Home
 
 
Kap. XX. Tre lite sötare karameller, s. 310 Print

Kapitel XX.

Tre lite sötare karameller

 

Mina tre första karameller var måhända alltför syrliga. Låt mig därför bjuda på tre till, aningen mer hoppfullt välsmakande.

 

1. FJÄRDE KARAMELLEN: SAMHÄLLET ÄR ETT SJÄLVORGANISERANDE RESULTAT AV DEN BLINDA KAMPEN OM ILLUSIONEN AV MAKT

 

A. Den fria viljans gränser

En annan av det gångna seklets stora illusioner har varit tron på män­niskans förmåga att planera fram stora förändringar. Socialingenjörer, Gosplan-experter, västerländska långtidsplane­ringskommissioner, strategiska företagsplanerare och jag vet inte allt, har sökt styra samhällena efter någon sorts planritning.

 

Vare sig intellektuella eller makthavare tycks ha insett att det finns en viss skillnad mellan att rita vackra framtidsfraser på ett papper och att förverkliga dem bland människor av kött, blod och gener.

 

Min övertygelse, efter fyrtio års samhällsstudier, är att samhället ingalunda planeras fram. Det är ett oplanerat resultat av en maktkamp mellan de stora och av egoistiska ansträngningar bland de små.

 

Ty vi människor, har jag sagt, är fångade i en dubbel determinism.

 

Vilket är då det intelligenta sättet att tas med denna determinism? Är det inte att söka bryta ner den i olika bitar? Vad är det vi måste acceptera? Vad är det vi lätt kan ändra? Vad är lite svårare? Hur kan man då svara på de frågorna?

 

B. Vad kan vi ändra. vad inte?

 

Jag läser en artikel om det eviga hotet, fetman. Också denna vet vi numera är delvis genetiskt betingad. (1) Men författaren är skrupulöst noggrann i att betona den självklara plattityden att det som finns i generna absolut inte behöver vara "naturligt eller normalt". Ty nog förmår individen behärska sina lustar efter "schokoladmousse" med

 

310

 


TRE LITE SÖTARE KARAMELLER

 

vispegrädde - även om det är mycket svårt? Eller förmår han inte det? Varför är amerikaner så hutlöst feta i genomsnitt?

 

Jag läser två andra artiklar, nu om kriminalitet. (2)

 

På vetenskaplig toppnivå i USA grälade man länge om man skulle eller inte skulle hålla en konferens rörande frågan om brottslighet lig­ger i generna. När mötet äntligen blir av, blir det stormigt. Ty somliga fruktar att om man finner kriminella gener i barn så blir de inlåsta på livstid. Medan andra säger att det går att ge dem en så god omgivning att miljön håller deras dåliga anlag i schack. Vilket är sant?

 

Den andra artikeln handlar om Per Olof Alms doktorsavhandling om biologiska faktorers betydelse för kriminalitet.(3) Denne KI-läkare anser, liksom jag, "att det finns ett tabu mot att tala om att människor har olika biologiska grundförutsättningar". Själv har han undersökt betydelsen av fyra olika faktorer för kriminalitet. Det är låg nivå av MAO, monoaminoxidas A; hög halt av sköldkörtelhormonet trijodt­hyronin; beteendestörningar och hyperaktivitets-syndrom; samt psy­kopatiska personlighetsdrag.

 

Var för sig, visar Alm, påverkar dessa fyra faktorer den i statistiken uppmätta brottsligheten. Läggs två eller flera samman ökar brottslig­heten. Och för de ungdomar som före 15 års ålder uppvisar samtliga fyra riskfaktorer fortsätter 94 procent av dem sin kriminalitet som vuxna, medan de som inte hade någon eller endast en av de fyra risk­faktorerna blev helt fria från brottsregistrering.

 

Vad Per Olof Alm på ett eftertryckligt sätt visar är att våra "safter" kan vara mycket starkare än vår rationella fria vilja! Den biologiska determinismen är stundom hög, också på individnivå!

 

Massor av liknande exempel finns. De flesta av dem är kopplade till den framväxande HUGO-forskningen. Frågan om determinism och hopp tvingar sig på oss; har vi någon fri vilja, kan vi alls hoppas att förbättra människans villkor på jorden?

 

C. Vad en god lärare kan och inte kan - i det lilla

Om det är svårt att greppa dessa stora linjer, låt oss se på en vanlig

skolklass.

 

En lärare står inför en ny grupp unga människor. Vad kan hon göra, vad kan hon inte göra? Med god stimulans kan hon få alla barnen att maximalt nyttja alla sina medfödda anlag, också intelligensen. Om hon, som representant

311


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

för sitt samhälle, är bättre i att entusiasmera sina elever att utveckla sina AKG, kommer hon att förse detta samhälle med bättre beståndsdelar än sina kolleger. Det kommer att ge den superhjärna hon tillhör en marginell fördel i den konkurrens som ingen i dag kan undvika. Detta ökar hennes instrumentella värde och kanske hennes inkomst.

 

Vad hon inte kan är att utjämna begåvningarna mellan hög- och lågintelligenta inom klassen. Den goda läraren kan lyfta hela den normalfördelningskurva hon har framför sig från en låg potentiell, till en hög aktualiserad nivå. Men hur hon än anstränger sig, kommer hon att misslyckas om hon försöker jämna ut skillnaderna mellan dem som befinner sig längst till höger och dem som återfinns längst till vänster på kurvan, mellan de högst och de lägst begåvade. Ty då går hon emot en oföränderlig mänsklig natur.

 

Hon kan förvisso hjälpa de svaga lite extra. Men i genomsnitt kom­mer dessa ändå aldrig upp till samma nivå som dem, som gynnats av naturen. Sagan om de musikaliska djuren, med vilken jag inledde den­na bok, återspeglar en ofrånkomlig verklighet. Och försöker läraren, i missriktat jämlikhetsnit, att hindra näktergalarna i intelligensskogen att sjunga, då blir vi alla fattigare.

 

Har hon en socialistisk själ och ett eget begränsat IQ kan denna lärarinna, likt Ingela Thalen, få spader för mindre och ge sig på att skriva departementspromemorier som förbjuder slika insikter!

 

Men om hon är lite intelligentare accepterar hon det hon inte kan ändra och söker göra det bästa av situationen.

 

Vad är det? Det är, tror jag, att ge dem som haft tur vid utdelandet av genkorten en stark känsla av ansvar för sitt samhälle och speciellt för de svaga i detta.

 

De flesta klarar sig på regeln att "en bra karl reder sig själv och hjäl­per andra!". Det gäller i dag också "ett duktigt fruntimmer"! Men det finns alltid en liten grupp individer som på grund av genkortlekens konstruktion och sin egen otur har svårt att reda sig själva. Denna grupp har alltid funnits och har alltid behövt hjälp. Under överskådlig framtid kommer den att finnas och den kommer alltid att behöva hjälp.

 

En god lärare uppfostrar de av sina barn som haft tur i livets början till att ta ansvar för dem som inte haft det. Dessutom finner hon fina, inkännande och medmänskliga vägar att

 

312

 


TRE LITE SÖTARE KARAMELLER

 

få dem som haft mindre tur att skaffa sig realistiska förhoppningar om vad livet i ett hårt konkurrenssamhälle kommer att innebära för dem. Ty realism är ett av de starkaste instrument som AKG förmår att ge oss!

 

Determinismen finns där, mer än vi vill veta. Tur och otur har ska­pat olika barn redan innan de kommer in i skolorna. Men det innebär ingalunda att en god lärare inte kan göra något, att situationen är hopplös.

 

Tvärt om! Det innebär att hon med en oändlig mängd entusiasm kan åstadkomma fantastiska framsteg i hela gruppen, väcka stark an­svarskänsla hos de högintelligenta och inge god grad av realism hos de svagt begåvade.

 

Ty summan av effekterna av alla sådana goda lärares ansträngningar i det lilla kan resultera i fantastiska framsteg i det stora!

 

D. Vad vi gjort och icke gjort - i det stora

Är inte detta just det vi har gjort under de två senaste generationerna? Har vi inte haft fantastiska framsteg i samhället? Framsteg som måste anses ha bevisat människans förmåga att bryta naturens grövsta deter­minism?

 

Har vi inte genom att nyttja vår AKG-kapacitet lyckats flerdubbla den materiella standarden i världen? Har vi inte lyckats sänka barna­dödligheten i alla jordens länder? Har vi inte halverat, från cirka 23 till 11 procent, den andel av jordens befolkning som lever i urbota armod? Har vi inte försett snart hela jordens befolkning med skolor, där de får möjlighet att aktualisera den potentiella intelligens som naturen utrus­tat dem med? Har vi inte också lyckats få en växande del av mänsklig­heten att leva i demokratier, där systemet åtminstone delvis vaskar fram politiska ledare som, oavsett om de vill eller ej, tvingas ta ansvar för sina medmänniskor? Ty gör de det inte, åker de ut i nästa val! Har vi inte lyckats besegra de diktaturer som två gånger sökt ta över Europa under detta sekel? Lyckades vi inte t.o.m. att få den ena att frivilligt och utan krig acceptera att den var ett för människorna sämre system!

 

Jo, detta är vad vi har lyckats med!

 

Observera dock det som här är huvudpunkten: dessa resultat är på intet vis planerade. De utgör summan av enskilda människors i grun­den ganska egoistiska ansträngningar att ständigt spela sina genkort så

 

313

 


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

väl som möjligt och att ständigt undvika de värsta förluster och kata­strofer som ett uselt skött spel kan ge. Våra framsteg är resultat av hundratals miljoner individers nyttjande av sin potentiella intelligens, i hårt arbete och stundom t.o.m. solidariskt ansvarstagande för sina medmänniskor inom ett "funktionskapitalistiskt" system. (4). Resulta­ten är inte så tokiga, även om de växer fram ur en till synes determinis­tisk och ofta hänsynslös maktkamp.

 

Lika lite som våra goda lärare har de låtit sig förlamas av att det finns en del determinism i systemet, av att det finns både ett genetiskt och ett socialt arv som gör att vi inte har lyckats med allt som vi vill uppnå. De har insett att även om vi inte är omnipotenta, har vi dock en icke ringa potens!

 

Vad vi däremot, lika lite som vår lärare, inte har lyckats med är att utjämna intelligens skillnaderna mellan olika individer. Och inte heller de inkomst- och förmögenhets- skillnader, som åtminstone socialister och många liberaler ville avskaffa eller utjämna.

 

Jag är personligen övertygad om att dessa två misslyckanden häng­er samman. Ty det strider mot vår genkortleks natur att i stor skala jämna ut materiella förhållanden mellan människor. Försöker man det, blir resultaten Franska Revolutionens blodbad eller nationellt slaveri av det slag vi sett i alla kommunistländer, som leder till total ekonomisk stagnation som vi sett i Cuba, Albanien och Nordkorea. I bästa fall blir reaktionen mildare, som t.ex. den svenska ekonomins relativa förfall.

 

Det strider mot det sociala resultatet av den kollektiva genkortlek­ens natur, tror jag, att vi skulle kunna avskaffa hierarkin i våra samhäl­len. Alla kan inte bli dirigenter när den sociala orkestern skall spela Beethovens Ödessymfoni! Men dirigenterna kan uppfostras till att ta stort ansvar för sina orkestermedlemmar. Gör han inte det i en demo­krati, byts han ut!

 

Vi har alla fått det bättre! Också de allra svagaste! Men vi har inte lyckats skapa jämlikhet, vare sig i makt, rikedom, status eller intelli­gens.

 

E. Vad vi kan och inte kan - i det stora

 

Om vi nu ser till vår framtid, vilka slutsatser kan vi då dra? Vilket ljust hopp kan vi ändå hysa i en tillvaro som har sina dunkla deterministiska moln? Ty vår frihet är förvisso inte fullt så stor som vi skulle önska.

 

314


TRE LITE SÖTARE KARAMELLER

Jag är personligen övertygad om att vi kommer att kunna fortsätta våra materiella framsteg. Redan i min Lärobok för 80-talet, som publi­cerades 1975, visade jag att i varje enskild resurs- eller miljöfråga fanns det en grupp pessimister som sa att vi redan är för många på jorden, och en grupp optimister som sa att det reder sig nog. Med hjälp av den mänskliga intelligensen klarar vi upp problemen, sa dessa optimister.

 

Denna diskussion fortsätter. Superpessimisten Paul Ehrlichs arvta­gare, mediaälsklingen Lester Brown och hans World Watch Institute, kommer löpande ut med en rad böcker som talar om att allting går åt helvete.(5) Medan folket på Cato-institutet under Ehrlichs ärkefiende, Julian Simon, säger att vi kommer att få fortsatta framsteg i evigheters evighet.(6)

 

Vem av dem har rätt? Det vetenskapliga svaret på detta är att det vet vi inte! Hur skall vi då handla? Jo, självklart skall vi anstränga vår AKG till max för att Simon & Co. skall få rätt. Dock iakttagande den "försiktighetsprincip" (7) som jag lanserade 1975, som stads- fästes i Rio 1992 och som numera t.o.m. börjar accepteras i näringslivet.

På den materiella sidan tror jag vi kan ha stora förhoppningar.

 

När det däremot gäller jämlikheten tror jag vi gjorde klokt i att glömma den idén snarast möjligt!

 

Nobelpristagaren Maurice Allais gjorde en gång troligt att Socrates, Jesus, Vilhelm Erövraren, Benjamin Franklin och general de Gaulle alla hade levt i samhällen med i stort sett samma inkomstfördelning.

 

Såväl fattigdom som rikedom är relativa begrepp och fördelningen över längre perioder tycks vara ett näst intill biologiskt givet datum. På liknande sätt var kostnaden för att bygga Stockholms slott rela­tivt sett lika stor på 1700-talet som den skulle vara i dag. (8)

 

Det finns ingenting i erfarenheterna efter de franska och ryska revolutionerna som pekar på att allvarliga jämlikhetsförsök leder till annat än barbari, blodbad och än värre förtryck under följande restau­rationer.

 

Också om två generationer, runt år 2060, kommer ojämlikheten på jorden att vara stor. Den kommer till och med att vara större än i dag. Ty med samma relativa fördelning av inkomsterna i en allt större eko­nomi ökar de absoluta gapen mellan botten och toppen. Det är större avstånd mellan oliven i botten och ytan på ett stort cocktailglas än i ett litet av samma form. Konstigare är det inte.

 

Nettot av alla människors intelligenta ansträngningar, också efter

315


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

avdrag för oundviklig ondska, kommer under de kommande två generationerna att ge oss stora framsteg i genomsnittlig materiell standard. Det kommer också att kraftigt minska antalet absolut fattiga och det materiella lidandet i världssamhällets botten. Men det kommer inte att kunna jämna ut de relativa skillnaderna mellan rika och fatti­ga, mäktiga och maktlösa, högt begåvade och lågt.

 

Skulle det dessutom vara så att de fredliga ansträngningarna på det individuella planet att skapa just denna utjämning, dvs längtan att klättra upp mot topparna, är det som driver framstegen - vilket är en fullt sannolik hypotes! - så kan detta misslyckande i strävan efter jäm­likhet anses vara själva kärnan i våra framsteg!

 

Ty ofta kommer det goda - oplanerat och oförutsett - ur det onda!

 

2. FEMTE KARAMELLEN: DEN EVIGA MAKTKAMPEN HAR I DAG FORMEN AV KAMP MELLAN SAMHÄLLELIGA SUPERHJÄRNOR

 

Det samhälle som vi nu går fram mot, också i Sverige, kommer att bli det oplanerade resultatet av konkurrensen mellan de ledande adrenal­instinna hannarna i USA, Asien och Europa, vilka alla ser samhällena un­der sig som sina instrument.

 

Dock tror jag att det relativt positiva scenario jag just dragit upp kommer att visa sig berättigat för dem som lever år 2060.

 

Men hur kommer vi dit? Vad händer på vägen?

 

I USA håller en ny form av mänsklig tuppfäktning på att slå ige­nom. Den kallas "extrem" eller "ultimativ" brottning. Medan fristils­brottning har sina regler är "extrembrottning" utan slika störande moment. Klösning i ansiktet är lika tillåtet som avrivna öron. Knytnä­var på njurarna går lika bra som sparkar i skrevet. Det enda som tycks vara illa sett är utrivning av motståndarens ögon och bett i halsen.

     Jag frågar mig: kan detta vara en sinnebild för ekonomins globalise­ring ?

 

Joseph Schumpeter blev berömd för sin teori om den ekonomiska utvecklingen som en process av "skapande förstörelse".

 

Tack vare globaliseringen går i dag vårt materiella skapande fortare än nånsin. Vilket med hänsyn till nära hundra miljoner nya människor om året kanske är nödvändigt.

Det betyder emellertid att förstörelsen av det som redan existerar, också går fortare än nånsin.

316


TRE LITE SÖTARE KARAMELLER

 

Då de nationella regler och domare som förr höll en skyddande hand över dem som drabbades av förstörelsen nu är borta, liknar den globaliserande ekonomin i icke ringa grad den ultimativa extrembrott­mngen.

 

De mest talande exemplen på denna nya variant av den biologiska socialdarwinismens yttringar bland våra adrenalinstinna ledare finner vi kanske i Ryssland, Algeriet, Zaire och Nigeria, men även i Italien, där alla knep är tillåtna. Korruptionens våldsamma spridning i världen är också ett memento. (9)

 

De ekonomiska superhjärnorna som leder dessa spel är väl etablera­de. Men inte de politiska, som t.ex. EU. Och utan politiska restriktio­ner på de värsta skrevsparkarna går vi mot Hobbesisk anarki, mot allas kamp mot alla, mot ett liv för förlorarna som är "kort, vidrigt och djuriskt" .

 

Sådant kan även slå över i krig. Samuel Huntington, en av världens mest kända utrikespolitiska analytiker, varnar för konflikter och krig mellan" civilisationer".(10) Och onekligen är det så att liknande roderlös drift, som den vi i dag är inne i, i historien stundom slutat med att "starka män" efter en period av militarisering givit sig in i krigiska äventyr.

 

Det har vi inte råd med i ABC-vapnens, dvs de atom- biologiska och kemiska vapnens tidevarv. Allt pekar på att den superhjärnornas kamp som vi nu, under namn av "globalisering" , är inne i återspeglar människans historiskt normala (brist på) intelligens, om än i hittills aldrig skådad skala.

 

Skall vi klara av den ekonomiska förstörelseprocessen innan den slår över i en långt värre politisk och kanske i värsta fall krigisk förstö­relse, vore det nog vist av oss om vi försökte bjuda till och mobilisera den verkliga intelligens, som jag i den här boken har hävdat både finns och är av avgörande betydelse för artens utveckling, också i dess form av "organismisk" superhjärna.

 

Det förefaller mig uppenbart att de tre nationella superhjärnor, USA, Japan och Västeuropa, som nu står för ungefär två tredjedelar av bruttovärldsprodukten och som har nio tiondelar av världens valuta­reserver, gemensamt borde dra upp vissa begränsningar för den eko­nomiska konkurrensen. Någon form av gränser för den ekonomiska extrembrottningens mest mordiska sparkar kan nog också den "fria marknaden" behöva. Dessutom borde dessa tre maktcentra gemensamt­

 

317

 


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

införa något liknande en globalt skyddande hand över de allra svagaste, de som inte på något sätt kan klara sig själva i dessa samman­hang. Bland vilka de minst intelligenta kommer att vara en betydande grupp.

 

Förutom att hindra ett ABC-krig ser jag detta som den största ut­maningen för den globala politiska superhjärna som den blinda makt­kampen de facto håller på att ge oss.

 

Vilka grundprinciper borde där möjligen styra?

 

3. SJÄTTE KARAMELLEN: VERKLIGHETEN TVINGAR SÅVÄL INDIVIDER SOM SUPERHJÄRNOR ATT LEVA I EN OLÖSLIG MOTSÄTTNING

 

Denna motsättning finns mellan det religiöst-humanistiska, absoluta människovärdet å ena sidan och, å den andra, människans ekonomiska marknadsvärde. I denna motsättning får den mänskliga intelligensen en växande betydelse.

 

Det kommer alltid att finnas en grupp "minst begåvade" bland oss. (11) Även om vi nu aborterar nästan alla Downs-syndrom foster och även om vi med pre-embryonala metoder skulle ge oss till att mass­producera hög-IQ-are i provrör, kommer det fortfarande alltid att fin­nas några med relativt sett lägst IQ. Vilket betyder att de saknar mark­nadsvärde i globaliseringens extrembrottning.

 

Vad göra?

 

Jag vill föreslå fyra ideer som tillsammans ingalunda löser proble­men, men som ändå kanske kan hjälpa oss att existera med dem. Jag tror vi måste inse att det finns olösliga problem, att vi måste ge upp klasskampen, att det personliga ansvarstagandet måste återupprättas samt att en global stat bör söka efter ett globalt säkerhetsnät, kanske en "världsmedborgarlön".

 

4. BERLINS SANNING ÅTER EN GÅNG

 

En av de samhällsvetare som betytt mest för mitt tänkande är Isaiah Berlin. I en lång svit grundlärda artiklar om vår civilisations idéhisto­ria, samlade i en rad böcker,(12) har han drivit hem en stor sanning: det finns grundvärden, både inom individen och i samhället, som står i motsats mot varandra och som inte kan reduceras i varandra via någon minsta gemensamma nämnare eller något pris eller något dylikt.

 

Förhållandet mellan det humanistiskt-religiösa absoluta människo­värdet

318


TRE LITE SÖTARE KARAMELLER

 

och människans ekonomiska marknadsvärde utgör nog en så­dan olöslig motsättning, som jag tror vi måste lära oss att leva med. Ty det absoluta människovärdet bygger, som jag sökte visa i kapitel VII, på det ekonomiska. Samtidigt som de ekonomiskt framgångsrika lätt utvecklar ett högmod, som gör att alltför lite av ekonomin ägnas åt dem som saknar marknadsvärde.

 

Jag kan inte föreställa mig någon perfekt lösning på detta problem. Att tiga ihjäl det, eller att förneka dess existens, löser inget och förvär­rar sannolikt problemen. Ty när man inte ser dem, kan man komma med extrema lösningar.

 

En sådan, som spelat stor roll de två senaste seklerna är klasskam­pen.

 

5. FRÅN MARX TILL DICKENS

 

Ett oundgängligt villkor för skydd åt de svagaste är att vi lämnar en ideologi som hyllar klasskamp och i stället lyfter oss till en som främ­jar klassamarbete.

 

Det har sagts ett antal gånger att ideologierna är döda. Det är de inte. De kommer inte att dö så länge samhällen består!

 

Vad vi på det kollektiva planet nog bör grubbla på är hur vi skall kunna förvandla den marxistiska klasskampsideologin till en ideologi för globalt klassamarbete, på det sätt som Marxs samtida, Charles Dickens, framställer det i sin underbara Pickwickklubb. (13)

 

Marx och Dickens var samtida. Dickens växte upp i det samhälle som Marx studerade. I det var den årliga arbetstiden för de fattiga som fann ett jobb, enligt vissa beräkningar, uppe i 4000 timmar per år. Vilka betalades med en svältlön. Dickens fader satt i gäldfängelse när pojken drev omkring på gatorna bland Oliver Twist-typer.

Dickens hade långt större personliga skäl att hata systemet än den relativt välfödde Marx. Men den stora skillnaden mellan dessa två var att medan Marx föll för sin primitiva reptilhjärna och började hata sin värld, älskade Dickens sin. Trots allt sitt personliga lidande i början av livet, lyckades Dickens mobilisera sin intelligens till att skriva den ut­sökt känsliga skildringen av det goda samarbetet mellan den förmögne borgaren Pickwick och hans duktige tjänare, Sam Weller. Om vi euro­péer nu skall bli Samuel Weller till någon gul Pickwick-borgare så är det en sådan varm relation vi bör sträva efter.

 

Hatets ideologi har styrt en stor del av detta århundrade, såväl i

 

319

 


IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

storpolitik som i massmedia. Skall vi nu lyckas klara av den fördubb­ling av mänskligheten som vi sannolikt står inför under de nästa två genera­tionerna, är det Dickens ideologi för klassamarbete vi skall sätta upp som ideal för individer och nationer på ett globalt plan! Marx klasshat bör vi däremot begrava. Och det djupt!

 

Denna principiella hållning kan få en icke ringa praktisk betydelse i IQ-sammanhang, framför allt i valet mellan förklaringar till olika gruppers placering på den IQ-trappa vi diskuterade i olika kapitel ovan.

 

Den som ansluter sig till en "diskrimineringsskola" som förklaring till gruppskillnader mellan raser eller kön eller inom vilken grupp som helst, kan nämligen lätt dra följ ande slutsatser: 1. Min lägre placering beror på ond vilja hos någon, som kanske t.o.m. har fuskat med gen­korten. 2. Jag bör finna denna varelse eller dessa konspiratörer. 3. De bör straffas. 4. Om det inte går omedelbart, måste jag sätta igång en marxistisk klasskamp mot dem. 5. Den dag jag har vunnit, kommer jag och min grupp att nå samma framgångar som alla andra.

 

Den som däremot ansluter sig till "distributionsskolan" och accep­terar att det av något skäl kan finnas biologiska skillnader mellan grupper i IQ-nivå, kan dra följande slutsatser. 1. Min lägre placering beror på otur. 2. Orsaken är ingen annan än naturens ogina fördelning vid genkortlekens utdelning. 3. Det är meningslöst att söka efter en mänsklig syndabock. 4. Därför är nog Samuel Wellers hållning gent­emot Pickwick också den bästa jag kan inta. 5. Med hjälp av den kom­mer jag också att nå en hyfsad materiell och emotionell status i livet.

 

Vilken av dessa inställningar är mest befrämjande för freden i (världs-)samhället?

 

6. ÅTERUPPRÄTTA DET PERSONLIGA ANSVARSTAGANDET

 

Ett andra viktigt villkor vi måste uppfylla, om vi skall ha en chans att få fram en sådan ideologiförändring på jorden, är att vi talar sanning om den egenskap som, ihop med kapitalet, kanske styr vår utveckling mer än någon annan, nämligen den mänskliga intelligensen, det som jag kallat AKG, apkäppsgenen.

 

Med detta namn har jag, för att upprepa en väsentlig sak från början av boken, velat betona att AKG bara är ett hjälpmedel, som förvisso betalas högt på den ekonomiska marknaden. Men det är inte det som ger människan hennes värde som människa!

 

320

 


TRE LITE SÖTARE KARAMELLER

 

Minns Nietzsches ord: "det som har ett pris, har inget värde!" Intel­ligensen har ett pris. Människan har ett värde!

 

Vi kommer inte länge att kunna förbjuda den kunskap som vi tidi­gare bespottat och förnekat. Genetiska skillnader finns. Det har HUGO-forskningen redan slagit fast. Intelligensskillnader finns ock­så, nedärvda. Det kommer The Human Genome Diversity-projektet ihop med Robert Plomins studier att kunna bevisa inom tio år. Än så länge får vi nöja oss med de indicier på detta, på vilka jag givit en del exempel i denna bok.

 

Om tio år kommer vi med hjälp av förbättrade intelligenstest, med minst femtio procents sannolikhet att kunna förutsäga i vilken in­komstgrupp sexåriga barn kommer att hamna när de är trettio. Skick­liga lärare kan utan några test göra det med minst tjugofem procents sannolikhet redan i dag.

 

Om trettio år, när dagens barn står mitt i sina liv, kommer vi med prenatala HUGO-test att kunna avgöra samma sak redan innan barnet är fött.

 

Hur skall vi tas med detta?

 

Ett svar är att vi måste återupprätta det personliga ansvaret, både för oss själva och för våra nära och kära. Den ansvarskänsla som soci­alismen i dess olika former tenderat att förstöra, bl.a. genom att be­spotta den som föraktfull" patriarkalism" eller "välgörenhet".

 

Låt mig förmedla en liten övertygelse som vuxit fram i växelspel med några av de lärargrupper som har ett extra stort ansvar för fram­tiden. Ty i flera år har jag tagit upp IQ-frågor vid olika lärardagar i de skolor där jag föreläst. Och lärarna har stärkt en gammal "gnostisk" tanke som vuxit fram hos mig. Nämligen den, att det myckna förtigan­det, och när det inte förtigits, det myckna bespottandet av biologiska faktorer, av IQ-test och icke minst av rasism, i praktiken har bäddat för en rå biologisk inställning som hos många okunniga ungdomar sla­git över i blind rasism och elitism.

 

Antag att IQ-skillnaderna finns. Antag att skolor, ihop med politik och media som sker i dag, predikar att alla elever är lika från begynnel­sen, att det inte finns några medfödda intelligensskillnader. Antag att det, trots detta, kommer fram rejäla och systematiska skillnader på skolprov och betyg, vilka efter skolans slut förvandlas till karriär, höga inkomster och status för somliga, arbetslöshet, socialbidrag och nesa för andra.

 

321

 


­

IQ-TRAPPANS BISTRA VERKLIGHET

 

Vad är då naturligare än att de som nått höga positioner säger sig själva att ”vi var ju lika intelligenta från början. Det måste ju betyda att jag har arbetat hårdare och använt min AKG bättre än de andra. Dessa har nog varit lata och inte 'bjudit till'. Jag har således full rätt till de privilegier jag förtjänat. Jag kan däremot inte ha någon som helst skyldighet att hjälpa dem som mest försökt att snylta på tillvaron som fripassagerare. De har sig själva att skylla!"

 

Förtigandet av de biologiska skillnaderna leder till minskande per­sonlig ansvarskänsla för de svaga!

 

Detta, tror jag, är en vitt spridd om än något tillspetsad attityd. Som har förstärkts av många årtiondens kombination av konfiskativa skat­ter med bespottning av dem som skulle betala dessa, en starkt emotiv men föga intelligent blandning!

 

Detta är naturligtvis ett vädjande till känslor. Men det är möjligt att det inte finns någon rationell lösning på IQ-problemen, utan bara en känslomässig!

 

7. EMOTIONELL INTELLIGENS

 

Av det skälet tillmäter jag diskussionen om den s.k. "emotionella in­telligensen" (14) en stor betydelse. Den ovan citerade Goleman är inga­lunda den ende på detta fält. B1.a. skrev för några år sedan professor C.G. Gottfries i Göteborg en viktig artikel med titeln "Människans emotionella kapacitet - en outforskad och outnyttjad möjlighet."

 

Med hänsyn till det jag visade på sidan 111, att också den mest intel­ligente till minst 97 procent styrs av emotionella safter, är detta förvis­so något vi också bör ta hänsyn till. Det skall dock observeras att "på det hela taget är det de som har en hög IQ som också är de emotionellt intelligenta och tvärt om…!” (15) Frågan består dock: Hur kan vi stimulera fram en humanistisk emotionell inställning också till dessa frågor? De lärare jag talat med har stärkt mig i tron att följande idé är bättre än det som nu regerar svensk skolpolitik.

 

Vi bör söka se sanningen i vitögat. Det finns intelligensskillnader hos barn, redan när de kommer till skolan. Om lärarna och samhället då systematiskt ville upplysa dem om den kollektiva genkortlekens utseende och dess fantastiska betydelse för artens många framsteg, som jag här sökt påvisa, men också om den tur eller otur som olika individer har, när de får sin enda giv ifrån denna kortlek, då tror jag vi skulle få fram en helt annan inställning.

 

322

LITESÖTAREKARAMELLER

 

Då skulle de som lyckas i både skolan och livet kunna bli visa nog att säga sig: "Jag har haft stor tur i livet. De privilegier jag fått beror inte mycket på mig utan på det genetiska och sociala arv jag haft lyck­an att få. Det finns medmänniskor som inte haft samma tur, som tvärt om haft en fasansfull otur. Ty naturens kortlek är inte speciellt rättvis. Därför har jag nog en viss moralisk skyldighet att rätta till genkortlek­ens orättvisa. Jag bör hjälpa mina svagare medmänniskor."

 

   Detta är, tror jag, den emotionella inställning som vi med god upp­lysning om den genetiska sanningen bör kunna befrämja!

 

Vinner den gehör redan i skolan kan vi säkert också få de vuxna att ta bättre ansvar för dem av oss, som haft minst tur vid genkortlekens utdelning.

 

8. TILLSKAPA EN "VÄRLDSMEDBORGARLÖN'"

 

Den socialistiska välfärdspolitiken, där allt gott skulle komma från en allsmäktig stat, har temporärt ödelagt individens ansvarskänsla, både för sig själv och andra.

 

   I tjugo års tid har jag klagat på detta, varför min ståndpunkt knappast kan anses vara en "opportunistisk anpassning" till dagens maktrelatio­ner.

 

Tvärt om, sedan tjugo år tillbaka har jag i någon mån förutsett den fulla sysselsättningspolitikens kommande bankrutt och det därför växande trycket på de svagaste.(16) Till den ändan har jag också föresprå­kat ett statligt grundskydd för alla i form av en medborgarlön, förvisso - ty det finns inga rättigheter utan motsvarande skyldigheter - ihop med en kort tids arbetsvärnplikt.

 

Det tog 4000 år att avskaffa slaveriet. En reform av detta slag, som skulle avskaffa det som med rätta kallas löneslaveriet, kommer också att ta lite tid. Men under de närmaste två generationerna kommer vi sannolikt att få lika många nya förändringar i världen som vi samman­lagt haft sedan Jesu födelse. Så varför inte satsa på att ha förverkligat en "världsmedborgarlön" före år 2050?

 

I dag går den tekniska omställningen fortare än någonsin. Det som just nu sker på en plats kan i morgon ha slagit igenom på hela jorden. Alla jobb blir mer och mer osäkra. Grundtrygghetens inkomst måste nog konstrueras på någon annan princip är det livslånga, stabila arbe­tet.

     Intet skulle så främja makthavarnas relationer med sina massor som

 

323


       ~-



om G7, ledarna i världens sju stora ekonomier, skulle börja fundera på någon form av ett globalt ekonomiskt skyddsnät, kanske någon form av "världsmedborgarlön", som skulle kunna erbjuda all världens män­niskor ett hopp om någon sorts materiell grundtrygghet i livet, mitt i allt förändringsraseri.

 

Detta synes mig lika viktigt som det man redan arbetar med: en global miljöpolitik, en global penningpolitik och en global atomva­penpolitik. Nu behöver vi också en global socialpolitik, bl.a. till skydd för de människor som haft minst tur vid genkortlekens fördelning av intelligenskorten.

 

Om samhället, som jag hävdat, är en organism, då måste dess delar fungera väl samman. I dag har massorna inget förtroende för sina poli­tiker. Inte heller förstår de mycket av all "globalisering". Kanske skul­le de få både ökat förtroende och förståelse om ledarna visade att de var allvarligt intresserade av ett sådant socialt skyddsnät, kanske i form av men "världsmedborgarlön".


 

324


 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems