Home
 
 
XIII. De kommunistoidas tidsanda. Print
1. Sovjetimperiets sammanbrott.

Det sovjetiska imperiets sammanbrott måste betraktas som en av den europeiska historiens allra största händelser. Dock har dess betydelse i hög grad sopats under mattan.

Lärobok för 90-talet publicerades samtidigt som kommunismen i Sovjet låg i sina dödsryckningar. Samma år hade Berlinmuren, “Skammens mur” äntligen fallit och människorna i det kommunistiska paradiset fick möjlighet att rösta med fötterna. Året efter gav Gorbachev upp. Även Sovjetimperialismens stora välde upplöstes i intet. Potemkinkulisserna föll ihop och systemets verkliga kostnad för de stora människomassorna visade sig i form av en förfärande fattigdom.

I 72 år, 1917 till 1989, sökte ett stort välde förverkliga den urgamla idén om ett rättvisans rike, med rötter i Gamla Testamentet, Platon, Aristofanes och mängder av senare utopister.

Resultatet hade blivit den mest förfärliga tyranni som mänskligheten hittills skådat. Den i frågan nu mest kunnige som fått gå igenom alla hemliga arkiv i Moskva, Alexander N. Yakovlev, uppskattar att Lenin och Stalin måste anses ansvariga för cirka sextio miljoner människors död. [1]

Kommunismens sammanfall var det klart dominerande elementet i tidsandan när min bok kom ut.

I den hade jag visat att under de senaste årtusendena hade Världsanden minimerat A:et i min Einsteinska formel från tiotusentals små samhällen till, då boken kom ut, bara två verkligt suveräna stater, två verkligt potenta adrenalinstinna ledare. Som jag förutsagt minskade nu A:et till en enda, USA. I stället för att bråket A/P var 2/5.000.000.000 blev det nu bara 1/5.000.000.000, vilket är ett mycket mindre tal. Verkligheten syntes bekräfta min teori.

2. Den intellektuella reaktionen.

För alla gamla kommunister var Sovjetssystemets totala kollaps inte bara en stor tragik för deras egen identitet utan också för deras världsbild.

Vad göra?

Kort tid efter denna utveckling blev jag inviterad att hålla en kurs på Malta inför något hundratal präster. Lite raljant sammanfattade jag situationen med att hävda att nu, efter kommunismens fall, hade de flesta gamla röda blivit antingen gröna, feminister eller religiösa.

Dock hade alla dessa tre grupper bibehållit den bakomliggande ideologin om ett mera rättfärdigt samhälle än det kapitalistiska, det som anförs av de hemska amerikanska multinationella jättarna. Den antikapitalistiska antiamerikanism som vi ser i dag, den började blomma upp i samma minut som Sovjetkommunismen föll samman. Den är, i hög grad, en fortsättning på kommunismen.

Av det skälet har jag myntat begreppet “kommunistoida” för dessa skolors anhängare.

De gröna anser, med rätta, att det kapitalistiska systemet våldför sig på naturen. Det gör det. Men de gröna sitter fortfarande fast i den felaktiga tro jag haft innan jag mötte Bernard Campbells ord, det vill säga, de tror att det mänskliga livet är en självklarhet. De klagar djupt över de kanske 30.000 barn som varje dag dör i onödan. Men de ser inte att det är kapitalismens förtjänst att cirka 200.000 nya barn, trots allt, får leva, dag efter dag. Och något annat system, som med mindre kostnad skulle kunna ge dessa barn livet, det har jag aldrig sett vare sig någon “grön” eller någon annan komma med.

Att de långsiktiga ekologiska riskerna är stora, därom är jag ense med de gröna. Dock utan att vilja ta livet av tiotusentals barn varje dag, vilket troligen vore resultatet om deras kortsiktiga förslag vunne efterföljd.

Feministerna för över kommunisternas hat mot kapitalister till ett lika stupidt hat eller förakt mot män. Kvinnor är och har alltid varit utanför maktens centrala sfär. Detta finner en del av dem extremt orättvist. De vill upp till toppen. Men dit kommer de sällan. I Läroboken hade jag en massa siffror också om kvinnans plats utanför köket. I toppen av maktpyramiden finns hon förvisso också, men bara med två à tre exemplar per varje hundratal män. I botten, däremot, dominerar hon.

Dessa siffror var naturligtvis avskyvärda för feminister. Och då många av dessa hade lite svårt att skilja på sanning och sanningens budbärare avskydde de båda lika mycket.

Kvinnor utgör lite drygt hälften av väljarna. Den feministiska attityden spred sig neråt bland dessa. Därför måste machiavelliska partiledare göra sådana feministiska symboler som Mona Sahlin och Margareta Winberg till vice statsministrar, om de vill behålla väljarnas gunst.

De religiösa, slutligen, kammade in att den socialistiska ideologin, som de alltid sett som en konkurrerande pseudoreligion, nu fallit ihop. Men människornas behov av att tro på något högre och bättre, det fanns kvar. Och för många var det nu bara religionerna som kunde fylla det.

Ur kommunismens fall växte således en ny antikapitalistisk “kommunistoid” attityd fram i form av de gröna, feministerna och de religiösa. Många av dem ville helst glömma alla sina forna kommunistiska synder. I detta fick de stark hjälp från ett oväntat håll.

3. Israel och judarna.

När kommunismen föll och öst-väst-konflikten försvann flyttades mycken internationell uppmärksamhet till vad som nog kan betraktas som världens mest krutladdade konflikt, den mellan Israel och Palestina.

Detta hade återverkningar också på den inre debatten i Sverige liksom i hela Västvärlden.

Det som vanligen kallas “den judiska lobbyn”, som är stark i alla länder och mycket stark i USA, hade ett problem med kommunismen. Ty i hög grad var denna ideologi, liksom kristendomen, en skapelse av den judiska rättfärdighetsläran.

Karl Marx-Levin var avkomma av judiska rabbiner på både fädernet och mödernet. I det ryska kommunistparti som 1917 tog makten var judar klart dominerande. Lenins morfar var jude och själv lär han ha sagt att “en intelligent ryss är nästan alltid en jude eller någon med judiskt blod i ådrorna”. [2] När han begravdes lär mer än hälften av de som stod runt graven ha varit judar. Även i dag erkänner ärliga judiska skribenter en del av skulden till kommunismens framväxt.

Även om dessa, självklart, som många andra idealister, hade hoppats på en helt annan utveckling.

Antisemitismen är en europeisk ohyra som har funnits sen ett par tusen år. Den är förvisso förfärande. Det fanns en risk att kommunismens sammanfall skulle kunna starta en antisemitisk “skulddebatt” till kommunismens förfärliga mördande. Som också skulle kunna bli farlig för Västvärldens stöd för Israel.

Om det var en fullt medveten politik från den judiska lobbyn eller inte, det kan vi inte veta, men ett enkelt faktum är att vi aldrig fått en rejäl skulddebatt om ansvaret för kommunismens mordorgier. I stället har gamla kommunistoida ihop med anti-antisemiter efter 1991 drivit fram en kopiös debatt om nazismen och dess förvisso förfärliga behandling av judar.

Efter tusentals artilar på detta tema i hela Europa kom så en rad judiska skadeståndskrav i alla länder. Ett exempel var kraven från de judar som på 30-talet gömt undan pengar i Schweiz. De kraven ledde till att till och med den då sittande schweiziske presidenten betecknade dem som ren utpressning. Dessa skadeståndskrav väckte utan tvivel nya antisemitiska känslor till liv. [3] Men de lyckades koncentrera all uppmärksamhet till nazismen och ta bort det mesta från kommunismen.

Denna debatt har också dominerat i Sverige, där den ojämförligt största mediamakten över debatten ligger hos familjen Bonnier.

Oavsett vilka avsikter och vilken styrning som fanns bakom, ett enkelt faktum är att efter kommunismens fall har vi fått en lika utomordentligt intensiv debatt om Hitler och nazisternas synder som en nertystning av kommunismens i mordiskhet än förfärligare synder.

Alla som av de kommunistoida på något sätt kunde kopplas till antisemitism, nazism och fascism blev rejält hängda i den tidsanda som rådde under 90-talet. Och in i den gruppen försökte Bonniers lydiga knektar i Dagens Nyheter också fösa mig.

4. Den förfärlige Karlsson

a. mot det perspektivlösa pladdrandet.

Min nya bok gjorde mig föga älskad av någon av dessa tre medialt dominerande kommunistoida grupper. Ingen av dem hade, eller har ens i dag, fattat, eller velat fatta de frågor som Bernard Campbell ställde sina läsare inför: vilket är ditt högsta värde, liv eller rättvisa? Eller: vilket älskar du mest, dina medmänniskor eller dina dogmer?

Kan du finna någon fattig i din närmaste omgivning som är villig att dö, om detta offer skulle ge en bättre fördelning av inkomster och förmögenheter inom denna omgivning? Föredrar måhända den senaste miljarden individer att dö för att fördelningen av livets materiella goda skulle bli bättre mellan de fem kvarvarande?

Det är de stora frågorna som så gott som alla i debatten undviker.

b. mot de Gröna.

Möjligt är dock att jag i någon liten liten mån, självklart inte någon större, hade mig själv att skylla. Ty jag var nog väl framgångsrik i att reta en del av dem.

När han blivit utslängd ur liberalerna och skulle sätta upp sitt eget “miljöparti” kom Per Gahrton en dag till vårt lilla hus i Herslev utanför Roskilde. Han kom med erbjudandet att jag skulle få bli riksdagsman för de “Gröna”.

Jag kunde inte låta bli att dra på mungiporna över denne förträfflige mans dubbla naivitet. Först det allvarliga: att han kunde inbilla sig att ett “Miljöparti” skulle kunna ändra miljöförstöringen inifrån systemet, i stället för att bli korrumperat av detta. Och sen, än naivare, om än betydelselöst, att jag med min frispråkighet skulle kunna bli en god och partilojal politiker i något som helst parti.

I h-e heller!

Vilket innebar att jag förolämpat de Grönas store ledare. Och då många av dessa uppenbart älskar sina dogmer om framtida katastrofer mera än de älskar de nu levande, har jag fått lite problem också på den fronten. Som annars står mig ganska nära.

c. mot de religiösa.

Också de religiösa har stundom varit framme och nosat på mig som potentiellt instrument för sina intressen. Jag har redan nämnt den underbara idealisten Anne-Marie Thunberg, som i begynnelsen fick mig att skriva några artiklar i sin tidskrift, Vår Lösen.

Om det var dessa eller något annat, vet jag inte, men Alf Svensson bjöd vid något tillfälle ner mig till en stor konferens med KDS i Kalmar. Där behandlades jag utomordentligt väl och mitt anförande om tillvarons grova orättvisor hyllades en hel del på podiet, som vore jag en väl ingjuten del av det religiösa brödraskapet. Tills jag kände mig tvungen att i ärlighetens namn betona för dem att jag maximalt var asatroende och absolut inte kunde tro på nånting i stil med en stor och medveten Gud, som med Alf Svenssons och hans partis hjälp skulle kunna lösa rättfärdighetens problem på jorden.

Låt mig dock lägga till att bland de politiker jag sett på nära håll uppskattar jag högt både Gahrton och Alf Svensson. Deras relativt sett rakryggade ärlighet är inte vardagsmat i politiken.

Vid något annat tillfälle blev jag inbjuden av Karl-Erik Tysk, en av statskyrkans allvarligaste och därför mest stressade tänkare. Han matchade mig mot den som skrivit Kyrkans s.k. Biskopsbrev om världens fattigdom, dåvarande Visby-bispen, den mycket snälle Björn Fjärstedt. Duellen skedde i Skara, under överinseende av dess biskop, Lars-Göran Lönnermark.

Redan titeln på det föredrag jag höll avslöjade att jag kanske inte var helt ense med de religiösa i deras då aktuella världsbild, som ännu inte förstått Bernard Campbells sanning. Den löd: “Varför Amos, Påven, Voltaire och biskoparna har fel” och, underförstått, Karlsson har rätt.

Rätt, d v s i att vi inte är skapade av någon allsmäktig Gud. Utan att vi rätt och slätt är de högst ofullkomliga, icke avsedda resultaten av en oherrans massa slumpmässiga mutationer i en oändlig darwinistisk utslagningskamp, som pågått ända sedan livet föddes i form av bakterier för knappa fyra miljarder år sedan. Och därför inte kan leva upp till biskoparnas fina moraliska upprop.

En icke helt korrekt religiös uppfattning!

d. mot feministerna.

Jobbigast var jag kanske för feministerna. Ty vid något tillfälle visade jag dem, givetvis i en helt gravallvarlig artikel, att grundorsaken till den svenska kvinnans utträde på arbetsmarknaden ingalunda var hennes egen önskan om “frihet” från det manliga förtrycket. Nej då, den djupaste bakomliggande orsaken var de starkaste testosteronstinna hannarnas önskan att få tillgång också till de svagare männens hustrur i sina kontorsharem.

Av någon svårförståelig anledning tyckte feministerna inte om denna sanning.

Utöver denna lilla provokation diskuterade jag ibland de amerikanska IQ-studier som antydde att mannens IQ-kurva är längre utdragen åt båda hållen. Vilket innebär att det i botten av intelligensfördelningen finns fler män än kvinnor. Något som feministerna alltid håller med om. Däremot inte att samma kan gälla toppen av IQ-kurvan.

Det vill de aldrig hålla med om. Ett vanligt kvinnligt argument lyder då ungefär så här: “den där IQ-studien är naturligtvis gjord av män. Jag ämnar inte tro på sådana studier förrän hälften av dem är gjorda av kvinnor.”

Till vilket jag försynt brukar svara: “ja, ja, du menar alltså att du heller inte vill tro på forskningen om schimpanser, förrän hälften av studierna är gjorda av schimpanser?”

Detta argument har tydligen gått hem i Mona Sahlins näringsdepartement. Den slutsatsen kan man åtminstone dra av en utredning om kvinnans plats i köket eller i “ledningsgrupper och styrelser”, Statens Offentliga Utredningar 2003:16, om Mansdominans i förändring.

Denna offentliga studie , vars resultat är att det inte skett några större förändringar de senaste tio åren, är helt gjord av kvinnor.

Av de sju författarna är fyra kvinnliga lärare på Handelshögskolan i Stockholm där de utbildar civilekonomer. Två av de andra är själva civilekonomer. Den sjunde är ekonomisk historiker med prostitution som specialitet.

Kvaliteten på denna utredning är sådan att jag vid läsningen inte kunde låta bli att tänka på det jag nämnde på sidan ####, att tretusen diplomerade civilekonomer ett år tidigare hade gått i kollektiv konkurs.

Med hjälp av en myckenhet djupt grubbel har jag kommit att förstå att slika inlägg kanske inte är så där våldsamt poppis i berörda kretsar.

Det synes mig dock att någon bör säga en del sanningar innan Sveriges ekonomi --- och de verkligt duktiga kvinnornas anseende --- totalförstörs av stupida förslag om lagliga kvotering av kvinnor till bland annat bolagens styrelseposter.

5. DNs leninistiska slakt av den avskyvärde.

Straffet för alla mina försyndelser mot de kommunistoida vänstergruppernas tokerier var försök till ett nytt karaktärsmord, denna gång från Dagens Nyheter.

Gustaf von Platens tidigare högerförsök att avrätta mig i Svenska Dagbladet se sidan #### utfördes med humor och elegans. Som man kan vänta sig av en adelsman, uppfostrad med den gamla skolans ideal av “vett, vetande, hut och hållning”. Denna skola ersattes som bekant på 60-talet av en, som i den socialistiska jämlikhetens namn tillät varje elev att i stället bli “lat, likgiltig, tom och tanklös”. Det måste vara från sådana skolbarn som DN rekryterat en del av sina kulturjournalister.

Någon gång i början av 80-talet sökte en docent i statskunskap från Göteborg en professur i Roskilde. Jag ombads sitta med i bedömningskommittén.

Det visade sig att denne man bara hade en bok av någon som helst kvalitet. Den handlade om konsten “att studera Kapitlet”. En tjock lunta på över 600 sidor, som dels talade om vad den gode Kalle hade skrivit och dels gav den enda rätta och sanna, om än något primitiva, tolkningen av hans mångordighet.

Kommittén fann sig nödsakad att förklara sökande inkompetent. Något senare sökte denne, med starkt stöd av marxisterna i Roskilde --- som ville ha förstärkning -- återigen en professur. Då kom en av Europas absolut bästa marxister, Jon Elster [4] att hålla i bedömningen. Det blev ännu en, och en än hårdare inkompetensförklaring av sökanden.

Författaren till konsten att läsa Das Kapital hyste därefter ett rejält agg mot mig. Med tanke på mitt eget lilla agg mot juridiska fakulteten på Stockholms universitet kan jag väl förstå det. Han ville hämnas. Och möjligheten kom.

Ty vid denna tid fick Dagens Nyheter en ny kulturredaktör. Då jag varit flitig skribent under de gamle, Olof Lagercrantz och Per Wästberg, bjöd den unge mig på lunch på Stallmästaregården. Jag kom först. Och fick efter en stund se en varelse komma intrippande på höga klackar med sitt enda hårstrå ytterst välkammat över förvisso framstående frontallober. Han öppnade konversationen med att antyda att jag, naturligtvis, ville tjäna pengar på att skriva för honom.

Våra safter gick, från första sekund, rätt och slätt inte ihop. Inte alls!

Inom kort fick vi också ett rejält gräl om Stalins natur. Jag hävdade i en artikel att denne mördat över tio miljoner medborgare innan han började med sin stora utrensning. Mot vilket kulturredaktionen, med hjälp av en annan kommunist, skrev att den hemskt förtalade och egentligen ganska snälle Stalin bara hade mördat några få miljoner medmänniskor. Inget att tala om.

Dessa två, den inkompetente göteborgaren och den i mina ögon likvärdige kulturredaktören förenades av en feministiskt kommunistoid dam, som kände båda. Kommer jag ihåg rätt, spelade hon hammare i en punkorkester.

Denna kombination resulterade nu i en så hatiskt ohederlig anmälan av min Lärobok för 90-talet att den borde användas som skolexempel på den leninistiska metoden att förgöra en motståndare. Vilken, för att upprepa, bestod i att: “medvetet.... framkalla hat, motvilja och förakt, ....medvetet icke övertyga utan bryta upp motståndarens försvarslinjer, inte att rätta motståndarens misstag utan att förgöra honom.”

Denna vulgära hatartikel var införd i Dagens Nyheter den 31 januari 1990 under rubriken “Intellektuellt haveri”. Den var formellt skriven av göteborgaren, med, sådan var tidsandan, en oskyldig hustru som medförfattare. Men också rejält bearbetad, sades det mig, av kulturredaktionen.

Dock, som allt som går till överdrift, fick denna perversa anmälan ett helt annat resultat än det avsedda. Folk blev högst intresserade av en bok som kunde framkalla så höga nivåer av magsyra. En andra upplaga måste snabbt tryckas upp.

Några månader senare lät jag ordna en debatt med göteborgaren nere i hans hemstad. Under den frågade jag honom bland annat hur han, som docent i statsvetenskap, kunde nedlåta sig till rena citatförfalskningar. I artikeln fanns nämligen ett citat på några få rader, vars mening var raka motsatsen till vad jag skrivit. Det hade plockats ihop genom att välja enstaka ord från en och en halv sida i min bok; en metod med vilken redan en god gymnasist bör kunna mörda vilken professor som helst.

Då skämdes han och svarade, inför publik, att “det citatet satte dom samman på redaktionen”.

Sedan dess har jag aldrig talat om den berörda tidningen som annat än “den som förkortar sig på samma sätt som Dumt Nonsens”. Och naturligtvis aldrig mer doppat min penna i den sörjan.

Tyvärr är det med liknande metoder som den kommunistoida kulturmaffian totalförstört vanligt folks förtroende för en av samhällets i princip viktigaste maktcentra, våra media. Journalistbakterierna ligger nu nere nånstans i botten på de opinionsundersökningar om “folkets förtroende” för olika yrkesgrupper som stundom görs.

Dock finns det naturligtvis undantag till och med i den yrkeskåren. En sådan var på den tiden min Lärobok kom ut Einar von Bredow. Han skrev en känslig anmälan av min bok i veckotidningen Vi. Där konstaterade han, att eftersom GAK nog hade rätt i det mesta, attackerade man, likt guvernörskandidaten Mark Twain, bara hans person.

Två små funderingar till detta.

Den första: när jag 1972 var nån sorts u-landsexpert i Afrika, kom jag till Uganda. Där regerade då den stora tungviktsboxaren Idi Amin. Veckan innan jag kom hade tre amerikaner bara försvunnit. Andra lik låg och stank under säckväv på Kampalas gator. Likt Kreon i Tebe hade Amin påbjudit att de skulle ruttna upp där de låg.

Min etiopiske vän från FN:s Economic Commission for Africa, som var den som ordnade mina intervjuer, kom in till mig på hotellrummet. “Jag har en tid för dig hos Amin”, sa han, “men efter att ha hört dig misshandla ett antal ministrar och statssekreterare i de länder vi redan besökt, vågar jag, baske mig, inte låta dig träffa Amin.” Mitt möte med honom ställdes in.

Jag förmodar det är av liknande skäl som Arne Ruth de senaste tio åren har undvikit att träffa mig.

Andra funderingen: Att Lärobok för 90-talets tankar, trots Ruths sabotage, ändå slog igenom ganska väl, och att boken fortfarande stundom anses vara en av de bästa analyserna av den process som fört till världens globalisering, det får jag höra då och då.

Bland annat, har det sagts mig, fanns där ett kommunalråd nere i Katrineholm som själv ledde en kvällskurs runt boken.

Hans hette Göran Persson.



[1] A Century of Violence in Soviet Russia. Yale University Press 2002.

[2] Kevin Macdonald, The Culture of Critique. 1stBooks Library. California State University, Long Beach 2002, p 96.

[3] Den judiska sidan av saken är väl dokumenterad i Stuart E. Eizenstat, Imperfect Justice. Looted assets, slave labor, and the unfinished business of World War II. Public Affairs, New York 2003.

[4] Bl.a. författare till Making sense of Marx. Cambridge University Press 1985.

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems