 

Dess ospecificerade anhängare sägs anse att "människan är in i de­talj programmerad för brott eller välgärningar. Blir bara kunskapen om arvsmassan fullständig - och det blir den snart - vet vi in i detalj hur människor skall hanteras." (3)

 

Trots femton års läsning på området har jag hittills aldrig stött på någon allvarlig forskare, knappast ens någon annan heller, som hävdat någonting som liknar Liedmans nidbild. Men är det så de, som icke bryr sig om att kolla fakta, uppfattat t.ex. innehållet i The Bell Curve, så kan man förstå den blinda avskyn. Den är lika högt motiverad som rädslan av att möta en dinosaur när man går runt Djurgården!

 

155

 


HJÄRNA & GEN KORTLEK

 

Efter den store marxistprofessorn kommer en oförståelig kommen­tar till några bilder av Ulf Kihlander, som jag heller inte begriper. Se­dan kommer en intervju som Björn Gunnarsson gjort med genetik­professorn Bengt Olle Bengtsson i Lund.

 

Gunnarsson är "gästredaktör" för detta specialnummer. Han sägs vara "kulturjournalist" i Varberg. Hans inledning till numret är späck­ad med fula tillvitelser mot ospecificerade biologiska forskare. Bengt Olle Bengtsson är i detta sammanhang knappast en slumpvis utvald forskare, ty han anges ha "haft politiska uppdrag för Vänsterpartiet".

 

Trots det är det omöjligt för Gunnarsson att få ur Bengtsson något rejält angrepp på den biologiska forskningen. Tvärtom, denne betonar det som är fullkomligt normalt bland dessa forskare, liksom i denna bok, att "om det är något vi vet, så är det att förhållandet mellan arv och miljö aldrig är entydigt. Ibland är relationerna 40-60, ibland 60­40. I andra fall 10-90 eller 90-10."

 

När Bengtsson ställs inför frågan hur man skall bedöma dem som vill se människan som 100 procent styrd av sina gener "stönar han mycket uttrycksfullt" och säger att "det där är så dumt" att ingen all­varlig forskare kan tro så.

 

Varmed han dömer ut Sven-Eric Liedmans resonemang.

 

Dock kan Bengtsson inte underlåta att avge sin politiskt korrekta deklaration med avseende på The Bell Curve. Denna säger han är "en beryktad amerikansk studie...(med)...de mest vansinniga påståenden." Det framgår dock tämligen klart att han mera läst om än i den bok han så fördömer.

 

Som fyra i Ord & Bild kommer en "vetenskapsteoretiker" vid namn Kerstin Berminge. Hon utfärdar en varning för det "biofascis­tiska" samhället. Hennes argument mot "biologismen" är i huvudsak tre.

 

Det första är s.k. "guilt by association", du är skyldig på grund av ditt umgänge med HU-HU-HU-figurer! Dvs alla som någon gång ci­terat Marx måste anses vara Stalinister och skyldiga till mord på tiotals miljoner människor. Konrad Lorenz och Hitler är de två standard­figurer med vilka t.ex. sociobiologins fader, Harvard-professorn E.O. Wilson, alltid måste associeras i dessa kretsar. Ty all Hitlers verksam­het skedde "i biologismens namn".

Vilket, förutom att vara ett extremt uselt "vetenskapsteoretiskt" ar­gument, nog är att ta i en smula!

 

156


 

 

Argument nummer två är att om den komplicerade människan vet vi intet säkert och därför intet.

 

Det förra är nästan korrekt, det senare följer inte! Gå t.ex. tillbaka till Bengtssons 60-40, 40-60, 10-90 och 90-10-resonemang. Vi vet in­tet säkert. Men ofta har vi sannolika vetenskapliga skäl att tro att en ståndpunkt i en viss fråga är korrektare än en annan. Ty vi vet att san­nolikheten är större eller mindre.

 

När man inte tycker om något som förefaller sannolikt har det länge varit vanligt bland vänsterfolk och andra religiösa att falla tillba­ka på osäkerheten och på det faktum att bakom allt vi tror oss veta finns alltid ytterligare ett "varför?", som vi inte kan svara på.

 

Att av slika skäl förneka all kunskap förefaller mig också att vara extremt dålig "vetenskapsteori"! Ty nästan all kunskap om samhället är baserad på sannolikheter.

 

Det tredje argumentet som Kersin Berminge nyttjar är förvisso vik­tigt. Men hon gör gröt av det. Hon visar att förment biologisk kun­skap kan missbrukas. Däri har hon fullkomligt rätt. Så har varit fallet i Hitlers Tyskland, i Stalins Lysenko-imperium - som Berminge av nå­gon anledning glömmer bort - liksom, om än i oändligt mycket milda­re skala, i svensk socialdemokratisk skol-och kriminalpolitik.

 

Det är dock, enligt min bedömning, en gnutta hutlöst av en förment "vetenskapsteoretiker" att inte en enda gång ställa frågan: "vad är sant, vad falskt?" eller "vad är mer, vad mindre sannolikt?" eller, i förment mera vetenskapliga termer: "vilka hypoteser kan bäst valideras, vilka inte?"

 

Att belasta alla biologer och genetiker med en à priori skuldbörda för att den unge Konrad Lorenz och historiens allt-anti-legitimerande superbuse, Hitler, skulle kunna komma tillbaka, förklädd i vit rock till allvetande genetiker med rätt till tvångseutanasi för att höja rasens kvalité, det är, med förlov sagt, rena skitpratet!

 

Ord & Bilds femte svenska bidrag kommer från två feminist-dok­torander på Stockholms universitet. De utgår ifrån den "omedelbara tjuskraften" i tanken att "kroppen, detta eviga fängelse, detta ständiga säte för underordning..." bör upplösas och fråntagas sin deterministis­ka kraft. Därför bör, det förstår jag fullkomligt, "den icke-existerande kvinnan uppenbara sina splittringar och upplösa sig själv".

 

Jag visste inte att Stockholms universitet hade fallit fullt så djupt ner i den politiska korrekthetens post-kulturella moras! Såvida nu inte

157


också detta bidrag bör uppfattas som en drift med mycken verbal aka­demisk akrobatik, likt Alan D. Sokals berömda spex med the Social Text? I det fick Sokal en postmodernistisk tidskriftsredaktion att bl.a. gå på tanken att The Big Bang bara var en social konstruktions­myt!(4)

 

Hela Ord & Bild-numret mot "biologismen" kan tolkas som ett gott bevis för att den moderna biologiska och genetiska forskningen står på en utmärkt fast grund.

 

Ty finner motståndarna inte bättre kritiker än de som ingår i Ord & Bild så har de allvarliga forskarna inget motstånd alls!

 

Vilket i så fall är förfärligt! Ty deras forskning för med sig mängder av komplicerade problem av olika slag, som dock bör tas upp på ett allvarligt och inte på ett okunnigt, vulgärt och ideologiskt sätt.

 

2. KAN VI "AVFÄRDA" INTELLIGENSEN?

 

Den fråga man efter slik läsning bör ställa sig är: hur kan det komma sig att detta vänsterangrepp är så extremt svagt?

 

Ett svar på denna fråga är att de två tidningar som dominerar all svensk debatt har misskött sin uppgift som upplysare.

 

Förvisso har Svenska Dagbladet släppt in kunniga forskare som Marianne Rasmuson, Germund Hesslow, Nils Uddenberg och Svante Folin, men bara i understreckarens kulturella finrum, så fint att ingen normal läsare vågar sätta sin fot där. På de normala sidorna hittar vi något annat.

 

På en kultursidas i Svenskan ser man t.ex. en stor bild av en kvinna som med ett löjligt primitivt instrument mäter storleken av en mans skalle. Över bilden står med stora bokstäver: "...enfaldigt om männi­skoraser..." .

 

Sedan Cesare Lombrosos tid har det varit standard att spotta på mätning av kranier och skallstorlek. Kan man sen visa upp en idiotisk bild, har läsaren på förhand fått den rätta fördomen mot en artikels innehåll.

 

Det är klart, man kan förstå irritationen mot den gode Lombroso, som i sin Genibok (6) för hundra år sedan förklarade att "ett stort genis födelse motsvarar mer än hundra medelmåttors". Det är inte ett politiskt korrekt konstaterande! Den nämnda bilden tillhörde en anmälan av en ny och internatio­nellt omskriven bok, Marek Kohns Rasgalleriet. (7) Anmälan var gjord

158


av en kulturantropolog från Norge, Thomas Hylland Eriksen. Denne har bl.a. tidigare publicerat en del om etnicitet och nationalism. Hyll­and Eriksen konstaterar kort och gott att också intelligensforskning "kan i stor utsträckning avfärdas".

 

Jaså, kan den det? Menar vi då intet med vad vi säger? Se punkt 7 nedan! Detta omdöme är på två sätt typisk för svensk forskning och debatt på intelligensens område.

 

För det första tycks sådan forskning inte få finnas i vårt likriktade land. Ty tydligen måste man gå över Kölen för att alls finna någon acceptabel debattör.

 

Och när man gör det kan man finna en person, som uttalar sig om saker, som det förefaller tveksamt om han verkligen läst, eller om böcker som han ens haft i sin hand. Jag tvingas framföra denna miss­tanke, ty anmälaren presenterar en av The Bell Curve's författare, Charles Murray, som psykolog, när denne i själva verket - vilket klart framgår av bokens omslag - är statsvetare, med examen från MIT.

 

Med den debatt vi har i Sverige, löper sådana avslöjande detaljfel dock ingen risk att bli avslöjade. Och att i förbigående spotta på The Bell Curve är, som sagt, lösenordet för att komma in i den accepterade massmediala gemenskapens värme.8 Stupiditeten har till och med spritt sig till Statens anslagsutdelande Forskningsråd! (9)

 

Skulle dessa frågor alls få debatteras sker det på villkor att debatt­ören, för det andra, gör kowtow för de redan av Strindberg gisslade kotterier som styr vår kulturdebatt. Här exemplifierat av omdömet, att ras- och IQ-forskning "kan i stor utsträckning avfärdas".

 

I stor utsträckning kan man förvisso" avfärda" den lika stupida som vidlyftiga s.k. rasdebatt som gör judar till en speciell "ras". Såvida nu inte också norrmännen skall anses vara en "ras" för sig. Än mer kan man "avfärda" alla påståenden om att denna ras, liksom norrmännen, skulle vara mentalt underlägsen. (10)

 

Men att avfärda ras- och intelligensdebatt är inte bara ointelligent. Det är farligt! (11) Ty det skapar den omedvetenhet som kan bidra till att förklara varför Sverige har blivit "ett av världens viktigaste produk­tionscentra för nazipropaganda" , enligt Antisemitism World Report 1996. (12)

 

159


HJÄRNA & GENKORTLEK

 

3. "DAGENS NYHETER GÖR FOLKET DEBILT”.

 

Varning till läsaren: följande är inte så lite personlig polemik mot en typ som jag finner grundfalsk.

 

I den berömda tidskriften The New Yorker av den 9 september 1996 finns en lång artikel om Richard Dawkins under rubriken" An­nals of Science". I ingressen frågas "Hur har Oxfords mest skräckinja­gande Darwinist kommit att bli folkets favoritvetenskapsman?"

 

Fjorton år tidigare, redan 1982, skrev jag en anmälan av Dawkins andra stora bok, med det otillgängliga namnet The Extended Phenoty­pe.  Jag fick tillbaka denna anmälan från den då helt nye kulturredaktö­ren, Arne Ruth. Han motiverade refuseringen skriftligt med orden: "Vår bedömning av Dawkins är att han inte själv hör till grundarna av de sociobiologiska teorier han framför, utan snarare är en popularisa­tor av dem" (13) varför DN inte ville ödsla så stort utrymme på honom som min artikel krävde.

 

Ruth hade gruvligt fel. Inte bara The New Yorker skriver nu upp Dawkins. 1994 kom en bok av en verkligt duktig popularisator, den redan tidigare nämnde Robert Wright. I sin The Moral Animal. Evolu­tionary Psychology and Everyday Life sammanfattar han de senaste tjugo årens framsteg i den sociobiologiska skolans försök att nå insikt i människans natur. Den inleds (14) med att hänvisa till "de två epokgö­rande böcker" som ligger i grunden för denna, Wilsons Sociobiology och Dawkins första bok, den om den Själviska Genen. (2003 blev Dawkins utnämnd till Englands ledande intellektuelle!)

 

Bakom denna Arne Ruths felbedömning ligger kanske något annat och för den svenska debatten mera betydelsefullt. Vad Ruth inte talade om var att han just vid denna tid, ihop med sin vän Ingemar Karlsson, slutförde arbetet på en egen bok, Samhället som teater. (15) Den handlade om Tysklands fall in i nazismen. Den avslutas med ett hårt angrepp på den sorts tänkande, med vilket Dawkins forskning kunde anses be­släktat. Så avfärdas t.ex. Arthur Jensen, den ledande kontroversielle intelligensforskaren vid Berkeley, som "beryktad för sin tes att svarta har lägre intelligens än vita".

 

Inte nog med det.

 

Samhället som teater, avslutas med ett högerextremt citat i här be­handlade frågor som tillvitas Francis Crick.(16) I bokens text sägs att det kommer från en fransk källa, i tillhörande fotnot från en tysk. Varför inte gå tlll det engelska originalet? Om det nu alls finns. Ty det har

 

160


DEN SVENSKA BIOFOBIN

 

varit omöjligt att belägga detta citat i den litteratur till vilken Ruth hänvisar. Frågan är om det alls finns, från Crick, eller om Arne Ruth tillverkat det för sina egna politiska syften.

 

Sedan 1982 hade jag i åtta år ett stående gräl med Arne Ruth och DNs feministiska kulturmaffia. Detta kulminerade i en anmälan av min Lärobok för 90-talet, som är den som gör att jag ens vågar fram­ställa en så ful misstanke.

 

Ty i den anmälan förfalskade man ett citat på fem rader, som jag aldrig skrivit, genom att välja fram passande ord från en och en halv sida, som jag hade skrivit. Med den metoden skulle jag kunna lägga vilken åsikt som helst i vilken som helst debattörs mun. Och jag frågar mig om citatet från en av DNA-spiralernas upptäckare, Francis Crick, har tillverkats med samma falska metod.

 

När jag frågade den man som skrivit anmälan av min bok, en Göte­borgs docent i statskunskap som jag tidigare varit med om att inkom­petensförklara när han sökte en professur, hur han, som vetenskaps­man, kunde nedlåta sig till en sådan förfalskning, skämdes han lite och svarade: "det citatet gjorde dom på Dagens Nyheters kulturredak­tion!"

 

Detta är sorgligt, då denna typ av intellektuella manipulationer, när de blir avslöjade, bäddar för den typ av omänskliga reaktioner som både Ruth och jag vill undvika. Ty lögn föder lögn, sanning sanning!

 

4. KLOCKAN KLÄMTAR FÖR DN

 

DN har de senaste åren haft stora ekonomiska bekymmer och många medarbetare har tvingats sluta. Jag förstår det. Ty när man i femton år tillåter en total försumpning av den kultursida som på Olof Lager­crantz tid var Sveriges bästa universitet, så djup att många nu talar om denna tidning som "den som förkortar sig på samma sätt som Dumt Nonsens", då är det klart att också ekonomin måste raka ihop.

 

Detta omdöme kan motiveras också med DNs behandling av The Bell Curve.

 

Under rubriken: "Välfärdsstaten gör folket debilt." påstår denna anmälan att "Den omdebatterade boken 'The Bell Curve' hävdar att varje människa måste acceptera sin plats i samhället. Denna plats be­stäms av vår medfödda intelligens. Vi är helt enkelt olika, och det går inte att ändra på."

Vem vill läsa en bok som anmäls med en sådan rubrik och inled­ning?!

 

161


Den 20 december 1994 avfärdade Dagens Nyheter på detta vis den bok som i USA redan då sålts i flera hundratusen exemplar och väckt en enorm debatt.

 

Ingenstans i denna bok hävdar författarna att välfärdsstaten gör folk debila, d.v.s. förståndshandikappade. Rubriken är lögnaktig.

 

Ingenstans i denna bok hävdar författarna "att varje människa mås­te acceptera sin plats i samhället". DN s påstående är lögnaktigt.

 

Ingenstans i denna bok hävdar författarna att vår "plats i samhället bestäms av vår medfödda intelligens." Också denna del av DN s in­ledning är falsk.

 

Tre av fyra delar av DN s ingress är falska.

 

Två veckor efter denna falskhet har stått att läsa kommer t.o.m., dock på betydligt mindre synlig plats, en invändning från en av dem som citerats av DN s författare. Denne skriver: "Om Knoll - d.v.s. DNs recensent - begripit så lite av min artikel, och de värderingar den uttrycker...så blir jag tveksam om hur mycket han begripit av det han skriver i övrigt i sin artikel. Han använder mitt resonemang för sitt eget ideologiserande syfte, just det som han kritiserar 'The Bell Curve” för (17).

 

Den fråga jag ställer mig är om denne okunnige Knall valts av Arne Ruth som recensent för Arne Ruths eget "ideologiserande syfte".

 

Tyvärr går det numera inte att lita på sanningshalten i en enda arti­kel på Dagens Nyheters kultursida. Ty stundom kan man t.o.m. miss­tänka att chefredaktören är villig acceptera falska citat för att stärka sina uppfattningar. (18) (Det betyder också, käre läsare, att du inte heller kan lita på DN s anmälan av den bok du just nu läser!)

 

Den sista satsen i DNs ingress är däremot helt korrekt. "Klock­kurvans" två författare hävdar förvisso att vi är "olika, och det går inte att ändra på". Vilket är en sanning som vi skall vara otroligt glada över. Ty det är det som är basen för mänsklighetens många framsteg!

 

Hade vi inte varit olika och hade inte detta varit ett oföränderligt faktum är det möjligt att Hitler och Stalin, med sina helt underkuvade mediamaskiner, hade kunnat likrikta oss på ett än mer framgångsrikt sätt än de nu lyckades med. Det är tack vare olikheternas oföränderlig­het som vi lyckats bli av med slika odjur!

 

Jag förmodar att detta är något som Dagens Nyheter, i Herbert Tingstens efterföljd, fortfarande är glada för. Utom möjligen på kul­tursidan?

162

DEN SVENSKA BIOFOBIN

 

Ty annars är det väl Dagens Nyheter som gör folket debilt?19

 

5. UNIVERSITETENS TYSTNAD

 

Universitetens uppgift är att träna upp misstänksamhet mot varje form av obevisad fromhet och tvivel mot varje axiom. De är den per­fekta platsen för djärva tankeexperiment och för brist på vördnad för auktoriteter. Universiteten har rent utav en förpliktelse att hålla levan­de den hädelsens anda, som alltid har varit en del av det levande sinnets sanna anda.

 

Ett enda, men tyvärr ett talande exempel: I ett i sig utmärkt försök till populär upplysning om vad den genetiska forskningen kan komma att innebära har den innovative skådespelaren Helge Skoog sedan 1989 då och då haft en "soppteater" i Stockholm på ämnet "Gensvar - Om gen-teknik och gen-etik". I denna medverkar också professor Hans Wigzell vid Karolinska Institutet, vårt ledande "medicinska universi­tet".

 

I slutet av pjäsen tillfrågas Wigzell om det finns något ämne man inte bör forska på. J a, svarar han, man bör inte forska på olika rasers intelligensnivå!" Ungefär så har han sagt minst något 30-tal gånger på scenen.(20)

 

Enligt min bedömning intar här den före detta rektorn för Sveriges ojämförligt viktigaste medicinska högskola, den som utser Nobelpristagarna i medicin, en både osund, ohållbar och ovetenskaplig hållning. Anting­en uttrycker den ett dolt förakt för afrikaner, en bristande tilltro till vår demokrati eller - ty Wigzell är en av de öppnare forskarna - den omedvetna rädslan för en garanterat hätsk debatt av det slag, som an­slagsslavande forskare normalt söker undvika.

 

Ett sådant upprepat moraliskt ställningstagande på en teaterscen innebär dessutom en uppmaning till censur i den massmediala debat­ten! (22) Med en sådan hållning hos en framstående ledare förstår man ock­så lättare varför universitetsfolk inte ställt upp mer och på ett allvarligt sätt i The Bell Debate än de har.(21)

 

De akademiska ledarnas förvandling till kujoner har påtalats, t.o.m. i svensk press. (22) Men man kan förstå dem. Delvis är också detta våra usla och falska mediers fel. Rektorn för Uppsala Universitet, Stig Strömholm, fördömer t.ex. mediadebattörerna som "följen av primiti­va men framgångsrika indignationshabituéer och massmediaterroris­ter, som gör saklig diskussion omöjlig" (23) Jag kan förstå hans inställ­ning, men inte

 

163


hans slutsats, att allvarliga forskare därför måste undvi­ka media.

 

Tvärt om, ju okunnigare och falskare den massmediala debatten blir, desto viktigare är det att kunniga forskare framträder och talar om vad som förefaller minst osannolikt på olika, alltid något osäkra vetenskapliga fält. (24)

 

Detta synes mig vara en forskares demokratiska plikt! (24)

 

6. "FULL KUNSKAP" FINNS INTE

 

Kanske har jag dock fel. Ty ett utomordentligt hedervärt argument existerar bakom vilket fega forskare alltid kan gömma sig.

 

Detta hänger samman med en fråga som Umberto Eco ställde på en IT-mässa i Milano i början av 1996. "Vill du ha en miljard dollar i en­dollarsedlar, om enda villkoret är att du själv måste räkna upp dem?"

 

Det hedervärda argumentet lyder: "Man skall ha fast kunskap om det man uttalar sig", eller än starkare: "man skall inte uttala sig förrän man har fullständig kunskap". Och, lägger de till, detta gäller alldeles särskilt i så känsliga frågor som intelligens och rasskillnader. J ag har mött det, också på Karolinska Institutet.

 

OK, jag kan köpa det. Men vad blir då slutsatsen? Låt oss räkna lite. Vi har cirka 100.000 (det var den siffra som ledande forskare använde när denna bok skrevs runt 1995. Nu, 2006,  anser man att det finns knappa 30,000) gener. På vilka intelligensen sitter vet vi inte. En forskare som vill ha fullständig kunskap härom måste alltså, till att börja med, arbeta sig igenom dessa 100.000 enheter.

 

Vi antar att det rör sig om en koncentrerad herre som lägger tio timmar om dagen, 300 dar om året i 50 år på detta jobb. Klarar han då av sju gener om dagen kan han inbilla sig att han får göra ett uttalande med "full kunskap" när han arbetat i drygt 47 år.

Innan dess bör han tiga!

Dock, ännu har denne IQ-forskare inte på något vis kommit nära "fullständig kunskap". Ty intelligensen sitter främst i hjärnan. Denna är visserligen ett re­sultat av genernas samspel med varandra och med omgivningen, men ett oändligt mycket mera komplext resultat.

 

"Det centrala nervsystemet använder approximativt en triljon (12 nollor) neuroner, vilka alla är sammanknutna i nätverk av ofattbar komplexitet", upplyser en specialist. (25) Låt oss strunta i synapser och axoner och andra märkvärdigheter och nöja oss med "fullständig kun­skap" om och förståelse för den där enda triljonen nervceller.

164


Om vår forskare då arbetar lite övertid under sitt liv kommer han upp till tio miljoner forskarminuter. Låt oss se:

 

Forskarminuter/Neuroner =10.000.000/1.000.000.000.000 = l/100.000.

 

Detta lilla räkneexempel innebär att om han med någon fin teknik klarar av att sätta sig in i hundratusen olika neuroners arbete varje minut under sitt 50-åriga forskarliv kan han kanske anses ha "fullständig kunskap" om alla de celler som eventuellt kan påverka intelligensen.

 

Strax före pensioneringen kan han möjligen tillåta sig ett uttalande.

Vilken slutsats skall man dra av detta?

Att forskare bör uttala sig på basis av sannolikheter?

Eller att de åtminstone söker upplysa sin omgivning om vad som är minst osannolikt i en given fråga?

Eller att forskare totalt skall hålla käften?

Vad skall vi i så fall ha dem till?

 

7. MENAR VI NÅGOT MED VAD VI SÄGER?

Låt mig ställa en något enklare fråga, därtill stimulerad av Thomas Hylland Eriksens "avfärdande" av intelligensdebatten: vad menar vi med våra ord? Menar vi alls nånting med dem? Om så är fallet, måste vi inte ta ordet intelligens på allvar?

 

När t.ex. Elaine Pagels använder ordet intelligens för att utmärka en av våra bättre egenskaper (26) ;

när Die Zeit har en serie om superlativen av intelligent, om "genia­la" infall;

när en teaterkritiker i Svenska Dagbladet (27) talar om en "intelligent" uppsättning av en Norenpjäs;

när den intellektuellt likvärdiga Svensk Damtidning anser att Dan­marks nya asiatiska princessa är både "vacker och intelligent" (28);

när Bo Södersten konstaterar att den nya arbetsmarknaden ställer högre krav på kunskap och på intelligenssynonymen "talang" (29);

när Herald Tribune rapporterar att "verbal intelligens" inte nöd­vändigtvis måste sjunka med stigande ålder (30);

när Garton Ash talar om EV-skeptikers "mindre intelligenta for­muleringar" (3I) ;

 

165


HJÄRNA &: GEN KORTLEK

 

när hjärnprofessorn Mats Fredriksson i Uppsala säger att om man vill mäta positiva egenskaper, som gått omdöme, intelligens, eller förmågan att lösa problem, är det bättre med personlighets­tester än att fotografera hjärnan" (32) ;

när Neue Ziircher Zeitung karakteriserar Giscard d'Estaing som en "enstörig intelligens"; (33) eller

när Hans Alfredson benämner Olof Palme som en "het intelli­gens" (34) eller hans påstådda f.d. älskarinna, Ewa Rudling ursäktar sig med att "jag faller för intelligens"(35) ; när George Steiner fyller sin första stora bok, den om Tolstoj och Dostoevski, med ordet "intelligent" om åtskilliga av de behandlade författarna;

eller, för att slutligen gå längre tillbaka i historien, Pico della Mir­andola förklarar att det t.o.m. är intelligensen som gör en ängel, "nec sequestratio corporis, sed spiritualis intelligentia angelica facit". (36)

är då allt detta meningslös logorré som vi bara skall "avfärda"?

 

Vem som helst kan slumpmässigt fördubbla antalet exempel under

några få timmars läsning i nästan vilken litteratur som helst.

 

Är då användandet av ett av språkets främsta honnörsord bara ett ra­sistiskt, elitistiskt, sexistiskt påfund med vilket vita, anglosaxiska, pro­testantiska tuppar blåser upp sig själva?

 

Skall alla sådana satser "avfärdas"?

Saknar de all substans? Kan man då generalisera detta?

I så fall, vad blir egentligen kvar av vårt språk?

 

8. STATEN INFÖR ETT NYTT "INDEX LlBRORUM PROHIBITORUM", ELLER FÖRBJUDER KUNSKAP OM DET SOM INTE LÄNGRE KAN FÖRNEKAS.

 

Att kunskap är makt är en gammal sanning.

 

När en maktgrupp går över från att förneka till att förbjuda något fenomen bör medborgarna därför verkligen dra öronen åt sig. Ty då rör det sig sannolikt om ett hyperviktigt nytt instrument i människor­nas maktkamp. Lyckas man förbjuda kunskap censurerar man debat­ten än mera.

 

Under ett halvt sekel har socialdemokrater gärna förnekat det bio­logiska arvets betydelse. De har inte gått till samma ytterligheter som Lysenko i Sovjet. Dock har såväl deras skol- som deras kriminalpolitik byggt på tanken att människans natur var så plastisk, att den lätt

166


 

kunde förändras. Ett gott samhälle skulle göra alla starka och goda. Man förnekade gärna existensen av något biologiskt arv som kunde göra några av oss svaga och andra t.o.m. onda. Den "fria viljan" var lika stark hos alla. (37)

 

Nu tycks socialdemokrater i regeringsställning gå in för att inte bara förbjuda utan till och med kriminalisera innehav av den kunskap som tidigare inte har funnits! Den som skaffar sig kunskap om det, om vilket det inte kan finnas någon kunskap, han skall i fängelse!

 

Ett grundskäl härtill är att "alla skall ha lika rätt till arbete, social välfärd etc. oavsett arvsanlag". Den begåvade får inte ges mer chanser än den som haft otur med AKG. Den obegåvade skall också kunna få bli dataexpert, teknikprofessor eller pilot. Därför måste kunskap om bl. a. medfödd intelligens kriminaliseras!

 

Ty detta måste, såvitt jag förstår, vara innebörden aven departe­mentspromemoria i Socialdepartementet som omtalades i Svenska Dagbladet den 14 mars 1996. Liknande lagstiftning finns redan i Nor­ge och diskuteras i många länder. Men jag vill utgå ifrån det svenska utkastet till ny lag.

 

Enligt denna källa38 lät socialminister Ingela Thalen ta fram en de­partementspromemoria som har fyra huvudpunkter:

"Enskilda som genomgår genetisk testning måste skyddas.

Arbetsgivare och försäkringsbolag får inte ställa gentester som vill­kor för anställning eller livförsäkring.

Tredje man får varken efterfråga eller använda sig av gentester i nå­got syfte med undantag för medicinsk forskning.

Liksom i Norge bör det bli förbjudet för tredje man att be om, inneha, mottaga eller använda information om en persons arvsanlag."

 

"Förbudet att efterfråga genetisk information kommer att gälla alla typer av offentliga institutioner, arbetsgivare, banker, kreditväsen, universitet och försäkringsväsende. Bara sjukhusen kommer att un­dantas. "

 

Ett sådant förslag till lag arbetas inte ut om man inte tror att gen­forskning och gentester sysslar med något som faktiskt finns och som kan få mycket stor betydelse. Enligt uppgift från departementet kom­mer förslaget att läggas fram som proposition under våren 1997. Det bör då debatteras intensivt!

 

I handling har socialdemokratiska makthavare därmed bekräftat att de tror på att det åtminstone i en del sammanhang kan finnas ett gene­tiskt

 

167


arv av stor betydelse för samhällsutvecklingen! Det är roande att se att de försvarar dessa regleringar med ett sten­hårt försvar för den "personliga integritet" som de i skattesamman­hang använder som spottkopp!

 

Varför är de, liksom deras regeringskolleger i andra länder, då rädda för att fritt låta kunskap om vårt genetiska arv, om innehållet i vår giv av genkortleken, om styrkan i AKG hos olika individer, cirkulera fritt bland människor? Så rädda att de vill stoppa folk i fängelse!

 

Det hänger samman med att denna kunskap säkerligen kan missbru­kas. Dels kommer den inte att fördelas jämlikt. En elit kommer att ha tillgång till de data om massan av medborgare som vid varje given tid­punkt finns på detta område. (I Sverige har militären länge testat så gott som all manlig ungdom; resultaten av dessa test har säkerligen både SÄPO och regering haft tillgång till!) Kunskapen växer här svindlande fort. Dels kommer denna kunskap att kunna användas för att manipu­lera massorna på olika sätt. Dels kan den bli mycket farlig.

 

Atomforskningen gick in i atomens kärna. Den kunskapen ledde till atombomber och kärnkraftverk. Nu går människan in i livets atomkärna.

 

Denna kunskap kan leda till en gudalik förmåga att hjälpa existe­rande liv och skapa nytt. Men den kan också leda till nya förfärande vapen och till nya hittills aldrig existerande livsformer som kanske kan slå ut de gamla. Och, om avancerade galningar åter kommer till mak­ten, till experiment med medmänniskor av ett slag som kommer att få Hitlers sjuka experiment på judar att helt förblekna. Minns att makt­galningar är betydligt mer vanligt förekommande i historien än vi vill minnas!

 

All kunskap är sedan Eden, Pandora och Prometeus på gott och ont.

 

Det nämnda utkastet till lag verkar inte ha direkt med kunskap om intelligens att göra. Ingenstans talar författarna om IQ. Men hela pro­memorian skulle kunna skrivas om till ett förslag om förbud mot att efterfråga kunskap om intelligensnivåer!

 

Med hänsyn till att IQ-tester, vilka här efterfrågas, till mellan 40 och 80 procent kan anses vara "information om en persons arvsanlag" bör en skicklig advokat med hänvisning till en lag som bygger på den­na PM också kunna förbjuda innehav av den bok, som den "kriminel­le" läsaren just håller i sin hand.

 

168

 


DEN SVENSKA BIOFOBIN

 

Ett enklare exempel: Om jag "i särbehandlande syfte" på ett fint sätt frågar efter "släkthistorien" för de två kvinnor jag har svårt att välja mellan, finner att den ena är full med idioter och därför väljer den andra, då har jag nyttjat genetisk kunskap och är klart förfallen till fängelse i sex månader! (39)

 

För den som i 35 år sysslat med ekonomisk krigföring och embar­gon (40), i vilka försök att hindra spridning av kunskap vanligen är cen­tralt, framstår bristen på realism i det framlagda lagförslaget om kon­troll av genetisk kunskap som total.

 

Oavsett detta utgör denna departementspromemoria åtminstone ett hederligt, öppet försök att "avfärda" en kunskap, som man uppen­barligen numera inser kan vara sann - ty varför skulle annars den me­dicinska forskningen och sjukhusen undantas?

 

Mig synes det dock skrämmande hur tyst debatten har varit om dessa moderna censurförsök! (41)

 

Jag har föga orsak att nu 2006 ändra det som står ovan, när denna lagstiftning presenterats i SOU 2004:20. På basis av den kan den läsare, som så önskar, gå till ett föredrag jag höll i februari 2005 på temat: ”Mendels gåva – Vår nästa världsbild”. Den går att finna på www.wwwgak.org

 

169

 

 

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems