Home
 
 
Kap. XI. livets allvar och tjatterklassens förräderi, s. 173 Print

Kapitel XI

Livets allvar

och tjatterklassens förräderi

 

Salig Poul Ströyer, en av de bästa skämttecknarna vi haft, kom­menterade också svensk utbildnings debatt. När denna var som mest idealistisk talades det om att en del av platserna på univer­sitet och högskolor borde lottas ut till vem som helst, oavsett förkun­skaper och läggning.

 

Ströyer ritade en tombola med en överlycklig man som sprang iväg med en vinstlott i ena handen, en doktorshatt i den andra och en prat­bubbla som sa: "Hurra - medicine doktor!"

 

Är det verkligen så de "jämlika" vill ha det?

 

I alla händelser är det inte så det fungerar. Verkligheten ser annor­lunda ut!

 

1. EN ÖVERLEVNADSFRÅGA

 

Ett samhälle är i dag som en superhjärna. Det befinner sig alltid i en eller annan form av krig, konflikt eller konkurrens med andra samhäl­len, andra superhjärnor. Sådan är min grundläggande tes om männis­kans sociala villkor i dagens värld. (1)

 

I denna historiska utslagningstävlan vinner vanligen de, som har de bästa instrumenten.

 

Detta gäller såväl inom varje liten social enhet, som mellan de stora, mellan multinationella företag på den globala marknaden, mellan del­republikerna i ex-Jugoslavien, mellan nationerna i Europa och mellan USA, Europa och Östasien i den planetära kampen om hegemoni.

 

Varje realistisk ledare av sådana enheter, små som stora, inser att om just han och hans samhälle skall ha en chans att vinna, en möjlighet att överleva som en mer eller mindre suverän enhet, är det av yppersta vikt att hans superhjärna fungerar optimalt. Det gör den om de olika delarna fungerar väl och är sammansatta på rätt sätt.

 

De olika delarna i en social superhjärna består av de individuella

 

173


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

hjärnor som ingår i den. Dessa är hierarkiskt strukturerade. För att fungera väl måste det finnas rimligt intelligenta ledare i toppen. Förut­om en stark adrenalinstinn maktvilja måste dessa också ha förmågan att abstrakt kunna föreställa sig helheten, även när de inte konkret har möjlighet att se allt som ingår i den.

 

I botten av pyramiden är detta mindre viktigt. Ty om det finns indi­vider som har låg intelligens, som mest ser till det som är här och nu, och gärna på sådant som har med mat, sex och våld att göra, är det då inte förnuftigt för superhjärnans överlevnad - och därmed också till fromma för dem i botten! - om dessa placeras eller, än bättre, själva väljer att arbeta i botten av pyramiden?

 

Förefaller inte detta att vara en analytiskt riktig bild av verkligheten sådan den är, alldeles oavsett vad vi människor tycker eller inte tycker om den. Självklart står den i strid med en humanistisk önskan om hur samhället borde se ut. Men, igen, är det inte så här den ser ut?

 

Jag är övertygad om att dagens problem på arbetsmarknaden, för att ta ett konkret exempel, har mycket med denna, min normativt kan­ske lika avskyvärda som analytiskt sanna bild att göra. Ty på ett eller annat sätt är det den biologiska, primitiva, socialdarwinistiska driften som styr våra samhällen. Vackra fraser från våra politiker eller chefre­daktörer har ungefär lika stor praktisk betydelse som de besvärjelser som primitiva stamhövdingar får sina lydiga schamaner att uttala.

 

Konkret betyder detta att de individer som styr våra sociala super­hjärnor, sannolikt i växande utsträckning och säkerligen under starkt motstånd, kommer att nyttja intelligensen, innehavet av apkäppsge­ner, som urvalskriterium för att placera delhjärnorna på olika strata inom den sociala hierarkin. (2)

 

Detta är ett överlevnadsvillkor, såväl för ledarna som för enhetens medborgare. Av detta skäl kommer intelligensskillnader att bli allt viktigare ju intensivare konkurrensen blir mellan allt större och tekniskt allt mer komplicerade samhällen.

 

Detta står dock i strid med våra demokratiska jämlikhetsideal, i all synnerhet sådana dessa tolkas av överlevande marxister och politiskt korrekta sociala konstruktionister, som inte alls vill tro på några intel­ligensskillnader. Men är det deras perspektiv som styr verkligheten?

 

Frågan bör ställas. Ty i USA genomgår f.n. nästan två miljoner stu­denter årligen det mini-IQ-test som kallas SAT, Scholastic Aptitude

 

174


Test, studielämplighetstest. Det är sannolikt att över 30 och möjligen så många som 40 miljoner på arbetsmarknaden i dag aktiva amerikaner har genomgått detta test. (3) Om detta har betydelse i USA i dag, vilket klart är fallet, kommer liknande test att konkurrera sig in också i Eu­ropa och t.o.m. i Sverige.

 

Ett enkelt faktum är att vi redan lever i en meritokrati. Frågan är främst om vi vill inse det eller blunda för verkligheten. Och blundar vi, blir det naturligtvis lättare för makthavarna att manipulera den ovetande massan.

 

2. SUPERHJÄRNANS PRINCIPER

 

Perspektiven kan nämligen också vändas upp och ner.

 

Nästan all diskussion om intelligensen har hittills setts ur indivi­dens perspektiv. Det är normalt för svensk debatt som är rasande indi­videgocentrisk.

 

Superhjärnorna har dock ett eget perspektiv, ett "organismiskt" synsätt.

 

De intellektuella slåss, som jag har visat i några kapitel, om defini­tioner på intelligens, om hur man mäter IQ, om dagens diskussions släktskap med Hitler eller Lysenko, och om möjliga konsekvenser av att alls ta upp dessa frågor.

 

Ur en superhjärnas synpunkt är allt detta onyttigt tjafs, NATO, No Action, Talk Only. Tjafs, som onyttiga akademiker dessutom ägnar sig åt på andras bekostnad. Och som snarare stjälper än hjälper de verkligt svaga!

 

Vad som är relevant ur en superhjärnas synpunkt är att få fram den bästa råvaran för den egna organismens överlevnad. D.v.s. de individu­ella hjärnor som den behöver för att dels ersätta gamla och förslitna celler, dels ta in nya som kan befrämja den egna livsformens tillväxt i makt och rikedom.

 

Detta gäller framför allt i dag för de jättestora multinationella före­tag som ser människor som utbytbara "produktionsfaktorer", även om deras chefer med jämna mellanrum pietetsfullt försäkrar oss att "de anställda är företagets viktigaste tillgång". Och det är det!

 

Samma gäller även de suveräna nationer som ännu existerar. Ty så­väl deras existens som kvaliteten på deras liv beror i hög grad på vilket människomaterial de har som medborgare och på vilka företag de har som skattebetalare.

 

175


Hur ställer sig nu dessa superhjärnor till de heta diskussionerna om skillnader i intelligens?

 

Jag tror två aspekter dominerar deras inställning.

 

"Rätt man - eller kvinna - på rätt plats", det är den gamla hederliga principen för en personalchef. Det betyder att på mentalt svåra jobb skall där sitta personer med hög intelligens, kanske 120 i testad IQ och uppåt. På medelsvåra jobb kan folk med runt 100 i IQ stoppas in. Ru­tinjobben kan klaras av med folk som testar under 90 och kanske lägre.

 

Första problemet för en personalchef är alltså att se till att de olika nischerna i hans hierarkiska organism fylls med rätt man eller rätt kvinna på rätt plats.

 

Hur lyckas man med det? Jo, genom att finna goda kriterier för att verkställa detta urval.

 

För att få fram sådana vänder man sig till experterna på fältet, vari bl.a. intelligensforskarna ingår. Där finns forskargrupper som har för­sökt jämföra effektiviteten i olika selektionskriterier. Om dessa skulle finna att resultaten på IQ-test inte bara är bra för ändamålet, utan i de allra flesta fall överlägsna alla konkurrerande kriterier, vad bör perso­nalchefen då göra?

 

Om så vore fallet, vore det inte också självklart att en god personal­chef i någon superhjärna då måste ta hänsyn till sökandes och även till anställdas intelligens, sådan denna mäts med IQ-testen? Något annat vore väl på gränsen till tjänstefel?

 

Vore det inte också ganska naturligt att den som skulle anställa nå­gon till en stor organisation rent utav krävde att de sökande skulle genomgå någon form av intelligenstest?

 

Så gör man i hög grad redan i USA, struntande i de intellektuella "tjatter klassernas" eviga, och evigt lika improduktiva pladder.

 

Man utnyttjar helt enkelt de kriterier som finns tillgängliga för att bedöma både den aktuella och den potentiella personalens bäst möjli­ga placering. Och när IQ-kriteriet förefaller bäst nyttjar man IQ, punkt och slut. Sådan är principen.

Hurudan är då verkligheten?

 

3. MÖJLIGA KRITERIER.

Det föreligger forskning på olika kriteriers värde i de just diskuterade sammanhangen. Och enligt en rad forskares omdömen är faktiskt resultaten­

 

176


på intelligenstest personalchefernas överlägset bästa hjälp­medel.

 

Det är nog symptomatiskt att jag själv förstod allvaret i just denna aspekt av intelligensproblematiken när jag läste en bok, skriven aven representant för näringslivet.

 

Daniel Seligman var i många år redaktör i Time Inc. och även i den stora affärstidskriften Fortune. För några år sedan publicerade han sina insikter i intelligensens irrgångar. (4)

Seligman understryker två för företagen speciellt intressanta fakta.

 

Det första är det jag här behandlar, att IQ-test är marknadens bästa hjälpmedel för personalchefer vid anställning och placering av perso­nal.

 

Detta är något som länge varit känt i dessa kretsar i USA, där, som sagt, inemot fyrtio millioner människor vid något tillfälle torde ha testats. Dock har jag vid diskussioner aldrig mött någon i Sverige, med undan­tag för en intelligensforskare, som varit medveten om detta.

 

Sannolikt finns det inget annat kriterium som är så bra som de gene­rella intelligenstesten för att förutsäga en individs kapacitet för att ut­föra ett visst jobb. Så anser i alla fall experterna.

 

IQ-testen har jämförts med ett tiotal konkurrerande kriterier för att välja fram anställda som kommer att ge hög produktivitet: jobbhis­toria, biografier, referenser, erfarenhet, intervjuer, övningsresultat, akademiska resultat, utbildning, intressen och ålder. Intet av dessa kri­terier har kommit upp till IQ-testens prediktionsförmåga. (5)

 

Akademiska resutat var det näst uslaste kriteriet!!! Vilket inte för­vånar den som lagt drygt trettio år av sitt liv på slika inrättningar.

 

Skolutbildning kan förutsäga hur långt man kan komma på ett jobb. Men hur väl man sköter det förutsägs långt bättre av intelligens­test! (6) Inte nog med att personalchefer tar IQ-test på allvar. De finner t.o.m. skäl att tro, säger Seligman, att olika jobb befolkas av individer med olika IQ-nivåer.

 

Han refererar till två forskare, Robert A. Gordon vid Johns Hop­kins och Linda S. Gottfredson från universitetet i Delaware. Dessa har sökt stratifiera jobb dels utifrån IQ-nivåer, dels utifrån den presti­ge som olika yrken åtnjuter i samhället. Deras resultat pekar på att detta är möjligt. Följande nio yrken faller t. ex. innanför nämnda intel­ligensintervaller:

 

177

 


YRKE

IQ-NIVÅ

PRESTIGEINDEX

Läkare   -----

114 +   ----

88

Ingenjör  -----

114 +   ----

66

Gymnasielärare ----

108-134---

63

Husförsäljare ---

108-134 ---

48

Elektriker -----

91-117  ---

44

Brandsoldat-----

91-117 ---

41

Polisbefäl------

91-117 ---

37

Köttstyckare----

86-112  ---

32

Lastbilschaufför-

86-112  ---

29

 

Det finns ett antal liknande studier, som alla pekar på samma sak: i toppen av samhället finns, förutom arvtagare och svågrar, högt begå­vade människor; i botten mindre så.

 

I Sverige, där lotterivinster är det enda moraliskt acceptabla sättet att bli miljonär på, är det naturligtvis fullkomligt logiskt att inte tillåta eller inte våga använda intelligenstest i någon större utsträckning i ar­betslivet. Ty gjorde man det, skulle det måhända gå att vaska fram en klar elit till toppjobben, medan de mentalt svagaste skulle utestängas från sådana. Vilket ju vore höjden av cynism.

 

Då hade man också tvingats fundera öppet och hederligt på vad vi skall göra med de intellektuellt allra svagaste, t.ex. de som testar under 80 på IQ-testen och som, enligt Seligman, då är lagligen uteslutna från jobb i USAs krigsmakt. I Sverige gömmer vi i tysthet dessa medmän­niskor i Samhall.

 

Alltnog, IQ-test har en stor betydelse för personalpolitik i USA. Med ett gemensamt Europa i konkurrens med USA är det mer än san­nolikt att också våra företag i snabbt växande skala kommer, öppet eller dolt, att använda sig av samma selektionsinstrument.

 

Om vi då ljuger om saken, eller tystar ner verkligheten, öppnar vi då inte för ett än cyniskare manipulerande av den massa, som utan att ens vara medveten om saken, kommer att sållas och gallras i arbets­marknadens rissla, alltefter sina resultat på IQ-tester?

 

Är det inte rent utav ett förräderi mot de manipulerade att "avfär­da" sådana överväganden?

 

178

 


LIVETS ALLVAR OCH TJATTERKLASSENS FÖRRÄDERI

 

4. LIVETS ALLVAR PÅ INTELLIGENSTRAPPAN

 

För att hjälpa personalcheferna har det vuxit fram en grupp konsulter i USA som specialiserat sig på intelligensmätning för arbetslivet. Ihop med forskare på området har de utvecklat vad jag vill kalla en intelligenstrappa. De olika stegen på denna utgörs av de "IQ-latitu­der" på vilka olika jobb kan placeras.

 

En läkare eller en ingenjör måste uppenbarligen ha en god förmåga till abstrakt tänkande. På basis av några få yttre symptom eller en kon­stig rad av siffror baserad på ett blodprov skall han kunna se djupt in i kroppen och förstå vilka osynliga organ som inte fungerar som de bör. För att klara det måste han ha minst 114 i IQ; mera är bättre.

 

En trädgårdsmästare som sysslar med blommornas liv här och nu behöver inte en lika hög förmåga till abstraktioner. Det mesta jobbet är ganska konkret. Dock måste han ha förmågan, när vädret skall till att växla, att inse vilka förberedelser som hjälper de känsligaste av blommorna att överleva en hård vinter. Därför bör nog trädgårdsmäs­taren, likt en god brandsoldat, ligga mellan 91 och 117 på IQ-testen.

 

När hälsan är slut och man hamnar i händerna på dödgrävare blir det kvarvarande jobbet för dessa utomordentligt konkret. Deras upp­gift är att gräva ett relativt rutinmässigt hål i marken. Det klarar man nog med något mindre intelligens än en köttstyckare, kanske mellan 80 och 106.

 

Kommer man under 80 får man enligt lag inte anställas i den ameri­kanska armen. Och intet multinationellt företag, som kräver IQ-test, kommer heller att vilja ha en. Förr i världen sändes sådana till Främ­lingslegionen. Vart skall de ta vägen i dag?

 

Det är en av intelligens trappans stora etiska frågor, ett utomordent­ligt gott skäl att inte bara vifta bort intelligens debatten. Jag har gjort tre pedagogiska exempel på steg i intelligenstrappan, som är lätta att förstå.

 

Enligt uppgift har amerikanska konsulter arbetat fram liknande siffror för inte mindre än cirka 550 olika jobb, en siffra som likt allt annat är i snabb tillväxt.

 

5. LINDA GOTTFREDSONS INTELLIGENSTRAPPA

 

En av de ledande forskarna på detta område heter Linda Gottfredson. Hon arbetar vid det likaledes nordiskt klingande Delaware-universi­sitetet.

 

179


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

I många år har hon arbetat med "g-intelligensens" betydelse för det praktiska arbetslivet.

Redan 1986 publicerade hon en stor artikel härom i facktidskriften Journal of Vocational Behaviour, (8) I den bemötte hon sju av de vanliga­re invändningarna mot IQ-testen från de välmenande egalitaristerna i "tjatterklassen". Sedan visade hon att g-IQ har högt förklaringsvärde för framgång och misslyckande på arbetsmarknaden, d.v.s. för att förstå den faktiska ojämlikhet i makt, status och inkomster som inga socia­listiska försök, inte ens med floder av blod, har lyckats omintetgöra.

 

Ty måhända ligger denna ojämlikhet nerlagd i samma mänskliga natur som är tvingad att skapa hierarkiska arbetsfördelningsorganis­mer, om vi alls vill leva fler än tio miljoner människor på den här plan­eten!

 

Efter ytterligare ett årtiondes djupa studier av dessa frågor åter­kommer hon 1997 med en ny artikel, som rätt och slätt heter: "Varför g spelar en roll: Vardagens komplexiteter." (9)

 

Bland mycket annat utomordentligt intressant och värdefullt för att förstå tillvaron sådan den är - i motsats, måhända, till hur den borde. vara - finner vi här ett gott exempel på vad jag kallat en "intelligens­trappa" .

 

 

 

Denna bild av

intelligenstrappan

finns på sidan 180 i boken

Superhjärnornas kamp.

####

180

 


LIVETS ALLVAR OCH TJATTERKLASSENS FÖRRÄDERI

 

Det intressanta med denna är att det här inte är arbetsgivaren eller makten som direkt bestämmer vem som skall hamna var. Utan Gott­fredson visar att det sker en viss mer eller mindre medveten självselek­tion bland olika intelligensgrupper. Det handlar här om 72 olika jobb som har annonserats lediga. Sedan har man undersökt IQ-nivån på de människor som själva söker dessa olika jobb. Det rör sig om allt från advokat och forskare, med IQ från strax under 110 till cirka 130, via sekreterare och bokhållare, som ligger mellan något under 100 och cir­ka 115, ner till portvakt och köttpackare, som ligger mellan 80 och knappt 100.

 

Uppenbart känner folk själva på sig ungefär till vilka jobb de passar. Ty de jobb de söker ligger förhållandevis väl innanför den "tränings­potential" som konsulter och forskare arbetat ut. Där är de högst pre­cisa och delar upp de arbetssökande i sex olika intelligensgrupper med följande karakteristiska egenskaper:

 

1. IQ 116 och över: kan lätt samla och syntetisera information; kan

dra information och slutsatser från konkreta arbetssituationer.

2. IQ 113-120. Individer över genomsnittet; klarar av collegestu­dier; klarar mycket genom självstudier;

3. IQ 100-113. Kan snabbt lära sig rutiner; kan tränas med en kom­bination av skriftligt material och aktuell erfarenhet på jobbet.

4. IQ 93-104. Framgångsrika i enkla sammanhang och drar nytta av väl övervakad inlärning; bör ges tillräckligt med tid och experimentel­la övningar innan de sätts att utföra sina jobb.

5. IQ 80-95. Behöver en "uttrycklig inlärning" av det de måste lära sig; en bra strategi är lärlingsverksamhet; har sannolikt inte mycken nytta av boklig inlärning.

6. IQ 83 och lägre. Kommer sannolikt inte att dra nytta av formali­serad träning; klarar av enkla verktyg under systematiskt överinseende.

 

Dessa siffror har professor Gottfredson arbetat fram med material från ett företag som heter Wonderlic. (10)

 

6. EN GENERELL MODELL FÖR IQ-TRAPPANS NYTTJANDE

 

Antag nu att en personalchef har två element framför sig. Han har 300 sökande till ett femtiotal jobb i en handfull positioner. Dessa har genomgått ett IQ-test och resultaten ligger framför honom. Han har konsulternas intelligens trappa med önskvärda IQ-latitu-­

der för olika jobb.

 

181

 


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

Förvisso har han hört mycken kritik mot tester av alla de slag. (11) Men, trots det, har han blivit övertygad om att det inte finns något kriterium för att placera folk som är bättre än de IQ-test han låtit nytt­ja. Och hans lojalitet är till sin superhjärna.

 

Skulle denne personalchef inte begå ett tjänstefel om han inte tog hänsyn till intelligenstesten som ett kriterium för att välja fram de in­divider som får ett jobb och dessutom på vilken position de kommer att stoppas in? Antag t.ex. att det är en personalchef på SAS som skall välja fram piloter med ansvar för tusentals människors liv. Är det då inte bättre med en snabbt reagerande människa än med en långsamt, om något oförutsett inträffar? Och intelligens är vanligen kopplad till snabba reaktioner!

 

Vilka tjänar, vilka förlorar på att han använder IQ-kriterierna?

 

7. VINNARE OCH FÖRLORARE

 

Innanför ett homogent land som Sverige kommer de som har de bästa resultaten på IQ-testen att få företräde framför de andra. De som har de sämsta, kommer att förlora. Då intelligensfördelningen mellan alla grupper inom Sverige är mer eller mindre lika kommer ingen speciell grupp att vinna eller förlora.

 

Om det är portvakter och sekreterare som skall anställas är det dock ingalunda säkert att det är de som har den högsta IQ-n som får jobben. Ty det vore ett slöseri både med pengar och resurser. Rätt man....

 

I ett land som USA kan det däremot, av de skäl som skall diskuteras i kapitel XV till XVII, uppstå en notabel skiktning. Vi ser det klart på universiteten. Om befolkningen i ett område består av 10 procent asi­ater, 15 procent afrikaner och 75 procent vita är fördelningen av plat­serna på universiteten ofta någonting liknande 20 procent asiater, 8 procent afrikaner och 72 procent vita.

 

Denna fördelning hänger nära samman med de SAT-test, scholastic aptitude tests, dvs studielämplighetstest, som alla där tvingas genomgå om de vill in i den högre utbildningen. Detta är en form av mindre avancerade intelligenstest. (12)

 

I den mån liknande intelligenstest används som inträdeskriterier också på arbetsmarknaden har vi skäl att förvänta oss att det uppstår likartade skillnader inte bara mellan individer utan också mellan grup­per. Dessa skillnader kommer att avse både möjligheten att alls kom­ma in

 

182

 

LIVETS ALLVAR OCH TJATTERKLASSENS FÖRRÄDERI

 

att alls komma in på marknaden och dessutom vilken sorts jobb man kommer att få.

 

Självklart kommer detta att återspeglas i den inkomststruktur som marknaden sedan låter växa fram.

 

Om resonemanget är analytiskt riktigt - oavsett hur man moraliskt vill bedöma en sådan "meritokrati" - kan det bidra till att förklara såväl strukturen på våra samhällens arbetslöshet som på dessas in­komstskillnader. Hög-IQ-are kommer att vara relativt fåtaliga bland de arbetslösa och flertaliga i toppen av inkomstligan, låg-IQ-are tvärt om.

 

Det var sådan statistik som författarna till The Bell Curve hade samlat och blev så avskydda för.

 

Om vi verkligen tar våra medmänniskors lidande på större allvar än våra egna dogmer är dock den fråga vi bör ställa: är dessa resultat sanna eller falska? Eller, åtminstone: är de sannolika eller osannolika?

 

En sådan fråga måste ligga i botten på varje fördelningspolitik som med anspråk på realism vill åstadkomma större jämlikhet såväl på ar­betsmarknaden som i inkomstfördelningen. Och den är utomordentligt viktig ty problemen är i snabb tillväxt!

 

8. GLOBALISERINGENS EFFEKT: IQ- TRAPPOR SLÅS SAMMAN

I Sverige, sa jag, ser vi ingen särskild uppdelning mellan vinnare och förlorare, annat än den som på individplan ligger i IQ-skillnader. I USA ser vi hur dessa IQ-skillnader leder till skillnader också mel­lan etniska grupper och hur dessa i sin tur leder till svåra sociala spän­ningar.

 

Om nu världen går mot en globalisering av arbetsmarknaderna, måste inte det innebära att vi långsamt men säkert går ifrån den svens­ka mot den amerikanska IQ-situationen också inom alla länder? Ty olika gruppers IQ-trappor slås ju samman.

 

Kommer inte personalchefer i framtiden att kunna ta hänsyn till ev. etniska IQ-skillander när de ger råd till produktionscheferna om var nästa fabrik eller nästa forsknings-laboratorium skall läggas ? Kommer inte en enkel sammansättningsfabrik att placeras där det finns gott om folk med god genomsnittlig intelligens medan laboratorierna hamnar där man kan förvänta ett stort utbud av innehavare av hög IQ?

 

Nu är skillnader mellan olika grupper mycket små i förhållande till de skillnader som finns inom varje grupp. Men om personalcheferna         183


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

ser en allt större och större grupp, kanske hela jordens befolkning, som en enda rekryteringsgrupp, kommer inte konkurrensen om hög-IQ-jobben att då bli betydligt intensivare? Och kommer inte utslag­ningen av låg-IQ-individer att bli betydligt brutalare?

 

Är inte detta något som de framtida övernationella politikerna mås­te begrunda? Bör de göra något? Bör de lämna dem som testar under 80 i IQ vind för våg? Och kan de göra något mot marknadens social­darwinistiska krafter? I så fall: vad?

 

9. DEN VÄXANDE KOMPLEXITETEN: IQ-TRAPPAN FÖRSKJUTS

 

Vi har ytterligare ett problem som växer för varje dag som går.

 

Följande majoriteten av specialisterna har vi i denna bok definierat intelligens som förmågan till abstrakt tänkande. Dvs en förmåga att se tvärs igenom stora sammanhang där man inte har varje bit och varje del konkret utlagd framför näsan.

 

Den globaliseringsprocess mänskligheten nu är inne i drivs fram av den enorma tekniska utvecklingen, dvs av den tekniska vapenkapp­löpning som evigt lika adrenalinstinna hannar blint utvecklar för att vinna över varandra i den fas av historien i vilken vi nu befinner oss. Denna teknik blir mer och mer komplicerad. I botten ersätter den enklare jobb med maskiner. I toppen kräver den högre och högre för­måga till abstrakt tänkande.

 

Samtidigt innebär den tekniska konkurrensprocessens framåtskri­dande att jordens alla delar förenas under färre och färre ultimativa beslutsfattare. Blixtsnabba kommunikationer, extremt snabba trans­porter, fria kapitalrörelser, tämligen fria varurörelser o.s.v. innebär att de som fattar besluten måste ha en allt högre förmåga till abstrakt tän­kande. De måste ha förmågan att tänka sig in i de olika förhållandena på olika fläckar på jorden även om de icke konkret har dessa framför näsan.

 

Vad jag påstår är att vi lever i samhällen som både tekniskt och insti­tutionellt blir allt större och allt mer komplicerade. I växande grad kräver de en förmåga till abstrakt tänkande. I fallande grad nöjer de sig med en förmåga till rent konkret handlande.

Eller, m.a.o., arbetsmarknaden blir alltmer komplicerad. Den kom­mer i växande grad att premiera dem som är utrustade med goda ap­käppsgener. Den kommer att i växande grad utesluta dem som i detta avseende har haft otur vid genkortens fördelning.

 

184

 


10. KAN UTBILDNING KLARA DESSA TRENDER?

 

Många ansvariga utbildningspolitiker har naturligtvis redan känt av dessa effekter av teknisk utveckling, internationalisering och tenden­ser mot globalisering.

 

De har gjort en bra sak. Men de har vägrat att ta i en grundfråga.

 

Många av dem har satt igång att förbättra utbildningssystemen för att skapa ett utbud av högt kvalificerad arbetskraft på det sätt som den internationella arbetsmarknaden i växande grad kräver. Det är natur­ligtvis bra.

 

Ofta har de dock gjort detta på antagandet att alla människor har samma kapacitet att tillgodogöra sig en högre utbildning. (13)

 

Med hänsyn till det tabu mot diskussioner av IQ-skillnader som funnits sedan Hitlers och Lysenkos dagar har de inte öppet och ärligt vågat ta i några av de moraliskt svåraste frågorna, som den framväxan­de verkligheten ställer dem inför.

 

Generellt kan dessa kanske formuleras på följande sätt: Kan utbu­det av individers IQ-kapacitet fås att växa i takt med arbetsmarkna­dens växande efterfrågan på allt högre IQ-kapacitet?

Mera konkret: Klarar alla av en högre utbildning? Eller finns det några som har fått så usla intelligens kort vid genkortlekens fördelning att de på förhand är dömda att misslyckas med en utbildning till ab­strakt tänkande?

 

Om så skulle vara fallet, är det inte mera realistiskt att redan på ett tidigt stadium låta dessa individer, i all synnerhet när deras skoltrött­het leder till ren ovilja mot den intellektuella tvångsmatning de utsätts för, ge sig i kast med konkreta jobb?

 

Kommer arbetsmarknaden att bli så komplicerad att de flesta jobb kommer att kräva en relativt hög utbildning? Kommer då de som inte klarar en sådan, oavsett om detta beror på biologiska eller kulturella faktorer, att utestängas från arbetsmarknaden så som de som testar under IQ 80 utesluts från den amerikanska armen?

 

Hur ser vi i så fall till att dessa utestängda individer, som ur huma­nistisk medmänsklig synpunkt är precis lika mycket värda som något högintelligensmonster, får både en inkomst och ett värdigt liv? Är det­ta ett ansvar för staten, för familjen eller för de goda grannarna?

 

Kan personliga tjänster, som skoputsning, kammning av kammar­jungfrur, le grand levé för vilken enkel direktör som helst, klara upp

185


detta problem? Varför är "pigjobb" så föraktade när flygvärdinnor har så stor prestige?

 

Om vi går mot en allt större och större global ekonomi där in­komstgapet mellan toppen och botten bara växer, vad gör vi åt det? De förra, de som haft tur med genkorten, de som därför kan tänka ab­strakt, de som från början hamnat i rätt miljö och fått sina naturgåvor väl utvecklade, de kommer att kunna tjäna mycket pengar på alla marknader. De senare, de som haft otur med genkorten, de som bara klarar konkreta jobb, de som från början haft otur och som aldrig ens fått utveckla de naturgåvor de har fått, de kommer stundom att ha svårt att finna ett jobb som ger dem mat för dagen.

 

Vad gör vi då?

 

Detta är den realistiska utvecklingsbild vi står inför.

 

I framtiden kommer utan tvivel inte bara som nu den artificiellas, utan också den naturliga intelligensens fördelning att erkännas samt att spela en växande roll för företag, nationer och naturligtvis också för vanliga människor som vill finna ett jobb och få en god inkomst.

 

Om så är fallet synes det mig näst intill asocialt, ett förräderi mot de svaga, att vägra att hederligt och på allvar diskutera dessa förvisso oändligt svåra frågor eller att okunnigt käbbla om dem så som tjatter­klassens intellektuella mediaatleter för närvarande gör!

 

Ty, som Linda Gottfredson säger, "skillnader i intelligens har bety­delse. När medlemmar i den mentala eliten påstår något annat är det som när de rika säger att pengar inte spelar någon roll. "

 

Vilka är då de grupper som kommer att bli vinnare eller förlorare på denna utveckling? Vilka är det som kommer att avgöra den kamp mel­lan superhjärnor som avgör utseendet på det globala samhälle mot vil­ket vi nu går fram?

 

Detta är ämnet för de nästa sex kapitlen.

 

186

 

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems