Home
 
 
Avslutning: Älska henne! s. 325 Print

Avslutning

Älska henne!

 

”Fågeln svarar: ’Ni är inte födda till musiker och vare sig stående eller sittande, nära varandra eller uppradade, kommer ni nånsin att kunna spela bra, inte en om ni lever i hundra år.’”

 

Så slutade den fabel med vilken jag inledde denna bok. Jag tror dess slutsats är högst realistisk, i fråga om musik såväl som intelligens. Jag tror inte det finns några politiska eller materiella åtgärder som i grunden kan ändra denna situation. Vi är inte födda lika, Det står inte i mänsklig  makt att göra oss lika, Men vi måste ändå leva som om  vi vore lika. För att klara det, krävs något långt mer och långt viktigare.

 

Måhända är det denna insikt som till och med en statssekreterare i USA:s Justitiedepartement har nått när han i en avskedsintervju säger att ”…i mitt liv och i många av mina bekantas liv är det konsten att lära sig att älska över ras- och etniska gränser” som ger oss förmågan att se och förstå varandra som medmänniskor och som medborgare i samma land med djupa intressen i varandras kamp. (1)

 

Detta är föga annat än en variant av det djupaste budskapet i vår västliga civilisation.

 

I Markusevangeliets nionde kapitel berättas hur Jesus drev ut en ond ande och botade en pojke som varit sjuk från födseln.

 

Detta bibelställe har inspirerat oändliga mängder lidande människor till att tro. Ty tron ger hopp och hoppet kan förvisso förstärka livskrafterna.

 

En som också lät sig inspireras var Dostojevskij. I sin berömda berättelse om Storinkvisitorn, i Bröderna Karamazovs  femte bok femte kapitlet, låter han Jesus komma tillbaka till torget i Sevilla på Inkvisitionens tid och än en gång bota obotligt sjuka.

 

En känd italiensk författare hette Ennio Flaiano. Han hade en efterbliven dotter med låg intelligens. Hans och hans hustrus liv fördunklades av detta faktum. I en intervju (2) berättar hans änka Rosetta att hennes man hade en något mer realistisk variant på denna gamla historia. som han tyckte – och jag tycker – mycket om:

 

” Jesus återvände än en gång till vår jord och blir omedelbart omsvärmad av journalister, TV-fotografer och av nyfikna, som tigger honom om hjälp. Han göra några mindre under, blott för att tillfredställa dem, tills där kommer en fader som bär fram sin efterblivna dotter till honom och säger: ’Herre, jag ber Dig inte att bota henne. Jag vill blott att Du älskar henne!’

 

                 Jesus svarar; ’Detta är det enda under jag förmår utföra!’

 

Jag ber dig inte bota henne, jag vill att Du älskar henne! Jag ber dig inte bota henne. Jag vill att Du älskar henne. Och återigen ’detta är det enda under jag förmår utföra.’ ” (3)

 

Detta är nog också den djupaste, ibland kanske den enda lösningen på det faktum att somliga haft tur, andra otur vid utdelningen av genkortlekens intelligenslappar!

Därom är jag fortfarande övertygad nu när jag sätter in slutet på denna bok här på nätet. Av det skälet har jag placerat Paulus ord om "tro, hopp och kärlek" på den högsta platsen i min Filosofiska Park på Capri, dit du alltid är välkommen.

Vill Du läsa mera, gå till www.philosophicalpark.org

                                                         Stockholm den 3 februari 2006

                                                         Gunnar Adler-Karlsson

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems