Home
 
 
Kap. XVI. Afrikanerna - ett amerikanskt dilemma. s. 261 Print

Kapitel XVI.

 Afrikanerna ­- ett amerikanskt dilemma

 

1. TEXACQ-SKANDALEN

 

Den 15 november 1996 accepterade Texaco, ett av världens största oljebolag, i en förlikning att betala ett skadestånd på 140 miljoner dollar, nära en miljard kronor, i skadestånd till sina 1.500 anställda afro-amerikaner. På det viset undvek Texaco en juridisk process om diskriminering mot svarta anställda, som dessa satt igång redan 1994. Samtidigt hade den högt ansedde svarte ledaren, Jesse Jackson, uppmanat till köpbojkott av Texacos produkter.

 

De högsta cheferna i Texaco var anklagade för att ha fört ett rasis­tiskt språk i fråga om sina svarta anställda, för att dessutom på ett dis­kriminerande sätt ha stoppat dem i avancemangen inom företaget samt också för att ha förstört i frågan graverande bevismaterial.

 

Liknande processer har under de senaste åren drivits mot både Shell och BP. En ledande affärstidskrift talar rent utav om att "detta åter­speglar ett vitt utbrett klimat av rasism inom oljeindustrin". Den läg­ger dessutom till att detta i Texacos fall är en av de få gånger som så­dant verkligen kommer ut till media. (1)

 

Medan mediafolk ständigt talar om rasfrågorna från ideal synpunkt, är de i en konkurrenssituation alltid inblandade superhjärnorna långt mer brutalt realistiska. De vill, som jag visade i kapitel XI, ha fram de bästa möjliga kandidaterna till att fylla de nischer som är öppna i deras organisationer. Om minoriteterna inte lever upp till de anspråk som föreliggande IQ-trappor ställer, så kommer de att hållas åt sidan och bli utsatta för vad de själva säkert uppfattar som diskriminering.

 

Texaco-skandalen är bara ett, för en gångs skull klart uttryck för denna attityd som, därom är jag lika övertygad som Business Week, är kraftigt utbredd inom affärsvärlden. Texacos VD ansåg att detta bara återspeglar fördomar och orättvisor i hela samhället. (2)

 

261

 


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

2. IQ- TRAPPAN

Låt oss återvända till den intelligens trappa vi talade om i kapitel XI.

 

Ty det som minoriteter och journalister uppfattar som diskrimine­ring kan vara ett uttryck för att ledarna för dessa superhjärnor på bästa möjliga sätt söker klara av den konkurrens för vilken de är utsatta. När de då pressas av lagar och annat, som hindrar dem att följa sina norma­la socialdarwinistiska regler, då exploderar de stundom av irritation och säger saker som kan kosta dem 140 miljoner dollar.

 

I kapitel XI visade jag två saker.

Det finns forskare och konsulter som konstruerat "intelligenstrap­por" till hjälp åt stressade personalchefer. Dessa anger ungefärligen inom vilken IQ-intervall olika jobb ligger.

Dessutom visade jag att det finns studier som kan övertyga perso­nalcheferna om att det inte finns något kriterium som är bättre än exis­terande IQ-test för att placera personal.

 

När så är fallet betyder det att om två olika grupper har olika ge­nomsnittliga resultat på samma IQ-test, då kommer personalchefer, när det gäller jobb som kräver en relativt hög förmåga till abstrakt tänkande, att främst välja folk ur den grupp som har de högsta IQ­resultaten. (3)

 

Detta är deras jobb. Om de inte handlar så, begår de tjänstefel. Om det då utifrån kommer in lagar, regleringar, bojkotter eller massmedialt tryck, då handlar dessa chefer ofta på precis samma sätt som de gör när det gäller kartellregler, miljölagstiftning eller skatter: de låtsas och försöker synas som om de följde reglerna men söker ändå kringgå lagar och annat så gott det nu går.

 

Detta måste vi räkna med som en naturlig del av tillvaron, oavsett hur irriterande det kan vara för både lagstiftare och för de idealister, som vill så otroligt väl med sina bojkotter och sin propaganda.

 

Ty socialdarwinismen är fortfarande mycket stark i vårt system! Detta har i dag två praktiska konsekvenser.

 

Oavsett vad man tycker därom, visar ett icke ringa antal IQ-test att afro-amerikaner som grupp har lägre, och orientaler som grupp har högre genomsnittliga IQ-resultat än européer eller s.k. kaukasier. (4)  Lägg noga märke till att jag här enbart talar om människor med mer eller mindre afrikanskt arv som bor i Nordamerika. De få IQ-studier som finns på afrikaner i Afrika söder om Sahara är så kontroversiellt

262

AFRIKANERNA - ETT AMERIKANSKT DILEMMA

omdiskuterade, att jag avstår från att alls ta upp dem.

 

Oavsett vad man vet om svårigheterna att mäta IQ och oavsett vad man tror om resultatens relativa riktighet så existerar dessa resultat och dessutom tror, som sagt, många personalchefer att de utgör de bästa - eller låt oss säga, de minst usla - kriterier som står dem till förfogande. Det behövs bara att få företag tänker på detta sätt för att sätta igång en konkurrens spiral, som tvingar alla att göra det.

 

Vi vet att tolv av Fortunes 300 största USA företag redan 1990 an­vände inte bara IQ-test utan också "genetisk screening", (5) dvs det som HUGO-forskningen möjliggör. Så problemen finns i verkligheten!

Förutom personalchefer gäller samma resonemang också dem som beslutar om vilka som får komma in på universitet och högskolor i USA, där de SAT-test, som nu tas av nära två miljoner individer om året, vanligen är villkor för att alls komma in i den högre utbildningen.

 

Resultaten följer logiskt: asiaterna, relativt sett, får fler och bättre, afrikanerna färre och sämre jobb på arbetsmarknaden, såväl som antal platser i utbildningssystemet, än vad européerna får.

 

Observera också att de inblandade beslutsfattarna på kort sikt ger katten i om IQ-skillnaderna är biologiskt eller kulturellt grundade; det enda som intresserar dem är om de, att döma av föreliggande mate­rial, existerar eller ej.

Detta kan mycket väl vara förklaringen till Texaco-chefernas irrite­rade och rasistiskt fula utbrott, som med rätta - ty det visar förakt för medmänniskor - kostade bolaget 140 miljoner dollar.

 

3. SVÅRIGHETEN DEBATTERA DESSA FRÅGOR

"Finns det något problem som det kan anses oetiskt att forska på?"  "Ja, skillnader i intelligens mellan raser!"

Ungefär så gick replikväxlingen mellan skådespelaren Helge Skoog och immunologiprofessorn Hans Wigzell i ett pedagogiskt skådespel om Gen-etik, som jag nämnde i kapitel X.

 

Hans Wigzell , f.d. rektor på Karolinska Institutet, är en av de få forska­re som öppet deltar i debatten. Dock ger han här uttryck för det som jag ovan kallat forskarnas feghet, om än insvept i en hög moralisk mantel. När en ledare av den kalibern öppet intar en sådan opportunistisk stånd­punkt, måste han, vill jag upprepa, också lastas för mediernas intole­ranta behandling av och för demokratins okunskap om en viktig as­pekt av vår globala framtid. (Se också inledningen, s. 21.)

263


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

Sådan feghet är långt mer utbredd än vi vill tro. Ty också veten­skapsmän är vanliga människor med de vanliga människornas svaghe­ter, rädda för farliga stormar. När Hitler kom till makten krävde han att den tyska, fortfarande kallad den "preussiska", vetenskapsakade­min skulle bespotta och utesluta en liten smutsig jude utan vetenskap­ligt värde, vid namn Albert Einstein. Endast tre av sjuttio av akade­mins medlemmar vägrade att falla på knä för Hitlers krav.

 

Wigzell är ingalunda ensam i sin hållning. Bara två exempel.

 

En studie på 600 sidor från en expertgrupp inom en Amerikansk Vetenskapsakademi, the National Research Council, dvs USAs natio­nella Forskningsråd, kan, efter en inledande eloge till vår egen Gunnar Myrdal, göra en lika kopiöst lång som analytiskt svag förteckning över alla de nackdelar som de svarta lever under.

 

När det gäller att söka förklara lidandet faller experterna emellertid helt tillbaka på diskriminering. De vågar inte alls ta i det faktum att de svarta som grupp har något lägre genomsnittligt testvärde på hundra­tals väl genomförda 1Q-test. Ord som "IQtest” "intelligence", "mental" eller "cognitive ability" saknas såväl i index som i de tio kapitelrub­rikerna. Och detta trots att samma grupp i texten slår fast att "testför­måga " är en huvudfaktor bakom materiell framgång! (6)

 

I en utomordentligt balanserad artikel - som möjligen kan ha legat till grund för denna senare bok! - kritiserar en av Klockkurvans två författare sina cirka 75 samhälls-vetenskapliga kolleger, som varit in­blandade i författandet av A Common Destiny. De har i strid med det material de själva tagit fram, visade Herrnstein, enbart och allenast fal­lit för "diskriminerings-modellen ", den som förklarar de svartas många olyckor med diskriminering. De försummar helt att alls disku­tera "distributions-modellen", den som förklarar samma fenomen med att olika egenskaper, t.ex. intelligens, kan vara olika fördelade mellan raserna.

 

Cirka 75 samhällsvetare uppvisar här, låter Herrnstein förstå, en feghet som helt står i strid med Max Webers samhällsvetenskapliga moralbud! (7)

 

Det är minst sagt kränkande för samhällsvetenskapen!

 

Ytterligare en liten illustration: En anmälan av tre ytterst allvarliga böcker om universitetens framtid slutar med den kritiska observatio­nen att: "... trots att förhållandet mellan yttrandefrihet och de etniska minoriteternas rättigheter diskuteras, berör dessa uppsatser om aka­demisk frihet egendomligt nog knappast alls de svårigheter som

 

264


AFRIKANERNA - ETT AMERIKANSKT DILEMMA

 

möter de sociologer som försöker studera påstådda skillnader mellan raser." (8)

 

Underförstått: på detta område, i vars mitt läsaren just nu står, tycks hela universitetsvärlden antingen sakna mod eller till och med yttrandefrihet! Och existerar mod och yttrandefrihet inte på universi­teten, så finns de ingen annan stans heller!

 

4. DISKRIMINERINGSSKOLAN

 

I Herrnsteins kritik av sina samhällsvetenskapliga kollegor ges nam­nen på de två skolor som dominerar förklaringarna till varför de svarta som grupp har lägre resultat på IQ-test än de vita.

 

Den ojämförligt starkaste är "diskrimineringsskolan", den till vil­ken de 75 ovan nämnda samhällsvetarna i tysthet ansluter sig. I en eller annan form är den ett universellt fenomen. Misslyckas jag, är jag dis­kriminerad!

 

I härvarande sammanhang bygger diskrimineringsskolan på tanken att afrikanerna i hundratals, kanske sen Gubben Noa i ett par tusen år, har utsatts för slaveri och förtryck, fraktade i förfärande omänskliga slavskepp över Atlanten, sedan behandlats som själlös boskap under några hundra år av slaveri i USA för att därefter hållas nertryckta i svarta getton. Detta har givit en kulturell historisk bakgrund som fortfarande förklarar de afro-amerikanska gruppernas lägre IQ-resul­tat och därav följande "diskriminering" på universitet och arbets­marknad.

 

Av denna skola följer att de vita, som begått dessa historiska brott mot de svarta, nu bör kompensera dessa. Det kan ske med kvotering, "affirmativ action", och med understöd av olika slag. När dessa åtgär­der väl får framgång kommer de, enligt diskrimineringsskolans tales­män, att leda till att de afro-amerikanska gruppernas IQ-test kommer att ligga på samma resultats nivåer som de vitas.

 

Omvänt, så länge denna likhet i testresultat inte har uppnåtts anses detta i sig utgöra ett bevis för att kompensationen för gångna oförrät­ter varit otillräcklig.

 

Möjligen föreligger här ett cirkelresonemang. Dock älskat av alla grupper som känner sig misslyckade.

 

265

 


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

5.TRE AKTUELLA EXEMPEL

 

Att alls diskutera intelligens i samband med rasfrågan i USA är utom­ordentligt känsligt. Därför bekänner de flesta debattörer sig inte ens öppet till diskrimineringsskolan, utan endast genom att vägra ta i dess motsats, distributionsmodellen.

 

Detta kan illustreras av tre artiklar i slutet av 1996. Alla tre från goda publikationer med högt anseende.

 

Den ena är en sida i Washington Post (9) om universitetens konkur­rens om s.k. minoritetsstudenter. Den andra är en lång artikel i The New Yorker (10) om ett halvdussin böcker om kvotering. Den tredje är en anmälan i the New York Review of Books (11) av den kände William Julius Wilsons senaste bok, When Work Disappears: The World of the New Urban Poor. Wilson, som redan 1987 blev uppmärksammad för en studie av de minst gynnade i ekonomin, The Truly Disadvantaged, är nu professor vid Harvard. Främst sysslar han med effekterna av långvarig arbetslöshet i södra Chicagos övervägande svarta slum. Ute­slutet är inte att dessa hemskheter kan sprida sig också till Europas storstäder, om globaliseringen av ekonomin tillåts att föra ner t.ex. de svagaste svenskarna till afrikansk inkomstnivå.

 

I alla tre artiklarna talas om begåvning och talang. De två första vågar hänvisa till SAT, dvs de studielämplighetstest vi redan nämnt. Men ingen av de tre författarna vågar ta ordet "intelligens" i sin penna. Ingen vågar ens framföra tanken att det kan finnas nedärvda skillnader som gör att somliga klarar sig lysande och andra inte alls i den akade­miska utbildningen.

 

Alla tre kan tolkas som uttryck för diskrimineringsskolan. Hacker avslutar sin artikel med Wilsons slutsats att USA nu äntligen bör för­verkliga de löften som gavs när slaveriet avskaffades år 1865.

 

Alla tre återspeglar den politiska korrekthet som gör att endast tidi­gare diskriminering är tillåten som förklaring till de svartas lägre IQ-­resultat och svårare levnadsförhållanden.

 

6. DISTRIBUTIONSSKOLAN

 

Mot diskrimineringsskolan står den s.k. distributions- eller fördel­ningsskolan. Dess grundantagande är rätt och slätt att intelligensen är något olika fördelad mellan raserna.

Den som ofta anses som grundare av denna skola är Arthur Jensen.

 

266


AFRIKANERNA - ETT AMERIKANSKT DILEMMA

 

I Harvard Educational Review, publicerade denne professor från Ber­keley i februari 1969 en berömd artikel över frågan "Hur mycket kan vi höja IQ- och SAT- prestationer". I denna lade Jensen fram sina teo­rier om intelligensens ärftlighet för alla grupper samt att detta hade betydelse också för de testskillnader som fanns mellan vita och svarta amerikaner. Han blev rejält hatad, anklagad för att vara nazist och fy­siskt hotad. Trots att Jensen personligen lär vara en mycket mild man med varm medkänsla för dem som drabbats av genkortlekens njugg­het. (12)

 

Till distributionsskolan måste naturligtvis också Klockkurvans två författare räknas, liksom den ovan nämnde Phillipe Rushton. Hörde Gunnar Myrdal också dit? I sin berömda An American Dilemma från 1944 skriver han att dittillsvarande test inte kunnat bevisa att de redan då föreliggande skillnaderna "utom varje tvivel" var biologiskt ärftli­ga, men inte heller motsatsen! (13) Han höll då frågan öppen. När Jensens artikel kom 25 år senare hade han och jag långa samtal om saken, i vilka han klart lutade åt att Jensen kunde ha rätt.

 

Jensen & Co. är emellertid ingalunda enstaka, udda och konstiga individer, som den massmediala debatten ofta kan förleda sina läsare att tro. Bland de 661 forskare som tar ställning till frågan om orsaken bakom dessa rasskillnader i testresultat i Snyderman-Rothmans IQ Controversy visar det sig att 45 procent tror att också genetiskt arv kan ha betydelse. Endast 15 procent tror att det är enbart miljön som står för dessa resultat. (14)

 

En klar majoritet av de vanligen så fega forskarna, som alls vågar uttala en mening i dessa frågor, har alltså samma grunduppfattning som Jensen och Herrnstein, dvs att en del av rasskillnaderna i IQ-test kan förklaras med ärftliga faktorer.

 

Distributionsskolan får också ett icke ringa stöd av ett försök att förklara skillnader i inkomster mellan grupper och raser. Så som de oändligt mycket större IQ-skillnaderna inom alla grupper måste leda oss att förutsäga, visar detta att "ojämlikhetens verkliga historia finns inom rasgrupper, inom könsgrupper, inom åldersgrupper och inom yrkesmässiga statusgrupper", alltså inte mellan raser och kön. (15)

 

Varför dessa IQ-skillnader kan har utvecklats skall vi ta upp i kapi­tel XVIII. Där är det Luca Cavalli-Sforzas moderna forskning och min lilla saga om fibblan som kommer tillbaka. Tiotusentals år av mig­rationer ut ur Afrika och isolering i andra världsdelar kan mycket väl ha skapat genetiska skillnader av detta slag.

 

267

 


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

De svarta grupperna i USA skiljer sig ifrån andra minoriteter. I An­drew Hackers nämnda artikel om William Julius Wilsons senaste bok betonar han detta. Immigranter från Asien och Latinamerika lyckas få jobb, "delvis för att de arbetar för lägre lön ((än afro-amerikane)) men även därför att förmän har funnit dem flitiga och pålitliga"; hispanier organiserar biltransporter till förorterna där de nya jobben finns, vil­ket de svarta inte gör; de är också punktligare än afroamerikanerna som" ofta inte inser att de förväntas vara punktliga" på jobbet. (16) Att afroamerikanerna inte klarar datorer och har en hög frekvens av anal­fabetism framgår också.

 

När verkligheten studeras med förstoringsglas, som i Ken Aulettas Underklassen (17) eller i Leon Dashs bok om Rosa Lee (18) framkommer detaljer om drogberoende, prostitution, våldtäkter, småstölder, våld och analfabetism, vilka inte ökar möjligheterna att komma in på ar­betsmarknaden. Dash visar att detta kan ses som "en fortsättning på ett gammalt kulturellt mönster". Varför man inte lyckas bryta detta mönster är en viktig fråga. Få vågar i dag ens tänka tanken att det kan hänga samman med genetiska skäl till de uppmätta skillnaderna i intel­ligenskvot dvs. att fördelningsskolan kan ha rätt i sina antaganden.

 

En hårt kritiserad debattör anser rent utav att kvarvarande diskri­minering förutom på resultaten av mentala kapacitetstest främst beror på välfärdsstatens arbetshämmande effekter! (19) En studie av 55.000 kri­minella fall antyder också, tvärt emot vad diskriminerinsskolan säger, att afroamerikaner behandlas något mildare än vita av USAs domsto­lar.(20)

 

Distributionsskolan har emellertid också högst seriöst material som talar till sin fördel. Låt mig hänvisa till tre studier av intresse i denna fråga.

 

IQ-skillnader mellan svarta och vita barn har kunnat påvisas vid en så tidig ålder som tre år (23) Givet alla de möjliga miljöförklaringar jag pekade på i kapitel XII:8 och som t.ex. William Julius Wilson vill till­skriva så stor betydelse (22) betyder detta inte garanterat ärftliga faktorer. Men en sådan studie pekar onekligen på biologiska faktorer. I alla hän­delser kan IQ-trappans senare konsekvenser i livet spåras tillbaka till denna tidiga ålder!

 

Linda Gottfredson, som byggde mycket av IQ-trappan åt oss, har gått igenom diskrimineringsskolans alla argument. Hennes slutsats är

 

268

 


AFRIKANERNA - ETT AMERIKANSKT DILEMMA

 

mycket bestämd: också om all den diskriminering som påstås finnas skulle försvinna, skulle IQ-testen ändå fortsätta att visa skillnader mellan raser. Och att söka ändra testen så att de ger mera jämlika resul­tat är naturligtvis helt förkastligt!

 

 "...på längre sikt är personalpsykologers viktigaste bidrag att kol­lektivt och klart insistera på att deras mätinstrument varken är orsak till eller botemedel för rasskillnader i skicklighet att utföra olika jobb och därav följande ojämlikhet i sysselsättningen." (23)

 

Ty detta är en förutsättning för att vi alls skall kunna hjälpa dem, som haft otur med genkortleken!

 

Mest detaljerad är en studie från fyra av USAs verkliga elituniversi­tet, Dartmouth, Yale, Cornell och Brown (24) gjord för det amerikanska statliga forskningsrådet. Denna har sökt kartlägga orsakerna varför så få minoritetsstudenter lyckas fullfölja sina naturvetenskapliga studier. Mängder av intressanta siffror visar genomgående att SAT-resultat och "prestationsindex" förklarar mycket, och ras eller etniskt tillhörighet mycket litet av "avhoppningsfrekvensen". (25) Denna var 66 procent för de svarta, 40 för vita och hispanier och 30 för asiater.

 

Här finns också siffror som säger att i hela USA utgjorde de svarta cirka 13 procent. Inom den högre utbildningen hade de 9 procent av platserna, medan de på naturvetenskapliga examina, närmast fil. kand., bara hade 5,3 procent. Motsvarande siffror för "hispanier", en blandad och svårtydd grupp, var 7,5 resp. 4 procent och för övriga, dvs vita och asiater ihop, 80, 86 och 91, med en mycket klar överrepresentation för asiaterna.

 

Vid de fyra specialstuderade elituniversiteten kommer dessa natio­nella skillnader tillbaka. Vid dessa universitet sökte i genomsntitt 11.095 studenter, fördelade enligt följande tabell över resultat på SAT-tester.

                                  

Folkgrupp

Antal

Procent

Alla sökande

Antagna

Tog examen

 

 

Antagna

SAT-resultat

SAT-resultat

SAT-resultat

Asiater

1620

23

930

1281

1345

Vita

8250

22

935

1268

1325

Hispanier

490

29

810

1152

1219

Svarta

735

35

737

1089

1160

 

                

 

 

269


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

De tre första sifferkolumnerna visar, om något, en klar positiv diskri­minering till de två minoriteternas fördel vid antagningen till studierna.

­

Den sista kolumnen antyder den mycket höga intelligensnivå som krävs för att klara av de naturvetenskapliga studierna, ända fram till mållinjen. Oavsett vad skälet är bakom, finns här material för distribu­tionsskolan!

 

Författarna säger själva att det krävs mycket, ty de naturvetenskap­liga studierna är svåra, jäktiga, opersonliga med hög nivå av konkur­rens i ett hierarkiskt mönster. Precis som kampen på toppen i samhäl­let!

 

Notera också asiaternas höga siffror till vilka vi återkommer i nästa kapitel.

 

7. "AFFIRMATIV ACTION" ELLER KVOTERING

Delvis har dessa två motstående teorier testats genom det system av kvoteringar som i USA kallas affirmativ action. I USA finns sedan lång tid tillbaka cirka 160 olika lagar som ger fördelar åt medlemmar av olika minoriteter, främst afroamerikaner men också åt kvinnor, som ju knappast är en "minoritet". En av de första av dessa lagar var Lyndon B. Johnsons "Executive Order 11246" från 1965 som klart påbjöd "positiv diskriminering", som dessa åtgärder också kallas, till förmån för minoriteter.

 

Resultaten av dessa åtgärder är dock föga framgångsrika. De ameri­kanska ekonomernas förening organiserade i början av 1996 ett möte där deras ledande specialister la fram sina försök att mäta de ekono­miska resultaten av trettio års "positiv diskriminering". (26) En författare finner där att lönegapen mellan 1980 och 1990 bara förvärrats för alla etniska minoriteter. Kvinnor och billiga minoritetsarbetare synes fungera som substitut för varandra i produktionen. Några ekonomer visar att den federala politiken att gynna minoritetsföretag haft små direkta effekter. Och en visar att tillämpningen av lagarna har gått upp och ner.

 

Ingen av dem lyckas påvisa någon betydande effekt av trettio års affirmative actions.

 

Nicholas Lemann, som bl.a. skrivit en bok om Det förlovade lan­det, (27) ser, i sin anmälan av Dashs bok 1996, tillbaka till bl.a. Gunnar Myrdals och framför allt till Du Bois' beskrivning av de svarta lantarbetarnas situation 1903, som i mycket liknar­

 

270

 


AFRIKANERNA - ETT AMERIKANSKT DILEMMA

dagens situation i stads­slummen. Du Bois var hoppfull om framtiden. Lemann, däremot, drar den förfärliga slutsatsen: "1 stället förefaller det som om problemen i den rurala Södern har förvärrats mellan sekelskiftet och depressionen ((på 30-talet)), och att de återigen har förvärrats, på ett sätt som nästan är omöjligt att föreställa sig, i storstäderna mellan 1950 och 1980." (28)

 

 

8. REAKTIONEN MOT DEN POSITIVA DISKRIMINERINGEN

Det amerikanska samhället bygger på individuell konkurrens.

 

När universiteten släpper in svarta på studiekvoter, eller företag tvingas ta in dem på sysselsättningskvoter, eller myndigheterna gör upphandlingar från företag ägda av svarta även om deras priser ligger över det som andra företag erbjuder, då känner sig vita studenter som inte får studieplatser, vita arbetslösa som inte får jobb, och vita företa­gare som inte får sälja, "negativt diskriminerade".

 

Enligt dem strider dessa kvoteringar mot det amerikanska samhäl­lets grundregler om konkurrens på lika villkor mellan alla individer.

 

Efter ett par domar i USAs Högsta Domstol som förbjöd vissa kvoteringar, kondencerades dessa känslor 1996 i Californien till "Pro­position 209", dvs. till en lag som antogs i november 1996 och som uttryckligen förbjuder myndigheters positiva diskriminering till mi­noriteters fördel i skolor, på arbetsmarknaden och vid anbudsgiv­ning. (29)

 

Under hårda gräl röstades denna "antidiskrimineringslag" fram av 54,3 procent mot 45,7 av de röstande. Bakom majoritetens ställnings­tagande torde ligga dels de känslor av "negativ diskriminering" jag just nämnt, dels besvikelse över de få och extremt magra resultat som en generations försök att hjälpa afroamerikanerna med kvotering kan uppvisa.

 

Bakom detta röstresultat ligger säkerligen också en övertygelse ­som få dock öppet vågar ge luft åt - om att det är distributionsskolan som sitter inne med den rätta förklaringen till de skillnader i levnads­standard som, enligt t.ex. Lemanns omdöme och ekonomernas siffror, inte har försvunnit utan tvärt om vuxit i styrka och allvar.

 

Det är nu 130 år sedan slaveriet avskaffades. På 130 år borde vilken minoritet som helst kunna arbeta sig upp till normal standard på uni­versitet och i ekonomin, så som asiater gjort på betydligt kortare tid och som hispanier (30) nu gör.

 

271


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

Sådan torde en utspridd uppfattning vara.

 

Vilket, även om det sällan sägs rent ut, innebär att en tyst majoritet, åtminstone i Californien, nog håller för troligt att det finns en realitet bakom de IQ-skillnader som Jensen, Herrnstein och Rushton har på­visat.

 

9. ÅTER TILL IQ-TRAPPAN

 

Oavsett hur det må förhålla sig med denna tysta majoritet finns det, som jag insisterar på att understryka, en liten betydelsefull minoritet av folk som kallas personalchefer.

 

I den mån dessa ställs inför en "intelligens trappa" av det slag jag beskrev på sidan 180 anser dessa sig av konkurrensen tvingade att ta hänsyn till de, av medialt avskydda forskare påvisade IQ-skillnaderna. Vad innebär det?

 

Antag att dessa personalchefer ställs inför en till synes väl utarbetad

IQ-trappa med några hundra jobb på vertikalaxeln och de optimala IQ-intervallerna för varje jobb på horisontalaxeln.

 

 

                                                                                       Bilden finns på sidan 272 i boken.

 

Om då en grupp ligger mellan punkt 80 och 120 på IQ-axeln och en annan mellan punkt 70 och 110 följer det att den förra gruppen kom­mer att genomsnittligt få de "högre" jobb som kräver högre IQ och

 

272

 


AFRIKANERNA - ETT AMERIKANSKT DILEMMA

 

som normalt har högre både status och inkomster. Den grupp som ligger mellan 70 och 110 kommer, omvänt, att genomsnittligt få "läg­re" jobb med lägre status och inkomster.

 

Personalcheferna och Texacos företrädare kommer att anse att detta är beslut grundade på distributions skolans "objektiva" kriterier och inte på diskriminering.

 

Starkt understödda av populistisk mediadebatt kommer de som drabbas och som hamnar längst ner i systemet att subjektivt känna sig allvarligt diskriminerade.

 

Där står vi i dag. Och vet inte vad vi skall göra!

 

10. EJ RAS UTAN EKONOMISK KAMP

 

Vad jag vill påstå är att även om det går att påvisa rasskillnader i intel­ligens är det icke enbart dessa som är grunden till de svartas svåra liv. Utan det är dessa i kombination med den maktkamp som finns i alla lager inom samhället och som, likt i tennis, skapar utslagning av de minst kapabla, och rankinglistor över de mest kapabla spelarna.

 

Maktkampen är det primära. Intelligensen, apkäppsgenen, är ett viktigt element för att skapa de yttre instrument som avgör maktkam­pen. Då de svarta pga de siffror IQ-testen uppvisar anses ha sämre förspänt på AKG-sidan förlorar de ofta i konkurrensen om de bästa jobben inom de superhjärnor som måste ha den bästa "råvaran" i den inbördes maktkampen. Med alla de konsekvenser som sen följer.

 

Det är makten, Kain och Abels eviga kamp om illusionen av makt, som är det avgörande. Men intelligensen, som ett levande instrument för att skapa än mer potenta döda instrument, är en avgörande faktor inom maktkampen.

 

Även om vi i dag inte vet vad vi skall göra åt denna situation, har vi alla skäl att fortsätta att både söka förstå den och göra något vettigt åt den.

 

Bl.a. därför att nu håller de vita måhända på att hamna i samma situation som de svarta länge haft. Vi européer kan komma att bli de gulas negrer, för att uttrycka det rått. Detta kan under kommande se­kel leda mot en lika intressant som beklaglig upprepning av förtryck­ets historia men nu med nya aktörer. Ty hur kommer vi vita att reagera om vår välfärd slutar med att vi måste bli kulis, dragande asiaterna rickshaws?

 

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems