Home
 
 
XVII. Lärdomar för framtiden. Print
1. Med vem vill jag byta mitt liv?

Tillsammans med Marianne sitter jag vid frukostkaffet i vår trädgård på Capri. Morgonsolen lyser upp Ischia bortom Medelhavets krusade yta. Bakom mig doftar ginsten som en nyöppnad honingsburk i den filosofiska parken. Går jag några steg till nästa blommande avsats kan jag också se Vesuvius. På kvällarna glittrar Neapels ljus till vänster om vulkankäglan.

Vid mina fötter leker årets två kattungar. Jag har läst min Homo ludens. Jag vet att denna stundom ganska hårda lek är en förberedelse för än hårdare strider i det vuxna livet. Jag ser att den ene är starkare än den andra, men att den fysiskt svagare utvecklar en listighet som hjälper honom att klara sig.

Vid sjuttio års ålder är det tid att göra ett bokslut. Man vet inte hur många morgnar man har kvar. Jag ställer mig nu frågan: om du hade kunnat, med vem skulle du ha velat byta ditt liv?

Skulle du vilja byta med någon av professorerna på juridiska fakulteten vid Stockholms universitet? Frågan är, nu när jag ser tillbaka, bara skrattretande! Skulle du velat bli utrikesminister i någon socialdemokratisk ministär, vilket du en gång också hade högmod nog att grubbla på. Gud bevare mig; när statsministern och försvarsministern inte en gång skulle talat om för mig vilka avtal de gjort med USA. Skulle du ha velat bli framgångsrik bank- eller industriman och tjänat nån miljard? Nej, min egen lilla erfarenhet av denna värld, när min far dog, tog alla sådana idéer ur mitt huvud. Sedan dess har jag med en viss medkänsla sett på dessa karriärslavar som ödslar sina liv på att samla nollor på sina bankkonton. En av deras änkor besökte mig häromdagen, en amerikanska, värd över hundra miljoner dollar, enligt den gode vän som föreslog henne att resa hit. Hon levde i New York. Hon hade alltid längtat efter att finna ett ställe med tystnad, skönhet och natur. Någon så paradisisk plats som Mariannes och min “filosofiska park”, som vännen just visat henne, det hade hon aldrig upplevt.

Ett enkelt faktum är nu, när jag nu ser tillbaka på ett långt liv, att jag inte kan finna en enda individ med vilken jag skulle velat byta mitt liv.

2. Varning för avundsjuka gudar!

”Det är när man känner sig så, varnade de visa grekerna, som de avundsjuka (gudarna?) slår till.”

Jag har nu nått den ålder att jag vet att man måste vara beredd på allt, på att tillvaron åter kan ändras lika snabbt som skedde vid min disputation.

Det som gäller en individ kan också gälla den mäktigaste Superhjärna. Se på vad som nyss hände USA.

Det var 2000 år sedan Kristi födelse. Jubileum och jubel. Stor parad på Fifth Avenue. Andra världskriget är så gott som glömt. Vietnamkatastrofen likaså. Tack vare USA hade Europa aldrig förr njutit en så lång period av fred. USA hade också vunnit det kalla kriget. Sovjetväldet låg sen tio år i spillror. USA är den enda kvarvarande supermakten. De enda raketer som fortfarande exploderade, förutom festens, var börserna. Det talades vitt och brett om ett kommande ”American Century” och om en ”Pax Americana”.

Det amerikanska högmodet stod på toppen. Men, men........

September år 2001 börjar med en anti-rasism-konferens i Durban i Sydafrika. Den har i åratal planerats av FN. I olika resolutionsutkast hade diverse u-länder krävt ersättning från Europa och USA för alla former av tidigare kolonialism, imperialism, neo-imperialism, slavhandel, slaveri och alla former av diskriminering, och det oavsett hur långt tillbaka i historien allt detta onda skett.

Konferensen urartar totalt. Den slutar den 8 september i en ren hatorgie mot Israel och USA. All världens media beskriver denna situation, i många länder med stort gillande.

Det är då Osama bin Laden tänder sin stubintråd, den som tre dagar senare fäller ett flygplan på världens mäktigaste militärhögkvarter, Pentagon, missar Vita Huset men förvandlar världskapitalismens centrala symbol till ett brinnande inferno.

Den amerikanska självbilden förvandlades i ett slag från en av två oceaner skyddad och ointaglig fästning till ett nytt Israel, attackerat av kamikazes från en global intifada.

Det är så de avundsjuka gudarna - eller djävlarna - slår till för att sticka hål på det arroganta högmod som alltid hotar att blåsa upp alltför framgångsrika bakterier.

3. Pico della Mirandola

Människan skapades av naturen på sådant sätt

att förnuftet skulle kunna råda över sinnena

och så att genom dess lag

alla lidelsernas passionerade raseri och lustar

kunde hållas i tyglar,

men när bilden av Gud glöms bort...

då börjar vi tjäna bestarna inom oss...

Ett citat från Marcus Aurelius fick inleda denna bok. Låt mig sluta den med ett annat från Mariannes och min filosofiska park, ett från en italiensk filosof, Giovanni Pico della Mirandola. Denne levde 1463-1494, ungefär samtidigt med Machiavelli. Pico hade dock en långt ljusare världsbild än den store cynikern.

Människornas ”lidelsers passionerade raseri och lustar” var det som jag behandlade i två av mina allvarliga böcker, Western Economic Warfare och Lärobok för 90-talet. Den förra var en detaljstudie av det till synes deterministiska resultat som åstadkommes av vilt raseri och blinda lustar, vilket jag generaliserade i den senare. Där fann jag en hegeliansk Världsande som sökte minimera bråket A/P, antalet alfa-hannar över populationen. Vilket innebär att bråket går i riktning mot ett enda A, mot att den amerikanske presidenten, ”frihetens” främste förespråkare --- utan avsikt och utan medvetande om följderna och i strid med Marcus Aurelius --- gör sig själv till tyrann över ett ständigt växande P, över en global population av galär- och karriärslavar.

Pico della Mirandola hoppades, liksom jag själv fortfarande gör, att det förnuft som naturen utrustat oss med skall kunna behärska våra emotionella passioner innan dessa driver oss mot ett nukleärt armageddon.

Det förnuft han talar om är, i min biologiska världsbild, den tillväxt i hjärnans storlek som vårt släkte har haft under de tre senaste årmiljonerna och som givit oss en hjärnvolym som är tre à fyra gånger större än våra schimpansbröders. Det var detta jag behandlade i boken om Superhjärnornas kamp.

Vi borde falla i trance inför denna vår hjärna. Ty inne i våra skallar har vi något som är långt mer komplicerat än hela vårt yttre universum. Universums beteende följer fyra relativt enkla lagar. Hjärnan tycks inte följa några lagar alls. Ty i den finns cirka en miljon miljarder kaotiska kopplingar mellan axoner och dendriter och neuroner och allt vad det är.

Det är denna miljon miljarder kopplingar som ger oss våra drömmar om utopier och dystopier, om himlar och helveten, om Gudar och djävlar. Dessa drömmar styrs i mycket hög grad av våra passioner och lustar. Därför resulterar de, också för de allra mest framgångsrika, i det jag redan i Lärobok för 80-talet kallade ”Karlssons lag om det konstanta missnöjet”. Vilken gör att mänskligheten, trots alla sina formidabla framsteg, ännu inte lyckats tygla sina makt- och rikedoms-passioner.

Pico pekar på gudsbilden. Det är när vi glömmer Gud, säger han, som bestarna inom oss tar över förnuftet.

Det är här, tror också jag, som nästa generation har sitt största problem.

4. Människans fåfänga.

Det finns inget djur som är så skrattretande fåfängt som människan. Det kanske högsta uttrycket för denna fåfänga är tron att detta lilla okunniga djur, som inte ens har lärt sig behärska sina passioner, är skapad till en avbild av en allsmäktig, allvetande och allestädes närvarande Gud. Det, om något, är resultatet av en miljon miljards kopplingar i en oregerlig hjärna!

Gud spelar dock en mycket stor roll för oss. Det religiösa behovet torde vara en del av den mänskliga naturen. En bit av det har vi väl alla. Vilket kan missbrukas.

En morgon under det senaste kriget i Irak utsattes jag för en frestelse. I radion hade jag för femtioelfte gången hört Bush, som just hade sänt in en ny omgång soldater till Irak, säga ”God bless America”. Samtidigt läste jag i tidningen att Saddam Hussein dagen innan sagt att Gud befallit alla rättrogna muslimer att skära halsen av så många amerikaner de kom åt. Jag är inte riktigt förtjust i en sådan Gud. Jag kände en frestelse att åt denna bok ge titeln ”Karlsson mot Gud”.

Några av mina vänner förklarade dock för mig, att en sådan skulle göra det ännu lättare för mina mediala ovänner att mörda både den och författaren.

Jag lugnade mig, i all synnerhet när jag några dagar senare såg en skämtteckning i The New Yorker. Bush och hans värsta hökar satt runt ett ovalt bord. Dock inte Ovala Rummet i Vita Huset utan framför en kabaréscen på någon skum nattklubb. På scenen stod revydirektören. Med ett jätteleende frågade han herrarna: ”Skall vi ta det där med ’God bless America’ en gång till, innan vi tar in dom nakna fnasken?”

6. Religionernas biologiska ursprung.

Den där miljonen miljarder kopplingar vi har i hjärnan knyter samman cirka ett hundratal miljarder neuroner eller nervceller. Redan här, inne i våra skallar, möter vi Darwin. Åtminstone om man får tro en nobelpristagare vid namn Gerald M. Edelman. Denne hävdar nämligen att våra neuroner är resultatet av årmiljoners överlevnadskamp mellan oändligt många fler sådana inom däggdjurens växande skallar. De neuroner som varit bra för överlevandet har vi kvar, de andra ligger på evolutionshistoriens sophög.

Samma gäller neuronernas kulturella resultat, bland annat de religioner som våra drömmar har skapat.

Religioner har det funnits många av, troligen tusentals, under våra tiotusen år av kultur. De som bäst hjälpt våra förfäder att hålla samman inom de växande folkgrupperna, och som därigenom givit dem en extra styrka i den eviga integrationskampen, de har överlevt, de andra vilar, i bästa fall, i historieböckerna.

Dock, i likhet med mycket annat som varit bra för oss under evolutionens långa historia men som nu snarast blivit farligt för vår överlevnad, kan också de monoteistiska religioner, som vunnit de främsta medaljerna i religionernas darwinistiska kulturkamp, i dag vara farliga för oss. Ty mot varje Gud står en farlig djävul. Ty för Guden i en monoteistisk religion är Guden i den andra en djävul.

Dessa Gudar och djävlar står i dag i en stundom extremt farlig kamp mot varandra. Sådan kamp har förvisso funnits sedan religionerna kom till, att döma av t.ex. Gamla Testamentet. Men så får det inte fortsätta i de nukleära terrorvapnens epok.

Vad vi behöver i dagens globaliserade värld är nämligen en religion, eller kanske flera men då vänskapliga religioner, som hjälper oss hålla fred på denna, den enda jord vi har.

Paradexemplet på dagens fanatiska galenskap är, naturligtvis, kampen runt Israels överlevnad, den som kan bli till en stubintråd som tänder ett nytt korståg mot ett nytt jihad, vilket i sin tur kan tända på en ny och denna gång global klasskamp med terrorvapen mellan jordens rika och fattiga.

6. Fanatismen.

“I sanning, enligt min uppfattning når summan av alla andra länders lidande sedan jorden skapades inte upp till Judarnas....”. Detta citat kommer inte, som man lätt kunde tro, efter Hitler. Det står att läsa i inledningen till den judiske Thukydides, i Flavius Josephus’s Bellum Judaicum, skriven runt 72 efter Kristus. [1]

Ingen som elementärt känner judarnas tragiska historia kan missunna dem ett eget land. Men araber och muslimer, som i ett par tusen år levat i den del av västasien som FN 1947 bestämde att judarna skulle få, de kan inte förstå varför just de skulle betala för européernas dåliga samvete. Varför fick judarna t.ex. inte Sverige i stället?

Därför pågår sedan ett halvt sekel mänsklighetens mest djuriska revirkamp i och runt Israel. En konflikt som hotar att bli ett nytt hundraårskrig.

Dess primitiva vildhet förstärks i mycket hög grad av religiös fanatism.

Judarna, som innerst inne vet att araberna har rätt när de säger att Israel är den amerikanska och europeiska kolonialismens sista skapelse [2] , vet naturligtvis också att deras situation på sikt är högst utsatt. De har goda kamikaze-skäl frukta att de en dag kan hotas av atomvapenbeväpnade muslimskt rättrogna, som tar Koranens ”svärdsvers” på allvar. Det vill säga nionde Surans femte vers: ”...döden månggudadyrkarne varhelst i finnen dem! Gripen dem och inspärren dem och läggen eder i försåt för dem på alla möjliga ställen.” Att judarna knappast faller under begreppet ”månggudadyrkare” spelar här ingen roll; de tillber inte Allah och hans profet Mohammed.

Israel har nu drivits så långt att dess ledare fallit för kinesernas primitiva idé, att likt Sovjetdiktaturen bygga en ny Berlinmur, minst 450 kilometer lång och ibland åtta meter hög, för att skydda sina redan ockuperade, och därutöver tillägna sig nya områden. [3] På liknande sätt tror många amerikaner på förre president Reagans dröm om att bygga en ogenomtränglig rymdmur mot resten av världen och därmed mot ”ondskans” makter.

Araber och muslimer, å sin sida, har goda skäl frukta att den expansion som Israel ägnat sig åt sedan landet kom till, och som de ortodoxa ”bosättarna” fortfarande ägnar sig åt, inte har något slut. De ser inte bara hur deras egna gränser förminskas och hur miljoner fördrivna palestinier lever i flyktingläger. De lärde bland dem vet också vad som står i första Mosebokens första kapitel, 26e versen: “Gud sade: Låt oss göra människorna till ett beläte, det oss likt är, den råda skall över fiskarna i havet och över fåglarna under himmeln och över fänaden och över hela jorden och över allt det som krälar på jorden.” Lägg därtill Habakuks rop på rättvisa åt Guds utvalda folk, judarna, gentemot de människor som han karaktäriserar som ”kräldjur, som ingen Herre haver”.

Fruktar man att ens fiender ser en som en sorts kräldjur, över vilka de anser sig ha gudomlig rätt att råda, är det kanske inte alltför svårt att bli fanatisk. Och lägger man därtill en rädsla för att ”bosättarna” kanske fortfarande tror på den femte Mosebokens tjugonde kapitel, så är det än lättare att bli kamikaze-soldat. I dess 16e vers står det: “...i dessa folks städer, som Herren din Gud skall giva dig i arv, skall du intet låta leva som anda har”, utan, står där, slå ihjäl män, kvinnor och även alla barn.

Denna ömsesidiga fruktan, byggd på ömsesidig religiös fanatism är djupt, djupt tragisk. Ty med samarbete kunde dessa grupper göra världen långt bättre också för sina egna.

Vi hade en gång en jude som utspisade femtusen hungriga människor med fem kornbröd och två fiskar. Också dagens judar är högintelligenta och kunde ledigt utspisa fem miljoner hungriga palestinier, om Mirandolas förnuft finge råda. Det är, för att upprepa, djupt beklagligt att detta förnuft trampas under fötterna av ortodoxt ”rättrogna” fanatiker på bägge sidorna.

Värre ändå vore det för jordens befolkning om denna konflikt spred sig till USA. Ty inget land har samma ekonomiska kapacitet att utspisa världens hungriga som USA. Dagens blinda anti-amerikanism hetsar dock upp detta lands religiösa fundamentalister och driver dem nu, efter 11 september, åt rakt motsatt håll.

Skulle inte en ”israelisering” av USA kunna leda till att amerikanarna ser resten av jordens befolkning som ”kräldjur”, vars män, kvinnor och barn de ha Biblisk sanktion att slå ihjäl till den egna Gudens ära?

Frågan kan ses som absurd. Men den är långt djupare än det aktuella helvetet i Mellanöstern. Den rör nämligen vid mänsklighetens allra djupaste moraliska värderingar.

7. Från en gudomlig till en ”bakterlig” världsbild.

Det är i detta läge som tankar jag länge levt med åter kommer fram och blir centrala för mig. Jag blir mer och mer övertygad om att vi måste ändra den grundläggande synen på oss själva.

Jag tror, för att gå tillbaka till bokens första #### sida, att vi måste inse att Moses hade fel när han påstod att människan är skapad till en nästan allsmäktig avbild av en fullkomligt allsmäktig Gud. Betydligt sannare --- och troligtvis långt bättre för artens överlevnad --- vore nog den vetenskapligt korrekta evolutionsteori som säger, att vi intet annat är än ”uppblåsta bakterier”, avkomma i rakt nedstigande led från livets första former för fyra miljarder år sedan.

Det ger liksom ett annat perspektiv åt tillvaron!

Varför vill jag se människan som mer ”bakterlig” än ”gudomlig”?

Därför att jag fruktar att mänskligheten nu befinner sig i ett förfärande svårt moraliskt dilemma. Jag fruktar att vi har nått en punkt, där en människoföraktande livbåtsetik i USA mycket lätt kan komma att få överhanden över den ” regel” som finns i de flesta moralläror: gören icke mot människorna vad ni icke viljen att de skola göra emot eder!”.

Vad menar jag?

8. Redundansprincipen. [4]

Mariannes älsklingsfågel är blåmesen. Den kan lägga upp till sjutton ägg i en kull, säger fågelhandböckerna. Antag att det vid skapelsen bara fanns ett enda par blåmesar som då lägger tio små ägg, vilka alla utvecklas till fullvuxna fåglar året därpå. Fem av dem är flickor, som lägger tio nya ägg som också får leva och utvecklas. Och så vidare......

Av femtio blåmesar blir 250 år tre, 1250 år fyra och över hundra miljarder redan år sjutton.

Vilket möjligen skulle kunna bli lite mycket, också för min kära hustru.

I själva verket, säger fågelhandböckerna, finns det mellan 200.000 och 300.000 överlevande blåmespar i Sverige. Det varierar lite upp och ner beroende på konjunkturer och väder och sånt. Men de blir inte fler.

Vad betyder nu det?

Jo, det betyder att nästan alla blåmesar är födda för att dö.

Naturen arbetar nämligen med en redundansens, en överskottets princip. En grundregel för balans i naturen är nämligen att “två föräldrar får bara ge upphov till två föräldrar”. Men för att en art överhuvudtaget skall överleva måste den föda mängder av avkomma som skall dö, på det att två urstarka exemplar i varje generation skall få överleva och föra arten vidare.

Detta är den förfärliga princip som naturens darwinistiska evolutionskamp har slagit fast.

Blåmesarnas många barn är ett exempel på detta. Nästan alla av dem föds, som sagt, för att dö. Andra exempel på samma princip är grodor, som lägger tiotusen ägg varav bara två skall fortsätta släktet, eller den löjmamma som kan lägga miljoner ägg varav alla utom två blir löjrom på Östermalmshallen eller mat för andra fula fiskar i livets stora födokedja.

Vi har alla hört det: det gäller att äta eller ätas.

Det är i protest mot denna, naturens hårda redundansprincip, vill jag påstå, som humanismen har fötts hos oss människor.

Ty samma grymma regel gäller naturligtvis också oss människor. En genomsnittlig kvinna skulle kunna föda mellan elva och tolv barn. Skulle hon föda tio överlevande, varav fem är flickor, som föder femtio barn, osv, osv, så skulle det inte ta sjutton år, men väl bara sjutton generationer - vilket är ett intet i historien - innan också vi människor vore över hundra miljarder på jorden.

Ur naturens synpunkt är också de allra flesta av våra barn födda enbart för att dö. Men det tycker vi inte om. Det vill vi ändra på.

Det är våra protester mot denna naturens amoraliska bakgrund, har jag länge hävdat, som har skapat det vi kallar religioner och även humanistisk moral. Genom dessa har kampen mot naturens råa redundansprincip förvandlats till den civiliserade mänsklighetens högsta värde, väl formulerat i den ” gyllene regeln”.

Vi har, mera konkret, fått i våra huvuden att varje litet barn som föds, även om det nu bara väger några hundra gram, skall få överleva. Vi vill att alla medelålders som drabbas av en eller annan sjukdom skall botas och få fortsätta livet ett tag till. Och vi önskar att alla gamla, med medicin och läkarhjälp, skall få leva ytterligare ett par tre år.

9. Livbåtsetik.

Här finns dock ett problem: skulle vi, utan kulturell barnbegränsning, ha total framgång med denna höga moral skulle det, som sagt, bara ta sjutton generationer innan mänsklighetens antal hade nått hundra miljarder individer.

Vilket möjligen vore mera än naturen skulle tåla.

En av de få som på allvar vågat ta i denna motsättning mellan den civiliserade människans högsta värde och dess största problem heter Garrett Hardin. 1968 gick denne genom världspressen när han skrev en artikel om ”allmänningarnas tragedi” [5] .

Antag, skrev han ungefärligen, att du sitter i en livbåt från Titanic eller Estonia. Den är gjord för 30 personer. Ni är redan 31. Vågorna går höga runt relingen, de slår in och några måste hela tiden ösa båten. Ytterligare en drunknande människa kommer nära och börjar klamra sig fast. Vattnet slår in än mera. Hela båten riskerar att sjunka.

Vad gör ni då?

Detta, sa Garrett Hardin, är inom kort människans situation på jorden.

En enorm diskussion uppstod. Hardin utsattes för samma smälek som Bernhard Mandeville i England i början av 1700-talet [6] men nu på ett globalt plan. [7]

Sedan dess har vår jordiska livbåt lyckats plocka upp ytterligare drygt tvåtusen miljoner människor.

Dilemmat kvarstår dock: är inte vårt högsta värde också vårt största problem eller, med Hardins ord, när kommer vår jordiska livbåt, objektivt sett, att bli alltför full?

Vad skulle du själv göra, om du trodde att vågorna höll på att sänka din livbåt?

Är det i den situationen som amerikanarna, åtminstone subjektivt, tror sig ha hamnat när World Trade Center störtade samman?

Hur tas man med detta ruggiga dilemma? Låt mig försöka, med hjälp av enklast möjliga bild av vad jag kommit fram till under ett långt livs studier, att ge några små tips.

10. Starka isbjörnar och svaga sälar. [8]

Naturen har skapat både isbjörnar och sälar. Det ligger förvisso i en isbjörns natur att äta sälar, när de kommer åt. Att fördöma det är fullkomligt meningslöst. Att förklara sälens relativa svaghet med isbjörnens relativa styrka är fullkomligt felaktigt. Ty båda är skapelser av en natur som utan några avsikter, vare sig goda eller onda, har gjort dem olika.

Vad händer nu om isbjörnar och sälar tvingas leva på ett begränsat område, till exempel i två små dammar på Skansen, skilda åt av ett nätstängsel ? Antag att isbjörnarna då av naturen utrustas inte bara med större muskler och tänder utan också med lite högre intelligens. Med hjälp av denna har isbjörnarna lärt sig att i sin damm odla fisk, massor av fisk i olika storlekar.

Någon enstaka gång händer det att en sälunge tar sig igenom stängslet och blir uppäten av isbjörnarna. Ur sälföräldrarnas synpunkt är detta djupt tragiskt. Men om dessa är intelligenta nog och fått goda skolor, som förklarat isbjörnarnas natur för dem, inser de att det inte är isbjörnarna utan naturen de bör förbanna, om det alls skall förbannas.

Nu visar det sig emellertid efter en tid att de begåvade isbjörnarnas fiskodling också har fått fram en omgång småfiskar, precis lagom små för att då och då simma genom nätet in till sälarnas damm på Skansen. Detta ger möjlighet för en rad svältfödda sälungar att äta sig mätta och dessutom att bli så feta att de inte längre kan ta sig igenom hålen in till isbjörnarna. I stället växer de till sig och får egna barn.

Hur bör nu sälarna ställa sig moraliskt till denna nya situation?

Att känna tacksamhet mot isbjörnarna är lika meningslöst som att förbanna deras ätande av sälungar. Ty bakom fiskodlingen ligger ingalunda någon ”god avsikt” att mata sälungar.

Däremot vore det nog förståndigt av sälarna att välsigna den blinda natur, som givit isbjörnarna den intelligens, som gjort det möjligt för dem att uppfinna den fiskodling, som också ger livet åt alltfler sälbarn.

Vad som vore distinkt dumt av sälarna vore att inbilla sig att det inte finns några skillnader i intelligens mellan isbjörnarna och dem själva och att bygga sitt handlande på en sådan tro. Gör man det, så börjar man också skylla sin lägre muskelstyrka på isbjörnarnas tidigare ätande av sälbarn. Då börjar man hata isbjörnarna och ställa till trassel för dem, till exempel genom att ibland slänga in gamla ruttna och förgiftade fisklik till dem. Och efter hand börjar man inbilla sig att eftersom sälarna är så många flera, och alla är ju jämlika i allt, så kan man till och med besegra isbjörnarna och ta över deras fiskodling i en stor revolution.

Någon mörk natt tar sig en massa sälar genom ett nygjort hål i nätet i avsikt att besegra isbjörnarna och sedan bli lika stora och fiskrika som dem. Men, som händer när sådan dumhet får styra, är att sälarna snabbt slits i stycken och äts upp.

Av något skäl, sannolikt skillnaden i intelligens, har sälar ingen chans att på längre sikt vinna mot högintelligenta isbjörnar.

Sälarnas bästa chans är att göra sig nyttiga och hjälpa isbjörnarna att odla så mycken och så god fisk, att isbjörnarna kanske tappar smaken för sälkött.

Nästa generations intelligenta akademikers stora uppgift, tror jag, är att söka förklara detta för nästa generations adrenalinstinna isbjörnar och de svagare sälkullarna.

Men, jag medger, det kan vara lite svårt att få folk som Sharon och Bush Jr med länder som Israel och USA att förstå att om de vill undvika förgiftade fisklik och enstaka revolutionsvåld, då bör de nog behandla sälarna med mindre arrogans än de nu gör.

Eller att få folk som Mugabe, bin Laden och Farrakhan att förstå att förbannelser, anti-amerikanism och anti-semitism och andra nålstick på isbjörnar, det leder på sikt bara till än värre förhållanden för dem själva.

11. Vad är det?

I denna lilla historia har jag sökt stoppa in tre av de element som jag har kommit att tro på under mina studier. Jag inbillar mig att de också borde ingå i en ny världsbild, en som kan vara bra för en globaliserad mänsklighet som hellre vill överleva än att, likt damerna på min moders bridgeaftnar, få rätt i de föråldrade idéer som de vanemässigt tror på.

Bakgrunden är att all realism bjuder oss att inse att världens öde under överskådlig framtid ligger i USAs händer.

Det första elementet är att vi skall placera skulden, om någon, där den hör hemma. Det är så gott som meningslöst att tro att världen blir bättre genom att skuldbelägga de adrenalin- och testosteronstinna alfa-hannar som beter sig illa. Skillnaden mellan dem och isbjörnar är obetydlig, båda är, om än på olika steg på den evolutionära stegen, likt dig och mig, intet annat än uppblåsta bakterier med ett i hög grad biologiskt determinerat beteende.

Skall skuld läggas nånstans, så är det på den mänskliga naturen, som också är djurisk och som vi alla delar.

Element nummer två är insikten att sälarna, de svaga i allmänhet och de IQ-svaga i synnerhet, i dagens värld faktiskt lever inte trots utan tack vare isbjörnarnas förmåga att odla fisk. Eller, något mera korrekt, de lever tack vare den teknik och den vetenskap som så ökar våra jordars produktivitet att ett nytt u-land med motsvarande Italiens befolkning kan få mat varje nytt år. Och denna årliga ökning av mattillgången kommer tack vare den konkurrens som finns mellan alfa-isbjörnarna. Centralt i den konkurrensen är den kulturella selektionen av högt intelligenta individer ur det vi kallar ”begåvningsreserven” till de multinationella Superhjärnor, som både uppfinner och sprider den produktivitetshöjande tekniken.

Att välsigna isbjörnarna för detta är meningslöst. Men att välsigna den mänskliga natur som, om än på lite omoraliska vägar, får fram detta ur det mänskliga livets synpunkt fantastiska resultat, det är meningsfullt. Detta är ju en årlig seger, värd allt jubel, i kampen mot naturens grymma redundansprincip.

Mitt tredje element är varningen till de IQ-svaga att icke hata de IQ-starka.

Jag tror att Marx hade rätt när han i Manifestet skrev att alla tidigare samhällens historia är klasskampens historia. Men jag är lika övertygad om att han hade fel när han trodde att proletariatets revolution skulle rätta till orättvisor och materiella gap.

Vi bör hålla i minnet att människans biologiska natur är identiskt densamma i dag som för 1600 år sedan, när Augustinus konstaterade att ”de onda hatar de goda, blott emedan dessa äro goda”. Detta kan lätt skrivas om till att ”de fattiga hatar de rika, blott emedan dessa är rika”. Sådan är fortfarande människans natur. Men den måste vi lära oss behärska. Ty en stor del av människans villkor är bestämd av denna natur. Tyrannerna har i dag direktörsslipsar, brandskattarna miljardbonusar. Och, hur illa vi i massan än må tycka därom, måste vi lära oss att leva med det. Ty vi kommer aldrig helt ifrån isbjörnarnas sälätande, när de ser en chans.

Vi borde också komma ihåg att alla gamla idoler för dessa hatare hade ett mycket kort liv. Spartakus, till exempel, korsfästes ihop med cirka sextusen andra upprorsmakare. Jeanne d’Arc brändes på bål 1431 bara nitton år gammal, kort tid efter det hon lett sina styrkor till en kortfristig seger. Masaniellos mångbesjungna uppror 1647 i Neapel varade i två veckor. Pariskommunen 1871 ledde på nolltid till ett rejält förtryck. Och Lenins statskupp i Ryssland 1917 medförde en av historiens största folkmord på dem som skulle frälsas.

Sälar äter inte isbjörnar, i alla händelser inte ostraffat.

Naturens framsteg bygger på ojämlikhet, på att våra gener och alleler diversifieras allt mer och mer. Så gör ock samhällena. Vi borde således vara tacksamma för den ojämlikhet som naturen har givit oss människor, ty det är utan tvekan tack vare den som minst nio tiondelar av den mänsklighet som fötts efter 1700, och kanske 599 av 600, om Campbell hade rätt, alls får leva.

Nästa generations stora uppgift är att lära hela jordens befolkning att leva ihop, trots skillnader, gap, ojämlikhet och, ofta, trots de horrifierande orättvisor som naturen skapat.

För det, tror jag, behöver vi en ny religion, som kan bli global. Den bästa som finns inom räckhåll är möjligen den första av våra monoteistiska religioner, Eknatons tro på solen. I moderniserad form existerar den som en ekologisk respekt för den natur som rent vetenskapligt är vår Skapare. Kanhända kan denna utvecklas inte i strid mot [9] , utan med hjälp av de redan etablerade religionerna, måhända i riktning av Spinozas tanke att ”Gud är naturen” eller naturen är vår sanna Gud.

En annan av nästa generations stora uppgifter, om mänskligheten alls skall få leva, är att få över denna insikt såväl till de framgångsrika alfa-hannarna som till de folkmassor som med nödvändighet kommer att finnas i den fattiga botten av den globala hierarkiska pyramiden men som, vilket är det verkligt viktiga, ändå får leva!

Är inte detta höjden av cynism mot de fattiga? Nej, men kanske höjden av en tragisk realism. Jag vill sluta med två argument för detta, ett negativt och ett positivt.

12. Augustinus livsglädje

Vill vi verkligen leva, om vi finns på botten av denna pyramid, frågar det negativa.

Många på vänsterkanten säger nej. Det är inte ett människovärdigt liv, säger de, att leva som man gör bland Indiens Daliter, i Nairobis slum eller Rios favela.

Men då rättfärdigar de bara sina egna ideologiska attityder. Ty redan den helige Augustinus visade hur kopiöst stark överlevnadsviljan är, också i världen värsta slum.

Om man skulle erbjuda dem som lever där, skrev han för 1600 år sedan, att välja mellan ”ett evigt liv i misär, och tala om för dem att om de vägrade detta bleve de till absolut ingenting och förlora allt varande, i sanning, då skulle de glädjas och välja en misär i evighet framför ett intighetens icke varande”........”ty varför fruktar de annars att avsluta sin misär med döden, hellre än att fortsätta den?”

Den gode kyrkofadern hade, liksom jag, också en stor respekt för vårt biologiska arv. Vilket framgår av följande extra fundering: Vad lär oss egentligen outvecklade djur, ”som inte förstår något av allt detta resonerande, från draken till masken? Visar de inte sin kärlek till existensen i sina försök att på alla upptänkliga sätt undvika döden?” [10]

13. Livets tre under.

Också om du lever i botten av våra samhällen får du ändå leva, har jag hävdat. Solen skiner på dig också. Och fåglarna sjunger även för dig. Detta är mitt positiva argument för att acceptera en tillvaro, som är långtifrån fullkomlig.

Betänker du rätt det liv du fått, så inser du att det bygger på tre ofantliga under. Det är en insikt som länge vuxit i mig. Den gör att jag nästan varje kväll på Capri går ut till min utsiktsplats, Belvedere di Migliara, njuter dess skönhet och önskar att jag kunde tro på något högre att tacka. Men vad kan vara ”högre”, vad kan skapa en större respekt för och kärlek till livet än dessa tre under?

Vilka är de?

Det första är livets tillkomst, födelsen av mina första förfäder, de första bakterierna för nära fyra miljarder år sedan. Kom ihåg att jag berättade för mediastjärnan att det som ett minimum finns 2.000 miljarder solar för var och en av oss sex miljarder medmänniskor på jorden. Och ändå vet vi inte, om det finns liv på någon enda av de andra himlakropparna.

Livets tillkomst kräver så många osannolika faktorer i samma bråkdel av en sekund att det faktiskt tycks vara möjligt att människan med sin intelligens är enastående i denna enorma rymd.

Att livet, i form av en enkel bakterie, växte fram, sannolikt ur en vattendroppe, är i sig ett stort under, ungefär lika sannolikt som om någon skulle vinna högsta vinsten i det månatliga penninglotteriet, varje månad, under hela sitt liv.

Livets andra mirakel är den första bakteriens utveckling till den något större variant vi kallar människa. Med hjälp av den ena slumpmutationen efter den andra har segment efter segment lagts till bakteriens DNA-spiraler och neuron efter neuron till reptilens hjärna.

Det som sålunda skett under livets evolution är ungefär lika sannolikt som om en mycket hård storm skulle gå fram över ett jättelikt skrotupplag och kasta runt alla de ting som finns där så att, när cyklonen dragit bort, vi funne en fullt flygfärdig Airbus.

Som jägare och samlare, skrev Bernard Campbell, skulle vi ha bibehållit jämvikten med naturen om vi hade inskränkt vårt antal till runt tio miljoner individer på hela jordklotet. Nu är vi drygt 600 gånger så många som vi skulle ha varit, utan kulturens hjälp. Denna ökning är också, minst sagt, ett under.

Ni har sett den gode trollkarlen som håller fram och skakar sin tomma hatt. Trots dess tomhet lyckas han strax därpå hala fram en vit kanin ur den. Det är ett elegant trick. Men anta att han ur sin tomma hatt i stället skulle ha dragit fram 600 vita kaniner! Vore inte det ett rejält under? Det är det vi människor har gjort ur jordens begränsade hatt, med hjälp av det jag kallar kulturens under.

Bakom mitt liv finns alltså minst tre mirakler, livets, evolutionens och kulturens under. Likt under i allmänhet är vart och ett av dem extremt osannolikt, lika osannolikt som t.ex. jungfrufödsel eller utspisande av femtusen människor med fem kornbröd och två fiskar.

Dessa tre mirakel har dock skett, vetenskapligt bevisbart.

Skulle inte det kunna vara en bra bas för en ny global och allmänmänsklig religion? En som hjälper oss att överkomma och överleva alla de problem som också nästa generation och även alla därpå kommande kommer att möta.

Tty de ingår i ”människans villkor” på denna jord.

[1] Josephus, The Jewish War, Book I. Loeb, Heinemann & Harvard, 1956, p. 9.

[2] Det saknades fyra röster för Israel, när omröstningen om landets tillkomst skulle ske i FN i november 1947. Den sköts därför upp några dagar. Då Truman obetingat ville ha den mäktiga judiska lobbyns stöd i ett kommande val, pressade han i slutminuterna Filippinerna, Liberia och Haiti, som tidigare varit tveksamma att rösta för Israels tillkomst. Och Frankrike, med kopiösa ekonomiska efterkrigsproblem, hotades med att all amerikansk hjälp skulle dras tillbaka om inte Frankrike röstade för en judisk stat. Detta har beskrivits i en berömd bok av Larry Collins och Dominique Lapierre, O Jerusalem. New York 1972, s. 17.

[3] John Dugard i International Herald Tribune, 2-3 Augusti 2003, s. 8

[4] Om moral skrev jag en hel del under 70- och 80-talen, som bl.a. finns i Hyckleriets årtionde och Ett samhälle utan moral. En svit program med Tio budord för tekniker gavs i och trycktes upp av Finlands TV.

[5] The Tragedy of the Commons, Science, vol. 162, 1968, s. 1243.

[6] Se min bok med Tankar om Västvärldens Vishet, s 73.

[7] En del av denna diskussion sammanfattades i en bok med titeltn Lifeboat Ethics. The Moral Dilemmas of World Hunger Edited by G.R. Lucas, Jr, et.al. Harper&Row, 1976.

[8] Se sidan ####

[9] Risken för konflikt med de existernade religionerna är enorm. Den tyske egyptologen Jan Assmann har skrivit en fascinerande bok om Moses the Egyptian. The Memory of Egypt in Western Monotheism. Harvard University Press, 1997. En huvudpunkt i den är att alla de monoteistiska religionerna i grunden utvecklats som fientliga ”motreligioner” ur de tidigare. Vilket också kan vara ett ursprung till Hitlers behandling av judarna, enligt författaren.

[10] Saint Augustine, The City of God, De civitate dei, Everymans’ Library 982, Book XI, chap XXVII, p 335-336.

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems