Home
 
 
XIV. Vem vinner - och varför? Print
1. Lärobokens brist.

Vad var det som saknades i Lärobok för 90-talet?

Jag hade visat att mänsklighetens kulturhistoria bland annat kan ses som en tiotusenårig utslagningskamp. Eller, kanske bättre, inslagningskamp. Ty de utslagna ledarnas befolkning togs i stor utsträckning över av segrarna. A:na svalde så att säga fiendens P:n. Med oändliga mängder av slaveri och undertryckelse slogs de besegrade nästan bokstavlingen in i segrarnas allt större samhällen.

Historien är en våldets ut-& inslagningstävlan.

Liksom alla de arméer som deltagit i denna tävlan, var de nya framväxande och större samhällena också alltid hierarkiska. Varje steg mot en globaliserad värld har varit hierarkiskt. Sannolikheten för att en globaliserad värld måste vara hierarkisk är därför extremt hög. Hur illa vi som individer i småstater än må tycka därom.

Något saknades dock i boken, något högeligen viktigt: vem vinner i denna eviga kamp och vem förlorar? Vem hamnar vid kampens slut i toppen av maktens och rikedomens pyramid? Och varför? Och vem dör, blir förslavad eller hamnar i botten på hierarkin, maktlös och hungrig?

2. Vad betyder “vem”?

Det var när jag började grubbla på denna till synes idiotiskt enkla fråga som jag kom fram till en ny, och på ett sätt självklar insikt: i dagens värld är människorna, med extremt få undantag, alltid indragna i en dubbel utslagningstävlan. Det är inte bara individer utan också samhällen som kan vinna eller förlora. Och för var och en av oss är det summan av de två som verkligen betyder något.

Den ena formen av utslagningstävlan, den gamla, har vi kanske alltid haft. Myter som dem om Kung Oidipus respektive Kain och Abel kan ses som arketyper för den tävlan om högsta makten som nog fanns också i de förkulturella familjekungadömena.

Vad är då nytt i kulturepoken?

Det har jag, med Bernard Campbell, redan visat. På olika ställen på jorden hade vi kommit till den malthusianska marginalsituation där det började bli ont om maten. I djurriket leder detta normalt till en muskulär kamp av darwinistiskt slag mellan hungriga individer eller flockar. Svaret på vem som vinner blir då “the fittest” eller “den starkaste”, den som är bäst anpassad för den nya situationen.

I människoriket, visade 1798 Thomas Robert Malthus, den store barnbegränsningsteoretikern med elva döttrar, finns det fredliga alternativet att med kulturella medel få det egna reviret att ge en högre avkastning än tidigare. Om och när så skedde blev det inte helt nödvändigt att med våld röva revir eller mat från grannen för att föda den växande barnaskaran.

Lägg märke till att detta kan ses som urgrunden för dagens två dominerande ideologier. Socialismen koncentrerar sig på att med våld eller hot om våld, skattepolisen, ta och fördela resurser från dem som har. Kapitalismen försöker i stället inspirera företagsamma människor att med hjälp av intelligens få redan existerande resurser att växa. Socialisterna står närmare den djuriskt darwinistiska våldskampen, kapitalismen för försöken att utan våld komma över detta primitiva beteende.

3. Vad betyder tre andra ord?

I Läroboken hade jag pekat på Adam Smiths kapitalistiska insikt att det som skapade “nationernas” rikedom var dessas “arbetsfördelning” mellan individer med olika “anlag”.

Också detta är tre ord som man tar som lika självklara som “vem”. Men det är de ingalunda. De är väl värda att begrunda närmare. I all synnerhet om man vill förstå vem som vinner i människans eviga konkurrens eller varför Kalle når toppen och Pelle hamnar i botten.

Innebörden av ordet “nation” är ingalunda någon självklar sak. Som visats under de senaste årens debatt är detta också i Europa en ganska ny företeelse, bara några hundra år gammal. I Afrika har nationer aldrig funnits före oss. De som finns där nu är delvis skapelser av den europeiska kolonialismen, hänsynslösa penndrag på någon karta, ofta tvärs igenom det som tidigare fanns där, stammar och etniska grupper. Samma gäller i hög grad de “muslimska” eller “arabiska” nationerna; deras grundläggande integration byggde på religionen, inte på nationen.

Vad skiljer en europeisk nation ifrån dessa?

Mitt svar är återigen Adam Smiths arbetsfördelning. Denna torde på ett sätt vara unik för Västvärlden. Den fanns inte, på samma sätt, i någon annan kultur.

4. En avgörande juridisk uppfinning.

Varför har då Västeuropa utvecklat den arbetsfördelning som för en tid givit oss en så dominerande ställning i världen?

Min tanke är att detta hänger samman med en för arbetsfördelningen ytterst viktig juridisk uppfinning som gjordes redan av de gamla romarna, nämligen de “juridiska personerna”. Under renässansen plockades detta begrepp upp av bankirer och handelskapitalister. Ur det har sedan våra små och stora aktiebolag vuxit fram, i dag förvandlade till jättestora globala multinationella företag.

Inför lagen är dessa juridiska personer i princip lika levande och lika rättshabila som vilken liten fattig individ som helst. Trots att de kan bestå av tio- eller hundratusen anställda med kontroll över triljarder dollar.

Nästa fråga: vad är det då som dessa juridiska personer har gjort när de utvidgade Smiths arbetsfördelning i steg efter steg av integrationen?

Ett tidigt svar finner vi i militärhistorien. Experter på den delar upp den i en “muskelålder” och en “teknikålder”. Gränsen går, som för så mycket annat, vid renässansen, cirka 1300.

Det är här det tredje till synes självklara ordet “anlag” kommer in och då speciellt mentala anlag, de som hjälper oss att uppfinna ny teknik. Det är här som de juridiska personerna, med evigt liv och obegränsad storlek, medvetet börjar ägna sig åt vad jag vill kalla “kulturell selektering” av individer med olika mentala anlag. Eller, mera rakt på sak, maktens

adrenalin- och testosteronstinna män börjar systematiskt selektera fram högintelligenta individer till sina laboratorier och organisationer.

Detta förvandlar de gamla, på muskulär arbetsfördelning uppbyggda jordbruksorganisationerna till vad jag i min nya bok 1996 kallade Superhjärnor.

I dag lever alla Västvärldens människor inom sådana Superhjärnor. I dag är varje individs vinnande eller förlorande i livet beroende inte enbart på hans eller hennes framgång inom den Superhjärna där han eller hon hamnat, utan också på vem som vinner eller förlorar i den darwinistiska maktkamp som i form av krig och konkurrens fortsätter, men nu mellan olika Superhjärnor.

De som klarar sig gott inom de starkaste Superhjärnorna blir rika och kanske mäktiga. Det är de som “vinner”. De som däremot klarar sig dåligt i de svagaste Superhjärnorna dör, eller får ingå i det jordiska proletariatet. Det är de som “förlorar”.

Such is life!

5. Superlag i fotboll.

Kanske kan man förklara detta gnuttan mer pedagogiskt med hjälp av lite populär fotboll.

Maradona må ha varit en utmärkt fotbollsspelare. Som enskild individ var han dock bara jobbig. Det var när han spelade i sitt lag, Napoli, som han var lysande. Det var lagets framgång som betydde något. Ty, på lite sikt, är individer, till och med sådana som Maradona, nästan alltid ersättliga. (Det är därför de är få också i denna bok, som mest handlar om strukturer.)

Fotboll är ett lagspel. Det går ut på att vinna. Vinnarna flyttar upp till högre divisioner. De bästa spelarna i det lag som vinner den slutliga finalmatchen i den högsta divisionen blir för en tid oändligt hyllade. Men det är inte de utan laget som består. Laget kan ses som en sorts “superspelare”.

Tänk er nu att vi börjar ändra på spelets regler.

En första ändring säger att ett segrande lag får ta över de besegrades spelare. I nästa match kommer en sådan segrare att kunna spela med 26 spelare mot bara 13 i det andra. Och i matchen därpå är det sannolikt att de kommer att ha 39 spelare mot bara 13. Och så vidare. De segrande lagen sväljer förlorarna och växer sig allt större. Och när också de, som tidigare sökt stå utanför spelet, som till exempel Melos i det Peloponnesiska kriget eller Filemon och Baucis i Goetes Faust [1] , till slut blir tvingade att ta en match mot den nu jättestore superspelaren, är de dömda att förlora.

Tänk er ytterligare en förändring i reglerna. I stället för en prydlig match i vilken ojusta metoder straffas med utvisning, ersätts fotbollens moralregler med fribrottningens. Därtill får brottarna rätt att använda vilka råa tillhyggen de vill, också för att mörda sina svagaste motspelare. Då börjar ni förstå vad som hände när spanjorerna kom till Amerika eller européerna till Afrika.

Resultatet av slika regeländringar blir att allt större superlag selekterar fram allt vildare spelare, utrustade med de allt mer mordiska instrument som de klipskaste spelarna har lyckats tänka ut.

Funderar ni en stund över detta fotbollsexempel kommer ni kanske närmare en förståelse av dagens värld. Det vill säga, en värld i vilken allt större samtänkande nationella Superhjärnor kämpar emot varandra med ständigt mer mordiska vapen och andra instrument. En värld i vilken individen, likt en Maradona eller en Einstein, må hyllas för en stund. Men i vilken det är laget, Superhjärnan, som består och verkligen betyder något i det längre loppet.

Det bästa exemplet på en Superhjärna är i dag är naturligtvis USA. Dess hjärncentra är de många multinationella banker och företag som finns där och som spelar i maktens och ekonomins verklighet. De små hjärncellerna innanför dessa centra är huvudena på de högintelligenta individer som de selekterar fram till sina olika toppjobb.

Sedan cirka tiotusen år är det i denna riktning världen har utvecklats. Individen, som alltid är näst intill ersättlig, minskar i betydelse. De vinnande Superhjärnorna växer och dominerar nästan allting på vår jord. Ibland störs de av någon bråkig företeelse, som t.ex. Osama bin Ladens Al Qaeda.

Med en sådan bild av fotbollens regelförändringar, överförda till samhällenas långsiktiga kamp, kan man komma till förståelse, hoppas jag, för vad jag menar med “samtänkande Superhjärnor”.

Detta var i alla händelser vad jag försökte få fram i boken om Superhjärnornas kamp som var färdig 1996.

6. En ny form av liv?

Jag började se dessa Superhjärnor som en ny sorts levande organism, något som ingalunda är en ny idé [2] . Redan Aristoteles och St Thomas lekte med den. Och under de två senaste seklerna har tänkare som Cournot och Durkheim fortsatt denna mentala lek. 1974 blev den central i Västvärldens debatt genom Edward O. Wilson’s mastodontbok om Sociobiology, en modern första klassens klassiker. [3]

En stor fråga i denna långa diskussion har varit om samhället är likt en levande organism, ungefär som en fjäril eller en bikupa, eller om det inte bara är likt en organism utan verkligen är en organism, som då lyder under evolutionens dubbla lagar. [4]

Låt mig bara antyda att jag, med stigande ålder och kunskap - eller är det senilitet? - tenderar att tro på den senare uppfattningen.

I Läroboken hade jag visat att den långa integrations- eller globaliseringsprocessen mycket väl kan ses som en kulturell fortsättning på Darwins animala utslagningskamp. I den var jag dock mindre klar över vem som vann i de olika omgångarna och varför.

Det är här också Mendel med ärtorna kommer in.

Dagens evolutionslära bygger på två ben, Darwin och Mendel. Tillsammans kallas de ofta för “den moderna syntesen”. Det tog mig ytterligare sju års funderingar för att med hjälp av den komma fram till ett svar på vem som, med Mendels hjälp, vinner i Superhjärnornas eviga kamp.

En central fråga i denna nya bok var den, om det fanns medfödda och näst intill obotbara skillnader mellan människor. Mitt svar var ett klart ja. Jag visade hur några av dessa skillnader, framför allt i intelligens, gör somliga starka och andra svaga, i världen sådan den nu en gång är. Om vi individer nu främst är verktyg och lekbollar för den nya form av organism som jag kallar “samtänkande Superhjärna”, då har detta en mycket stor betydelse för våra liv.

Om Lärobok för 90-talet i grunden handlade om hur Darwins utslagningskamp tycktes gälla också människan, var det nu evolutionslärans andra ben, Gregor Mendels lära om ärtors olika och medfödda egenskaper, som kom in i bilden. Jag påstod att slika medfödda skillnader fanns också bland människor och, i all synnerhet, i den mentala utrustning som vi kallar intelligens.

Summan av Darwin och Mendel blev då att vår “fria vilja” blev ganska rejält inskränkt. Detta gäller inte bara våra samhällens till synes förutbestämda darwinistiska integration i riktning mot samtänkande Superhjärnor. Också enskilda individers framgång eller misslyckande inom dessa blev i hög grad bestämda av deras mendelskt nedärvda egenskaper. Våra livs utveckling kommer i denna bild att framstå som långt mer biologiskt determinerade än vare sig framgångsrika “self-made men”, religiösa fundamentalister, förhoppningsfulla socialister eller andra blinda idealister ville tro.

7. Tio miljoner genkort.

De senaste åren har den snabbt växande genetiska kunskapen i hög grad bekräftat dessa mina idéer från mitten av 90-talet.

Vi har fått fram hela den mänskliga genómen, d v s alla de nu cirka 25.000 [5] gener som människan har på sina drygt tre miljarder DNA-segment. Generna har visat sig lika till 99,8 eller 99,9 procent. Denna siffra har i den snälla svenska debatten tagits som bevis för att alla människor på jorden är utomordentligt lika varandra. Och det är de, med generna som måttstock. Med det måttet är vi också mycket lika mössen, vars genóm vi nu också har utforskat.

Jag har de senaste två åren systematiskt frågat min omgivning om de vet vad ordet “allele” står för. Och det vet de inte. Under skrivandet på denna lilla bok, våren 2003, har jag säkert träffat något hundratal personer med god utbildning, i Sverige, Frankrike och Italien. En handfull av dem har vetat vad alleler är, samtliga läkare.

Allele är ett grekiskt ord som står för någon annan eller något annorlunda. I detta sammanhang står det för “genvariationer”. Ty liksom det finns små små skillnader mellan de tegelstenar av vilka man kan bygga ett hus, finns det små små skillnader på de gener som bygger upp oss människor. Det är de som gör oss alla olika. Antalet alleler kan i dag uppskattas till cirka tio miljoner. [6]

Dessa alleler eller genvariationer kan ses som olika valörer på kortlappar i en oändligt stor kortlek. Och, på samma sätt som händer när man delar ut de 52 korten i en vanlig bridgekortlek, kan somliga få ess och kungar och damer och en lång svit kort i trumffärgen, medan andra bara får hackor och lankor i andra färger. Ock i livet handlar det inte om att “spela om”. I livet får man bara en enda giv från genkortleken!

Det finns ett sedan länge mycket berömt forskningsprojekt under Thomas Bouchard i Minnesota. Det studerar enäggstvillingar som skiljts åt vid livets början, uppfostrats i olika miljöer och sedan återförenas i Bouchards laboratorium för “tvillingforskning”. [7] Resultaten pekar på en häpnadsväckande stor likhet mellan dessa par oavsett hur olika den miljö har varit i vilken de uppfostrats. Runt två tredjedelar av deras egenskaper tycks vara nedärvda, inte bara i fråga om intelligens utan t.ex. också i en så personlig fråga som subjektiv lyckokänsla.

Mendels ärtor, i dag djupstuderade med hjälp av allelevariationer, pekar på att det finns mängder av nedärvda skillnader inte bara i ärtorna utan också i människorna. Detta är nu något som nästan enbart behandlas i den medicinska litteraturen. Där är det självklart att allelerna spelar en mycket stor roll för hälsa och sjukdom. Men lika självklart borde det vara att de - och arvet - också spelar en mycket stor roll för skillnader i vår andliga och mentala utrustning, t.ex. i intelligensfördelningen.

Somliga har en kopiös tur med fördelningen av arvets allelekort, andra har en lika stor otur. De förra tenderar att ingå bland “vinnarna” i den eviga darwinistiska konkurrenskampen , de andra bland “förlorarna”.

Detta gäller såväl inom de samtänkande Superhjärnor, i vilka individer sorteras efter mendelska principer, som i den darwinistiska kampen mellan dem, i vilken Superhjärnor med den bästa kombinerade alleleutrustningen tenderar att vinna. Individens dubbla tur eller otur gäller.

Detta är nu min fortsättning på det som saknades i Lärobok för 90-talet. I Superhjärnoras kamp kom jag, med Gregor Mendels hjälp, närmare en förklaring på min fråga om vem som tenderar att vinna i den eviga kampen och även varför.

Vilken är nu trumffärgen i denna, evolutionens blinda utslagningskamp?

[1] Thucydides, book V, cxvi; Faust II:5. Sidan 234 i Forums upplaga 1961.

[2] En utmärkt idégenomgång finns i Werner Stark, The Fundamental Forms of Social Thought. Routledge 1962.

[3] Sociobiology. The New Synthesis. The Belknap Press of the Harvard University Press, 1974.

[4] Nya arter skall man alltid ge latinska namn. Låt mig, med hjälp från Hans Ruge, föreslå ”Supercerebrum” som huvudord och ”religiosum”, ”politicum” samt ”oeconomicum”, för de tre viktigaste arterna inom denna familj.

[5] Senaste budet har reducerat tidigare uppskattningar om max 140.000 till bara 24.847, se Nature 5 juni 2003, s 576.

[6] Lisa Brooks, “Our Not-So-Distant Cousin.”, New York Times, Dec. 27, 2002. Kusinen är här musen.

[7] Se understreckaren i Svenska Dagbladet 14 mars 1991.

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems