Home
 
 
XII. Min “omvändelse” till Adrenalinstinn Hanne. Print
1. Finns den fria viljan?

När jag skrivit färdigt Lärobok för 80-talet var jag, som alltid efter mina böcker, missnöjd med resultatet. Där var något som saknades.

Min behandling av människorna, av populationen eller P:et, bestod där i huvudsak av siffror på tillväxten i jordens befolkning. Men där fanns inget om de verkliga drivkrafterna bakom den. Det saknade jag nu. Som många fortfarande - och felaktigt - gör, tog jag mitt liv som nånting självklart och tillväxten i den övriga befolkningen på jorden som en normal ränta-på-ränta-utveckling.

Dock grubblade jag över de långa och till synes orubbliga linjerna i denna tillväxt. Jag noterade den då mycket populäre Levi Strauss teorier om “trögrörliga social strukturer” och den franska “annal-skolans” långa vågor. Jag började fråga mig om det fanns långt mindre av “fri vilja” och långt mer av determinism i den stora utvecklingen än jag tidigare hade tänkt på.

Så gick jag tillbaka inte bara till de få raderna om Paretos eviga element i all samhällsutveckling, som jag hade haft med i min avhandling, se ovan sidan ####, utan också till en av de dikter som redan i min barndom satte myror i huvudet på mig.

2. Är vi marionetter ?

Den handlade om den urgamla debatten om den fria viljan eller dess motsats, determinsmen. Min moders älsklingsbok var Bo Bergmans Valda dikter från 1928. Den var bland det första jag läste som barn. Och där fastnade jag för den berömda dikt som heter Marionetterna. En gång i tiden kunde jag den utantill:

Det sitter en herre i himlens sal,

och till hans åldriga händer

gå knippen av trådar i tusental

från vart människoliv han tänder.

Han samlar dem alla, och rycker han till,

så niga och bocka vi som han vill

och göra så lustiga piruetter,

vi stackars marionetter.

Vi äta och dricka och älska och slåss

och dö och stoppas i jorden.

Vi bära den lysande tankens bloss,

vi äro så stora i orden.

I härlighet leva vi och i skam,

men allt som går under och allt som går fram

och allt som vår lycka och ofärd bådar

är bara ryck på trådar.

Du åldrige herre i himlens sal,

när skall du tröttna omsider?

Se dansen på dockornas karneval

är lik sig i alla tider.

Ett ryck på tråden - och allting tar slut

och människosläktet får sova ut,

och sorgen och ondskan vila sig båda

i din stora leksakslåda.

Jag har ofta frågat mig om det var den dikten som gav fröet till ett livslångt intresse för frågan om vi människor, om jag själv, har någon fri vilja eller om vi bara är sprattlande marionetter under någon högre makt. Och, i så fall, under vilken?

3. En livsavgörande mening.

Redan Predikaren upplyser oss små bakterier om att också det myckna bokskrivandet, som icke har någon ände, inte är något annat än “fåfängligheters fåfänglighet och ett jagande efter vind”. Men att en bok stundom, åtminstone för en enskild människa, kan få stor betydelse, vill jag visa med mig själv som exempel.

För att bättre förstå människans natur, sedan jag var färdig med Lärobok för 80-talet, arbetade jag mig igenom en då vitt spridd amerikansk lärobok om “Människans evolution” av Bernard Campbell [1] . Bland mängder av annat hyperintressant material kom jag på några få rader som fick mig att stanna till. Där stod rätt och slätt att om våra förfäder hade fortsatt att leva som jägare och samlare skulle det inte funnits plats på vår jord för mer än tio miljoner människor. Ty jakt och bärplockning kräver mycket stora ytor för att fylla magar.

Om man alls kan tala om något liknande en religiös “omvändelse” i mitt liv, så har vi den här.

Dessa ord ändrade, för resten av mitt liv, inte bara mitt sätt att ställa frågor om människor och samhällen. De gav mig också begynnelsen till en långt mer positiv attityd till den förfärliga verklighet, som jag både studerat och på nära håll upplevt.

I stället för att som nästan alla i debatten klaga över fattigdom, gap och orättvisor började jag ställa den motsatta frågan: hur kommer det sig att vi alls lever? Hur kommer det sig, i all synnerhet, att också de svagaste och fattigaste kan leva i en värld med långt långt mer människor än de där tio miljonerna?

I stället för att, som t.ex. påvar, biskopar och jag själv tidigare, ständigt klaga över krigens omänsklighet, började jag grubbla över Herakleitos sats att kriget är fader till allt, också till allt gott. Jag frågade mig om människans villkor verkligen kunde vara så förfärliga, att denna sats var sann.

Och, icke minst viktigt, i stället för att med den då rådande tidsandans starka existentiella grundhållning, som trodde på Sartres ord att “om Gud är död är allt möjligt”, så började jag inse att vår makt att ändra på de stora linjerna var långt långt mindre än vi så otroligt gärna ville inbilla oss.

Det frö av tvivel mot väl etablerade självklarheter, som sedan vuxit till en förståelse av att jag - liksom alla andra djur - inte är något annat än en uppblåst bakterie, det fröet såddes av tre rader i Bernard Campbells bok.

4. Kulturens grundproblem.

När jag läste Campbells evolutionshistoria fanns det inte bara tio miljoner, utan cirka fyratusen miljoner människor på jorden. Hade han rätt, innebar det att endast en enda människa av 400 levde tack vare naturen. Resten, 399 av 400, levde tack vare den mänskliga kulturen.

I dag har vi passerat sextusen miljoner. Då lever en enda av 600 tack vare naturen. Och 599 av 600 tack vare kulturen. Kom inte och beskyll mig - som varit vanligt - för att inte ta kulturen på allvar!

Men vilken kultur?

Jo, den vidrigt våldsamt krigiska. För första gången började jag, som sagt, nosa på Herakleitos berömda sats. Jag började på allvar frukta att de 399 - eller nu, de 599 - levde inte trots, som jag dittills alltid trott, utan tack vare de mordiska krigen.

Vad jag “återupptäckte” när jag började fundera på allt detta var något som i den tidens rådande tidsanda var tabu. Det ansågs nästan föraktligt att alls tala om människans biologiska determinism. Det stred mot den existentiella filosofins obegränsade frihetsdogm. Den gladdes över att Gud var död och väck. Att då ersätta religionens skrankor med biologiska, det var anatema för den kommunistoida tidsandan!

Jag började leka med denna fråga i en rad artiklar och föredrag. 1985 resulterade dessa i en bok. Till mitt provokativa hjärncentras förtjusning ingår numera dess titel i det svenska normalspråket: Adrenalinstinna hannar.

Det var dock bara ett förarbete. Den verkligt viktiga boken, åtminstone enligt min egen uppfattning, var den som kom fem år senare, Lärobok för 90-talet.

5. Drivs kulturen av biologiska safter?

1971 skrev jag en bok om Kuba - seger eller nederlag? I den använde jag som motto några rader från Shakespeares Julius Caesar. Låt mig nu åter nyttja det, som en deterministisk tankeställare om det som djupast sett handlar om släktets eviga krig och revolutioner:

I huru många sekler

skall icke detta höga skådespel

ges om igen i än ej födda stater

på än ej kända språk.

Dagen innan Bush Jr öppnade ett nytt “högt skådespel” med att förklara familjens andra krig mot Irak, den 19 mars 2003, hade Nicholas Kristof, en då mycket inflytelserik skribent, en artikel i International Herald Tribune om Homeros Iliad. I den sökte han dra tre förnuftiga och rationella slutsatser från kriget i Troja: a) krig är inte alltid den bästa lösningen; b) det är viktigt att väl vårda sina allierade; och c) även den starkaste stad kan vara sårbar.

Detta må förvisso vara tre hyfsat underbyggda satser. Men jag tror att detta resonemang ändå är ett paradexempel på det som, i det lite vulgära snacket inte kallades “bullshit” utan “Bush-shit”.

Sanningen finns nog mera i Shakespeares här citerade ord eller i Egil Skallagrimssons Saga om det oemotståndliga vikingalynnets blinda våld. När våren kom skulle vikingarna bara ut och “härja, supa och slåss och svärja, bränna röda stugor, slå små barn och säga fula ord”, enligt spexförfattarna. Eller, för att ta ännu en portion Shakespeare, denna gång i Allan Bergstands översättning av Henrik V, om försök att ändra människans natur:

Man kunde lika gärna öda ord

på plundringsglada knektar, som befalla

det vilda havsvidundret Leviathan

att lämna böljan.

Läser man vikingasagansagan i originaltappning slås man av att i början var det bara så att detta härjande skulle dessa “plundringsglada knektar” ägna sig åt, utan tillstymmelse till försök att rättfärdiga sina härjningståg. När safterna steg på vårkanten, fanns det inget annat att göra. Vilket som bekant ledde till att barnen nere på kontinenten fick lära sig ett extra tillägg till sin morgonbön: “för vikingarnas raseri bevare oss, milde Herre Gud”.

Och, för att upprepa, detta utan tillstymmelse till försök att rättfärdiga våldet!

I alla andra krig jag känner till, från Troja med den bortrövade Helena, och fram till dagens bin Laden eller Saddam Hussein eller Bush, söker man alltid att

rättfärdiga sitt våld med en eller annan mer eller mindre god ursäkt. Otaliga är också skrifterna om vad som är, eller icke är, så kallade “rättfärdiga krig”.

Det är möjligt att Egil Skallagrimsson kommer sanningen mycket närmare. Det är möjligt att vi, djupast sett, inte slåss och för krig därför att vi har rationella skäl till det. Det är faktiskt möjligt att mänskligheten slåss därför att genetiska våldssafter rinner på oss på vårkanten. Det är möjligt att alla vackra ursäkter för våld och krig är något som vi bara hittar på för att ursäkta vårt animala våldsbeteende. Och när vi nån gång får ett riktigt gott skäl, som World Trade Centers fall, då dj-ar anamma skall vi ge igen!

Det är i högsta grad möjligt att mänsklighetens krigiska kultur drivs långt mer av djuriska passioner än av något kulturellt förnuft. Det förstod jag än bättre lite senare, när jag började studera vår biologiska bakgrund.

I denna insikt, tror jag numera, har ni sanningen om de adrenalinstinna hannarna. De vill alltså rätt och slätt ut och slåss när safterna rinner på. I dag, när USA har en krigsmakt som kanske är lika stark som alla andra länders ihop, borde vi nog lära våra barn en ny morgonbön: “för amerikanarnas raseri bevare oss milde Herre Gud”.

I mindre skala gäller naturligtvis samma sak också den fredligare maktkampen, till exempel den mellan profitlystna kapitalister och maktlystna socialister, båda under ledning av en eller annan “adrenalinstinn hanne”

Detta var en av de huvudsakliga slutsatserna av min Lärobok för 90-talet.

Jag började bli allvarligt övertygad om att dessa rika, mäktiga och fina män på högersidan, likaväl som de - i sina egna ögon - altruistiskt högrationella revolutionärerna på vänstersidan, drevs långt mera av sina “safter” och sina blinda passioner än av något förnuft.

Detta anses dock vare en högst förarglig misstanke, som ingendera sidan tycker om.

6. Lärobokens fem teser.

Det väsentligaste på de 370 sidorna i Lärobok för 90-talet kan kanske sammanfattas under fem huvudpunkter.

Det första säger att människor är sig lika i alla tider, åtminstone inom vår kulturperiod om cirka tiotusen år.

Vi är hjordvarelser. Starka adrenalinstinna hannar leder sina hjordar till beten på fält, stridsfält eller, lite mer modernt, i kontorslandskap. Massorna är fårahjordar. Som med “rätt” behandling dock kan förvandlas till vargflockar.

Bokens andra element säger att dessa hannar alltid konkurrerar och slåss med varandra om att vara Nummer Ett. Kain och Abel är arketypen för deras beteende. Och en evig utslagningstävlan, snarlik en fotbollsturnering, är resultatet. [2]

Det tredje elementet handlar om vem som vinner i dessa eviga krigs- och konkurrensmatcher. Det avgörs av vem som är bäst i den eviga vapenkapplöpning, som också den är en del av livets biologiska natur. Denna går minst - ty genetiker talar även om “molecular arms race” - sextio miljoner år tillbaka i tiden, till en kapplöpning i hjärnstorlek mellan rovdjur och hovdjur. Det har, typiskt nog, en amerikansk militärforskare visat. [3]

Under vår kulturepok innebär vapenkapplöpningen en kamp, i allt snabbare tempo, om att med teknikens och vetenskapens hjälp få fram allt bättre och mera mordiskt “onaturliga” vapen än dem fienden redan har eller kan misstänkas få. Lägg märke till att tekniker och vetenskapsmän nästan alltid är maktens eller penningens blinda verktyg. Även om de naturligtvis inte själva vill se sig så.

Då ett samhälles storlek främst bestäms av hur långt dess kanoner kan skjuta från huvudstaden, innebär denna ständiga förbättring i kanoner och missiler att den eviga utslagningsprocessen leder till att segrarna ständigt kan utvidga sina gränser. Det är det vi länge talat om som integration. Vilken i dag har fört till så kallad globalisering i militära, tekniska och ekonomiska frågor.

När atommissilerna flyger så snabbt runt jorden att de kan skjuta ner sig själva bakifrån, då måste vi förenas till en enda globaliserad värld.

Dock, och det är ett av jordens svåraste problem, släpar integrationen i politiska frågor efter.

Det fjärde elementet i min bok var konstaterandet att alla effektiva samhällen, de som segrar i de eviga konflikterna, är hierarkiskt organiserade. Det torde faktiskt vara så, enligt flera experter, att dominansbeteende ligger nedlagt redan i vår reptilhjärna.

Boken publicerades i ett samhälle i vilket vänstersidans s.k. tänkare dominerade. Dessa hade förläst sig på gubbar med konstiga namn som Hegel och Kojève. Vilka hade övertygat dem om att allt vad hierarkier hette tillhörde historiens sophög och att den heliga jämlikhetens framsteg i historien var oundvikliga. För dem blev min “biologism” - vänsterns här tillämpliga synonym för fascism - naturligtvis anatema, värd intet annat än bespottning.

Slutresultatet av alla dessa krig, det var mitt femte huvudelement, borde väl ha varit att vi helt tagit livet av varandra. Men det hade vi inte! Tvärt om, hela denna långa förfärande krigiska kulturperiod om tiotusen år hade inneburit ett tusenfaldigande av den befolkning som fanns när vi började med agri-kulturen.

Varför? Hur?

Jo, hävdade jag i den boken, därför att mina evigt lika adrenalinstinna hannar, för att vinna i sina eviga krig, i period efter period utvecklade allt starkare vapen, allt effektivare teknik och alltmer välfungerande organisationer. I mellanliggande fredsperioder kunde allt detta sedan användas också för fredliga ändamål. Det var denna, för våldsprocessen skapade teknik, som också höjde produktiviteten på våra jordar och som därigenom lät allt fler och fler barn överleva.

Det var när jag insåg det som jag började tro att Herakleitos hade rätt. Hans hemska sats gäller utan större tvekan när man ser bakåt på historien. Av vilket, i atomvapnens tidevarv, följer en nödvändighet att förstå krigens djupaste grund så att vi kan undvika dem. Detta är nu till och med viktigare än det nånsin varit. Människan måste väl kunna lära sig att göra framsteg på något annat sätt än med krig. Tänkte jag.

7. Myrdals adrenalinförbannelse.

Låt mig föra ner denna vår fria viljas oförmåga att skapa fred till ett personligt plan.

De lagar för den långa utvecklingen som jag presenterade i Lärobok för 90-talet syntes mig så starka att jag till och med sökte fånga dem i en enkel formel. Med den blygsamhet jag ärvt från min lärofader, Gunnar Myrdal, kallade jag den, i framgångsrik avsikt att reta de dagsaktuella tänkarna, för “Karlssons Einsteinska formel”.

Varför nämner jag här Gunnar Myrdal? Jo, därför att min käre lärofader tog sig själv på ett något uppblåst allvar. Det är nog bara hans son, Jan, som på den punkten spöat honom.

Här en parentetisk observation till denna uppblåsthet. Den hänger samman med två helt olika attityder till människans villkor. Och möjligen också med vikingarnas safter.

Min fader var småföretagare. Som många sådana älskade han högt sin frihet. Sedan han som ung lämnat skolan, brukade han stolt säga, “har jag alltid lyckats tjäna ihop till min och min familjs uppehälle”. Bra karl reder sig själv, som sagt, och hjälper andra.

Före kriget var han banangrossist. I skolan gick jag under smeknamnet

“Banan-Karlsson”. Och den saken är klar, att ha en far som var bananhandlare är mycket bra, för att med vänster lillfingernagel tjäna ihop de slantar man anser sig behöva.

Den sats min fader bankade in i skallen på mig var att “man gör så gott man kan, sen kan man inte mera. Men så gott man kan, det skall man göra!”

Sätt detta i motsats till den levnadsregeln som min lärofaders fader lärde honom: “Antingen blir du först och bäst och störst, eller så blir du bonndräng; däremellan finns ingenting.”

Bröderna Kennedy fick lära sig samma sak, en ohyggligt ambitiös inställning. [4]

Det är den myrdalska attityden som driver de s.k. framstegen i världen, på gott såväl som på ont. Min faders levnadsregel kan man bara leva med, om man har haft så stor tur med gener och barndomsmiljö, att man kan hålla sig utanför inte bara drängens galärslaveri utan också maktlystna halvherrars karriärslaveri.

8. Karlssons Einsteinska formel.

Den formel jag arbetade ut för determinismen i de senaste tiotusen åren säger att adrenalinstinna alfa-hannar, A-na --- som t.ex. Myrdalarna, Kennedys, Bushar, Lenin, Stalin, Mao, Saddam --- likt Bo Bergmans marionetter drivs, om inte av en herre i himmelens sal så dock av sina genetiska safter att blint konkurrera med varandra.

Likt Kain kommer de starkaste att eliminera Abel, dvs de näst starkaste, för att själva bli Nummer Ett. Det är så de blir först och bäst och störst. Den kulturella utvecklingen tycks alltså driven av en blind, genetiskt predeterminerad kamp mellan dessa evigt lika adrenalin- och testosteronstinna hannar.

Om dessa biologiska safter är oemotståndliga och, som hos vikingarna, bara väller fram på vårkanten, då kan man se hela kulturhistorien som ett enda stort deterministiskt utslagningsspel. De existerande A-na eliminerar i detta sin närmaste fiende i omgång efter omgång. De blir allt färre och färre. Till slut finns där bara ett enda A, en enda maktkampens olympiske guldmedaljör kvar.

När vår s.k. kultur begynte med agri-kulturen för cirka tiotusen år sedan kan man beräkna att det fanns kanske hundratusen små familjekungadömen på jorden, vart och ett under en adrenalinstinn herre.

(OK, OK, kära feminister, nån enstaka gång fanns där också en estrogengenerös hona i toppen.)

Antag att dessa alfa-djur under varje årtusende sen dess haft en enda totalt framgångsrik utslagningstävlan, med ty åtföljande integration mellan olika landamären. Då kan vi förstå varför de i begynnelsen cirka 100.000 existerande familjekungadömena i dag har reducerats till cirka 200 formellt suveräna länder inom FN-systemet. [5] Och även varför denna, den kulturella evolutionens vilda flod, driver oss marionetter i riktning mot undersåtar till en enda Superhanne över oss alla. Vilken, för ögonblicket, är den amerikanske presidenten.

Sammanfattningsvis, likt brottarna i de olympiska spelen tenderar att gå mot en enda guldmedaljör, tenderar A-na i sin utslagningstävlan att gå mot en enda världshärskare, mot ett enda stort A.

Om det nu inte vill sig så illa att de två sista kämparna slår ihjäl varandra och A-et blir en nolla, 0.

Min formels täljare säger alltså att jordens befolkning sedan tiotusen år tillbaka blint tenderar att integreras till en enda stor hierarki. Det vi nu kallar “globalisering” är bara början på slutfasen av denna långa process yttre fas, vilken nu kommer att följas av en inre maktkoncentration som verkligen gör oss till marionetter.

Min Einsteinska formel har också en nämnare. I den finns befolkningen, den passiva populationen. Den kallar jag för P. Och då populationens högsta glädje i livet är kopulationen, tenderar P att växa och blint gå mot det gamla Kooperativa Förbundets vackra oändlighetsformel, ¥

Vad jag sammanfattningsvis hävdade i Lärobok för 90-talet var alltså att en hegeliansk Världsande, sedan cirka tiotusen år tillbaka, strävar efter att minimera bråket A/P så att detta tenderar mot 1/ ¥ .

Detta resultat uppnår den store Anden genom att få små uppblåsta marionetter, som Myrdals och Kennedys, att i en blind, biologiskt driven strävan, ständigt söka bli först och bäst och störst.

Ibland grubblar jag på om man inte rätt och slätt kan se världshistorien som en promenad från de första bakterierna, först via omedvetna möss, isbjörnar och vikingar, och sen via halvmedvetna Akillessar, Myrdalar, Bushar och bin Ladenar, som ett biologiskt eller ett s.k. “epigenetiskt” fenomen.

[1] Bernard G. Campbell, Human Evolution. An introduction to man’s adaptations. Second edition, Aldine, New York, 1974, s. 393.

[2] www.capriinstitutet.org finner läsaren fyra uppsatser om min ”monoteistiska teori”, förkortade till MONO 1 till MONO 4, som belyser denna utveckling.

[3] Harry J. Jerison, Evolution of the Brain and Intelligence. Academic Press 1973, s. 315.

[4] Att pappa Joseph P. Kennedy gav sina söner samma inställning, visas i en högeligen kritisk bok, Ronald Kessler, The Sins of the Father: Joseph P. Kennedy and the Dynasty He Founded. Warner Books, New York 1996.

[5] Se MONO II. På nio halveringsomgångar reduceras 100.000 till mindre än 200: 100.000 - 50.000 - 25.000 - 12.500 - 6250 - 3.125 - 1653 - 871 - 390 - 195.......

 

 
 


Sitemap | Disclaimer
Design by ebson systems