Home
 
 
XVI. Sveriges likriktning. Print
1. Mediastjärnans mentalitet.

Tidsandan runt 1997 när Superhjärnorna kom ut kan få illustreras med en följande lilla stjärnhistoria.

Min käre vän, Leif Zetterling, känd för sina förnämliga karikatyrer av Gud och hela världen, läs Kungen, Göran Persson och mediaeliten, får ibland för sig att han skall koppla den något genfixerade professorn med dessa roliga figurer.

Av detta skäl förde jag vid något tillfälle för några år sedan en tämligen snygg TV-kändis och nu värdinna till ett middagsbord.

För att underhålla denna mycket feministiska mediastjärna kom jag in på de andra och något större, de uppe på kvällshimlen. Jag berättade för henne att bara i vår Vintergata uppskattar experterna att det finns minst hundra miljarder solar. När detta samtal ägde rum var vi runt fem miljarder människor på jorden, vilket innebar att vi hade 20 solar per person. Men eftersom det finns minst hundra miljarder andra galaxer, i genomsnitt nog större än vår, bör var och en av oss tvåbenta jordvarelser kunna anse sig som privat ägare till minst 2.000 miljarder egna stjärnor.

Mediastjärnan stirrade på mig med förundrade ögon, stora som tallrikar. De frågade tyst: driver karlen med mig eller är han allvarlig?

När hon väl bestämt sig för att det senare var fallet, kallnade hennes ögon och hon sa, mycket bestämt: “den informationen vill jag inte ta till mig” och, efter ännu någon sekund, nästan vrålande: “den informationen ämnar jag inte ta till mig!”

Sådan var tidsandan. Den framväxande kunskap som antydde människans litenhet i universum och hennes måhända än mindre “fria vilja” att omskapa samhället ville många inte ta till sig. Och eftersom de inte ville förstå, “ämnade” de heller inte ta till sig av den kunskap som stred mot deras politiska ambitioner. Ignorabimus - vi skola förbli okunniga - är det klassiska begreppet för denna attityd som, tyvärr, länge präglat Sverige.

2. Gramscis långa marsch.

En dominikanpater, Axel Carlberg, skrev den 26 februari 2001 en viktig artikel i Svenska Dagbladet. Den påvisade vad han kallade ett rent “åsiktsmonopol i landets högsta rådgivande instans i etiska frågor”, d.v.s. Statens medicinsk-etiska råd. Det är i detta som den djupt moraliska frågan stöts och blöts om hur mycket medicinska forskare, ofta finansierade av läkemedelsindustrin, skall ha rätt att manipulera den genetiska utrustning som fyra miljarder års evolution har givit vår art.

Få människor begriper vad detta alls handlar om. De inblandade experterna är så gott som uteslutande sådana som vill ha fria händer att göra vad som helst med sina medmänniskor i laboratorierna, ty det är med hjälp av innovativa nyheter som dessa gör sina karriärer och kommer närmare sina nobelpris.

Politikerna, som formellt har det yttersta ansvaret, har sällan en aning om vad det hela rör sig om. Och massan får bara höra att deras sjukdomar, i all synnerhet alzheimer och parkinson som åberopas i varannan artikel, kommer att botas bara experterna får fria händer att experimentera med stamceller och foster bäst f-n de vill. Också detta ett exempel på “lidandets profitörer”.

Axel Carlberg visade hur dessa frågor om respekten för livets grundvalar i Sverige avgörs av en liten klick administrativt och utilitaristiskt liktänkande individer.

Sverige torde i själva verket vara ett av Västvärldens mest odemokratiskt likriktade länder. Jag har ovan visat hur detta gäller t.ex. både neutralitetspolitiken, arbetsmarknadsdebatten och den påstått progressiva skattebördan, där massorna i årtionden har lurats att gå på makthavarnas manipulativa formuleringar.

En orsak till denna likriktning är det genomslag som vänsterkrafterna faktiskt haft i medierna. När de insåg att de aldrig skulle kunna få den politiska makten, satsade de på Gramscis teori om “den långa marschen genom institutionerna”, i all synnerhet de opinionsbildande medierna. Under 80- och 90-talet var det ett talesätt bland Stockholms intellektuella att kulturredaktörerna i den moderata Svenska Dagbladet var socialdemokrater medan de i den liberala tidning som förkortar sig som ni vet vad, så gott som alla var kommunister och vpk-are.

Dessa höll hårt i sina mediala tankerevir också efter Berlinmurens fall och såg till att den mentala svenska likriktningen hölls vid liv, koncentrerande allt tänkande till sex, hälsa, småskandaler, religion, nazister och kungahus, undvikande verkligt känsliga och viktiga frågor, i all synnerhet varför kommunismen misslyckades så grovt.

3. Den svenska rädslan.

Det var naturligtvis självklart för mig att dessa socialister och liberaler skulle tiga eller tycka ihjäl den, när de framför sig fick en bok som beskriver skillnader i intelligens mellan människor som ett ytterst viktigt makt- och även framstegselement i dagens värld.

Jag har till exempel inte sett en enda recensent som vågat ta i den viktiga tanke jag framförde i Superhjärnornas kamp, den att de minst intelligenta i tillvaron faktiskt lever inte trots utan tack vare den kulturella IQ-selektion av de mest intelligenta som sker inom de multinationella ekonomiska Superhjärnorna.

Det synes mig dock djupt beklagligt att svenska folkets tänkande styrs på detta vis. Ty att vägra acceptera verkligheten sådan den är, är nog det dummaste en människa eller ett samhälle kan göra. Det är dock det Sverige och de flesta svenskar har gjort. De har flytt från den ojämlika verkligheten in i jämlikhetens bedrägliga jämmerdal.

Många svenskar har vägrat acceptera att människor är olika, mycket olika. De vägrar att ens diskutera möjligheten av att olika människor, likt olika diamanter, också har olika ekonomiskt värde i den ekonomiska marknadsekonomi som är vår verklighet. Många svenskar är indoktrinerade till att vägra inse att dessa skillnader i egenskaper och ekonomiskt värde i hög grad kan vara medfödda. De vill inte veta av att sådana skillnader är biologiskt givna av både darwinistiska och mendelska skäl, att de är extremt svåra att ändra, och att därför jämlikhetsutopier av olika slag är lika extremt svåra att förverkliga.

Ett enda litet och i sig mycket enkelt exempel: när jag började universitetet 1954 fanns en stor diskussion om nödvändigheten öka rekryteringen av arbetarklassens barn till högre studier. Resultaten femtio år senare är, tyvärr, högst begränsade. Verkligheten vill inte lyda de politiska parollerna.

När det förra seklets största utopi kollapsade med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetimperiets 1991 blev, som ovan sagts, de som tidigare varit röda i stor utsträckning antingen gröna, feminister eller nyreligiösa. Alla tre, ihop med de nygamla kommunister som kallar sig “Vänster” --- och vars nyligen avgångna partiledare haft stormördaren Lenin på väggen bakom sin skrivbordsstol --- fortsätter att hylla jämlikhetens ideal. Vilket må vara OK. Vad som inte är OK är att detta normativa ställningstagande får dem att också analytiskt vägra inse ojämlikhetens verklighet.

Problemet är förvisso inte nytt, annat än i ordvalet.

En titt i Bensows berömda “bibelkonkordans” [1] , i vilken alla ord i Bibeln kan återfinnas, ger tretton spalter för ord som rätt och rättfärdighet. Men det närmaste man kommer “jämlikhet” är “jämmer”.

Denna fixation vid “jämlikhetens jämmer” eller kanske ”ojämlikhetens jämmerdal” är bara en ny och tillspetsad variant av den judiskt-kristna besattheten av “rättfärdighet”, efter Franska Revolutionen omtolkad till “jämlikhet”. Ortega y Gasset spetsade till det en del när han sa ungefär som så att nu har medelmåttorna tagit makten och att de “hävdar rätten... att tvinga medelmåttigheten på allt och alla” [2] . I den heliga jämlikhetens namn får något annat än medelmåttighet inte finnas!

Denna attityd dominerade 80- och 90-talens Sverige. Vilket jag bara alltför väl fick uppleva när Superhjärnornas kamp skulle publiceras.

4. Ett skamligt censurförsök.

Det är inte bara för att det möjligen kan roa någon som jag här stoppar in ett konkret exempel på hur jag tycker om att tas med maktfullkomliga idioter. Jag gör det också för att illustrera hur svårt det är för en enskild människa i dagens värld, också för en relativt välkänd man med professors titel, att alls kunna göra sig gällande mot den faktiska övermakt som finns överallt i samhället utan att sälja sig till någon Superhjärna.

Här kommer därför en skriftväxling mellan förlagschefens, Uno Palmström på förlaget Rabén-Prisma, och mig själv runt denna min då nya och svårsmälta bok. Den börjar med förlagschefens brev av den 7 juni 1996. Det bör observeras att denne man under en tid var näst högste chef inom Sveriges näst mäktigaste mediakonglomerat, KFs mediagrupp. Den allra högste, Kjell Bohlund, nu VD för Norstedts COOP-ägda förlag, hade, enligt vad Palmström själv sa mig, godkänt hans censur:

“Jag skriver ett brev eftersom jag inte vill bli avbruten eller hamna i resonemang innan jag har klargjort mina synpunkter och uppfattningar.

Jag har i dag läst ditt manuskript “Superhjärnornas kamp” och jag är inte villig att ge ut det i bokform. .............jag har svårt att som förläggare ställa mig bakom dina attacker mot Dagens Nyheters kulturredaktion.

Men, det som gör mig direkt negativ till publicering är att du inte på en enda punkt lyckas få mig, som läsare, att titta upp från läsningen och tänka: Jo visst, det ligger någonting i vad han säger.

Jag tillhör dem som du ska övertyga eller få att tvivla på tidigare uppfattningar. Det lyckas inte. Jag tycker att du bygger på lösan sand, att det som i ett kapitel är en hypotes i nästa kapitel har förvandlats till något som liknar ett fundament för vidare resonemang. Jag imponeras inte av hänvisningarna till diverse forskare och/eller professorer, knäppgökar finns överallt, det vet du ju också. Jag tror att man på kultursidorna på ett övertygande sätt kommer att såga såväl dig som boken längs fotknölarna. Och - jag tror att det kan bli en riktigt otrevlig debatt i vars mitt jag inte vill placera förlaget.

Som jag ser det idag är en utgivning inte möjlig.”

Mitt svar på detta var dels att finna en ny förläggare. Tomas Fischer, en mycket speciell frifräsare, som var vänlig nog att ge ut den. Dels skrev jag också ett svarsbrev till den kommunistoide förläggaren med följande ord:

Öppet brev till Censurförlaget Rabén Prisma

104 30 Stockholm.

Bäste Uno Palmström,

Det finns ett område som inte tycks vara omfattat av yttrandefriheten. Att tala om skillnader i intelligens och människans biologiska natur har efter Hitler varit tabu. Jag varnade dina medarbetare på denna punkt. Trots det undertecknade Du till min glädje ett kontrakt om min nya bok om “Superhjärnornas kamp”.

När Du läst manus bröt Du, efter lång tidsutdräkt och utan förhandlingar, det ingångna avtalet. Sådant är sällsynt i förlagsbranschen och kan inte godtas.

Dina huvudskäl var två. Du dömer föraktfullt ut de cirka 700 “diverse forskare och/eller professorer”, som jag direkt eller indirekt citerar, ihop med mig själv, som “knäppgökar”. Detta är ett argument, knappt värdigt antiintellektuella fundamentalister i USAs Bibelbälte. Dessa brukar åtminstone försöka visa varför Bibelns skapelseberättelse är sannare än Darwins.

För det andra säger Du att boken kommer att skapa en “riktigt otrevlig debatt”. Det brukar väl normalt göra förläggare extra lyckliga? Om de inte tillhör de fega.

Min bok söker förstå och förklara århundradets många stora misslyckanden, inklusive kommunismens och socialismens, utifrån biologiska och genetiska synpunkter. Du, Uno, kommer ifrån det kommunistiska Ny Dag. Din koncernchef, som Du sa deltagit i beslutet att stoppa mig, anses som socialdemokratisk politruk. Ditt förlag ägs av Kooperativa Förbundet. Det står socialdemokratiska partiet nära.

Det verkliga skälet till ert beslut måste nog vara att ni inser att om det finns en i generna nerlagd mänsklig natur som är svårföränderlig, då faller socialismens teoretiska grunder. Då finner vi en god förklaring till varför den misslyckats både i Sovjetväldet och i Sverige. Detta var, tror jag, för svårsmält för er. Därför vill ni censurera min yttrandefrihet.

Oavsett vilket har ni klart brutit mot avtalslagens viktigaste paragraf. Detta berättigar mig till skadestånd. Jag har i tio år, utan någon betalning, studerat den internationella IQ-forskningen. Värdet av denna arbetstid är minst en halv miljon. Därtill kommer uteblivna inkomster på minst 100.000 vilket gör 600.000 kr, som jag förbehåller mig rätten att kräva.

Vill ni ha en fredlig uppgörelse erbjuder jag er härmed en sådan på två villkor. Dels önskar jag ha tillbaka alla rättigheter på de cirka tio böcker som Prisma och Rabén under en trettioårsperiod givit ut av mig. Ty jag vill inte ha något mera att göra med ett förlag, eller en organisation som Kooperativa Förbundet, som totalt tycks strunta i den Västliga Civilisationens grundläggande regel: avtal skall hållas.

För det andra önskar jag ett skadestånd på minimi två och maximi 100.000 kronor. Hälften härav skall sändas till Amnesty International, som bidrag till deras kamp mot politisk förföljelse och för tryckfrihet, den andra hälften till Stadsmissionen i Stockholm, som bidrag till deras hjälp åt dem som blivit nyfattiga bl.a. pga socialdemokraternas på en felaktig människouppfattning byggda politik.

Vilket belopp ni väljer, mellan 2 och 100.000 kronor, kommer jag att ta som mätare på förlagets, Kooperativa Förbundets och indirekt socialdemokraternas verkliga solidaritet med svaga och undertryckta människor.

Var god meddela mig vilken grad av solidaritet ni vill demonstrera.

Stockholm den 22 okt. 1996.

Gunnar Adler-Karlsson

Som svar på detta fick jag naturligtvis tillbaka rättigheterna till mina böcker samt dessutom hela TVÅ KRONOR !!!

Vilket jag alltså tolkar som ett uttryck för den kooperativa rörelsens verkliga solidaritet med de fattiga och undertryckta!

“Lidandets profitörer” är ett begrepp som jag senare myntat.

5. Sveriges mentala förfall.

Detta söta gräl illustrerar väl en mer generell princip i det moderna samhället: den lille individens växande maktlöshet i förhållande till de allt större Superhjärnorna.

Minns Marcus Aurelius, men inse hans svaghet i dagens värld. Ty Superhjärnorna lever på att göra sig till tyranniska herrar över så många som möjligt och kräver slavisk underkastelse av dem som lever på dem.

En Superhjärna, som KF-COOP, kan bryta ett kontrakt. De kan slänga till dig en slant. Men de trycker inte din bok.

Du kan förvisso få din bok tryckt ändå. Men det räcker inte. Tidningar, tidskrifter och bokhandelskedjor, t.ex. Kooperativa Förbundets Akademibokhandel, domineras totalt i Sverige av Bonniers och KFs förlag. När lydiga knektar i dem går ihop om att spotta eller tiga ihjäl dig, med anti-spinozistisk eller leninistisk metod, då har en enskild författare, oavsett kvalitet, inte en chans att nå ut till den stora läsarskaran.

Censur finns, också i Sverige, om än ej formellt.

Härav följer två andra effekter, som bidrar till samhällenas likriktning.

Det ena är att en ung begåvad människas obetingat bästa möjlighet att komma fram i livet, när studierna väl är avklarade, det är att sälja sig till någon stor Superhjärna, som därigenom kan bli ännu starkare.

Dessa kräver sedan så mycket både arbete och lojalitet att nyanställda karriärslavar slutar studera och upphör att tänka kritiskt. Vilket gör att de inte kan hänga med i den allt snabbare utvecklingen utanför den dagliga arbetsuppgiften. Vilket i sin tur medför att vi ofta styrs av smalspårigt folk som har föga insikt i vad som i det aktuella läget krävs. De är bara duktiga i att upprepa redan föråldrade fraser.

Därför kan ett samhälle som det svenska långsamt försämras. Samtidigt som maktens alla lojala instrument ändå skriker om hur bra vi är.

6. Socialdemokratisk maktfullkomlighet.

Detta hänger ihop med något annat som också gör att jag numera är mycket skeptisk mot SAP, Sveriges Socialdemokratiska Arbetarparti.

Hade Rabén-Prismas avtalsstridiga och censurerande kontraktsbrott varit det enda i den vägen jag utsatts för, då hade jag sett det som ett undantag. Men tyvärr har jag fått inregistrera två till.

Jag har under åren hållit kanske femhundra föredrag. Folk ringer mig och frågar om jag vill då och när. När jag svarar ja, lägger jag alltid till: “kan vi betrakta detta som ett avtal?” Ty enligt svensk lag är också muntliga avtal giltiga.

Någon enstaka gång har det hänt att en organisatör av giltigt skäl varit tvungen att ändra det planerade mötet. Men då har han alltid på förhand ringt mig, beklagat och frågat om jag inte kunde komma någon annan gång.

Med två undantag.

Valåret 1998 hade jag gjort ett avtal med Hyresgästernas Riksförbund om att de skulle komma till Capri för ett seminarium i början av september. Någon vecka innan detta skulle öppnas fick jag ett fax som bara meddelade att de hade ställt in mötet. Jag ringde dem och frågade vad som skett. Fick svaret att någon partitrogen ombudsman hade sagt att om det strax före ett riksdagsval skulle komma ut i pressen att Hyresgästföreningens ledning hade suttit och gottat sig på lyxön Capri då skulle det kunna påverka en och annan väljare.

Det kan nog vara riktigt. Men vad som irriterade mig storligen var att man inte ringt mig på förhand och t.ex. sagt att “si och så och så och si, och kan vi inte lägga det hela lite senare, efter valet?” Det hade jag naturligtvis accepterat.

Det var det maktfullkomliga sättet att bryta ett ingånget avtal som gjorde mig bekymrad. Inte minst när Svenska Kommunalarbetareförbundets ledning gjorde precis samma sak i maj 2001. Också de bröt utan förhandlingar ett ingånget kontrakt om ett seminarium på Capri. Förvisso betalade de ett litet skadestånd utan att knota. Men ingen annan av mina kanske femhundra kontraktspartners under ett långt föreläsarliv har gjort så.

Från KF-Prismas sida var avtalsbrottet avsiktligt mordiskt. Men från Hyresgästföreningen och Kommunalarbetarna fanns inte tillstymmelse till ond avsikt, bara den omedvetna maktfullkomlighet som tanklöst struntar i ingångna avtal med små betydelse- och i det politiska spelet maktlösa individer.

Vilket säger mycket om denna maktgrupps mentalitet.

Tre gånger har jag alltså blivit utsatt för ensidiga kontraktsbrott från den socialdemokratiska rörelsens maktgrupper. När sedan sådana avtalsbrott till och med applåderads av en “gormande” f.d. stalinistisk bokanmälare i Aftonbladets socialdemokratiska LO-del så sent som år 2002, #### då finner jag det värt att ta några sidor i anspråk för att visa vad som tycks ha skett inom socialdemokratin.

Ty det är “Partiet”, den socialdemokratiska Superhjärnan, med alla sina ekonomiska och politiska karriärstegar, som sedan sjuttio år bestämmer tidsandan för den valvinnande massan av väljare.

Vilka avskyr tanken på medfödda skillnader i intelligens.

Jag tolkar det skedda som ett uttryck för den inre maktkorruption som växer fram när samma politiska rörelse har makten i ett land i sjuttio år. Makt korrumperar och absolut makt korrumperar absolut. Det är djupt beklagligt att det socialdemokratiska Sverige, som Financial Times skrev för en tid sedan, har blivit “Europas sista enpartistat”.

Slutresultatet är beklämmande. Sverige var, när jag drevs att lämna det 1968, ett av världens rikaste och mest respekterade länder. Sedan dess har den hutlösa avundsjuka som tillåtits styra tänkandet i detta land tyvärr förstört det.

Sverige är numera en ekonomisk bananrepublik, stor som en nanomygga på de mäktigas politiska världskartor, en ostädad avfallsplats för intellektuellt förlegade idéer.

Men kan man vänta sig annat av socialistiskt uppblåsta schimpansbakterier?

[1] Oscar Bensow, Biblisk Ordbok. Örebro 1949, ss. 434 och 275.

[2] Det helt korrekta citatet finner ni i min bok med Tankar om Västvärldens Vishet, 2001, s. 130

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems