Home
 
 
Kap. XII. Vad är en människa? Om genkortlekens IQ-variation inom ALLA grupper, s. 187 Print

Kap. XII. Vad är en människa?

Om genkortlekens IQ-variation inom ALLA grupper, s. 187

Kapitel XII

Vad är en människa?

Om genkortlekens IQ-variation inom ALLA grupper

 

1. FINNS DET ALLS NÅGRA IQ-SKILLNADER?

 

Skillnader i intelligens inte bara existerar, de finns inom varje grupp av slumpmässigt sammansatta människor. Och de har praktisk betydelse i IQ-trappan!

 

Redan inom den egna familjen finns det IQ-skillnader. I en skol­klass är de större. I ett stort företag än större. Inom en nation eller inom hela jordens befolkning ännu lite större.

 

Ju större gruppen blir, och ju mer slumpmässigt den är sammansatt, desto mer kommer den att likna en ideal klockkurva.

 

Omvänt betyder detta att från någon given grupps IQ-kurva kan man inte dra några som helst slutsatser om en given individ inom den­na. Därav faller också invändningen att "jag känner minsann en person som…".  Ty den statistik vi arbetar med avser grupper och genomsnitt; den säger ingenting säkert om individer.

 

Detta gäller vid slumpmässigt sammansatta grupper. Inom en Men­sa-grupp, där medlemsskap kräver 150 i IQ, eller en Downs-grupp, är det naturligtvis sannolikt att en individ ligger över eller under genom­snittet, IQ 100. Men i sådana sammanhang måste det betonas att grup­pen inte utgör ett slumpmässigt urval.

 

Jag har lusläst något dussin arga artiklar mot The Bell Curve. Inte ens i dessa betvivlar man att intelligensskillnader existerar. Herrnstein & Murray ger mängder av siffror som belägger denna ståndpunkt.

 

Eftersom deras bok nu anses så våldsamt tvivelaktig, låt mig i stället citera de femtio goda intelligensforskare, som försvarade dessa båda författare på en helsida i Wall Street Journal. (l) Under punkt fyra i sitt inlägg sammanfattar de det, som torde få anses vara dagens vetenskap­liga sanning:

 

187

 


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

"Människors spridning längs ett IQ-kontinuum, från lågt till högt, kan väl representeras av klockkurvan (i statistiskt fackspråk ’normalfördelningskurvan’. De flesta människor klumpas runt genomsnittet (IQ 100). Få är antingen mycket begåvade eller mycket enfaldiga: Omkring 3 % av alla amerikanare testar över IQ 130 (ofta ansett för att vara tröskeln för 'begåvning'), med ungefär samma procentsats under IQ 70 (IQ 70-75 anses ofta vara tröskeln för mental efterblivenhet.)"

 

Så anser de femtio enhälliga experterna. Är detta egentligen något att förvåna sig över. Vem betvivlar att det finns skillnader mellan Albert Einstein och ett barn som drabbats av Downs syndrom? Och är det egentligen inte ganska självklart att dessa två bara är extremerna på en helt vanlig normalfördelningskurva ?

 

Låt oss inte gräla om det som uppenbarligen måste vara självklart: Innanför vilken människogrupp som helst existerar det IQ-skillnader.

 

2. OM SÅ ÄR FALLET. HUR SER DE UT?

 

Det väsentliga svaret på denna fråga är redan givet i namnet "klock­kurva". I citatet från femtio experter några rader upp står det att 94 procent av oss ligger mellan 70 och 130 i IQ, tre procent begåvade ligger högre och tre procent efterblivna ligger under dessa testresultat. Detta kan brytas ner än mer.

 

Klockkurvan har konstruerats runt ett medelvärde, som har satts till 100. Därifrån har man s.k. standardavvikelser med 15 punkter. På basis av detta kan man göra en liten tabell över antalet människor som ligger under eller över medelvärdet. Ett vanligt resultat ser ut så här:

 

IQ

%

Kumulativt

Antal svenskar

Under 55

0.13

0.13

11.700

55-70

2.14

2.27

192.600

 70-85

13.57

15.86

1.223.000

85-100

34.13

50

3.072.000

100-115

34.13

84.13

3.072.000

115-130

13.59

97.72

1.223.000

130-145

2.14

99.86

193.000

Över 145

0.13

100

11.700

 

Vad dessa siffror säger är att lite drygt två tredjedelar av befolkningen, 34.13+34.13, ligger mellan 85 och 115, cirka 95 procent mellan 70 och 130, cirka 99,7 procent

188


mellan 55 och 145 och extremt få, en eller två på tusen, under eller över detta värde.

 

I fjärde kolumnen har jag multiplicerat procentsatsen i andra ko­lumnen med de cirka nio miljoner individer som utgör det svenska folket. Inemot 12.000 av dem är häftigt begåvade, lika många har ex­trema svårigheter att klara sig. Åtta och en halv miljon av oss är högst normala.

 

Redan här kan man naturligtvis börja gräla, om urval, om metodik, om siffror och om mycket annat som jag tidigare nämnt.

 

Vad jag emellertid här vill betona är att bland dem som sysslar med frågorna på expertplan, är detta inte kontroversiellt:

1. Det finns skillnader i det vi operationellt kallar intelligens innan­ för alla slumpvis utvalda grupper samt

2. dessa skillnader sprider sig längs en normafördelningskurva, lik­nande en klockkurva. Inte heller denna ungefärliga fördelning, låt mig upprepa, är kontroversiell bland experterna.

 

3. NÅGON BETYDELSE FÖR SVERIGE?

 

Låt mig nu ta ett steg i riktning mot det som kan vara en smula kontro­versiellt: hur ser Sverige ut ur denna intelligensfördelningssynpunkt?

 

Något precist svar kan vi nog inte hoppas på. Vad vi kan göra är att leka lite med högst ungefärliga siffror. Låt oss då utgå ifrån de sex stora trappsteg som amerikanska konsulter använder sig av och som jag pre­senterade i förra kapitlet. Sedan fördelar vi svenska folkets nio miljo­ner på dessa sex trappsteg. Därefter antar vi, extremt grovt, att halva befolkningen ingår i det vi kallar arbetsmarknaden, med eller utan nå­got arbete, samt att en fjärdedel befinner sig under någon form av for­mell utbildning.

 

Då får vi en tabell som ser ut så här:

 

IQ-klasser

%

Av 9 m

Arbetsmarknad

Utbildning

> 116

15

1.350.000

675.000

337.000

113-120

8

720.000

360.000

180.000

100-113

30

2.700.000

1.350.000

675.000

93-104

25

2.250.000

1.125.000

562.000

80-95

25

2.250.000

1.125.000

562.000

< 83

14

1.260.000

630.000

315.000

 

 

 


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

Den observante läsaren har redan sett att summorna i de tre högra kolumnerna betydligt överstiger nio miljoner. Det beror naturligtvis på att där finns en viss "overlap" i första kolumnen, dvs de sex intelli­gensklasserna går över varandra på gränserna. Siffrorna är alltså utom­ordentligt ungefärliga.

 

Vad var det de olika klasserna innebar för möjligheten att träna upp dess medlemmar?

 

Här är återigen konsulternas karakteristiska drag:

1. IQ 116 och över: kan lätt samla och syntetisera information; kan dra information och slutsatser från konkreta arbetssituationer.

2. IQ 113-120. Individer över genomsnittet; klarar av college stu­dier; klarar mycket genom självstudier;

3. IQ 100-113. Kan snabbt lära sig rutiner; kan tränas med en kom­bination av skriftligt material och aktuell erfarenhet på jobbet.

4. IQ 93-104. Framgångsrika i enkla sammanhang och drar nytta av väl övervakad inlärning; bör ges tillräckligt med tid och experimentel­la övningar innan de sätts att utföra sina jobb.

5. IQ 80-95. Behöver en "uttrycklig inlärning" av det de måste lära sig; en bra strategi är lärlingsverksamhet; har sannolikt inte mycken nytta av boklig inlärning.

6. IQ 83 och lägre. Kommer sannolikt inte att dra nytta av formali­serad träning; klarar av enklare verktyg under konstant överinseende.

 

Vad kan innebörden av dessa siffror vara?

 

Låt mig föreslå tre slutsatser som borde kunna diskuteras:

 

Den första är att på en relativt fri ekonomisk marknad, som inte är alltför brutal, kan det röra sig om en och en kvarts miljon människor som kan få stora svårigheter att klara sig själva. I den mån samhället bestämmer sig för någon socialpolitik till fromma för de svaga, torde det vara denna grupp under 83 i IQ som kommer att komma i cen­trum. Resten bör ha förutsättningar att klara sig själva.

 

Skulle samhället vilja hjälpa än fler, bör detta inte presenteras som "hjälp" utan som en medveten politik att hindra IQ-fördelning att slå igenom i inkomstfördelning. Vilken naturligtvis bestäms av flera an­dra faktorer än av intelligensen.

 

Min andra slutsats är av samma slag: om vi skall ha en offentlig ar­betsmarknadspolitik så bör den centreras till de drygt 600.000 indivi­der som står på gränsen till att vara portförbjudna i den amerikanska armen och som kommer att ha svårigheter i alla länder, också Sverige. Resten bör kunna klara sig själva.

190


Också min tredje slutsats är likartad. Nämligen att våra skolor nog måste lägga lite extra ansträngningar på de drygt 300.000 individer som har problem med förståelsen, Det är inte det att de är "obildbara", som det en gång i tiden hette. Men de behöver mycket längre tid på sig än andra barn för att lära sig det de mer intelligenta får in fortare.

 

Linda Gottfredson refererar t.ex. till en studie av militär personal som visar att de som ligger längst ner på IQ-trappan förvisso kan lära sig samma saker som de, som ligger högre upp, men att det kan ta 12 à 24 månader i stället för tre. (2) Vilket för företag betyder mycket pengar, som de ej är villiga att satsa.

 

Frågan är dock om man i sammanhållna klasser bör tvinga de mer begåvade att vänta på att de mindre begåvade skall ha lärt sig det, som de som haft tur sen länge klarat av. Gör man så i skolorna är det sanno­likt att man kommer att få problem med arbetsmarknadens effektivi­tet på ett senare stadium, kanske extra svårigheter att konkurrera med ett land som Japan, där IQ-sorteringen sker tidigt och grymt.

 

Så kan man fundera med utgångspunkt från - förvisso! – mycket grova siffror.

 

Det är dock svårt att blunda för att det sagda pekar på tämligen allvarliga problem som vi nog, för våra barns skull, hellre borde ta i än förneka och bespotta.

 

Ty kanske är det sådant förnekande och bespottande som fört ner Sverige från en ledande ekonomisk position i världen till ett av de län­der i Europa som nu erbjuder sina barn en medioker relativa fattigdo­m!

 

4. ARV OCH MILJÖ

 

Egentligen borde det inte vara alltför svårt att komma överens om att ungefär detta, som jag nu presenterat, är den biologiska "grundrit­ningen", den som via generna ligger nedärvd i människans natur.

 

Vad som kan diskuteras är hur relevant denna grundritning är.

 

Det finns två situationer där den uppenbarligen är relevant. Den första är den ursprungliga, den där vi ännu inte har skapat någon som helst kultur. Den andra vore en i vilken kulturen skapat perfekt lika möjligheter för alla. Vore det fallet skulle biologin åter slå igenom totalt. Ty det genetiska arvet vore då det enda som skiljde oss från varandra.

 

191

 

 


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

Ingen av dessa situationer är speciellt relevant i dag. Vi har kommit ifrån det rena socialdarwinistiska slagsmålet. Men vi har ingalunda lyckats skapa en kultur som ger alla lika möjligheter. Av det skälet måste vi nogsamt diskutera vad som kan vara arv, vad miljö, när vi vill bedöma både individers och gruppers placering i de aktuella maktpyramiderna i samhället.

 

Någon perfekt samvariation mellan IQ-klasser och inkomstskillna­der, arbetslöshet eller framgång i skolan finns uppenbarligen inte. Men om biologin spelar någon roll bör vi finna någon samvariation. Vilket är just vad forskarna på området har funnit.

 

5. DET BIOLOGISKA ARVET

Längtan att komma bort ifrån det biologiska arvet är naturligtvis stor bland dem som haft mindre tur vid genkortlekens fördelning. När Er­iks mamma kommer till skolan och frågar varför det går så mycket sämre för honom än för Kalle kan en lärare knappast svara att "det beror på den låga intelligens han ärvt från sin mamma". Det är själv­klart naturligt att både barn, föräldrar och lärare söker komma ifrån denna fråga, ev. genom att förneka att arvet alls spelar någon roll.

 

Men det gör det nog.

 

Science, som av många anses vara världens bästa och mest tillförlit­liga vetenskapliga tidskrift, publicerade den 17 juni 1994 ett special­nummer om "genes and behavior", gener och beteenden. Det är mig veterligen första gången en framstående, allmänt spridd och strikt ve­tenskaplig tidskrift vågar ge sig på att ge ut ett specialnummer i dessa politiskt så superkänsliga frågor.

 

Det mesta i numret handlar om flugor, metodik, maskar och möss, men något också om människor. Där finns en artikel om "Den genetis­ka basen för komplexa mänskliga beteenden" (3). Den inleds med följan­de ord:  "Kvantitativ genetisk forskning har lagt en stark grund för tron på genetiska faktorer bakom många komplexa beteenderubbningar och dimensioner på psykopatologins, personlighetens och förståelseför­mågornas område."

 

De femtio IQ-experterna som jag tidigare citerade från the Wall Street Journal tar, i sin 14e punkt, klar ställning till den här aktuella frågan. De anger som sin kollektiva uppfattning att på en skala från O till 1 ligger dagens vetenskapliga uppskattningar av arvets betydelse för intelligensskillnader mellan 0,4 och 0,8 ”vilket antyder att

 

192

 


VAD ÄR EN MÄNNISKA?

 

gene­tiken spelar en större roll än miljön för att skapa IQ-skillnader mellan individer". De understryker också det redan sagda: "Skulle all miljö bli helt lika för alla, skulle arvets betydelse stiga till 100%  eftersom alla kvarstående skillnader med nödvändighet då skulle vara av genetiskt ur­sprung. "

 

Vår egen svenska genetikexpert, Marianne Rasmuson, skriver också att "variationen i IQ och andra personlighetsdrag inom en befolkning till cirka 50 procent beror på genetiska olikheter" (4). Samma säger en annan framstående svensk expert, professor Jan Erik Gustafsson, i vår Nationalencyklopedi.

 

6. GRUNDEN FÖR TRON PÅ ARV

 

Detta är experternas sammanfattande omdöme: arvet är minst lika be­tydelsefullt som miljön för intelligensens utveckling. På vad baserar de en sådan slutsats?

 

Framför allt på familjestudier. Ty om det finns en genetisk del bak­om vår förmåga till abstrakt tänkande bör denna stå i någon propor­tion till den biologiska släktskapen. Det gör den. Enäggstvil­lingar är mer lika varandra i intelligens än tvåäggstvillingar, syskon mer än halvsyskon, halvsyskon mer än kusiner och kusiner mer än adoptivsyskon. (5)

 

I litteraturen finns mängder av resultat av denna typ av intelligens­studier. En känd forskare, salig Hans Eysenck, sammanfattade dem redan för tjugo år sedan och fann det som allmänt tolkas som ett indi­cium på att intelligens är något som till en icke ringa del är ärftligt.

 

Samvariationen, korrelationen mellan resultat på IQ-test är nämli­gen starkast för dem som är närmast besläktade:

 

För enäggstvillingar som vuxit upp i samma miljö

0,87

För enäggstvillingar som vuxit upp i olika miljöer

0,75

För tvåäggstvillingar som vuxit upp i samma miljö

0,53

 

 

Lägg märke till att enäggstvillingar som vuxit upp i skilda miljöer trots detta har högre likhet i sin intelligensutrustning än tvåäggstvillingar som vuxit upp i samma miljö.

 

Att miljön också spelar en roll framgår av att enäggstvillingar från samma miljö har större likheter än sina kolleger från skilda miljöer.

 

193


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

Dock, att även arvet spelar en roll, en betydande roll, också för skillnader i intelligens, det måste dessa siffror nog anses visa.

 

Eysencks siffror för arvets betydelse har i stort sett bekräftats av senare forskning. I dag finns det två berömda tvillingforskningspro­jekt i världen. Det ena leds av Thomas Bouchard vid universitetet i Minnesota, (7) det andra av Nancy Pedersen vid Karolinska Institutet i Stockholm. (8) Båda har siffror som antyder att arvets vikt närmar sig 0.8. Det betyder att biologin skulle kunna vara upp till fyra gånger starkare än den omgivande miljön när det gäller att förklara skillnader i individers intel­ligensnivå.

 

Till dessa siffror kan man lägga ett rent teoretiskt argument, som kan ha en viss betydelse för att förstå vår historia. Det är ett faktum att så långt tillbaka vi kommer i källorna finner vi skillnader i makt, rike­dom och status. Kan de möjligen vara orsakade av skillnader i intelli­gens? Låt oss fundera över vår historia!

 

Det är uppenbart att människan skiljer sig ifrån de andra djuren genom sin intelligens. Denna skillnad är så stor att det inte finns någon som helst manipulation med miljön som kan ge en schimpans ett lika intelligent beteende som ett normalt skolbarn. Oavsett hur mycket man strävat efter att lära schimpanser tala kommer de inte i närheten av de samtal som förs i första klassen av enhetsskolan.

 

Detta är ett klart tecken på att större delen av skillnaderna i intelli­gens mellan människor och andra djur är biologiskt nedärvda.

 

Dessa skillnader kan knappast vara resultat av något annat än över­levnadskampen, än av det s.k. naturliga urvalet. De något mer begåva­de, de som fått en aningen större apkäppsgen, de har lämnat mer av­komma efter sig än de som fått en svagare uppsättning av AKG, dvs av det viktigaste instrumentet i Kain-genernas eviga maktkamp.

 

Sådan naturlig selektion fungerar dock bara i en population i vilken det finns en genetiskt nedärvd variation i den relevanta egenskapen. Då vår hjärna, som jag visade i kapitel II, har vuxit från schimpansen till människan under en tidsrymd av tre miljoner år, eller drygt 100.000 generationer, har vi utomordentligt goda skäl att tro att de apkäppsgener som tack vare IQ-variationer selekterats fram under denna ofantliga tidsrymd verkligen måste ha varit genetiskt nedärvda.

 

Det finns inget som helst skäl att tro att denna tre miljoner år gamla process skulle ha upphört under 1900-talet. Därför förefaller det mer än sannolikt att vi också i dagens värld har nedärvda IQ-skillnader inom vår befolkning, liksom i alla andra, samt

 

194


VAD ÄR EN MÄNNISKA?

 

att vi ger dessa variatio­ner i arv till nästa generation av skolbarn.

 

Vilket, som sagt, vare sig barn, föräldrar eller lärare finner lätt att förklara när mamma frågar varför Erik klarar sig sämre i skolan än Kalle.

 

7. "ANDRA PERSONLIGHETSDRAG"

 

Självklart gäller det biologiska arvet inte enbart intelligensen. I citatet strax ovan skriver t.ex. Marianne Rasmuson om "variationen i IQ och andra personlighetsdrag"! Vad betyder det?

 

Låt mig i förbigående bara ge ett bra lästips på något som vi här inte har tid att gå djupare in på. Winifred Gallagher heter en amerikansk författare som 1996 gav ut en bok om I.D., vilket står för Identity eller identitet. (9), med undertiteln "Hur arv och erfarenhet gör dig till den du är". I den visar författaren att det finns en lång rad personlighetsaspek­ter, icke minst våra temperament, som i hög grad synes vara medfödda och i stort sett oföränderliga. Det är en utmärkt, lätt parallelläsning till vår diskussion om intelligensarv.

 

Den som vill fördjupa sig kan också gå till den betydligt svårare artikel av Bouchard, som jag nämner på sidan 194. I den finns en tabell på ett tjog olika delar av vår personlighet, som mäts för arv eller miljö.

 

Sammanfattningsvis går det i dag knappast att finna någon allvarlig expert som förnekar att arvet har någon betydelse för intelligensen. Vilket är viktigt, då det behövs mycket lite arv för att det skall kunna bli stora effekter i verkligheten.

 

En och annan insändare av fundamentalister eller av dem, som av politiska skäl är dödsförskräckta för att ta i dessa frågor, evigt åkallan­de rasförädlingen i början av seklet eller Hitlers galenskaper, vägrar att tro att biologi, gener och arv har någon som helst betydelse för de IQ-­skillnader som de vanligen - helt logiskt - också vägrar tro finns eller kan mätas. (10)

 

Dessa människor, som ofta är fyllda av mycket god vilja, lastar all skuld för eventuella intelligensskillnader på miljön. Desto viktigare blir det att söka förstå vad det är i denna som kan försvaga eller för­stärka de IQ-skillnader, som kan komma ur arvet, eller, om några så­dana icke finns, som kan skapa dem "ab ovo".

 

Låt mig därför med relativt korta notiser säga något också om vår miljö.

 

195


­IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

8. DEN OMGIVANDE MILJÖN.

 

Om begreppen "arv" och "genetisk påverkan" är grötiga, så kan sam­ma omdöme utan varje tvekan fällas om begreppet "miljö". Detta skulle säkerligen kunna delas upp i tjogtals, kanske hundratals empi­riskt studerbara element. Men då är det ingen som orkar läsa. Därför vill jag, förvisso godtyckligt, begränsa mig till åtta olika element.

 

A. Pre-, peri- & postnatal miljö

En svårighet att bestämma arvets betydelse är att ett barn påverkas av sin moders livsföring och miljö redan från befruktningen och nio må­nader innan det sticker ut näsan i verklighetens synliga värld.

För det kan man få belägg så gott som varje vecka. Mödrars rökning under havandeskapet sänker barnens mentala förmåga och förmodli­gen resultaten på deras framtida IQ-test. Samma torde gälla havande mödrars alkohol- och narkotika-konsumtion.

 

Ordet "peri" är grekiska och betyder "omkring", "natal" är latin och betyder födsel. Den miljö som finns runt barnen vid födseln är naturligtvis av stor betydelse också för utvecklingen av deras mentala kapacitet. Detta är därför av stort intresse för barnläkare. Intet under då att en barnläkare, som Karolinska Institutets Hugo Lagercrantz, ordnar ett Nobelsymposium i dessa frågor. (11)

 

Låt mig, med hänsyn till det kunskapsgap jag påpekade i kapitel VIII, göra en observation om detta symposium. Det handlar inte pri­märt om intelligens, utan om den tidiga pre-, peri- och postnatala mil­jöns påverkan på barn. Av 28 kortreferat handlar de flesta om forsk­ning antingen på djur eller på gener, d.v.s. på beteendeorsaker som, ur en samhällsvetares synpunkt, ligger före jordbrukssamhällets upp­komst för cirka 10,000 år sedan.

 

I den mån man kommer in på människor rör det sig uteslutande om vad gener eller miljö kan betyda för individer. Inte heller dessa hjälper oss stort att förstå samhället.

 

Vad drygt hälften av dessa studier däremot på ett föredömligt sätt visar, är att prenatal, perinatal och postnatal miljöpåverkan kan ge konsekvenser, som i samverkan med arvet kan påverka individen un­der lång tid, möjligen hela livet.

 

Av dessa studier kan man dra slutsatser av politisk art om hur sam­hället borde reagera i en eller annan riktning. Men inriktningen av

 

196

 


VAD ÄR EN MÄNNISKA?

 

dessa slutsatser, om eutanasi på svaga barn eller oändliga mängder skatteresurser för att hjälpa dem, är öppen. Ingen av författarna drar heller andra slutsatser än den obligatoriska: vi forskare måste ha mer pengar till forskning.

 

Inte ett enda av referaten tar upp "human behaviour" i samhället, d.v.s. i mening av samverkan och interaktion mellan olika individer utanför kärnfamiljen. Däri förefaller det mig typiskt för den naturve­tenskapliga och medicinska forskningen i frågan om det är arv eller miljö som bestämmer våra livsöden.

 

B. Barndomens näring

I årtionden har nationalekonomer påpekat det självklara, att den un­dernäring som varit en del av mänsklighetens eviga följeslagare i fatti­ga länder och i fattiga lager med stor sannolikhet påverkar medborgar­nas både andliga och fysiska arbetskapacitet i framtiden.(12) Liksom att en del substanser, som t.ex. bly, negativt kan påverka intelligensen.(13)

 

Det skulle gå att göra ett bibliotek av litteratur som är inne på nä­ringens betydelse för ett barns utveckling, självklart också på det men­tala området. Detta gäller även vuxna! (14)

 

För att illustrera diskussionen, låt mig här peka på en enda artikel.

 

Vad ekonomer och många med dem har sagt i åtskilliga år är att undernäring skadar hjärnan, vilket hindrar mental utveckling och där­med goda resultat på framtida IQ-test. Vad den senaste forskningen, gjord av bl.a. två forskare vid "Centret för hunger, fattigdom och nä­ringspolitik" vid Tufts universitetet, (15) har visat är att detta förvisso är sant, men på ett långt mer intrikat sätt än man tidigare insett. Någon gång kan hjärnskadorna drivas tillbaka med god behandling. Det är det glada budskapet.

 

Men det mindre glada är att man insett att skador kan uppkomma på flera olika vägar. Undernäring kan medföra sjukdomar som medför försenad utveckling av rörelsekapacitet, förmågan att krypa och gå, vilket sänker omgivningens förväntningar på barnet, vilket ger det fär­re utmaningar och därmed mindre tidig intelligensträning. Matbristen leder också till trötthet, letargi och passivitet, vilket gör att barnen blir mindre aktiva i att undersöka sin omgivning, vilket ger det färre men­tala stimuli och sämre intelligensutveckling. Ovanpå detta har vi sedan de mer generella fattigdomsproblemen med sämre skola och mindre hälsovård.

 

197

 


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

Summan av det hela, visar dessa forskare, är att undernäring och fattigdom borde prioriteras hårdare av analysbeviljande myndigheter, än senare skolgång. Ty att lägga pengar på skolor för dem, som p.g.a. undernäring inte fått förutsättningarna att tillgodogöra sig un­dervisningen är slöseri. Att däremot hjälpa dem att få dessa förutsätt­ningar är meningsfullt.

 

Slutsatsen må vara riktig. Den är dock ett paradexempel på hur alla forskare anser att just det de sysslar med borde få mera forsknings­pengar och tillmätas mera politisk vikt.

 

C. Cerebral determinism

Förvisso vet vi att ett barns utveckling ingalunda är avslutad vare sig vid födseln eller med den tidiga maten. Båda betyder mycket för hjär­nans senare mentala kapacitet. Vid två års ålder har hjärnan fått unge­färligen 80 procent av sin vuxna storlek. Den har en femtedel kvar att växa. Hur den femtedelen behandlas är också ett stort miljöproblem.

 

Det finns en punkt som jag är lite extra stolt över i min Lärobok för 90-talet. Jag tar där upp ett fenomen som jag kallar "cerebral determi­nism", hjärnmässig förutbestämdhet, om ni vill. Jag gjorde det baserat på min tämligen breda, men stundom något ytliga läsning av den ve­tenskapliga litteraturen. Bl. a. var jag inspirerad av Sveriges kanske mest kände hjärnforskare, David Ingvar, som med stark intensitet be­tonat vikten av att lägga vad han kallade "stora stambanor" i hjärnan under 3 till 6-årsåldern. Men inte ens han hade, sade han mig för sju år sedan, observerat en speciell aspekt av detta problem.

 

Låt mig citera ur min Lärobok: "Om jag förstått litteraturen rätt är det så, att hjärnans' densitet' eller täthet är fullt utvecklad redan vid två års ålder. Då har vi i mycket runda tal femton miljarder synapser, eller kopplingar, per kubikcentimeter bland de små grå. Denna täthet be­håller vi fram till sju-åtta-årsåldern, då den börjar avta. Vid tolvårsål­dern är den nere i den nivå, som sen långsamt vittrar bort under resten av livet, cirka tio miljarder synapser per kubikcentimeter. Den tredje­del av 'kopplingskapaciteten' som då fallit bort, är den som inte nytt­jats. Den kommer sen aldrig åter. Man har haft sin chans. Har man försuttit den före tolvårsåldern, är det för sent! Eller så krävs det åt­minstone en oherrans massa mera arbete för att få den tillbaka."(16)

 

Denna hypotes, som jag illustrerade med förmågan att lära sig vil­ket språk som helst, har nu, sju år senare, utvecklats betydligt. Den har

 

198

 


VAD ÄR EN MÄNNISKA?

 

också fått ett nytt namn i litteraturen. "Cerebral determinism" var min benämning. Jag tycker det är ett bättre begrepp än det, som nu används, nämligen "the critical period", den kritiska perioden.

 

Kritiska perioder har vi många i livet, på åtskilliga områden. Det hänvisar inte speciellt till hjärnan. Jag vill därför bibehålla min term, cerebral determinism.

 

Oavsett vad vi kallar detta, är det ett utomordentligt väsentligt fe­nomen, en blandning av biologi och kultur.

 

Utvecklingen av nervsystemet, med hjärnan i centrum, sker genom en överproduktion, en redundans av neuroner, hjärnceller, synapser och järnvägsspår, har forskarna visat. Därefter sätter det, som Gerald Edelman har kallat "the theory of neural group selection" in. (17) Detta är en form av darwinistisk överlevnads kamp mellan hjärncellerna inom våra huvuden. En författare skriver så här (18): "Varje neuron kan ses som en individ, som strävar efter att växa, blomstra, och samla på sig så mycket synapsrevir och så många efterföljare som möjligt. Den­na typ av biologisk aggression är värdefull för neuronerna, därför att den möjliggör en överlevnad trots svåra utmaningar under utvecklingen"...under vilken "många neuroner måste elimineras".

 

Om detta forskar man nu i mängder av hjärnvetenskapliga labora­torier. Bl.a. har man med molekylärbiologisk teknik lyckats påvisa en grupp gener, (felaktigt ofta kallade ”skräpgener”, nu, 2006, utforskade under namnet ”evodevo”) som likt strömbrytare tycks koppla på och koppla av den här utvecklingen. När kroppen skall utveckla våra armar, kopplar den på de gener, som åstadkommer armarna. Men för att dessa inte skall bli alltför långa och vi inte skall se ut som bläckfiskar, har evolutionen också givit oss gener som stoppar armens växt och vanligen förser den med fem fingrar i slutet. När det, för att ta ett annat exempel, gäller våra svansar som vi, likt grisen, alla har i embryo, stoppas tillväxten på ett "efterblivet" utvecklingsstadium, så som också kan ske med vissa re­daktörers och förläggares hjärnor.

 

På liknande sätt tycks utvecklingen ske i det universum som finns mellan våra öron. Några forskare tror sig ha funnit att den "kritiska perioden" kopplas på genom en uppsättning selektiva gener, som ger hjärnan dess formidabla receptivitet under en kort del av det tidigare livet. Dessa gener kopplas sen långsamt ur, allteftersom den kritiska perioden avtar.(19)

Det här väsentliga är, att denna cerebrala determinism samspelar med alla de andra faktorerna i ett nätverk där biologiskt och socialt arv

 

199


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

på ett intrikat sätt samspelar med både kroppslig och andlig näring i början av livet.

 

D. Serotonin

Serotonin är en hjärnmolekyl av stor betydelse för individen. Vi vet att dess kvantitet påverkar depressioner, tvångsbeteenden, bulimi, schi­zofreni, "sensation seeking" och våldstendenser samt att den ingår i läkemedel som t.ex. Prozak och Redux. Tydligen kan den också ha betydelse för det sociala samspelet. (20)

Ty vi vet också att serotoninnivån är extra hög hos alfahannarna hos flera apor. Denna nivå tycks också variera med social status; hos den alfahanne som förlorar sin förstaplacering i flocken faller nivån, hos den som ersätter honom stiger den. Mycket serotonin ger självförtro­ende. För lite av denna "saft" kan leda till depression.

 

Inte nog med det. Variationen tycks vara kumulativ.

 

En sannolik modell är följande. En ung människa som är född med en hyfsad nivå av serotonin får därigenom en hyfsad nivå av självför­troende. Han hamnar i en konflikt med den som fått lite mindre av denna "saft", en s.k. "neurotransmitter". Om allt annat är lika, är det sannolikt att han vinner konflikten tack vare sin högre serotoninnivå. Vinnandet ökar hans produktion så att i nästa konflikt har han ännu mera självförtroende och ännu större sannolikhet för att vinna den.

 

Den som förlorat däremot, får en fallande produktion av serotonin, därigenom mindre självförtroende och större sannolikhet för att för­lora också nästa konflikt.

 

Vi har här en möjlig förklaring till Bibelns insikt om de "cirkulära orsakssambanden med kumulativa effekter". För den ene går det upp­åt, för den andre neråt. "Åt den som har..."

 

Detta slår inte direkt på intelligensen. Med mycket stor sannolikhet slår det emellertid både på viljan att arbeta för att vinna också i menta­la spel, liksom på den mentala styrka som även krävs för att aktualisera den potentiella intelligens, som utdelaren av genkortleken gav oss.

 

Indirekt är det alltså sannolikt att den svårupplösliga blandning av arv och miljö som resulterat i en given serotoninnivå också påverkar resultat på IQ-test.

 

200

 


VAD ÄR EN MÄNNISKA?

 

E. Familjebakgrund

Att efter detta påpeka att den socioekonomiska status ett barn föds till alldeles självklart påverkar dess mentala kapacitet, hoppas jag skall vara en överloppsgärning.

 

Ty familjens rikedom eller fattigdom, uppfostran eller inte, mm, mm, mm, påverkar på ett eller annat sätt den perinatala miljön runt födseln, näringsintaget de första åren, utnyttjandet av den cerebrala determinismens kritiska period samt också den träning i att möta ut­maningar, som kan göra att man vinner sina första allvarliga konflikter och därför sätter igång en god serotoninproduktion.

 

F. Skola

Våra skolor förmodas klara av problem av alla de slag i dagens värld.

 

Av det sagda torde framgå, att redan när barnen kommer till sin första skoldag är mycket både av deras personlighet och av deras intel­ligensnivåer fastlagda. Det är nog egentligen ganska lite en skola kan göra.

 

En sak som en god skola utan varje tvivel dock kan göra, är att åt­minstone temporärt höja en hel "Klockkurva" en liten smula uppåt. Lysande lärare kan stimulera alla sina barn, både till att utnyttja alla de gåvor de fått och, kanske rent utav, till att överträffa sig själva och t.o.m. den genetiska IQ-nivå till vilka de är födda.

 

Det tror jag är möjligt.

 

Men vad en skola inte kan göra är att jämna ut skillnaderna mellan dem som befinner sig på Klockkurvans högra hög-IQ-sida och dem som återfinns på den vänstra spetsens

låg-IQ-del.

 

Det tror jag är en realistisk insikt, som både lärare och icke minst skolpolitiker borde acceptera.

 

G. Politik

Stackars de politiker som skall låtsas styra ändringar i hela denna sop­pa. Det kan de inte, i all synnerhet om de bestämmer sig, som socialist­sidan har gjort, för att arbeta mot i stället för med människans givna natur, i den mån det nu finns en sådan.

 

Det är klart att politikernas åtgärder ibland har sina konsekvenser. Låt oss ta ett enda exempel. Om politikerna, som i Singapore, be­stämmer sig för att arbeta med den givna

 

201


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

naturen och maximalt utnyttja den tillgängliga intelligenspotentialen genom att införa en elitistisk skolpolitik, kombinerad med en uppfostran till socialt ansvars­kännande ledarskap hos eliten, då får man ett resultat.

 

Väljer politikerna i stället, som i Sverige, att föra en skolpolitik på en variation av gamle Wigforss princip att dumheten "fördrages lättare om den delas av alla", då får man ett annat resultat.

 

Och när resultaten av dessa två skolor efter hand möts på den glo­bala världsmarknaden, då är sannolikheten stor för att de, som fått dela dumheten, kommer att förlora stort mot dem, som fått elitutbild­ningen.

 

Vilket är ett problem i en värld, dominerad av superhjärnornas kamp.

 

H. Slumpen

Det finns en stor likhet mellan de extremt konservativa slutsatserna i Klockkurvan och det citat jag gav ovan på sidan 77 från den lika kon­servative Mencken för hundra år sedan. Båda är lika skeptiska till poli­tikens förmåga att ändra de grundläggande klasskillnaderna i våra samhällen. Ty dessa har, som Marx starkt betonade, alltid varit centra­la i historien och, det måste vi väl erkänna, 200 års revolutionära och socialistiska försök har knappast lyckats avskaffa dem.

 

Vi drivs tillbaka till frågan om determinism, till grekernas öde eller de kristnas Gud. Detta är dock ovetenskapliga begrepp. Det är nog därför vi i dag hellre talar om sannolikhetskalkyler och om "slum­pen". Det som sker är inte alltid det vi vill, det vi planerat. Det är en insikt som alla som hoppades mycket av den franska eller den ryska revolutionen eller, för den delen, av den svenska "funktionssocialis­men" tvingas grubbla på.

 

Som jag påpekade i bokens inledning, har de alla misslyckats. Mycket ofta förefaller resultaten i stället - också av stora politiska re­former - att följa slumpens lagar.

 

Tre författare som insett detta i intelligenssammanhang är Christopher Jencks, Cavalli-Sforza och Thomas Bouchard.

 

Det har nu gått ett kvarts sekel sedan Christoffer Jencks väckte stor uppmärksamhet med en bok om "Ojämlikhet". (21) I den visade han att en faders socioekonomiska status hade lika förvånansvärt lite inflytan­de på sitt barns kommande framgångar eller misslyckanden, som slumpen hade förvånansvärt stor betydelse.

 

202  

VAD ÄR EN MÄNNISKA?

 

slumpen hade förvånansvärt stor betydelse.

 

Cavalli-Sforza, som vi närmare skall presentera i kapitel XIV, har i en intervju i Italien (22) som sin egen, i högsta grad informerade gissning, angivit att han tror att så mycket som en tredjedel av skillnaderna i intelligens kan bero på livets slumpfaktorer.

 

Och Thomas Bouchard, experten på enäggstvillingar som vuxit upp åtskilda, (23) betonar något än mera intressant. Det är bl.a. han som tror att nästan fyra femtedelar av den vuxnes intelligens är nedärvd. Men när det gäller resten, den "fria" biten, understryker han inte bara att denna nog är slumpartad utan också att det torde vara så gott som hopplöst för politikerna att systematiskt manipulera den, d.v.s. kultu­ren, för sina syften.

 

För vilket vi nog skall vara utomordentligt glada: Ty hade politiker­na kunnat totalmanipulera oss genom miljöåtgärder, skulle diktatorers och reklammakares indoktrinering bli än effektivare än den redan blivit.

 

Slumpen torde betyda mer för olika barns olika utnyttjande av sin medfödda intelligens än all systematisk politik ihop.

 

Vilket jag tror vore nyttigt för politiker att erkänna. Ty när de ger sig ut för att kunna ändra på en verklighet, som de inte kan ändra på, lägger de grunden för ständiga misslyckanden, som efter hand medför förakt för politikernas alla tomma löften och minskande respekt för vår demokrati.

 

9. VAD ÄR EN MÄNNISKA?

Om jag söker dra samman det sagda till någon form av balans, kan den bli så här:

 

En människa är resultatet av en lång rad faktorer. Den första, och säkerligen betydande, är det arv hon får från sina föräldrar. Om mam­man och pappan av ett tidigare oblitt öde bara har tilldelats hackor och lankor från genkortlekens intelligensfärg, kan barnet inte förväntas få mycket annat. Om föräldrarna däremot fått ess och kungar vid kort­ens utdelande, kan de självfallet lämna över några sådana till sina barn.

Det är inte konstigt. Men det är ändå kontroversiellt.

 

Den vuxna människan är emellertid också ett resultat av en lång rad miljöfaktorer. Om modern rökte och krökte under havandeskapet, måste hon bära en del av ansvaret för sitt barns sämre intelligens. Om hon skärpte sig och levde sunt, kunde hon ta åt sig en del av äran av

 

203


barnets goda IQ-test. Om föräldrarna arbetade hårt och såg till att barnet fick god och riktig näring under sina första år, la de en god grund för framtiden. Om en fader struntar i sina barn och tvingar en fattig ensamstående moder att lämna det ensamt eller till någon billig förvaringskrubba, då måste denne fader bära en del av ansvaret för den undernäring, som från första stund förstör ett barns hjärna.

 

Om föräldrar, som de judiska och många asiatiska systematiskt gör, med en god kulturmiljö stimulerar sina barns mentala kapacitet på ett tidigt stadium i livet, då utnyttjar de väl den möjlighet som den biolo­giskt-kulturellt samverkande cerebrala determinismen ger, en gång för alla i livet.

 

Om föräldrarna dessutom söker stimulera självförtroende och kampanda, då är chansen större att barnet kommer in i en uppåtgåen­de, i stället för i en nedåtgående serotoninspiral.

 

Allt detta betyder att familjebakgrund, ihop med skola och politik, samverkar med det biologiska arvets för att skapa intelligensen hos den medmänniska vi möter, när vi lägger ner denna bok, eller när vi nästa gång ser oss själva i spegeln.

 

Statistiskt finns det genomsnittliga regelbundenheter. Men att för en viss individ skilja ut detaljerna i detta mönster, det vågar få allvarli­ga forskare ge sig i kast med. Ty vi är vad vi är, på grund av en oupplös­lig blandning av arv, miljö och, inte minst, slump!

 

Dock, denna oupplösliga blandning resulterar vid vuxen ålder för var och en av oss i en IQ-siffra som personalchefer tar på allvar. Vilka skillnader finns det så i dessa siffror, som får högst praktiska konsekvenser för våra liv?

 

204

 


 

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems